The Woods Are Safe

Jag håller med om att det är ett bra sätt att skapa karaktärer, att ta dem ur verkligheten och göra om lite. Det bidrar nog till att de känns levande. Ditt kapitel är bra som alltid. Gillar liknelser som att blåtiran liknar en insjö med ögat som en ö i mitten.

Det här med profetian känns olycksbådande med det finns ju ändå ett hopp med tanke på den blonda flickan som nämns. Vem kan det vara? Följer fortsättningen med spänning.

Oj, vilket bra kapitel! Precis som Pixelow, gillar jag inte Jensen! Han är en såndan skitstövel, så jag är förvånad över att han inte har fått några tänder utslagna! (Jag skulle gärna låta honom gå till tandläkaren! Hehe!)
Jag håller även med Avis Fortunae om att profetian låter oroväckande. Vi får se hur det går med det!
Längtar till nästa kapitel! ♥

Pixelow


Avis Fortunae


Mintygirl89


Herregud, är detta åttonde veckan jag lägger ut ett kapitel? Tiden går verkligen fort, och jag måste börja skriva mer igen! Jag har inte särskilt många kapitel kvar på lager…

Men, för er vars fanfictions jag följer, har ni kanske lagt märke till att jag inte kommenterar lika ofta och långt som jag brukar. Detta vet jag inte riktigt varför, men jag har så svårt att beskriva era fantastiska kapitel på andra sätt än typ “ultramegasuperbra”. Hur som helst, det jag vill att ni ska veta, är att jag älskar att läsa era fanfictions, och att jag finns där och läser även om jag inte alltid tummar eller kommenterar!

Nu - som vanligt, tack för att ni läser! Här är nästa kapitel.

___________________________________

Kapitel 8
Prata ut

Hej Harry!
Jag skriver i all hast, för det kanske är bråttom.
Finns det möjlighet att vi kan på komma in till profetisalen på Ministeriet?

Kram, Amber och Rylan

Jag sträckte ut min vänstra arm ur det glaslösa fönstret i uggletornet, och Amy flög iväg.
“Skynda dig!” ropade jag efter henne och hon hoade, samtidigt som hon genast ökade farten och gled över den förbjudna skogen. Hon flög högre och lägre, för att hitta en passande vind att glida med.
“Nu kan vi bara vänta”, sa Rylan bakom mig och jag nickade bekräftande. Amy var snabb, men hon skulle flyga över nästan hela Storbritannien och det gick inte i en handvändning.
“Ja”, suckade jag. “Kom, så går vi tillbaka till slottet.” Rylan följde efter mig, men vi hade inte hunnit många steg innan Jensen och gänget kom mot oss. Jag lade armarna i kors och lutade mot ett av träden som stod längs med vägen upp till uggleboet, vilket var aningen svårt eftersom vi stod i nerförsbacke. Med stora, skadeglada leenden lyste de upp när de fick syn på mig och Rylan, som försökte se så uttryckslösa ut som möjligt.
“Ah, du sprang till storasyrran”, flinade Jensen hånfullt mot Rylan, som ursinnigt drog ihop ögonbrynen, en min som sa allt annat än att det var kul. Han drog efter andan och öppnade munnen, men sa inget.
“Amber! Amber! Hjälp! Jag är rädd!” hånskrattade Hall. Jag himlade med ögonen.
“Wow, vilken fantasi.” Jag spände blicken i henne. “Kan du inte komma på något bättre?” Med de orden fick jag tyst på henne, men då tog nästa person i, den sjätteårseleven jag och James hade sprungit in i på perrong 9¾, och började håna oss. Jag och min bror knuffade oss igenom den lilla klungan som började fräsa och spotta mot oss.
“Det kommer inte sluta bra för er blodsförrädare!” ropade de efter oss men vi stängde av öronen så gott vi kunde. En röd stråle, troligtvis en lamslagningsbesvärjelse, sköt förbi med missade precis min arm. Över axeln ropade jag att de missade och sedan började vi jogga mot slottet för att gänget inte skulle komma ikapp. Till slut var vi utom skotthåll, och deras förbannade muttrande avtog. Vi saktade ner och gick igenom den stora, detaljerade entréporten.

