Vikings PRS Emma07 & wolfy

Då han satte sig ner bredvid henne slet hon blicken från lågorna för att se på honom.
"Några minuter innan dig. Han visste att jag var ensam." Vilket betydde att mannen högst antagligen hade hållit koll både på henne och huset en längre tid än så. Han hade knappast räknat med att Harek skulle komma tillbaka så tidigt. Det spelade ingen roll hur tuff eller stark man var, att bli våldtagen var något som garanterat skrämde alla kvinnor mer eller mindre. Nu fick hon dock vara tacksam över att gudarna sett efter henne och inte tillåtit något ont att ske. Ceolwyn hade flera gånger under den senaste tiden förvånat sig själv med att inte längre tänka på den Gud man gjorde i England. Hon var inte längre del av den tron.


"Ser ut är nyckelordet." Audun flinade retsamt mot henne, skakade sedan lite på huvudet som för att understryka att de pratat nog om den saken nu. Då han var klar med maten klappade han sig nöjt på magen.
"Jag menade allvar med det jag sa om namnbyte. Tänk på saken." Han var inte den enda som såg potentialen i henne. Men till skillnad från honom var så gott som alla män fortfarande tveksamt inställda till henne, de var inte säkra på var de hade henne eller vad hennes roll i deras samhälle var. Att hon bytte namn skulle vara ett steg i rätt riktning i alla fall.

Alltså hade mannen någorlunda planerat att göra det här - vilket gjorde Harek ännu mer beslutsam att ta reda på vem han var, och varför han försökt ge sig på just dem. Eller dem och dem, Ceolwyn - men det blev att förolämpa och i princip ge sig på honom också. Iallafall enligt honom, men han var nog lite partisk i frågan.
"Så han hade koll på oss." sade han, mest för sig själv kanske. Han suckade lite och åt vidare, vände snart blicken mer till henne igen.
"Du, jag har tänkt på en sak. Du borde nog byta namn, för att passa in här mer." sade han, kan hända att det var ett lite fräckt förslag - men sanningen att säga var väl Harek överlag lite fräck, så det var väl inget ovanligt då.

Darelle skrattade lätt till, men nöjde sig utan att säga någonting mer om det - trots allt verkade han tycka att det var färdigpratat om det, och mot alla odds hade hon väl blivit lite bättre på att tyda såna signaler. Åtminstone med honom.
"Jag ska det, jag lovar." sade hon med ett litet leende, reste sig upp för att börja plocka iordning lite efter maten.
"Säker på att vi ska börja först imorgon?" frågade hon, försökte inte ens dölja ivern hon kände för att få träna med honom - de hade ju trots allt lite på sig innan det var läggdags.

"Det verkar som så," instämde hon med en liten suck då Harek menade att mannen planerat att våldgästa hemmet och våldta henne. Nu kunde de dock för hennes del sluta upp med att tänka mer på saken. Gudarna hade inte velat att det skulle hända, de hade sett efter henne. Tankfullt såg hon på honom då han föreslog att hon skulle byta namn, nickade lite till svar. Hon skulle tänka på saken. Ceolwyn satt tyst en stund innan hon såg på honom igen.
"Varför är du inte gift?" Det förvånade henne starkt att han inte hade en fru eller några barn för den delen heller. Vilken kvinna som helst borde väl vara intresserad av att stå vid jarlens sida.


"Det är precis vad jag säger och vad jag står fast vid." Audun gav henne en lång blick. Det spelade ingen roll hur ivrig hon var på att komma igång, de skulle börja med träningen under den givna tidpunkten. Vilket var följande eftermiddag. Audun drog fingrarna över sin skäggstubb och gäspade stort, nöjd och mätt av den goda maten. Han reste sig upp från bordet för att gå ut igen. Han såg bort mot horisonten där lite mörkare moln tornade upp men det var ingenting som bekymrade honom. Storm och regn på land var ingenting jämfört med ute på hav.

