Chlodon/Chleric [PRS]

De där vidriga bilderna lämnade inte Brandons huvud i det första taget, tyvärr. Herregud - om Chloe hade behövt en bortförklaring kunde hon väl valt någon annan? Vilken so. helst? För dessa bilder... Shit, de var inte nådiga. Men bara sluta tänk på det, Brandon! Släpp det bara!
”Vi kanske ska klä på oss innan mina föräldrar kommer hem”, mumlade han efter en stunds tystnad. Visserligen fanns det lås på dörren, men han fick inte låsa omkring sig ändå (mamma hade till och med velat byta ut dörren mot en utan lås när Seb skvallrat om Brandon och Chloe) och om han nu gjorde det skulle han förmodligen inte ens få ta med Chloe hem. Det var väl bäst att bara lyda. Trots att det sög. Lite privatliv, visste föräldrarna Boyd ens vad det var?

Chloe hade helst legat kvar där i sängen för alltid. Naken under ett varmt och gosigt täcke, bredvid en varm och gosig pojkvän. Gömma sig från världen och alla problem. Hon stönade besvärat och grävde ned ansiktet vid Brandons axel. Ena handen lät hon vandra upp över den bara bröstkorgen.
”Måste vi?”, mumlade Chloe och pressade sina läppar mot axeln. Självklart visste hon svaret på frågan. Den där gången då Brandons lillebror kommit in under själva umm...myset. Ja, det hade inte varit kul. Det vore bra att undvika.

Chloes reaktion fick Brandon helt varm i kroppen. Vem kunde ha gissat att de två skulle fixat sitt förhållande i princip helt och hållet på så kort tid? Det hade nästan känts hopplöst, även fast han inte velat erkänna det då. Men nu, någon timme senare? Allt var perfekt. Ingen rädsla för något uppbrott. Nej, inte alls. Puh.
”Det beror definitivt på vad du vill att mina föräldrar ska tycka om dig”, svarade han skämtsamt, dock med en allvarlig underton skymtandes. För det där stämde väl. Hans föräldrars bild av Chloe (och Brandon, för den delen) hade verkligen förändrats efter att Seb skvallrat. Och om de skulle få se henne naken i sin äldsta sons säng skulle bilden nog förändras ytterligare. (”Men vad fräck hon är!” hade kanske hans mamma uttryckt lite skrämt, nästan.)

Sant. Även om det säkert skulle vara jobbigt för Brandon att ligga naken framför föräldrarna, såskulle det väl ändå vara värre för Chloe. Och relationen. Framför allt relationen. Mrs och Mr Boyd fick hemskt gärna hålla sina åsikter och tassar borta från femtonåringarnas relation. Sen så förtjänade ju Chloe att bli utsparkad från den äldsta sonen Boyds liv asap men det visste ju bara hon om.
”Fine, du har en poäng där”, svarade hon men stannade kvar där tätt intill ett par sekunder, tills hon trött satte sig upp, med täcket fastkilat under armarna för att täcka överkroppen. De rena kläderna låg ju i väskan. I garderoben. Hmm. ”Brandooon?”, nästintill gnällde hon frågande och blickade mellan honom och garderoben med hundvalpsögon. Ja, hämta kläder kunde han allt göra. Var inte sånt typ anledningen till att en hade en pojkvän, eller?

Efter att Chloe dragit sig undan dröjde det inte länge förrän Brandon dragit på sig samma shorts som han hade haft på sig tidigare. Samma shorts som han dessutom hade tränat i. Mm, fräsch kille. Ytterligare några sekunder senare snappade han upp den vita hoodien som Chloe dragit fram till honom ur garderoben innan.
”Chloeeee?” härmade han sin flickvän. Förstod dock snabbt vad hon ville när han såg hennes blick mot garderoben. Hm, han hade dock inte haft något emot att hon hade gått till garderoben själv, men whatever. Snäll pojkvän och så vidare. Kämpa på Brandon.
Han gick fram till garderoben och rotade fram hennes väska innan han vände tillbaka till sängen och räckte fram väskan till henne.
”Är jag din slav eller?” frågade han, på skämt såklart.

Att Brandon tog på sig samma shorts som innan var väl inte direkt det fräschaste. Fast på samma sätt var väl inte Chloes byte av kläder inte speciellt nödvändigt. Aja, hon tog i alla fall emot väskan efter att ha sneglat i den pojkvännens riktning när han bytte om. Var det creepy? Hmm. Äh, de var ändå rätt öppna med det där. Att visa sig för varandra liksom.
”Kalla det vad du vill”, svarade hon med ett leende och började genast rota fram nya strumpor och underkläder. Ja, jeansen och Brandons hoodie gick att ta på igen. Så hon klev steg ner från sängen och drog på sig spetstrosorna. Och bh:n. Och därefter påbörjades ett visst insamlande av kläder som låg slängda utspritt över rummet. Men förmodligen stod hon snart påklädd och perfekt redo för ett eventuellt möte med föräldrarna.

