Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Nathaniel kunde inte riktigt släppa det där med hjärtat, det var ju väldigt klart att det var tack vare hennes känslor eftersom den senare ändrades tillbaka till sin normala form, men han förstod inte varför hon kände sig så. Det verkade ologiskt, hade rollerna varit ombytta och han hade tappat koncentrationen lite hade han inte varit alldeles förvånad ifall stenen tog den formen i hennes närhet - men det var som om han inte ens kopplade att hon också skulle kunna känna något sådant gentemot honom. Det vore väl alldeles för otroligt.
"Det behövs ibland." log han, det var svårt att bara gå och bära på all magi och aldrig få använda något - det var som om den bara lagrades istället, och riskerade att explodera till sist.
Hennes nästa fråga fick honom att slå ner blicken lite. En del av honom ville sträcka ut händerna för att ta hennes igen då hon drog bort dem, men han vågade inte riktigt samtidigt som samtalsämnet hon bytte till fick tankarna att distrahera honom lite.
Han slets faktiskt lite med om han skulle berätta så mycket eller inte - minnena var så jobbiga, samtidigt så hade han burit dem inom sig så länge. Hon om någon var ju dessutom den han vågade öppna sig för.
Han såg lite osäkert upp på henne, med en annorlunda min nu - mycket mer sårbar på något vis, de här minnena hade ju orsakat så otroligt mycket rädsla, sorg och ilska. Till sist slog han ner blicken igen med en lätt suck.
"Jag vet egentligen inte exakt vad som hände med dem, jag bara hittade dem. Jag märkte alldeles för sent att något var på gång. Jag vaknade till för sent av oväsen, och blev överfallen utan att knappt ens ha hunnit ur sängen. Jag blev illa huggen, men lyckades åtminstone försvara mig lite med magi och han gav sig av i tron att jag var tillintetgjord. Jag lyckades kämpa mig till mina föräldrars kammare, där Charlys hittade mig." viskade han, vid det laget hade han knappt ens kunnat stå själv - men det var väl å andra sidan mer än bara själva såren, chocken spelade otvivelaktigt också in mycket.

Iselia såg på honom, övervägde att påminna honom om frågan men valde att sitta tyst och vänta- visa tålamod. Kanske skulle det vara så att han behövde tid för att berätta eller kanske tid för att bestämma sig om han skulle berätta. Oavsett var det var så valde hon att ge honom tiden.
När han väl började prata så lyssnade hon men fylldes ganska snart av en sorg- för hans skull. Att se sina föräldrar så, det måste ha varit hemskt. Att själv bli utsatt för ett sådant våld. Hon vågade inte ens föreställa sig och inte kunde hon föreställa sig heller. Hon flyttade sina händer till hans och kramade dem mjukt. "Jag beklagar Nathaniel, det är hemskt." Viskade hon och bet sig lite i läppen. Det var något som störde henne, han kunde ha sett mördaren. Han visste ju uppenbarligen att den som gjort detta hemska var en man. Hon svalde hårt, visste inte om hon vågade pressa mer. Vågade fråga detta, vågade veta om den informationen. Alla ville ju ha den information- vem dödade kungafamiljen?
Hon svalde hårt, tog några djupa andetag och såg på honom med en stadig blick. "Vet du vem som är skyldig?" Viskade hon lågt och otroligt försiktig.

Nathaniel lyfte blicken först då han kände hennes händer i sina, kramade hennes lite tillbaks med en tacksam blick.
Rättare sagt var väl blicken inte bara tacksam, den var en blandning av alla de känslor och bilder som rusade runt i huvudet. All smärta, det var sår som aldrig riktigt skulle läka. Chocken, alla minnesbilder - det var saker han visste antagligen skulle plåga honom livet ut. Men också den där sårbarheten han aldrig vågade visa annars - normalt var han den där personen som alltid försökte visa sig stark.
Det var såna händelser som formade en som person, och visserligen hade han alltid varit väldigt målmedveten - men utan det här skulle han aldrig ha varit så hämndlysten och tagit såna risker som han tog nu för att kunna ta tillbaks landet.
"Jag har inte varit i slottet sen den dagen, förrän nu. Det får allt att komma tillbaks igen. Jag förväntar mig fortfarande att få se pappa komma runt ett hörn." viskade han tyst, de här tre åren utan dem hade varit hemska men det var som om han förstod vidden utav det först nu - nu när han var i sitt hem och insåg att han aldrig skulle få se dem här igen.
Frågan var den han varit rädd att få.
Vad i hela friden skulle han säga till henne?
Han klarade inte av att ljuga för henne, det gick inte. Men att säga sanningen... Hur skulle hon ens reagera på det? Det kändes minst lika jobbigt det. Till sist nickade han lite.
"Ja, det är delvis därför jag kommit tillbaka." började han försiktigt, slutade avvaktande nästan - som för att se hennes reaktion innan han fortsatte, osäker på hur han ens skulle fortsätta.