“Amber”, började Rylan när vi passerade Stora Salen, men jag skakade på huvudet.
“Inte nu. Vi måste prata med professor Snape”, sa jag med aningen darrig röst och jag svalde flera gånger, men fick inte ner klumpen. Jag misstänkte att det om profetian var sant.
“Amber!” sa Rylan igen. Jag struntade fortfarande i det.
“Amber!” ropade en annan person, en person med brytning. Rylan grep tag i min arm och jag vände mig om.
“Vad?” fräste jag, men tystnade när jag såg att Claudelle skyndade mot oss från Salen.
“Amber”, sa Claudelle. “Kan jag få prata lite med dig?” Jag öppnade munnen för att svara, men Rylan hann först:
“Såklart, jag går och pratar med Snape.” Han gick snabbt iväg, mot fängelsehålorna och småsprang nerför trapporna. Hade han dolt någonting från mig, eller varför ville han prata med Snape ensam?
“Kan vi gå till biblioteket?” frågade Claudelle och lade fram en av sina flätor över axeln. Med andra handen tog hon tag i min svarta klädnad med vackra, smaragdgröna och silverfärgade detaljer och drog lite.
“Visst”, svarade jag, och vi började gå i ganska lugn takt mot biblioteket, där det var lugnt och tyst. De flesta verkade ha gjort klart sina läxor och spenderade troligtvis eftermiddagen i sina uppehållsrum.

Madam Pince strövade omkring bland hyllorna och dammade av med sin stora dammvippa, och jag och Claudelle slog oss ner i en mysig fönsterkarm med kuddar. Jag satte mig med benen i kors och lutade mig mot den tjocka, grå stenväggen bakom mig och betraktade en vacker gobeläng föreställande en fågel Fenix snett framför mig, på andra sidan rummet. De detaljerade ögonen, med en vit tråd som glimt, genomborrade mig på ett underligt sätt. Vingarna övergick nästan omärkligt från nästan gul närmast kroppen, till eldrött längst ut i spetsarna.
“Amber”, sa Claudelle och jag vände uppmärksamheten mot henne. Hon satt nu precis som jag, lutad mot väggen med benen i kors och några testar från de blonda flätorna ramade in hennes ansikte på ett vackert sätt. De klara, blå ögonen var stora och fyllda med något som liknade medkänsla och än en gång kände jag en stöt i magen. Vad betydde de?
“Vad ville du?” frågade jag och lade mina armar i knät. Claudelle rättade till sin fot som legat i en konstig vinkel, men som nu låg mjukt mot kudden i fönsterkarmen och snuddade vid mina tår.
“Hur mår du?” Hon lade huvudet på sned och flätorna flyttade sig så att de låg mot hennes rygg och inte över axlarna. Jag blev lite ställd. Av alla frågor som fanns, var det den jag minst hade förväntat mig.
“Br…” började jag, men hon avbröt mig. “Egentligen”, sa hon med en bestämd glimt. Jag drog en djup suck och trummade lite med fingrarna på mitt ena knä. jag bet mig lite i underläppen, funderade på hur jag egentligen skulle svara. Jag lutade huvudet mot den kalla fönsterrutan och betraktade sjön som speglade den dystra, grå hösthimlen. Oktober började närma sig sitt slut, och de torra, brandgula löven hade börjat klä av träden. Jättebläckfisken i sjön krusade den för övrigt blanka vattenytan när den simmade högre upp, mot det vattnet som ännu inte var riktigt iskallt, åtminstone inte för en bläckfisk. Några elever, troligtvis från först året, satt under den stora eken och pekade på bläckfisken när några tentakler sköt upp ur vattnet. Eleverna slängde ifrån sig sina böcker och sprang ner till vattenytan, för att sedan besviket lunka tillbaks när bläckfisken beslöt sig för att försvinna igen.

