BxB PRS countess & Emma07

Jordi hade nästan all sin uppmärksamhet på samtalet mellan Oliver och Jordis far, i en blandning mellan nervositet och glädje. Glädje över att Oliver var där och de kyssar de delat, och över att de andra ännu inte verkade ha anat något. Vad han dock inte märkt var att hans bror betraktat de båda med ett litet leende, förstod antagligen mycket mer än vad Jordi förstod redan innan han förstått det själv ens.
"Man kan ju alltid prova." log José svagt, även om Jordi visste att han var av en annan åsikt. Men antagligen ville han inte protestera här, vilket han var väldigt tacksam för. Middagen förflöt ju ändå väldigt smärtfritt, och Jordi kände sig väldigt lättad då han ätit upp sin mat till sist och vände blicken emot Oliver istället.
"Är du klar?" log han smått, kunde inte låta bli att le när han både fick se på honom och när middagen gått så strålande bra.

Oliver tyckte sig höra viss tveksamhet i faders röst och började genast ångra sitt svar. Då han hoppades på att bli ditbjuden fler gånger framöver var det bäst att hålla sig på föräldrarnas goda sida. Han harklade lätt, men innan han hunnit komma på någonting mer att säga frågade Jordi om han var färdig. Frågan kom som en lättnad och Oliver nickade glatt till svar. Tittade sedan mot modern igen och gav henne sitt vänligaste leende.
”Tack för maten. Det var verkligen gott. Jag måste lära mig att laga det här själv. ”, sa han uppriktigt och slängde en sista blick över bordet innan han reste sig upp tillsammans med Jordi. Där och då kände han ett sting av avundsjuka över att se hela familjen samlad runt matbordet. Det påminde honom på tiden innan han förlorade kontakten med sin egen far – innan han kom ut som gay. På den tiden hade även hans far pratat gott om sin son och skrutit för andra varje gång han lyckades bra i skolan eller med sina fritidssysslor. Nu var det bara Oliver och hans mamma kvar i hemmet. Visst, han älskade sin mor över allt i världen, men han saknade stunderna på eftermiddagarna när de alla satt samlade runt matbordet och pratade om allt som hänt under dagen som gått.

Det märktes att Jordis mor blev glad över berömmet, maten var ju ändå en stor del av deras kultur och att få beröm för den skattades alltid högt. Jordi räknade visserligen inte med att Oliver hade koll på det, utan misstänkte att han bara helt enkelt gillat maten även om det var ett väldigt bra sätt att få den bättre inställda.
"Tack, det värmer att höra." log hon, innan Jordi tackade för sig och gick emot sitt rum igen. Det var sannerligen på tiden om man frågade honom, han ville för tillfället inget hellre än att få vara själv med Oliver igen - han kände sig fortfarande helt sprudlande glad över hur allting gått för dem. De hann dock verkligen inte vara själva länge.
"Hur tycker du det gick?" log Jordi efter att ha stängt dörren bakom dem, själv tyckte han att det gått strålande. Han hann knappt ens vänta på svar förräns en knackning hördes på dörren, och utan att vänta klev sedan hans bror in och stängde dörren efter sig.
"Så hur länge har det här pågått?" frågade han med ett litet leende och lutade sig bak emot dörren. Jordis leende försvann rätt snabbt - han hade ju starka misstankar om vad hans bror anat, men han ville inte riktigt tro det. Vågade inte det.
"Vad menar du?" frågade han istället, ville inte råka avslöja sig ifall han faktiskt inte hade anat att de båda var kära i varandra.
"Du vet vad jag menar, ni två. Jag vet inte om ni är ihop eller vad ni är, men det är kul att ni funnit varandra iallafall. Och jag tänker inte skvallra, det var allt på tiden att du insåg det själv." sade han och Jordi kände sig helt paff. Hade hans bror alltså anat det här redan innan? Jordi hade ju inte ens varit säker själv förräns hans kysst Oliver. Det var då allt fallit på plats. Han kom sig inte ens för att svara något först, men var iallafall otroligt lättad att han verkade reagera så otroligt bra och inte tänkte skvallra.
"Men ta god hand om min bror." log han emot Oliver innan han klev ut igen.

Oliver stirrade förstummat på platsen där Jordis bror hade stått, hade bara hunnit ge honom ett snabbt leende innan de blev lämnade ensamma igen. Han kom på sig själv med att hålla andan, insåg att hans händer skakade en aning, men var inte säker på varför.
”Jag börjar gilla din bror..”, fick han fram till slut och kunde inte låta bli att lämna ifrån sig en lättad suck. Han vände blicken mot Jordi som fortfarande stod intill honom, tvekade kort innan han lät sin hand vidröra hans perfekt formade ryggtavla. Drog handen långsamt över den och log för sig själv. Nu, efter att ha hört broderns ord, visste han att de var menade att vara tillsammans, det visste han med hela sitt hjärta. Och kanske, bara kanske, hade de nu kommit ett pyttelitet steg närmare till att kunna vara öppna med deras känslor för varandra.

