PRS Daphne & Medi

"Visst är det vackert?" sade Camille medan hon kände hur sömigheten tog över "Naturen. Himlen," sade hon och gäspade

Han slutade att sjunga och nickade.
"Ja och du kommer att se mer av det vackra. Här är det vackert men i min hemby." Han log.
"Sov nu en stund, du är säker med mig."

Camille visste inte hur det skedde, men hon somnade tillsist. Hon sjönk djupare ner i höet, och en djup, drömlös sömn som liknade oblivion mer än något annat. Hon var säker på att när hon vaknade skulle hennes långa, vanligtvis silkeslena, mörka hår vara trassligt och fyllt med höstrån, men hon brydde sig inte. Det kändes bra att vila.

Timmar hade gått och han hade stannat, kopplat av hästarna och rörde vid hennes axel.
"Vakna vi ska äta mat nu." Han log och såg på henne. Hon var så vacker. Sakta lade han huvudet på sed och synade henne.
Det hade varit en jobbig dag.

Camille satte sig och kliade sig i ögonen.
"Va?" frågade hon sömndrucket

Han log och sträke ut sin hand.
"Vi är framme min sköna." Han log och lade huvudet på sned.
"Sen ska vi sova här i kväll. Jag vet att det kan låta obehagligt men lita på mig."