Harek beslöt sig för att försöka släppa tankarna på det för stunden, det fanns ändå inte mycket han kunde göra åt det just ikväll. Han fick försöka ta nya tag imorgon istället, för han tänkte definitivt försöka ta reda på vem mannen var. Hans lilla förslag verkade åtminstone ha varit välkommet - på ett vis förvånade det honom nästan, även om han inte riktigt visste varför - det var ju en bra idé, annars hade han ju inte sagt den. Han hade låtit blicken vila på den sprakande elden för en stund, men vände lite förvånat den till henne av frågan han fick. Det var egentligen en ganska bra fråga, och något han aldrig tänkt jättemycket på. Han ryckte lätt på axlarna.
"Jag har väl bara prioriterat annat." sade han uppriktigt, det hade nog mest bara varit att han lagt allt fokus på att bli jarl och sen på resorna till England. Att skaffa en fru och barn hade helt enkelt kommit i andra hand, även om han en dag skulle vilja det.
"Du då? Jag trodde folk gifte bort döttrarna så snart dem var mogna i England." sade han, det var väl kanske lite av en överdrift men han hade ändå hört att de oftast blev bortgifta ganska tidigt. Och om inte annat borde väl hon ha varit eftertraktad?

Darelle nöjde sig med att bara sucka i protest, visste åtminstone lite bättre än att protestera mycket mer än så. Istället nöjde hon sig med att plocka iordning lite och lägga mer ved på brasan hon gjort upp tidigare - kan hända att det inte var jättenödvändigt, men hon frös iallafall. Hon hade hoppats på att kanske få prata lite med honom, men tydligen hade han planer på att ge sig ut igen - tyvärr. Inte för att hon hade något särskilt hon ville prata om egentligen, utan med bara få vara lite med honom. Dock påmindes hon snart om en anledning att ge sig ut efter honom.
"Fråga mig inte varför, men Frode var här och lämnade öl förut." sade hon, han hade inte gett någon anledning så Darelle hade bara antagit att det var något han och Audun gjort upp innan eller nåt. Hon öppnade först munnen för att säga något retsamt angående det, men ångrade sig i sista stund och såg fundersamt på honom.
"Hur kommer det sig egentligen att du är ensam?" frågade hon nyfiket.

Svaret hon fick förvånade henne en aning. Prioriterat annat? Mycket tid gick säkert åt till att segla över havet mot väst och besöka by efter by i jakt på rikedom.
"Jag är, var, bortgift till en lord. Han är gammal, över sextio. Men för min far var det viktigare att min framtid är säkrad än att jag är lycklig." Beroende på hur man såg på saken så var hon ju fortfarande bortgift till mannen. Hittade han henne någonsin så skulle han vilja ha henne till sin fru. Ceolwyn hoppades innerligt på att det aldrig skulle ske. Han var ingen snäll man och hon ville inte ha något med honom att göra. Att gifta sig bara för att föda barn var inte den mest lockande tanken heller, precis som om det inte fanns en annan mening i livet. Men det var så samhället såg ut.
"Fungerar det inte så här?" Ceolwyn såg på honom. Hon såg ingen anledning till varför det inte skulle fungera på samma sätt här. Om en man erbjöd en stor summa för en ung kvinna, så var det nästan självklart att kvinnans far skulle acceptera. Kvinnor var objekt som kunde köpas.


Han vred lite på huvudet då han fick sällskap av Darelle. Han sken upp i ett stort leende då hon berättade vem som hade tittat förbi under dagen, och vad gästen i fråga hade haft med sig.
"Frode är en god vän," flinade han brett och klappade Darelle på axeln, precis som om hon också gjort något bra och förtjänade en klapp för det, "kanske vi ska ta och smaka då?" En öl eller två skulle inte sitta helt fel efter den här dagen. Audun vände sig om för att börja gå tillbaka mot huset men stannade upp då hon ställde honom en fråga.
"Jag är väl inte ensam?" svarade han. Audun förstod mycket väl vad hon hade menat med sin fråga men han visste inte riktigt vad han skulle svara på den. Visst hade han haft kvinnor men ingen som han hade velat ha som sin fru. Det räckte inte med att hon var vacker - det var en kvinna som skulle utmana honom på olika sätt. Hon skulle vara självständig och framför allt skulle hon behöva orka med honom.

