Lupple Och SagaG

Hon gick och la sig.
Hon kunde inte somna på grund av att hon tänkte på Joshua.
Hon tänkte på det där stötarna dom kändes ju så bra fast det bara var hens tröja.

Joshua kände någon slags dragning- mot henne. Han försökte blockera det. Men det var som om hon försökte nå ut till honom.
Han tog sig till köket och slängde i sig lite mat, eller ja ganska mycket mat.
Allt för att förhindra att bli hungrig under natten.
"Jag drar ut. Jag måste springa." Sa han och hans farbror nickade och sekunden senare var han Joshua utanför huset och ännu en sekund efter det var han varg.
Och han började springa- inte någon särskilt riktning tills han fann sig i en dunge i närheten av ett villaområde, ett hus(?) och han kände hennes doft.
Han la sig tillrätta under en tätt gran och studerade huset.
Det kändes helt rätt att vara i närheten av henne.

Efter ett långt tag började hon känna sig trygg av någon anledning och hon somnade.
I drömmen såg hon honom.
Han stod en bit bort och hon började gå ditt i drömmen.
Men helt plötsligt var han borta och Oskar stod där.
Oskar tog tag i henne i drömmen det kändes fel.

Joshua kände av ett lugn ifrån henne vilket gjorde honom lugn.
Detta var otroligt underligt.
Men hans lugn försvann i samma stund som hennes.
Det var som om han kunde känna hur fel något var.
Han flög upp på alla fyra och såg sig omkring och spetsade alla sina sinnen men ingen var där.
Han övervägde att springa in till henne men insåg när han var vid hennes bakgård att det var otroligt dumt och sprang genast tillbaka in i skogen, dungen.
Han morrade lågt och ganska snart började han yla utan att riktigt veta varför. Han hade ju ingen att kommunicera med men det kanske skulle göra honom lugnare- han hoppades det.

Hon vaknade av ett ljud.
Det lätt som en varg men det fans väll inga vargar här eller.
Hon reste sig upp och gick mot fönstret för att se om man kunde se något utan för.
Ylande lät nära men hon såg inget.

Han såg hennes skugga genom fönstret och tvingade sig själv att sluta men det var omöjligt.
Det kändes som det viktigaste han kunde göra just nu. Yla- till henne?
Han försökte förvandla sig tillbaka för att vara tyst men vargen inom honom höll för hårt och började att gå.
Tog sig genom buskaget och ställde sig vid skogskanten för att sedan titta upp på henne.
Och samma stund som han verkligen såg henne återfick han kontrollen.
Han tystnade och backade undan men fastnade, i en björnfälla.
Hur kunde han ha missat den?
Han ylade till av smärta och gnydde.
Försökte ta sig loss men den satt djupt. Han försökte gnaga loss den men det var förgäves.

Hon blev lite rädd när hon såg att det var en varg så han backade från fönstret.
Men sedan hörde hon ett ylande som inte lätt som det göra hon var inte så bra på vargar men det lätt som att vargen hade ont.
Av någon anledning så gick hon ut ur sitt rum och ner för trappan för att sedan gå ut.
Hon ville vända om gå upp på rummet men av någon anledning gjorde hon inte det.
Hon gick åt det hållet hon hörde gnetandet och där var vargen.
Hon var rädd men hon kunde inte lämna den där den hade trampat i en Björn fälla.

Han hade ingen som helst fokus på huset eller henne utan försökte bara ta sig loss men när han hörde och kände doften av henne så stelnade han till.
Detta var allt annat än bra.
Tänk om chocken eller smärtan skulle tvinga honom tillbaka till människa.
Han försökte än en gång slita loss tassen, sitt ben från fällan men när hon kom närmare än när han först upptäckt henne så stannade han helt upp och vände sitt huvud, sin blick mot henne för att sedan vända bort den igen.
Han stirrade mot benet, mot fällan och sedan mot hennes händer. Hoppades att det skulle vara nog för att få henne att hjälpa- för visst var hon här för att hjälpa?

- snälla skade mig inte, viskade hon medans hon långsamt försökte ta bort fällan hon fick bortser och backade långsamt för att vargen kanske inte skulle välja att skada henne.

Hennes bedjande röst var hjärtskärande och han försökte hålla sig ännu mer stilla.
När fällan väl var borta så tog han sig långsamt ifrån platsen och slog sig ned lite längre bort, längre in i skogen och tvättade försiktigt såret.
Vände upp blicken mot henne och övervägde att säga något typ av tack.
Men nickade bara mot hennes hus- snälla gå in igen. Försökte han framföra med sin blick.
Han borde springa härifrån men hon- deras band höll kvar honom.