Någonstans i Sverige

"Du läste väl i tidningen om almstriden, jag var med och ordnade demonstrationen." log Karl-Fredrik och nickade att de skulle gå tillbaka. De gick med några centimeters mellanrum för att inte väcka misstankar.
"De ville hugga ner almarna i Kungsan, för att bygga en tågstation. Men vi hindrade dem, de får bygga sin station någon annanstans. Träden var där först." han skrattade och de gick genom korridorerna till deras rum.
Han tände lampan, det var tomt ingen av de andra hade kommit tillbaka ännu och förhoppningsvis skulle de inte det på ännu ett par timmar. Klockan var bara 21, och förhoppningsvis var de ute längre.

Aaron kunde inte hindra ett skratt, ändå ganska imponerad utav hur engagerad han var i så mycket - själv hade han nog aldrig ens varit med på en demonstration.
"Jo, jag läste lite om det. Du får mig ju att undra vad för kille jag fallit för", flinade han retsamt, skakade roat på huvudet.
"Själv var jag glad ifall jag fick hänga med farsan på jobbet då och då", skrattade han, hade inte alls haft lika äventyrlig bakgrund som han. Väl tillbaka fanns det som tur var ingen där, och skulle förhoppningsvis heller inte komma någon på ett tag. Han närmade sig försiktigt igen, lite osäker men kysste honom prövande igen.

"Farsan var advokat och jag gissar att jag behövde lite spänning. Plus att Magnus och Maggan drog med mig på det mesta i början, jag var 16 år och gröngöling vid min första demonstration." skrattade han och drog handen genom Aarons hår.
"Kanske gör mer eller mindre rebelliska saker, men jag är snäll som en nallebjörn." ler han och kysser honom.
"Har du gjort det förr?" frågar han mjukt och börjar sakta knäppa upp hans skjorta för att komma under.

Aaron stämde in i hans skratt, fastnade dock för en stund med blicken i hans ögon. Varenda liten gång han rörde vid honom kändes otroligt, och han njöt av varje sekund. Han ville bara ha mer av honom, samtidigt som han kände sig lite osäker.
"Det har jag lätt att tro faktiskt", flinade han, ville iallafall tro att han var så snäll som Aaron fått uppfattningen om. Då han fick frågan om han gjort det förut, nöjde han sig med att skaka life lätt generat på huvudet. Han var nästan orolig för vad han skulle tycka om det - tänk om han som verkade vara rätt erfaren skulle tappa nåt intresse av det?

Karl-Henrik log och nickade.
"Då tar vi det lugnt." sa han och drog ner persiennerna så att ingen skulle se in. Sedan la han fram båda deras pyjamasar.
"Hör vi steg ska vi fort som katten dra på oss dessa och krypa ner i vår egen säng." flinar han och lägger en varsin tidning med lättklädda damer på högarna.
"Sen så läser vi dessa och ser så manliga vi kan." han skrattar, han hade gjort det förr. Sedan börjar han sakta klä av Aaron och sig själv och leder dem bakåt mot Aarons säng där han sedan sakta rör Aaron för att han ska få det skönt.

Hans lösning, eller rättare sagt backup-plan, fick Aaron att skratta till. Det var tydligt inte den första gången han smög med nåt sånt här i vilket fall som helst.
"Har vi någon anledning till att ha gått hem så tidigt då?" frågade han roat, glömde dock rätt snart alla tankarna på det. Till en början var han mycket riktigt ganska osäker, men med tiden blev han åtminstone mer och mer modig och självsäker - trots att de" bara" rörde vid varandra än så länge - och vågade bara lita mer på sina känslor.

"Du tog hem mig för att jag hade fått i mig för mycket och mådde illa." skrattar Karl-Fredrik, ja han hade allt som back up plan innebar.
Karl-Fredrik tänkte fortsätta längre, men då hörde han steg ut på gården.
"Fort" sa han och rullade ur sängen, kastade pyjamas och tidning till Aaron medans han själv klädde på sig och klättrade upp i sängen lagom till att de andra kom in med ett högljutt brak.
De hade klarat sig denna gång.

Han verkade sannerligen ha plan för det mesta vad gällde sånt här iallafall. Vilket var rätt roligt faktiskt, och bara att hålla på såhär var betydligt mer vågat än vad Aaron brukade ägna sig åt. Eller ja, inte vad han brukade pyssla med i sängen utan bara överlag. Han hade växt sig mer och mer modig och blev riktigt besviken när han hörde någon vara påväg. Han kvävde en suck och klädde på sig med en gång, hann iaf med att få på sig det innan de dök upp. Vilket var en besvikelse, men det var väl bara att gilla läget och istället snart försöka somna.

De låg i gräset i parken, solen lyste ner på dem och de hade eftermiddagen ledig. Bara mindre än en månad kvar, sen var det muck och de var fria. Men han skulle sakna honom. Han sneglade mot Aaron där i gräset och tände en cigg.
”Du, du skulle inte vilja och komma och bo med oss? Hälsa på iallafall. Även när du kommer in på polisutbildningen?” frågar han och ser drömmande upp i skyn.
Hans glada drag mörknar dock något när han kommer på vad det är för dag. Hans fars 50 årsdag men han hade inte blivit bjuden trots att fadern borde veta hur bra det gick för honom här och vilket beröm han fick. Att han kunde gå vidare inom det militära, det som fadern ville, manligt som tusan.

Det var en rent konstig känsla att de snart var klara här. Ganska blandat, och även om han fortfarande var fast besluten att försöka bli polis så hade han ingen aning om vad han skulle göra när han kom ut. Han ville utan tvekan fortsätta umgås med Karl-Fredrik, men samtidigt skulle han aldrig kunna berätta för sina föräldrar att han var med honom - de skulle aldrig i livet kunna acceptera det, hans fars tankesätt var alldeles för gammelmodigt för det. Hans mamma skulle kanske, bara ett litet kanske, med mycket tid och tur kunna göra det, men han visste inte riktigt. Han vände snart blicken till honom då han pratade, såg på honom med ett litet leende som lockats fram av bara anblicken av honom. Han var en härlig syn där han låg i solen.
"Bo med dig? Det om något hade varit underbart. Farsan hade väl dock gått i taket om han fick reda på att jag ens funderade på att flytta till ett kollektiv", flinade han lätt, det var verkligen något han skulle tänka på - kanske han kunde göra det men säga något annat till sin far? Han gillade inte att ljuga för honom, men det vore väl bättre än sanningen. Han vred lite på huvudet då han verkade bli på lite sämre humör eller något.
"Vad är det?" frågade han, kanske nyfiken men det fick gå.