PRS Lupple & wolfy

Den här dagen hade varit betydligt värre om hon inte hade råkat stöta på Nik. Hon tackade högre makter för att hon träffat honom igen, äntligen hade hon fått uppleva hur det var att befinna sig på rätt ställe i rätt tid. Holly sneglade mot hans tumme som torkade bort hennes tårar från kinden. Det var en liten och förmodligen oskyldig gest från hans sida - ändå var det tillräckligt för att hennes hjärta skulle göra en liten förtjust volt.
"Bara om du lovar mig en sak." Holly var inte övertygad om att världen förtjänade att se hennes leende, än mindre att någon var intresserad av att se eller att hon hade mycket att le över. Men vad skulle hon inte göra för Niks skull?
"Om du lämnar staden igen tar du mig med." Han kunde inte lämna henne bakom sig igen.

Nikolaj nickade sakta.
"Vad som helst. "Log han och hörde sedan hennes önskan och flinade till.
"Jag lovar Holly, min prinsessa, min framtida fru med prinsessdräkt och vingar. Jag svär högtidligt vid att aldrig berätta du vet vad, på att ta med dig om jag drar." Log han och kramade hennes hand.
Som små hade de haft många hemligheter, vissa som var mer heliga än andra. Som man bara inte fick berätta. De hade haft hemliga språk och tecken- de hade haft allt.
"Världen är ju inte hälften så rolig utan dig. " Log han ärligt och släppte sedan taget om hennes hand.
"Behöver jag svära vid det hemliga handslaget också?" Flinade han, i hopp om att kunna få henne att le.
Det var ju verkligen ett vackert leende hon hade.

Grundligt studerade hon hans ansikte, letade efter minsta lilla tecken på att han inte var fullt ärlig med henne. Men hon kunde inte hitta något sådant tecken. Hon hade heller ingen känsla av att han inte vore uppriktig. Lämnade han staden bakom sig igen så gjorde han det inte ensam. Hon skulle befinna sig vid hans sida och det var där hon hörde hemma. Tillsammans med hennes bästa vän. Ingenting hade varit sig likt utan honom, det hade alltid känts som om några pusselbitar saknades. Pusselbitar som nu föll på plats tack vare hans närvaro.
"Om du envisas," nickade hon då han påminde henne om deras hemliga handslag, tillät sig att le precis så som han hade önskat. Det nådde inte riktigt hennes ögon men det var till viss del hjärtligt.

Nikolaj såg på henne, såg hennes leende och sken själv upp och tog hennes hand och genomförde det hemliga handslaget och släppte sedan taget.
" Allt kommer att lösa sig." Sa han och hoppade ned från bänken han suttit på och sträckte på sig lite.
" Ska vi dra vidare?" Frågade han lugnt och såg på henne med ett varmt leende på läpparna.
Det började bli sent.

Holly blinkade några gånger med ögonen, hade inte riktigt insett hur sent det faktiskt var förrän nu.
"Åh," utbrast hon tyst. Naturligtvis ville han tillbaka in till centrum så att han kunde gå hem till sig. Hon tog hans hand i sin, intalade sig själv om att hon bara ville stjäla åt sig lite till av hans värme och närhet, men det var inte den egentliga orsaken. Då hon kommit fram till bilen släppte hon taget om hans hand.
"Vill du hälsa på i morgon? Alla skulle bli så glada av att se dig igen." Med alla syftade hon på hennes föräldrar och hennes tre år yngre bror. Egentligen ville hon inte skiljas åt än, de hade ju nyss funnit varandra efter flera år, men hon fick intala sig själv om att de skulle träffas snart igen.

Nikolaj lät henne greppa hans hand och gick med henne ut till bilen, blev lite väl besviken när hon släppte igen och klev fundersamt in i bilen och såg på henne. Flinade till.
" Hälsa på? Bor du på samma ställe?" Frågade han lugnt och flinade lätt.
" Skulle de verkligen det?" Frågade han lugnt.
Han misstänkte att med alla så menade hon sin familj.
"Men visst jag kan komma förbi." Log han och såg på henne.
Att ha en bestämd tid att träffa henne igen var alldeles underbart.
Och han tänkte absolut inte missa det.

Holly nickade lite då han undrade om hon bodde kvar på samma ställe. Det gjorde hon fortfarande efter alla dessa år. Vilket var tur för annars skulle hon förmodligen inte ha träffat Nik igen. Ödet hade fört dem tillsammans, det var vad hon ville tro.
"Naturligtvis," försäkrade hon honom då han sökte bekräftelse på om hennes familj verkligen skulle bli glada över att träffa honom igen. Hennes föräldrar hade alltid betraktat honom som en del av familjen, hennes yngre bror hade idoliserat honom sedan första stund. Ingenting hade förändrats.
"Jag... Jag vill inte skiljas åt än." Även om det bara vore för natten så ville hon inte släppa honom ur synhåll.

Nikolaj såg på henne och kramade hennes hand mjukt.
" Då säger vi så. Du måste komma och träffa min familj också. De skulle bli superglada." Log han lyckligt.
Men slutade sedan le och studerade henne.
Hon hade haft en väldigt omtumlande kväll och han ville inte heller skiljas åt.
Men att sova över nu var inte samma sak som då.
Han bet sig lite i läppen och la huvudet på snedden.
"Vi kan sova hos mig." Föreslog han leendes.

Det faktum att han inte heller verkade vilja skiljas åt gjorde henne glad och tacksam. Han hade gjort så mycket för hennes skull under den här kvällen, han hade varit ett enormt stöd.
"Gärna." Holly sträckte ut handen för att krama om hans med ett litet leende, startade motorn innan hon körde iväg. Den här gången förblindades hon åtminstone inte av tårar.
"Vägbeskrivning?" hummade hon fundersamt och sneglade på honom.

Han såg på henne och log, även om han var otroligt tveksam till denna vändning av kvällen.
Han ville inte skiljas åt, inte alls men han ville inte heller att deras vänskap skulle bli lidande ifall stämningen, atmosfären mellan dem skulle förändras. Och den risken kändes oerhört stor just nu.
Nikolaj såg mot vägen och sedan mot henne igen.
" Kör mot centrum. Har lägenhet så." Sa han med ett svagt leende på läpparna.
Kunde beskriva längre fram vart hon skulle svänga av och liknande.