Så hon hade alltså varit bortgift. Det hade han inte riktigt väntat sig, kanske bara tack vare att hon inte sagt någonting om det innan - han hade väl bara antagit att hon var ogift när hon inte sagt annat. Det var väl på ett vis för att hennes far verkade ha brytt sig om hennes framtid, men kanske inte på rätt sätt. Åt hennes fråga ryckte han lite på axlarna, med ett snett leende.
"Lite så, jo. Döttrar bli bortgifta här med, men det förekommer allt att dem tvärvägrar, flyr eller går sin egna väg istället. Och det är inte fullt ovanligt att man gifter sig av ren kärlek heller." sade han uppriktigt, egentligen hade de väl ganska likt dem - men de hade väl lite mer valmöjligheter, iallafall ville han se så på saken. Själv hade han egentligen aldrig tänkt något större på hur det fungerade, men så hade han väl inte heller behövt bekymra sig om det som man.

Darelle blev både förvånad och glad över den vänskapliga gesten - hon hade ärligt talat ingen aning om varför hon fick den, men glad var hon iallafall. ÄVen om den "bara" verkat vänskaplig.
"Vi? Det är bäst du ser till så inte någon hör att du erbjuder öl till mig." flinade hon retsamt och började följa efter honom inåt, hon var ju egentligen fortfarande hans tjänare hur gärna hon än skulle vilja vara desto mer än så. Hans svar fick henne att sucka lätt, även om det var med ett litet leende - hon var ju ändå glad att han såg henne som sällskap. Tänk om han någon gång faktiskt skulle se henne som det slags sällskap hon syftade på.
"Du vet vad jag menar." log hon, gick vidare inåt men såg tillbaka på honom med huvudet lite på sned.
"Det är underligt. Jag menar, du ser bra ut och står nära jarlen, så du borde väl ha en drös med kvinnor efter dig?" envisades hon, kunde inte riktigt hålla tyst som vanligt. Och att säga vad hon faktiskt tyckte om honom var nåt hon kanske inte tog upp ur tomma luften men samtidigt inte var det minsta blyg att säga något om.

"Och de blir inte bestraffade?" Ceolwyn la nyfiket huvudet på sned. Att fly från sin man hemma i England var väl också det ett val, men det betydde att man förolämpade sin make vilket folk inte såg mellan fingrarna på.
"Är det vad du väntar på? Äkta kärlek?" Ett litet leende spelade på hennes läppar. Harek var en oerhört attraktiv man och garanterat eftertraktad också. Att han inte hade en fru, och mer eller mindre skakat av sig det hela som om han för tillfället inte ens var intresserad, förvånade henne. Men han kanske nöjde sig med glädjeflickor istället. Såna fanns det ju gott om trots att de kanske inte öppet ropade ut att de var just det. Men det var knappast många kvinnor som skulle säga nej åt jarlen om han visade intresse.


"Jag ser ingen här, ser du?" Audun gjorde en stor scen av att se sig om efter eventuella tjuvlyssnare innan han flinade. Ingen skulle bry sig om ifall han drack öl tillsammans med sin tjänare eller inte. Han såg inte ens längre på Darelle på det viset. Att kalla henne för tjänare vore en förolämpning.
"Så som du håller på skulle man kunna tro att du är intresserad av mig," retades han innan han ryckte på axlarna. Intresserade kvinnor fanns det ju men saken var ju som sagt den att känslorna inte var ömsesidiga. Han ville inte ha en kvinna bara för att ha någon att komma hem till.
"Hade du någon hemma i England?" Han övervägde att tillägga en retsam kommentar om att hennes vassa tunga nog skrämt iväg alla män som velat gifta sig med henne, men avstod. De kunde han spara till senare.

Harek ryckte än en gång på axlarna, det berodde väl på lite - situationen, vad som egentligen hänt och pappan.
"Det är mycket upp till pappan. Vissa blir bestraffade, vissa ser det positivt - de hoppas på att deras viljestarka döttrar en dag ska kunna bli sköldmöer istället." sade han uppriktigt, det var väldigt varierande från familj till familj hur man såg på saken. Hennes fråga fick honom att skratta till lite, även om han ärligt talat inte riktigt visste vad han väntade på.
"Jag vet inte, jag har väl bara väntat och lagt tiden på annat istället för att tänka på något större på den saken. Det blir som det blir helt enkelt." sade han, han trodde nog det skulle lösa sig - om inte annat skulle det knappast bli särskilt svårt att hitta någon kvinna som intresserade sig för det. Sen ville han ju självklart hitta en som intresserade också honom.