Hon såg på honom, med sorg i blicken. Men vek inte undan den, att se hans ögon. Se smärtan som gömde sig där fick henne att nästan känna den själv. Den var oerhört intensiv och stark. Hon önskade att hon kunde dra smärtan ur honom, och få den att försvinna. Men det var omöjligt, inte ens med magi skulle det vara möjligt.
Hon kramade hans händer hårdare och nickade sakta åt hans kommentar. "Jag förstår att det är jobbigt, hur skulle det inte kunna vara det?" Frågade hon och log så litet. " Det är naturligt att du förväntar dig det men självklart smärtar det. " Viskade hon och önskade så starkt att kunna ta bort hans smärta. Kunna lösa detta åt honom, men hon var maktlös.
När Nathaniel svarade på hennes fråga om vem som var skyldig så höjde hon lite på ögonbrynet, kommit tillbaka? Är personen här? Hon svalde hårt men log sedan. " Men det är ju perfekt. Vi går på en gång upp till pappa och berättar så han kan börja leta efter den skyldige. Han har alltid sagt att så fort den rättmätige kommer tillbaka så kommer han stiga ned. " Sa hon leendes och reste sig upp. Detta var så bra, allt kunde få ett slut. Hon väntade nästan otåligt på honom, förstod han inte att detta var ett viktigt ärende?

Bara att veta att han hade hennes stöd där betydde så mycket. Hon var någon han litade på och med det vågade prata ut mer med än andra, och det var verkligen något han behövde. Han hade en tendens att istället bara gömma allting inom sig - något som inte alls blev bra i längden, men då slapp han det för stunden och han behövde inte visa sig svag. Men med henne var det lite annorlunda - han vågade visa mer, men samtidigt var han nog mer mån om att hon skulle tycka gott om honom än andra.
"Tack." viskade han tillbaks, kände sig något bättre till mods tack vare henne.
Att hon plötsligt fick för sig att springa till sin far och berätta om det fick honom snabbt att trycka undan det något dystra humöret, snabbt samla sig och komma upp på fötter.
"Nej, vänta." sade han snabbt, tog lätt tag om hennes arm som för att stoppa henne från att gå ut. Han suckade lite och lät handen, nästan utan att ens tänka på det själv, istället gå ner till hennes hand. Hur skulle han ens kunna säga det till henne?
"Jag tvivlar starkt på att han menade allvar med de orden." sade han lågt, suckade än en gång - han hatade att behöva berätta för henne vad hennes far gjort, men hon förtjänade att få höra sanningen. Han fick bara innerligt hoppas att hon inte skulle vägra tro på honom eller något i den stilen, eller prata med fadern om det.
"Folket var aldrig missnöjda med vårt styre, mordet var av personliga motiv. Hunger efter makt - han ville ha tronen. Han lyckades med det. Så fort han får nys om mig lär han inte kliva ner, han lär försöka avsluta vad han inte lyckades med den där kvällen." försökte han förklara.

Att han greppade tag om hennes arm gjorde henne något irriterad, varför skyndade han sig inte? Detta var lösningen på allt även på henne urtråkiga liv. Hon kunde gå tillbaka till inga krav- förutom att hitta en man men det var ett senare problem. Hon slog bort tankarna om hennes framtida liv när att detta var över när han flyttade ned sin hand för att ta hennes hand istället. Så nu stod de där, hand i hand och hon såg på honom. Lyssnade, hon visste att ingen hade varit missnöjd, hon förstod inte alls syftet med denna förklaring men så fortsatte han. Personliga motiv? Makt? Avsluta vad han startade? Alla dessa tankar snurrade runt i hennes huvud, hon förstod inte. Han inte kliva ner? Hennes far? Hon stod där, oförstående och kände hur marken under henne började falla bort och under henne var ett stort mörkt- nästan svart hål och hon föll. Längre och längre ned. Någonstans började hon förstå vad han försökte säga men det var för hemskt. Visst hennes far var en komplicerad man med humör- men mördare? Det stämde inte. Hon svalde om och om igen men munnen blev bara torrare och torrare. Iselia var inte ens medveten om tårarna som rann ned över hennes kinder. Smaken av salt kände hon men hon förstod inte. Att benen gav vika reagerade hon inte heller på, inte heller på att hennes knän skrapats upp mot det hårda och grova stengolvet.
"Nej- det kan inte vara så." Viskade hon ljudlöst och insåg att hjärtat hon haft för en stund sen, kunde man lika gärna ta ut ur hennes bröst det fungerade inte längre. Hennes far, hennes älskade far hade dödat sin bästa, enda och älskade väns föräldrar- försökt döda honom också. Ville fortfarande döda honom.

