Unlucky charms [PRS]

Resan med tunnelbanan varade inte särskilt länge. Cirka tio minuter och fyra stationer. När högtalarrösten ropade ut Kichijoji upprepade gånger tillsammans med en liten trudelutt, steg han av från den nästan tomma vagnen. Det var bara några få till som följde hans exempel. Vid den tiden på kvällen var själva stationen i sig fortfarande ganska full, men det var mest människor som skulle bege sig därifrån.
Tsukiya passerade ut genom dörrarna, svängde vänster och klämde sig mellan folkmassorna. Så mycket folk, så otroligt mycket folk. Fast det var inget konstigt med det eftersom Tokyo hade närmare fyrtio miljoner invånare. Och Kichijoji var ett relativt populärt område, lite mer småstadsaktigt med många fina parker och små gränder att gå i. Han tyckte väldigt mycket om området i alla fall och var väldigt glad över att de för stunden hade råd att bo kvar.
Stegen förde honom längre och längre bort från de mer kommersiella gatorna mot lugnare distrikt. Efter kanske tio minuter kom han fram till en liten restauranggata. I mitten, mittemot en blomsteraffär, låg tvåvåningshuset. Shoppen var fortfarande öppen och det var ganska mycket folk som väntade på att få komma in. Sjuttonåringen klagade inte, det var bara bra att det var mycket folk. En del var även stammisar som vinkade glatt mot honom när han passerade. Egentligen borde han ha tagit på sig uppgiften att jobba för familjen Tanaka istället för på kaféet. Innan han börjat där hade stället inte varit särskilt populärt, men nu? Om han började jobba i shoppen kanske det skulle få precis samma effekt?
”Ah, Tsukiya!” Utbrast modern, Tanka Yua. Hon var ganska ung, bara trettiofem år medan fadern, Tanaka Daisuke, var trettiosju. ”Kan du kila iväg och köpa lite Katsuobushi? Affären bredvid Yu San borde fortfarande vara öppen”, fortsatte hon och dumpade en hel hög med nudlar i en av skålarna fylld med buljong.
”Mhm, visst”, svarade Tsukiya och log uppmuntrande, innan han dök ut under skynket som hängde för dörröppningen.

Efter att ha varit på affären och handlat återvände han hem med varorna. Modern gav honom en hastig kyss på kinden innan hon återgick till arbetet och Tsukiya skyndade sig uppför trappan mot övervåningen. Den ledde direkt in i deras lilla kök som var kombinerat med vardagsrummet. Dörren bredvid badrummet ledde in till sjuttonåringens rum, som var välstädat och prydligt organiserat. Läxorna och en hel bunt med läroböcker låg uppradade på skrivbordet och han slog sig genast mer för att börja gå igenom allting. En av katterna han adopterat skuttade upp i knät på honom. Hade hade namngett henne Sakura, då hennes päls nästan skiftade i rosa i vissa ljus.
Så satt de hela kvällen. Då och då kom en av de andra katterna, en svart hankatt han döpt till Coco och strök sig runt smalbenen på honom. Det dröjde ända till midnatt innan han blivit klar, och då var han ändå inte helt färdig. Men men, han behövde verkligen sova. Han reste sig upp från stolen och sträckte armarna över huvudet med en stor gäspning. Sedan drog han hastigt av sig kläderna och vek ihop dem till den prydlig hög som han placerade på skrivbordsstolen.
Katterna följde lydigt efter honom när han kröp ner under täcket och rullade ihop sig. Mysigt, otroligt mysigt. Tsukiya sträckte sig efter mobilen och låste upp skärmen. Med tänderna nergrävda i läppen öppnade han Renjis kontakt och stirrade ett kort ögonblick på bilden. Precis som en kanin verkligen, det var helt sjukt gulligt. Han fuskade på huvudet och öppnade sms funktionen, för att hastigt knappa in Godnatt, det kommer att gå jättebra imorgon. Smset skickades iväg och han släckte ner skärmen innan han placerade mobilen på nattduksbordet igen. Åh, han hoppades verkligen att det stämde - alltså att det skulle gå bra under morgondagen.