Jag vände åter uppmärksamheten mot Claudelle, vars ögon nu var fyllda med oro.
“Prata med mig”, bad hon. “Jag ser att något är fel.” Jag mjuknade men spände mig lite på samma gång. Detta var andra gången hon hade sagt precis vad jag funderade på. Först hennes hemland, nu mina känslor. Vem var hon egentligen? Jag drog en djup suck och stenen som låg i min mage löstes upp lite när jag började prata. Jag pratade oavbrutet, men med svag röst, i nästan tio minuter, och mitt i droppade något vått ner på kudden jag hade i knät. Utan att jag hade märkt det hade mina ögon behövt tömma sig på tårar. Jag avbröt mig, men Claudelle drog med fingret över min kind och bad mig att fortsätta. Jag svalde och fortsatte sedan att prata, jag pratade om profetian, jag pratade om min oro för James och för alltihop. Claudelle satt tyst när jag var klar. Hon öppnade munnen, men stängde den sedan igen.
“Jag… det är hemskt, Amber”, sa hon efter några minuters tystnad. “Att människor kan vara så…” Men det kom inget ord som beskrev Jensen, Hall och de andra uslingarna.
“Och ni tillhör samma elevhem.” Hon suckade och skakade på huvudet. Vi hoppade ner från fönsterkarmen, och hon gav mig en kram innan hon försvann. Samtidigt som hon gick ut från biblioteket, kom James in tillsammans med hatstallen, Amelia.
“Här är biblioteket”, sa han. Jag såg stolt mot honom, jag hade själv visat honom runt och han verkade ha skaffat fler vänner i sin egen ålder, som han nu visade runt själv. De satte sig med några böcker vid det långa bordet i mitten, och jag satte mig hos dem.
“Hej Ber!” sa James glatt. “Detta är Amelia”, sa han och visade med en gest mot flickan.
“Jag vet, J”, log jag. “Vi möttes på tåget, och jag kände direkt igen dig när du kom in hit.” Jag tittade mot Amelia, som såg undrande ut.
“Varför kände du igen just mig?”
“För att jag också var en hatstall.” Hon drog efter andan.
“Du också?” Hon gjorde stora ögon och jag nickade. Med det var isen bruten och vi diskuterade livligt om elevhemmen och allt som hände på Hogwarts. James hade snabbt lärt sig och berättade allt jag hade talat om för honom ända sedan jag själv hade börjat på Hogwarts. Hela eftermiddagen spenderade vi i biblioteket. Jag hjälpte dem med några skoluppgifter och snart glödde hela biblioteket i solens kvällsstrålar.
“Nej, nu måste jag nog dra mig tillbaka”, sa jag efter en blick på klockan, som visade tio i sju. Det var nästan alldeles mörkt ute, solnedgången gick snabbt nu när vi var nära vintern.
“Och det borde ni också göra.” Jag spände blicken i dem på skoj och de började skratta. Jag räckte sedan mina händer mot dem och vi gick ut ur biblioteket.

Jag följde dem till trappan, där de skuttade uppåt och jag gick långsamt neråt fängelsehålorna. Jag passerade köket och smet in bakom en gobeläng just som Jensen och gänget kom runt hörnet. Jag hade hört deras röster, och det var på håret att jag hann undan. Jag såg genom en liten springa när de kom runt hörnet, och jag höll andan. Hall klamrade sig fast vid Jensen, som gick runt och muttrade, både ilsket och belåtet.
“...och sen, när profetian blir sann, kommer den där smutsskalleälskande blodsförrädaren Wood inte se dagens ljus mycket längre till.” Mitt hjärta stannade, och det enda mer jag uppfattade var att Jensen var stolt över hemlandets ryggdrake, och sedan steg bruset i mina öron och det blev omöjligt att höra något mer.

Vilket bra kapitel! Jag satt som klistrad vid texten och de stämningsfulla beskrivningarna. Angående profetior i allmänhet så ja, visst kan de verka olycksbådande men inte sällan innehåller de också något positivt, en lösning på problemet. En blond flicka skulle hjälpa till i det här fallet, om jag minns rätt.

