Everlasting love PRS - Estra & Medi

Han sträckte sig efter lampknappen och ett varmt ljus spred sig och de stod i en mysigt inredd källare med ett stort porträtt av en kvinna i en vackert röd klänning.
"Jag tror det var 1459." Han såg på henne och slog sig ner på en av sofforna, Han blickade upp på kvinnan som hade en vackert karamellfärgad hy och han log mjukt.
"Hon var den bästa kvinnan någonsin. Jag älskade henne men hon dödades när hon skulle fly." Ha suckade.
"Vårat barn rövades bort och jag fick aldrig se honom." Han bet ihop läppen.

Melody tittade förundrat på porträttet. Det föreställde en kvinna, med samma karamellfärgade hudton och samma bångstyriga lockar i håret som hon själv. Hon var vacker.
"Hon är vacker" sa Melody till Valentin och slog sig ner i andra änden av soffan. "Vad hette hon?" frågade hon utan att slita blicken av kvinnan.

Han log och nickade. Hon var vacker och han slöt ögonen.
"Carmill" Han öppnade ögonen och en sorgsen blick vändes mot Melody.
"Hon var mitt allt." Försiktigt reste han sig, gick fram och smekte ramen innan han smekte den försiktigt.
"Vi skulle till min syster för en årlig bal men vi hann inte mer än halva vägen innan vår vagn blev stoppad." Minnet fick honom att bita ihop käkarna.
"De rånade oss på allt vad vi hade och sedan knivhögg mig för att sedan knivhugga Carmill." Snabbt vände han sig om.
"Mitt barn tog dem men jag överlevde mirakulöst och efter kanske tio minuter kom min mästare. Han gav mig det livet jag har nu och det är nog allt."

Melody nickade.
"Jag är ledsen" sa hon och tittade bort. Såklart hade han haft andra, vad tänkte hon?
"Vad har du gjort sedan dess?" Frågade Melody och skruvade på sig i soffan.

Han såg på henne och sedan funderade ett tag.
"Jag har rest en massa. Jag har gjort affärer. Lärt mig språk och olika krigstekniker. Lärt mig ta hand om mig själv" Han log innan han skakade på huvudet.
"Men låt oss inte prata om den gamla gubben." Han log mot henne. Försiktigt började han gå mot trappan igen.
"Vill du se min trädgård kanske?" Frågade han försiktigt, drog handen genom håret och synade henne.
"Du kan även få gå om du vill. Som att är har du fri vilja."

Hon nickade till honom.
Hon reste sig ur soffan och gick fram mot trappan.
"Trädgården låter bra" svarade hon och tog hans hand.

Så fort hon hade tagit hans hand hajade han till men samlade sig. Han släckte lampan och ledde henne upp för trappan. Försiktig stängde han dörren efter dem och visade att hon skulle ta på sig skorna.
"Det kan bli lite kallt." Förklarade han och lade sin scarf om hennes hals, Han öppnade dörren, gick ut och väntade på henne. Det var varmt och soligt men det hade en liten rå kyla i luften.
"En av mina hobbys är att påta i trädgården. Odla blommor och sedan sitta i mitt eget hav av väldoftande blommor. Inget blir bättre än det."

Melody gick efter Valentin ut i trädgården. Nu i dagsljuset såg hon den på riktigt, hösten var påväg men inte riktigt här än, så de flesta av blommorna var i full blomning.
"Det är så vackert" viskade hon när hon gick mellan blommorna och tittade på de olika sorterna och färgerna.
"Hur länge har du haft den här trädgården?" frågade hon medan hon satte sig ner och luktade på en gul blomma som matchade hennes klänning.

Han log och såg på henne med ett litet leende.
"Vågar du gissa?" Han slog sig ner och drog handen genom det blonda håret och lade huvudet på sned.
Han betraktade henne solen och log sedan igen.
"Jag flyttar då och då men jag återkommer även då och då. Så jag skulle inte bli arg om du gissar fel.2 Han sträckte sig efter ett dött lav på en buske och drog bort den.
En blick av sorg fyllde hans ögon när han höjdce den för att betrakta Melody.
"Så du är inte rädd för mig? Inte det minsta?" Frågade han försiktigt och snurrade övet mellan sina fingrar.

"200 år kanske" gissade Melody och rodnade. En sådan konstig sak att gissa.
"Jag..." började Melody och tänkte till. "Jag vet inte" svarade hon och ställde sig upp igen och tittade in i hans ögon som var fyllda av sorg.