När Renji väl vänder på klacken kan han inte undgå att le. Trots att det samtal de precis haft om de har förhållanden eller ej så kan han inte undgå att få ett leende spridandes ända upp till öronen. Jösses, vad lycklig han har blivit av att träffa vännen. Den lilla stunden de haft tillsammans i kaféet har känts så genuin, trevlig och mysig. Nu brukar han verkligen kunna uppskatta andras närhet utan att få panikångest, men med Tsukiya är det på något sätt mycket lättare. Trots att de haft ett bråk för två år sedan så känns det inte som att de slutat träffa varandra, som att de fortfarande är goda vänner och känner varandra lika bra som de går innan. Konstigt hur det fungerar. Han borde kanske känna sig lite put-off av frågan som blivit ställd så strax inpå, men helt ärligt har den försvunnit helt från hans tankar vid det här laget. Renji sätter på sig sina gamla hörlurar, som har sina vanliga skevor och fel för att lyssna på lite Ben Howard. Lyckligtvis kan han svara på några meddelanden på vägen, han brukar alltid vilja hålla sig sysselsatt när det kommer att gå runt ensam på gatorna. Antingen vill han alltid prata i telefon, eller skriva med någon. Så, turligt nog för honom har han några meddelanden han bör svara på.

Han kommer fram till biblioteket i säkerhet, och smyger in genom de stora dörrarna. Biblioteket är vackert dekorerat, och öppet för allmänheten till hyfsat långt in på kvällen. Många gånger har han somnat vid en av sofforna, gömt sig tills vakterna eller arbetarna väl gått därifrån. I väskan har han en macka han sparat från morgonen, och sin vattenflaska. Skoluniformen ligger prydligt i väskan, nystruket och fint. Tandborste och hans hudkrämer lika så. Han tar med sig det vart han än går, i säkerhet ifall han skulle kunna få sova någon annanstans. Så egentligen har han väl allt han behöver för morgondagen, trots att han kanske kommer behöva gå hem en runda.

Efter att ha gjort sig i ordning drar han åt sig en tjock filt, och gömmer sig i ett ut av hörnen där en soffa står. Biblioteket har stängt efter hans rutiner, och Renji kan höra hur några andra hemlösa rör sig i skuggorna. Nu skulle han inte kalla sig själv för hemlös, men egentligen är det väl precis vad han är. Med en liten gäspning kollar han igenom mobilen en sista gång innan läggdags, skickar sitt godnatt meddelande till sina vänner, innan ett nytt meddelande dyker upp. Bara Tsukiyas namn får tankarna att gå tillbaka till deras samtal tidigare under kvällen. Med sega fingrar börjar han knappa in sitt svar. Tack, vi får se. Godnatt och sov gott!

Den natten sov Tsukiya ganska bra trots allting som hänt under dagens gång. I vanliga fall brukade han vakna några gånger per natt, men den här gången sov han verkligen som en stock. Det var en av katterna som väckte honom när solens strålar spred sig i det lilla rummet. Först rullade han över på mage och gömde ansiktet i kudden i ett försök att gömma sig från resten av världen. Detta var däremot någonting Coco inte riktigt verkade kunna acceptera och snart hade han en tjock katt sittandes på bakhuvudet. Bra, nu kunde han inte andas. Försiktigt flyttade han på katten och sträckte sig efter mobilen. Ett meddelande från Ren och ett från matematikgruppens chatt. Han började med att öppna smset från artonåringen, studerade orden medan hjärtat klapprade på inne i bröstkorgen. När han sedan kände sig färdig med att stirra på skärmen, började han på ett nytt meddelande. Godmorgon! Sov du gott, hur känner du dig? Därefter fortsatte sjuttonåringen med den andra chatten. Medlemmarna verkade genuint besvikna över att det inte skulle bli någon lektion på eftermiddagen, särskilt då många behövde hjälp med den senaste läxan. Efter några sekunders fundering bestämde han sig för att göra iordning ett facit under dagen, så att de kunde följa hans resonemang. Det var i alla fall bättre än ingenting.