Under tiden som Chloe samlade ihop sina kläder började Brandon bädda sängen igen. För att sudda ut spåren, eller vad man skulle säga. Hur som helst bäddade han klart sängen och gick sedan fram till den påklädda flickvännen för att slingra armarna kring hennes midja.
”Jag älskar dig”, mumlade han och krökte på nacken för att nå till att pussa henne i pannan. Världens bästa flickvän. Verkligen. På riktigt. Han kunde inte bli lyckligare. Skulle aldrig kunna bli lika lycklig med någon annan som han blev med Chloe. Hans ringa ålder till trots var han säker på att det här var personen som han skulle spendera livet med. Fast det vågade han inte säga högt. Tänk så skulle hon inte tro detsamma?

Och så var de nära igen. Visserligen med kläder, men det funkade ju med. Inte riktigt samma sak, men definitivt godkänt. Chloe blundade när Brandons läppar kom i kontakt med hennes panna.
”Och jag dig”, mumlade han till svar och drog in den längre i en kram. Eller tja, kom närmre för att de större armarna skulle kunna lägga sig tryggt om henne själv.
Det knöt sig i magen. Det här var så förfärligt fel. Hur gick det med etiken och moralen liksom? Åt helvete. Visst hade hon älskat Brandon, men kanske var det just älskat. För hur kunde hon gjort något sådant förfärligt mot någon som hon verkligen älskade? Hur det nu än var så kände hon sig troligtvis inte ens i närheten av så skamsen som hon borde vara.

—och så hoppar vi—

(C) Lördag. Dags för jobb. Ett jobb som hon egentligen inte tyckte om, men som hade blivit hanterbart. Mer okej. På grund av honom. Honom, alltså Eric Parker. Inte Brandon Boyd - pojkvännen, nej nej, icke. Pojkvännens... fiende? Stark ovän, i alla fall. Men Eric Parker i all ära. Svår att stå emot. Snygg. Snäll. Rolig. Mogen. (Eller i alla fall mognare än Brandon.) Och inte lika bortskämd. Inte född med silversked i mun.
Men Brandon var ändå hennes pojkvän. Det var just där som skon klämde - att hon gick bakom hans rygg när hon var med Eric. På sätt och vis gick hon ju bakom Erics rygg också, för han trodde ju att de hade gjort slut. Fast det var så jäkla svårt att göra slut. För det kändes som att det fanns så mycket att förlora på det. Kanske status, framförallt. Inte för att hon ville erkänna den aspekten. Men sedan kunde hon förlora en fin pojkvän. Som visserligen var bortskämd och omogen allt som oftast, men som brydde sig. Hon kunde liksom inte göra slut med honom och anta att Eric skulle vilja bli tillsammans med henne. Nej, alltså han kanske inte var sån? Förhållandekille, alltså. Och då skulle hon ju stå ensam. Det klarade hon inte.
Men nu satt hon i personalrummet. Ensam, för tillfället. Ätandes på sin lunch. Hoppades att Eric inte skulle ta sin rast samtidigt som henne, samtidigt som hon egentligen ville att han skulle sätta sig ner bredvid henne. Prata. Om allting. Fast inte allting. Nej, inte Brandon och det där. Men... Nej, fan vad jobbigt.

Veckan hade sprungit iväg och plötsligt var det lördag. Jobb. Nu var det inte så att det varit så pass roligt att det gått snabbt, utan snarare för att schemat hade varit packat. På kvällarna hade Eric somnat direkt, vare sig han ville det eller ej. Och det var inget nytt. De flesta veckor såg ut så. Erics liv såg ut så. Överlevnadsinstinkt typ.
Dagen till ära lyckades sjuttonåringen pricka in samma lunchtid som en viss Chloe(surprise surprise). Eller egentligen började hans rast en kvart senare men övertalning var definitivt något som han hade koll på. Eric var lyckligt ovetandes av hur den yngres tankar snurrade och styrde därmed stegen i hennes riktning. Att sätta sig vid ett tomt bord hade ju bara blivit stelt. Ja, jösses. De kände ju varandra! Och tja, Eric var kär. Fast det vågade han definitivt inte erkänna. Hon och den där Boyd verkade det ju vara slut emellan. Och visst skavde ålderskillnaden en del, men så länge Chloe var okej med det så var det väl ingen fara. Och de hade ju bara varit på g liksom. Inget stort eller officiellt. Även om Eric inte hade tackat nej till det. Nåväl.
Eric drog ut stolen mitt emot femtonåringen. Satte sig ned. Plockade fram sin lunchmacka. Bröd smör bröd smör bröd.
”Värst vad tomt det var här inne”.