Tack för att du berättar att du läser! Det betyder så mycket att veta. Och jag blir jätteglad av ett "ultramegasuperbra."

Jensen och hans gäng, alltså. Så typiskt obehagliga. Det är en enorm anspänning att vara utsatt för ett sådant gäng, att de ka dyka upp varje dag och var som helst. Bra att de ska tala med Snape, men attans, Rylan vill göra det själv ... (ingen Snape i kapitlet). Men trevligt att Claudelle kommer, och vilka fina vibbar det är mellan henne och Amber. Hela scenen med hur hon uppmuntrar Amber att prata ut är så fint skriven. Hur det tar lite tid först och miljön beskrivs under tiden, med jättebläckfisken och den klassiska Hogwartsmiljön.

Mysigt med James och Amelia. Amber blir lite som en fadder för dem. Men NEJ, sedan kommer Jensen och Hall igen, och profetian verkar om igen olycksbådande. Hemlandets ryggdrake ... drakar kan ju vara något positivt (tänk Hagrid och Charlie) men när det gäller Jensen känns det inte som om han skulle göra något bra av det. Mer som att han vill använda den i strid eller något.

Superbra, ser fram emot nästa!

Och du sa att det var för sent för att läsa när klockan var 00:06 mhm...

Aja jag är för trött för att göra en lång review och mitt schema tillåter inte mer än måla, bära och sova atm så jag skriver nu

Ultramegasuperduperbra kapitel idag, jag saknar styckeindeindelningar (om det ens är ett ord?) i typ hela kapitlet, blir lite svårt att läsa när man är lite sisådär halvklar i hjärnan! Skulle också föreslå att du skriver i den här grejen i brevet i början. Lättare att förstå om man byter typsnitt eller nåt.

Hursomhelst, fantastiskt, fattar inte hur du kan skriva såhär bla bla... du fattar grejen

XD godnatt och ses när vi hörs... eller var det tvärtom...? Aja baiii (for now...)

EDIT:
Jag hade planerat att lovorda Avis Fortunae som skrev en helt amazing kommentar och jag håller med om allt! Sorry för att jag glömde men som jag skrev precis är min hjärna lite trött såhär mitt i natten...

Har precis sträckläst din ff:n efter en trist natt på jobbet, och vad ska jag säga? WOW MÄNNISKA!! Du skriver verkligen i toppklass! Jag är svår att imponera på djupet, ska du veta. Men du har lyckats med bravur!

Jag älskar själva iden. Älskar ju Wood också, han har sen första filmen varit en av mina absoluta favoriter. Kan föreställa mig hur snygg hans dotter är Amber är en härlig karaktär. Jag tycker redan om henne. Du kan verkligen konsten att fånga karaktärer och få till bra miljöbeskrivningar - allt som jag vill ha. Sista kapitlet här var magiskt!

Det kommer inte sluta bra för er blodsförrädare!” ropade de efter oss men vi stängde av öronen så gott vi kunde. En röd stråle, troligtvis en lamslagningsbesvärjelse, sköt förbi med missade precis min arm. Över axeln ropade jag att de missade och sedan började vi jogga mot slottet för att gänget inte skulle komma ikapp. Till slut var vi utom skotthåll, och deras förbannade muttrande avtog. Vi saktade ner och gick igenom den stora, detaljerade entréporten.
Alltså det här stycket tog mig raka vägen till Harry och CO, och deras tjafs med Slytherin. Så nostalgi, du har fångat det perfekt, att det kvittar vilken generation det gäller, hatet och föraktet finns kvar. Älskar hur Amber bara nonchalerar det hela. Ingen kan sätta sig över henne, det märks på en gång! U GO girl!

Spännande med hon Claudelle.. henne vill jag veta mer om. Och profetian... så hemskt. Förstår Ambers oro för James. Ser framemot nästa kapitel. Ny bevakare har du, som ivrigt kommer att följa varje steg du tar, moahahhahahah!

OMG OMG OMG OMG!

Jättebläckfisken som krusade över vattenytan var coolt beskrivet! och allt detta blodshat.