Tsukiya insåg snart att han inte hade speciellt mycket tid på sig innan skolan började. Bara trettio minuter. Han slängde på sig de första kläderna han kunde hitta - en långärmad, gul tröja med djup urringning och ett par svarta jeans. Hårborsten slängde han ner i väskan som stod bredvid skrivbordet på golvet, tillsammans med en tom vattenflaska, några påsar med snacks, en tunn filt och naturligtvis även ett ombyte.
”Åh, förlåt”, mumlade han ursäktande till de två katterna som satt och maniskt stirrade på honom. I garderoben hade han kattfoder som han hastigt fyllde upp i två olika skålar. Vatten hade de redan gott om och de kunde gå ut och in precis som de ville. Det hade varit en bra idé att bygga den lilla gångvägen upp från markplanet till fönsterbrädan på övervåningen. Fönstret fick helt enkelt stå öppet, så kunde han stänga dörren in till rummet. Praktiskt.

Innan han lämnade huset lämnade han modern en kyss på kinden och vinkade mot fadern.
”Jag ska sova över hos en vän ikväll, vänta inte uppe!” Ropade han för att därefter försvinna ut genom dörren. Stegen var hastiga. Han hade bara några få minuter på sig innan skolan började och ville helst inte komma sent. Då och då sneglade han ner mot mobilskärmen, men stängde av den när han anlände på skolgården. Phew, precis i tid.
”Ah, hej Tsukiya!” Ropade en av klasskamraterna som verkade ha anlänt några sekunder innan honom.
”Godmorgon, har du gjort historia läxan?” Undrade sjuttonåringen och slöt upp vid den andre. Skoldagen började i den stunden och de följande timmarna befann han sig i någon slags dåsig verklighet, gick och väntade på att den skulle ta slut.

Det är rätt oroligt den natten, om Renji inte ska ljuga. Vissa andra har varit uppe halva natten och pratat med varandra, och i biblioteket ekar det tokigt nog. Men lite sömn har han då fått, och han gör sig i ordning tidigt på morgonen för att hinna iväg innan det blir alldeles fullt med människor. Han byter endast om till sin rena skoluniform, men inte mycket mer än så. Turligt nog för honom har Yuuta både ett körkort och en bil, som han hämtar upp den yngre med. Kanske det hade varit bättre av artonåringen att sova hos sin pojkvän, men tyvärr kan han inte göra det varenda kväll.
”Du kan sova hos mig inatt,” erbjuder den äldre och sneglar mot den mindre, innan han startar igång bilen för att köra dem till hans lägenhet. Främst så att Renji kan ta en välförtjänt dusch och göra sig i ordning avskiljt, men också för att de inte sett varandra på ett litet tag.
”Jag får sova hos en kompis, men kanske någon annan gång i veckan?” Gnagandes i sin underläpp granskar han den andres ansiktsuttryck som stelnar till, innan han skickar iväg en lätt obehaglig nick. Jösses, de som varit så kärleksfulla innan.

Efter den långa duschen, och Renji fått ta på sig sina ansiktsmasker hoppar han in i bilen igen. Den lätt blöta luggen hänger strax över ögonlocken på honom, och han gäspar tyst. 
”Du är inte arg på mig va?” Han har ingen aning om varför han ställer en sådan fråga. Han har trots allt inte gjort något fel, åtminstone som han kommer ihåg. Men det har verkat som att den äldre bara glider längre ifrån honom, och han har absolut ingen aning om varför. Renji är däremot fast besluten i att det är hans egna fel, och ingenting annat. Så brukar det åtminstone vara.
”Nej, har du tagit din medicin?” Frågar Yuuta tillbaka innan han parkerar framför skolan. Rätt skönt att få skjuts ändå, men inte när det är en sådan tung stämning i bilen. ”Du överreagerar mer än vanligt.” Hjärtat sjunker drastiskt, för såklart skyller pojkvännen på medicinen, som att han är ett helt vrak utan den.
”Jag har tagit den, dra åt helvete.” Renji sliter åt sig sin väska från baksätet, och hoppar ut genom bilen, stänger dörren med en smäll. Allt börjar verkligen gå åt helvete mer och mer.