Det skar i hjärtat att se henne sådan, så oförstående. Han ville sudda bort allting, få henne att glömma vad han precis sagt - han förstod ju att det säkerligen skulle ändra helt på hur hon såg på sin far. Även om det var hennes fars eget fel, så kände ändå Nathaniel skuld för det - han ville bara radera allt det här, men samtidigt hade hon velat höra sanningen och han kunde verkligen inte med att ljuga för henne. Det gick bara inte, och på ett sätt förtjänade hon väl att få veta sanningen om mannen som var hennes far.
"Förlåt." viskade han, försökte hinna med att fånga upp henne då hennes ben vek sig men lyckades för sent. Istället ställde han sig på huk, strök försiktigt undan några tårar - det gjorde så ont att se henne gråta.
"Det är det, hur gärna jag än skulle vilja att det var någon annan." sade han - hennes far hade varit en av deras närmsta män, dem hade litat på honom och han förstod inte hur han kunnat klara av att göra något sådant.

Iselia kände sig öm i hela kroppen, nästan avtrubbad så att han torkade bort några tårar var inget hon riktigt kände utan något hon såg. Att han bad om förlåtelse var bara konstigt, vad hade han att be om ursäkt för? Hon svalde och skakade på huvudet. "inte ditt fel." Viskade hon svagt. Hon kunde aldrig någonsin förstå hur hon någonsin kunde se sin far i ögonen igen än mindre vara i samma rum som honom men hon förstod att hon behövde hantera detta- för Nathaniels skull, för hans säkerhet.
"Han har alltid haft lätt för att ta till våld." Viskade hon, knappt hörbart och la handen mot sin kind där hans slag tidigare hade träffat henne. "Åh Nathaniel, kan vi inte fly?" Viskade hon sorgset, bedjande och tänkte fortsätta övertala honom till detta när de stora klockorna i slottet slogs om och om igen i en öronbedövande ton och hon föll tyst.
Klockorna betydde att det var ett krisläge och att all personal skulle infinna sig i tronrummet. Hon svalde hårt, förstod att det var hon som var krisläget och hon kände läpparna darra. Kände rädslan omfamna henne. "Upp." Viskade hon, hon kunde inte förklara bättre men hoppades att han skulle förstå.

Nathaniel hade på ett sätt nästan misstänkt att hon skulle föreslå en flykt. Men det var nog det enda han var hundra procent säker på att han inte skulle gå med på, inte igen. Han skakade lätt på huvudet.
"Jag har varit på flykt i tre år. Jag tänker inte fly längre." viskade han tillbaks, alldeles för länge hade hennes far fått sitta på tronen i lugn och ro. Det var hög tid att ändra på det, det var dags att Nathaniel själv slutade fly för allt, för sig själv till och med och vem han egentligen var, och rätade lite på ryggen istället. Han var inte upplärd till att fly - han var lärd till att slåss, och det var vad han tänkte göra istället. Men tankarna avbröts av klockorna och han bet sig lätt i läppen för att hindra en svordom från att slinka ut. Man släppte allt lite på gränserna till den där vett och etiketten efter några år utanför slottet.
"Ta det lugnt - det kommer gå bra. Jag kommer inte låta något hända dig." log han mjukt, satte försiktigt handen under hennes haka för att varsamt dra med henne upp på fötter.
"Jag borde kanske hela dig?" föreslog han med lätt rynkad panna, det var kanske inte det optimala att hon kom upp med uppskrapade knän.

Hans svar angående flykten var så rak, så solklar och vattentätt och hon fick helt enkelt acceptera att ifall hon skulle fly så fick hon göra det själv- han tänkte inte följa med och det var förståeligt. Men samtidigt otroligt frustrerande, de skulle kunna vara lyckliga med ett liv i skogen- tillsammans.
Vid tanke tillsammans ville hon nästan slå sig själv, det var otroligt opassande och verkligen en ouppnåelig dröm.
Hon såg på honom och smekte hans kind försiktigt. "Han skulle aldrig skada mig, inte mycket i alla fall. Var inte orolig." Viskade hon men kände sedan hans hand under hakan och hela kroppen rös till av det lilla men hon fick gömma undan den där tanken, känslan långt ned i mörkret av sitt undermedvetna.
Hon tog sig upp med hans hjälp, men kände sig allt annat än stabil på benen men insåg att hon helt enkelt fick bita ihop.
Hon skakade på huvudet och svalde hårt. " Säg att du hitta mig i skogen, förvirrad och skadad. Jag kan inte prata med honom. Jag måste undvika att prata med honom, för att hålla dig säker." Viskade hon och slöt sina ögon för att hitta någon lycklig plats hon kunde försjunka i för att kunna hantera det stundande mötet.