Det är nog det mest intressanta av allt. Vart kommer det ifrån och varför? Jag är så fascinerad av det, för det speglar ju lite verkligheten ibland, och vad det är som får människor att vara så hatfyllda!

Jag längtar till nästa kapitel!

Avis Fortunae


Pixelow


Elzyii


Trezzan


catradora


boknörd_


Det kanske blir lite glesare mellan uppdateringarna nu eftersom jag börjar få slut på kapitel, men på måndag kommer jag och Pixelow åka till Öland tillsammans och ha ett riktigt skrivmaraton minst en gång så vi kan bunkra upp ordentligt med kapitel.

Nåja, tillbaka till detta kapitlet! Jag hoppas ni ska tycka om det, och förbered er på en oväntad händelse:

___________________________________

Kapitel 9
Sorg
Så fort deras röster hade dött bort steg jag ut i den kyliga korridoren och sjönk ner mot väggen. Jag lutade huvudet i mina händer och drog flera, skälvande andetag.
Jag. Det var jag som skulle göra min familj olycklig. Genom att försvinna.
Tanken for i huvudet, som i övrigt var tomt. Jag vet inte hur länge jag satt så, och bara stirrade ut i den grå stenväggen. Silverklockan tickade på min arm. En minut? Tio minuter? En timme? Jag hade inte en aning.

Plötsligt hördes steg, och jag ryckte till. Min rygg värkte lite av att jag hade suttit på samma sätt alldeles för länge, och jag såg mig omkring för att se vem stegen tillhörde.
“Am!” En välbekant, blond kalufs kom snabbt mot mig. En person, längre än mig, så lite Slytherin som möjligt, men ändå satt han bredvid mig i Slytherins färger och gav mig en axel att luta mig mot. En stor. varm hand strök mig över håret, samtidigt som han mumlade lugnande, tröstande ord.
“Det är jag, Noah”, sa jag med ihålig röst.
“Du är vad?” Jag tittade upp på honom med tårfyllda ögon.
“Det är mig profetian har utsett. Jag är den som kommer att göra min familj olycklig.” Och jag brast i gråt. Stora, genomskinliga tårar rullade över mina kinder och färgade den mörka stenen på golvet ännu mörkare. Men istället för att lugna mig, trösta mig, drogs Noahs ögonbryn ihop i en förbryllad min. Och det slog mig; jag hade inte berättat för honom än. Jag blundade. Skulle jag orka dra allt en gång till? Jag skakade på huvudet.
“Jag orkar inte berätta allt igen”, kved jag olyckligt och drog med handen över kinden. Noah lade sina händer längs kanten av mitt ansikte och såg mig i ögonen.
“Berätta”, bad han, slående lik Claudelle. “Jag kanske kan hjälpa dig.” Jag drog upp mina knän och lutade min ena kind mot dem. Och så berättade jag. En gång till.

Noah satt knäpptyst när jag var klar. I nästan tio minuter satt vi och utväxlade blickar, men inga ord. Det behövdes inte.
Med en suck reste sig Noah upp och sträckte fram handen mot mig. Jag tog den, och snart var även jag på fötter. Efter en sväng på trollstaven och ordet Avis frambringade Noah några fåglar, som sjöng en vacker och välbekant melodi, men jag visste inte vart jag hade hört den förut.
“Kom”, sa Noah, och lugnt dansade vi till musiken. Bästa vänner. Nu och för evigt.
“Vad är klockan?” frågade jag efter en stund, mina ögon var så trötta att jag inte lyckades se min egen klocka. Dessutom var det nästan svart i den fönsterlösa källarkorridoren. Noah avslutade dansen och fåglarna försvann.
“Halv ett”, gäspade han efter att ha kastat en blick på klockan. “Vi kanske borde gå tillbaka?” Jag nickade, för trött för att säga något. Mina ögon var svullna av både tårar och trötthet, men tankarna snurrade. Tänk om profetian var sann? Tänk om jag inte hade långt kvar, och skulle lämna James, Noah, Teddy, Rylan, mamma, pappa, Hermione, Harry och alla bakom mig? Deras ansikten dök hela tiden upp på näthinnan, och jag lyckades inte skaka av mig dem. Noah tog min skakande hand och drog med mig bort till vårt uppehållsrum. Han skickade in mig i vår sovsal, där jag kollapsade på sängen och somnade omedelbart.