Jordi hade nog blivit stel som en pinne så fort Michel nämnt dem två, men sakta men säkert slappnat av och då han stängt dörren efter sig log han. Det kändes nästan lite overkligt - att hans bror listat ut det här om honom innan han ens gjort det själv, och anat att Oliver var mer än bara en vän. Men samtidigt var det en härlig känsla, att han inte behövde bekymra sig för att bli avslöjad utav honom. Det fick väl honom att förstå Olivers mod med att ha kommit ut mer - även om han fortfarande beundrade det. Det måste vara härligt ändå att slippa dölja det, slippa gå och oroa sig och må dåligt över det. Men samtidigt visste man inte hur folk kunde reagera, och han var rätt säker på att hans föräldrar skulle ta det betydligt sämre än Michel. Han var inte redo för det ännu.
"Jag tror han känner mig lite väl bra ibland." log han smått, rös nästan till lite bara av känslan av hans hand emot sin rygg. Den fick honom att vrida på sig så att han stod emot honom istället, och lägga armarna också omkring honom för att försiktigt, leendes, närma sig och kyssa honom igen.

Oliver besvarade genast kyssen som var något av det extra. Kunde inte låta bli att le mot hans läppar. En värme stred sig genom hans kropp och det var så underbart att stå där tätt intill Jordi. Han la armarna om hans nacke och minimerade avståndet mellan dem. Drog sina fingrar genom hans hår och tryckte sig närmare. Njöt av hans närhet. Ville inte att de någonsin skulle sluta, men drog sig motvilligt undan efter en stund då han nästan glömt att andas under allt.
”Det måste kännas annorlunda”, viskade han efter att ha hämtat andan igen.
”Jag menar, som jag har förstått det är jag den första killen som du.. ”. Oliver tystnade innan han hunnit avsluta meningen, var rädd att han just sagt något olämpligt, men samtidigt visste han hur galen man kunde bli av att bära alla känslor inom sig.

Jordi hade kunnat stå och kyssa honom här hela dagen kändes det som, men han måste ju andas också. Det var ju rätt bra att inte glömma bort det liksom, och Oliver hade ju en tendens att få honom att göra det. Men han klagade då inte - han älskade den stunden de delat, och hade förlorat sig helt i den. Att få kyssa honom var något helt nytt - visserligen hade han flickvän, men ingen som han egentligen gillade. Oliver däremot, wow. Det var som han sade annorlunda. Det kändes rätt, på något vis var det en helt ny upplevelse. Han nickade nästan lite blygt åt hans fråga.
"Ja, det var väl egentligen du som fick mig att inse det." sade han och log snett, och ärligt.

Hans svar bevisade ännu en gång hur menade de var för varandra. Oliver log och sänkte blicken till golvet, för att i nästa stund titta upp i Jordis vackra ögon igen. Försökte ta in att de faktiskt stod där tätt intill varandra, att det inte bara var ännu en av hans drömmar som han brukade ha om dem tillsammans.
”Jag tror att jag precis blev lite mer kär i dig..”, sade han och drog en hand över Jordis kind, kände den sträva skäggstubben mot fingrarna.
”Lyssna. Jag vet hur jobbigt det kan vara att gå runt och låtsas vara någon man inte är. Själv var jag femton när jag till slut vågade berätta för någon hur jag kände..”. Oliver drog sig närmare, minimerade avståndet mellan dem igen.
”Det jag försöker säga är väl att du alltid kan komma till mig om det skulle vara någonting… ” Han lutade sig framåt för att ge Jordi en snabb kyss. Log sedan brett. ”... eller om du bara saknar mitt sällskap”.

Hans ord lockade fram ett skratt ifrån Jordi, samtidigt som hans gulliga reaktion smälte hans hjärta ännu lite till - hur det nu ens var möjligt förstod han inte. En sak var då säker, han var fullkomligt förlorad åt honom vid det här laget. Även om det inte varit nära varandra särskilt länge alls - varken för tillfället eller över längre tid, endast ett par dagar hade ju gått där de vetat om varandras känslor.
"Du är alldeles för gullig." log han nästan generat, samtidigt som han flyttade sin ena hand upp mot hans nacke igen. Varje ställe av hans kropp var ett ställe han ville ha sina händer på, varje millimeter var bara perfekt. Även det han sade nu betydde så otroligt mycket - han om någon måste ju förstå hur Jordi kände det. Visserligen kom han kanske inte ifrån en lika motsträvig kultur, men han ville ändå tro att han förstod. Att han visste vad Jordi gick igenom, hur svårt det var - bara att bestämma sig vad han skulle göra var så svårt.
"Tack." log han brett, och väldigt uppriktigt - han hoppades det var tydligt hur mycket han uppskattade det. Också kyssen besvarade han snabbt, för att flina lite efteråt.
"Det är ganska stor risk för det sistnämnda."

Oliver kunde inte låta bli att röra vid honom, lät fingertopparna långsamt följa hans käklinje. När Jordi flyttade sin ena hand upp mot hans nacke igen gick det en lätt rysning genom hans kropp. Tänk att en enkel beröring kunde få honom att känna så stark. Det kändes som att hela hans kropp var påväg att övergå till flytande form.
”Så, vad händer nu? Kommer jag få prata med dig i korridorerna? Eller är tanken att vi ska slänga diskreta blickar mot varandra när ingen ser och bara träffas i hemlighet i det där förrådet bredvid idrottshallen?”, sade han med ett lätt skratt. Han höjde armarna och knöt händerna bakom Jordis nacke.