Dagen släpad sig verkligen förbi i snigeltakt. Den fösta halvan av skoldagen satt Tsukiya och glodde storm ut genom fönstret, som han lyckligtvis fick sitta bredvid under alla lektioner. De hölls i samma sal under hela dagen, någonting sjuttonåringen uppskattade. Han kände sig så förbaskat utmattad trots att han sovit gott och under alla raster de fick lyckades han på något sätt somna. Under lunchrasten höll han sig vaken. Inte för att äta, utan för att göra iordning det där facitet han tänkt på innan. Det tog inte någon längre tid och gav honom därmed tid att sova efteråt är precis som innan somnade han som en stock, med kinden fastklistrad mot bordet.
”Mr Tanaka.” Läraren stod framför Tsukiyas bänk med läpparna formade till ett rakt streck. ”Är du sjuk? Behöver du gå till skolsköterskan?” Undrade hon och böjde sig närmare honom, för att försiktigt placera en hand över den brännande heta pannan. Hon drog hastigt undan den och sjasade ut honom från klassrummet, grälande om att han borde bära mask när han kände sig sjuk.

Istället för att gå till skolsystern, bestämde han sig för att gå till Renjis skola. Den låg ganska långt bort från hans egen, men inte så pass att han inte kunde gå distansen, han rättade till ryggsäcken och greppade tag om remmarna. Benen förde honom bort från skolgården och ut på en större gata. I närmare tjugo minuter följde han den, tittade då och då på mobilen för att se om han fått något svar från artonåringen. Tydligen inte. Hade han sagt något fel? Var han för påträngande? Troligen både och. Han gjorde en grimas för sig själv och stannade för att köpa en kopp kaffe åt sig själv i en automat. Det var brännande varmt och svart, utan socker eller någon annan sötning.
Ytterligare trettio minuter senare anlände han till den äldres skola. Tsukiya hade redan druckit upp den första koppen med kaffe och köpte en till, strax intill en parkbänk som befann sig några meter från skolans grindar. Med en stor gäspning slog han sig ner och sträckte ut benen. Skoluniformen var en aning för liten men det märktes mest när han just sträckte på sig. Äsch, den dög. Han öppnade kaffet och började smutta på det, i väntan på att Renji skulle sluta.

Morgonen har varit rätt hektiskt för Renji.. ingen riktig bra start på dagen, som förmodligen kommer gå ännu mer åt helvete. Tjafsandet med Yuuta var inte one of a kind, det har verkligen gått neråt på sistone. Varför vet han inte. På detta börjar kroppen känna sig väldigt underlig, allt gör ont och färgen rinner bort från ansiktet lika fort som han sätter sig i sin stol i klassrummet. Vanligtvis brukar han se prydlig ut, med fint kammade lockar och utan några mörka ringar. Nu är han fortfarande prydlig, med den strukna skoluniformen och lockarna lätt plattade. Men han är blek, känner sig febrig och ringarna under ögonen har nog inte varit så stora innan.
”Renji.. borde du vara i skolan överhuvudtaget?” Frågar Junya, en av hans bättre vänner, han som skapade dansgruppen tillsammans med honom. Vännens hand finner den fläckfria pannan, innan han kvickt drar undan den. ”Du är kokhet.” Förbryllad? Minst sagt. Hana, flickan som sitter bredvid den bästa vännen nickar instämmande.
”Vi tar dig till skolsyster.”

Så, tanken att han skulle vara närvarande vid varje lektion bortsett från aktiviteterna efteråt försvinner snabbt. Skolsystern har lagt beslag på honom, och låter stackarna vila på en av sängarna. Detta ger honom möjlighet att gå igenom sina meddelanden, trots att stressen börjar krypa i varje liten ådra hos honom. Att skippa lektioner är verkligen inte honom likt. Långt ifrån. Renji lägger märke till hur han missat ett ut av Tsukiyas meddelanden som kommit under morgondagen, och känner redan lite skuldkänslor. Har fått feber, får nog dra mig från skolan lite tidigare. Du då? Det är åtminstone något nytt, lite spännande. Aldrig brukar han få feber, trots att han är känslig fysiskt sätt och trots att han fryser hela tiden så blir han aldrig förkyld. Han brukar iallafall inte medge det för sig själv. Men nu finner han sig spy upp all innehåll han samlat på sig det senaste dygnet. Lyckligtvis har skolsystern tagit fram en hink, som han riktar sig mot.
”Ska jag ringa din mamma, någon som kan hämta dig?” Frågar hon vid sitt skrivbord, och med ett bestämt ansiktsuttryck skakar han på huvudet.
”Jag kan gå hem, det går okej.”