Följande morgon var jag trött, och jag gick direkt från sängen till soffan i uppehållsrummet. Madison hade varit vaken och gjort läxor när vi hade ramlat in, och nu satt hon tyst bredvid mig. Jag hade sagt åt henne att det inte var någon fara, och att jag inte hade något att berätta, för jag orkade verkligen inte berätta det en gång till. Till slut drog jag mig till frukosten, för jag skulle bara bli sämre om jag inte åt någonting.
Vi hade fortfarande inte fått svar från Harry, men det hade vi inte förväntat oss heller. Det hade bara gått ett dygn sedan jag skickat iväg Amy. Trots det kunde jag ändå inte låta bli att kika efter henne i havet av ugglor som anlände till frukosten. Jag slog mig ner vid vårt bord och för en gångs skull lyckades jag koppla bort de elaka gliringarna. De flesta struntade i mig eftersom jag inte kände dem, och Abigail och Daxton noterade nog inte ens att jag kom. Jag satt själv, jag orkade inte umgås med någon även om jag nu var ganska klar i huvudet. Noah kastade några oroliga blickar från sin plats bredvid Alex, som han hade diskuterat quidditch med, men jag skakade på huvudet. Prata sen. Inte nu. Han nickade, innan han vände sig mot Alex igen. De fortsatte sin diskussion om våra chanser att vinna quidditchpokalen och jag slutade lyssna. Jag tittade ut över de utspridda eleverna, klockan var strax över tio och de flesta hade nog redan ätit. Vid lärarbordet satt Miriam och småpratade med Neville under tiden de höll koll på stämningen i Stora Salen. Dagens väder kunde man snabbt räkna ut, genom att antingen titta upp i taket eller ut genom de stora fönsterna som satt runt hela salen, vilket gav ett naturligt ljus. Idag var vädret precis som jag kände mig - grått, ruggigt och småregnigt. Typiskt höstväder.

Jag reste mig upp när jag hade fått i mig lite frukost, och passerade Hufflepuffs bord på vägen ut från Stora Salen. Jag krockade nästan med Claudelle, som kom kånkande på några böcker.
“Behöver du hjälp?” skrattade jag när hon med magi var tvungen att fånga upp en, som höll på att glida ur hennes grepp. Hennes koncentrerade, lite roliga min fick mig att bli lite gladare, det var trots allt hon som hade frågat hur jag mådde.
“Ja tack”, pustade hon och jag drog fram min trollstav.
“Wingardium Leviosa.” Plötsligt var alla böckerna i luften, och hon andades skrattande ut.
“Att jag inte tänkte på det själv!” Hennes ögon fick en underlig glimt när hon tittade på mig, och tillsammans gick vi till biblioteket, dit hon skulle ta böckerna från början. Jag släppte förtrollningen över fönsterkarmen vi hade suttit i föregående kväll, och böckerna landade mjukt på kuddarna som fanns i elevhemmens olika färger.
“Vill du plugga med mig?” frågade hon, och jag svarade att det gjorde jag gärna. Jag hade dessutom ganska mycket kvar sedan förra veckan, och imorgon var det måndag igen. Jag var nästan klar med den femton tum långa uppsatsen för Snape, men jag hade några detaljer kvar. Den skulle in imorgon och jag behövde prioritera den.
Jag drog upp böckerna och läxorna ur min till synes inte så stora väska, men som rymde allt jag behövde. Lugnt satte jag mig tillrätta mittemot Claudelle och började skriva på pergamentet, med mitt ben som stöd.
“Akta!” sa Claudelle plötsligt efter tio minuter av tyst arbetande. Plötsligt slog något svart ut över mina ljust gråa skor och spred sig som färg i vatten.
“Förlåt!” kved Claudelle och ställde den nu tomma bläckflaskan upp. Jag skrattade lite och var på mycket bättre humör.
“Renskrubba!” Trollformeln fick mina skor att åter bli ljusa, och bläcket försvann. Claudelle log mot mig och jag kände åter stöten i magen. Varför? Jag skakade på huvudet och log tillbaka, innan jag kikade på hennes pergament.
“Har du något du behöver hjälp med?” frågade jag, och hon bet sig lite i underläppen och lutade sig fram.
“Jo… Det är lite med trollformelläxan, jag förstår inte riktigt det här.” Hon pekade med fjäderpennan på ett stycke i boken och jag började förklara. Hon nickade och skrev samtidigt som jag pratade. Plötsligt avbröts jag av ett högt kurrande från min mage. Jag kollade på klockan.
“Oj, den är mycket. Ska vi gå ner till lunchen?” Claudelle nickade med ett snett, lite retsamt leende.
“Vad är det?” skrattade jag. Hon flinade.
“Oavsett vad jag hade sagt hade du väl sprungit ner till lunchen.” Jag knuffade till henne, hon syftade på min mage.
“Lägg av.” Och på mycket bättre humör gick vi ner till Stora Salen.

