Honeybun & Medi

Hon skakade på huvudet.
"Vi såg varandra igår vid matkiosken." Hon log svagt.
"Fast jag hade då mer kläder än detta." Hon skrattade och kved av smärta.
"Skulle jag kunna få något smärtstillande? Det gör rätt ont i kroppen.." Hon såg oroad ut och svalde.
"Är jag helt okej? borde jag inte åka till sjukhuset?" Hon lät blicken glida över William och sedan de andra.

Williams fru, Camilla plockade fram en burk.
"Självklart vännen," svarade hon och räckte henne två piller.
"Jag är sjuksköterska, jag kan ta en titt om du är orolig," svarade hon och log mjukt mot flickan.

Joshua gled avvaktande ner på en stol. Han undvek att se på de andra, utan stirrade bara ner i sin mugg.

Hon tog emot de två tabletterna och stoppade de i munnen och svalde dem med lite mjölk och nickade.
"Det skulle jag uppskatta. Det känns inflammerat men jag vet inte." hon flyttade håret och satte sig så hon kunde se ordentligt.
"Så vem tog av mig min klänning?" Frågade hon med låg röst.

Joshua kastade en blick på sin pappa, men förblev tyst.

"Den var sönder. Trasor." Svarade William innan han höjde sin kopp till läpparna igen. "Camilla undersöker dig efter frukosten. Joshua, möt mig på kontoret sen." Han reste sig från sin stol, ställde undan sin kopp och lämnade rummet.

"Fast jag såg den vid stolen intill sängen. Den såg inte ut att vara trasig." Hon såg sedan olycklig ut.
"Om den är trasig så har jag arbetat i onödad känns det som." Hon åt upp och såg sedan mot dem.
"Men jag ska äta sen bli undersökt sen efter det ska jag ta mig hem:" sa hon lågt.

Joshua såg efter sin pappa, men tittade sedan ner i muggen igen. Han stirrade ner i kaffet och kunde nästan urskilja en reflektion av sig själv i vätskan. Han lyssnade inte längre på de andra två.

Camilla gav henne ett medlidande leende.
"Det låter som en bra idé," svarade hon med en mjuk röst och la en tröstande hand på hennes arm för någon sekund. Camilla var en mycket sympatisk person, och med hennes prydliga blonda lockar och snälla bruna ögon kunde man inte ana vilka mörka hemligheter hon och hennes familj bar på.

Hon nickade, kliade sig över nacken och åt sakta tyst.
När hon var klar reste hon sig, tog disken och gick mot diskmaskinen och stoppade in den och vände sig om. Hon darrade fortfarande en aning och hon lutade sig tillbaka.
"Tog rätt mycket krafter det där." Ada log svagt och lutade sig mot vasken.
"Ge mig några minuter att samla ihop mig sen kan jag återvända till sängen." Viskade hon och såg över axeln.

"Jag förstår," svarade Camilla. "Ta den tid du behöver. Det din kropp behöver." Hon började själv duka undan det som stod kvar på bordet.
"Joshua?"
Joshua såg upp. Först såg det ut som skulle säga någonting, men kort därefter reste han sig istället upp från sin plats.
"Jag går till pappa," sa han sedan och slank förbi sin mamma. Han var glad över att slippa Adas närvaro, men han kände sig inte mycket bättre över att behöva gå in till sin pappa. Tankarna snurrade i hans huvud då han försökte lista ut vad det kunde vara han ville prata om. Han var säker på att det handlade om gårdagens händelser, men han var inte säker på vilka.

Hennes huvud nickade hon hon tog hasande steg till bordet och sjlnk ner till stolen igen.
"Jag känner mig så kraftlös. Jag vet inte vad som hade hänt." Hon placerade sin ena hand mot nacken.
"Jag borde ringa mina föräldrar. Men det kanske är svårt att få tag på dem." Hon suckade.
"Kanske jag borde sova mer?" Det sista sa hon för sig själv och slöt ögonen.

Camilla ställe in det sista i kylskåpet. Hon hummade till svar, för att sedan ge henne ännu en medlidsam blick. Hon svor inom sig åt det monster som gjort detta mot henne, för det var just det dem var. Monster.

Joshua knackade lätt på dörren innan han klev in. William såg upp från mappen han läste i.
"Sätt dig," sa han då Joshua inte verkade ta några egna iniativ. Lydigt slank Joshua ner i fotöljen framför skrivbordet. Han undvik sin pappas blick. Det var tyst i några sekunder. En hemsk tystnad i Joshuas öron.
"Nå," började William. "Som du förstått blev den här unga kvinna attackerad igår."
Joshua nickade. Bilder blixtrade förbi i hans huvud. Hans hjärta började bulta fortare.
"Men det är tyvärr inte allt-,"
Hastigt möte han sin pappas blick. Ville han verkligen höra vad han var på väg att säga?
"Robert. Vi hittade honom död tidigt imorse. Dog under natten," berättade han.
Tårar började samlas i Joshuas ögon, men han blinkade intensivt för att få de att försvinna. Fler bilder blixtrade förbi.