Darelle brast i skratt, han hade då sannerligen hennes typ av humor när han höll på på det är viset. Hans lilla varning eller vad man skulle kalla det fick henne dock att roat höja på ögonbrynen.
"Det är nog första gången jag hör en man tyckas se det som dåligt att ha en intresserad kvinna efter sig." retades hon flinande, tänkte inte heller försöka förneka det hela. Vad vore poängen med det? Hon hade alltid varit väldigt rak med vad hon tyckte och tänkte inte ändra på det nu.
"Jag ser inte vad som vore så fel med det." Hon fortsatte in i huset, log smått för sig själv av tankarna på det hans fråga tog upp. Trots att hon i perioder gjort hennes far helt ursinnig, hade hon iallafall sluppit blivit bortgift - och ibland var folks reaktioner riktigt roliga.
" Pappa försökte allt gifta bort mig flera gånger. Men det gick inte särskilt bra för honom, jag såg till att skrämma iväg dem - jag tänker då inte bli bortgift till någon gamling för pengar." log hon.

Ceolwyn såg på honom en lång stund under tystnad. Han var en man med många sidor till honom. Hon hade inte på långa vägar bekantat sig med alla än. Efter en stund reste hon sig upp och placerade sin hand på hans axel för att lätt krama om den.
"God natt." Att vara ensam med sina tankar lät både som en välsignelse och en mardröm. Hon gick till sitt hörn och satte sig ner på sängen. Fingrarna drog hon genom sitt hår för att reda ut eventuella tovor, la sig därefter tillrätta på rygg och blickade upp i taket. Trots brasan några meter ifrån henne så frös hon en aning, täcket var inte mycket till nytta heller. Men omständigheterna kunde vara långt värre - hon visste att hon hade mycket att vara tacksam för och det var hon också.


Audun visste för en gångs skull inte vad han skulle säga. Det var en främmande känsla som fick honom att känna sig besvärad och olustig till mods. Det var som om han saknade en försvarsmekanism. Istället för att kommentera saken något vidare så valde han att skaka av sig det hela. Det var typiskt honom att göra så han kände sig ställd mot väggen.
"Det kan jag allt tro. Att du skrämde iväg alla intresserade," flinade han, kunde bara se framför sig hur männen reagerat över hennes vilda personlighet. Att hon inte gift sig med någon i England gjorde honom förvånansvärt glad. Också det försökte han skaka av sig: vad brydde han sig om sådant?

Harek insåg själv att han för en stund kanske försjunkit i lite väl djupa tankar mot vad han var van vid, men det var kanske en sida av honom som hon hade lyckats väcka. Då hon reste sig väcktes han upp lite igen, log emot henne som för att besvara det lilla axelkramandet på något vis.
"Godnatt." hälsade han tillbaka, fann sig själv rätt tankfull och dröjde kvar en stund innan han reste sig och slog sig ner på sängen för att knyta upp och dra av sig tunikan. Men än en gång fann han att blicken landade på henne, anade att också hon inte verkade ha somnat ännu.
"Gör du det? Tror eller väntar på äkta kärlek, menar jag?" frågade han, kanske en bra stund efter samtalet om det och nu ifrån ingenstans - men av någon anledning kändes det viktigt att få reda på.

Darelle fann sig nästan bli lite besviken av att han inte svarade henne om det, men visste heller inte vad hon väntat sig. Inte något av det hon hoppats på i vilket fall som helst, att det skulle visa sig besvarat - det vore för otroligt. Vad skulle han ens se i henne? Kan hända att hon var ganska stolt av sig, men det betydde inte att hon såg vad någon skulle kunna se i henne för det.
"Och vad ska det betyda? En förolämpning eller att jag skrämt iväg dig också?" det var i en retsam ton, men ändå ville hon på något vis veta. Det hade väl aldrig varit hennes starka sida att veta när man skulle släppa ett samtalsämne. Väl inne igen - vilket var en lättnad då hon frös - gick hon genast för att fylla upp två bägare med ölen som Frode kommit med, räckte över den ena till honom för att själv smaka på den andra. Öl var inget hon druckit mycket av tidigare, och det var kanske inte vad hon skulle välja ifall hon hade flera alternativ - men det gick ändå att dricka och smakade ju inte helt illa iallafall.