“Du kan berätta för mig om du hellre vill vara med tjejerna.” Jag stirrade chockat på honom, där han stod med armarna i kors i uppehållsrummet.
“Va?” var det enda jag fick fram.
“Ja, om du har tröttnat på mig för att jag inte är tjej.” Jag kände inte igen honom. Tröttnat?
“Jag fattar inte.” Jag skakade på huvudet och Noah fnyste.
“Du fattar inte?” Jag skakade på huvudet igen. “Låt mig förklara då”, fortsatte Noah. “Vid frukosten, var du trött, irriterad och ledsen. Du pratade inte med mig på morgonen, och när jag försökte få kontakt, ignorerade du mig. Sedan kommer du ner till lunchen med den där ‘Claudelle’”, han gjorde tydliga citattecken med händerna ovanför huvudet, “och ser ut som att du aldrig har mått bättre.” Jag stirrade på honom, helt paff. Den där Claudelle?
“Om du nu vill veta”, sa jag långsamt med undertryckt raseri. Jag hade aldrig blivit behandlad så här av min bästa vän. “Jag planerade att gå tillbaka hit till uppehållsrummet efter frukosten, för att prata med dig i enrum, men Claudelle behövde hjälp. Sedan frågade hon om jag ville plugga med henne, och jag insåg att jag hade uppgifter kvar. Nöjd med den förklaringen?” Jag kände hur varje ord blev mer och mer retligt. Noah svarade inte, utan vände bara på klacken och försvann ut. Jag sjönk ner på golvet och tittade efter honom,
med en tom känsla kvar i kroppen som om han hade tagit med sig min själ.

Oj oj oj... Noah... Noah VARFÖR?? Jag som hade planerat att skriva en massa lovord om Noah, hur han inte bryr sig om vad andra tycker, om hi han bryr sig så mycket om sin vän, den tydliga parallellen till Harry och Hermione (av vilken jag älskade) i tältet i DH pt 1 (eller händer det i boken också? Näää), hur han är så osjälvisk och så hufflig men ändå är i Slytherin. Sen så raderar allt för att han är svartsjuk. Har vi lite tonnårsromans här eller? (Och jag snackar inte besvarad Amber-Noah...) Leo vet vad jag babblar om.

Superbra kapitel, jag vet att det är för sent att läsa klockan halv två på natten men för dig är inget för sent. Jag kanske utvecklar min kommentar när jag har tid men just nu kallar plikten!

Egentligen kan jag kopiera kommentaren från Pixelow som skrev exakt vad jag tänkte och lite till. Uppskattar såklart också den lilla detaljen av Miriam sitter och pratar med Neville. Han är så rar! Det är en stark känsla Amber uttrycker på slutet, att Noah tycks ha tagit med sig hennes själ. Vänskap kan vara väl så starkt som romans eller kärlek. Nu får vi se hur det går!