Det varma kaffet brände på den känsliga tungan och sjuttonåringen fick så småningom börja ta lite mindre klunkar. Huvudet dunkade i takt med hjärtslagen och snart var han tvungen att lägga ner väskan på bänken så att han kunde vila hjässan mot dess underlag. Ljuden av bilar som köra på vägen bredvid och tjattrande skolelever gjorde ingenting bättre. Han knep ihop ögonlocken och pressade händerna mot trumhinnorna. Såhär jävlig brukade han inte känna sig innan fullmånen i vanliga fall, men det kunde ju ha någon att göra med oron för Renji. För i hemlighet var han orolig för den äldre, även om han inte tänkte medge det för honom. Nope, det skulle vara göra allting betydligt värre än vad det redan var.
Ögonlocken blev tyngre och tyngre desto längre de hölls stängda, metaforiskt vis alltså. Efter att en kvart passerat somnade han för en stunds tid, lika utslagen som han varit innan. Svetten rann nerför pannan och luggen klistrade sig mot den våta huden. Han skakade även som ett asplöv, som om han verkligen var sjuk. Nu var han på sätt och vis det, men samtidigt inte. Det var inte samma sak som att ha influensan eller liknande.

Mobilens vibrerande var det som i slutändan väckte Tsukiya från sin lilla tupplur. Sjuttonåringen ryckte våldsamt till och satte sig spikrakt uppåt, uppenbart förvirrad. Åh, det hade bara varit mobilen. Han himlade med ögonen åt sig själv och fiskade upp den lilla manicken från fickan, för att snart låsa upp skärmen. Renji hade svarat. Ögonen följde tecknen snabbt, pilade fram och tillbaka över skärmen.
Alla jag har stött på innan har fått feber..jag har faktiskt feber nu också, började han och skickade iväg meddelandet innan han fortsatte. Jag sitter utanför, du borde se mig när du kommit utanför grindarna. Med en liten suck reste han sig upp från bänken och slängde ryggsäcken över en av axlarna. Varje rörelse började göra ont, som om benen gnisslade mot varandra. Skavde, snarare. Han drog fingrarna genom den lätt våta luggen. Nej, den fick nog ändå dra sig tillbaka med hjälp av ett hårspänne. Det såg ju för fan ut som att han sprungit ett maraton.

Alla jag har stött på innan har fått feber. Jo, det är väl förståeligt med tanke på den förändring som väntar. Däremot gör det inte saken bättre överhuvudtaget. Renji kan inte minnas en dag som han haft feber, och nu är den skyhög, samtidigt som kroppen huttrar likt ett stackars löv. Med ett kvidande ansiktsuttryck och sätter sig upp i sängen. Det tar ett långt tag för honom att röra sig en endaste liten millimeter. Benen i kroppen kämpar emot, låser sig för varje rörelse.
”Du kan inte gå ut själv pojk! Vi får hitta någon som kan skjutsa dig, du ser förskräcklig ut.” Utbrister skolsystern som kollar igenom sin kalender, ifall hon själv har någon minut att skjutsa hem den lilla artonåringen. Men icke.
”Det är okej, jag ska träffa en vän.” Om han någonsin kommer därifrån. Damen märker hur svårt det är för honom att gå, och sträcker fram ett par kryckor att stödja sig på. Nu kommer det inte göra det mycket lättare, men lite åtminstone. Han kanske inte behöver ramla ner på marken iallafall.

Fast det gör Renji. Ramlar ner på asfalten när han kommer ut ur skolans byggnad. Han skrapar hårt i knäna så att de börjar blöda, och jösses vad han känner sig vedervärdig. Så många andra som mår så mycket sämre, och där är han, på marken med lite blod, nästan påväg att gråta. Inte för att hans små knän gör ont, utan för allt i hans liv som gått nerför på sistone. Men mycket riktigt får han syn på Tsukiya en bit bort, och tvingar bort tårarna bakom det där skrymslet där de hör hemma. Med rynkade ögonbryn griper han tag om kryckorna igen och reser sig långsamt upp från marken. Skoluniformen är förstörd, och den kommer säkerligen kosta rätt mycket att reparera, eller ja, kanske tar han sig lyxen och skaffar en ny. Tillslut kommer han fram till den andre, som inte ser jättemycket bättre ut än honom själv. Men jösses vad allt i hans kropp gör ont.
”Hej..” Mumlar han försiktigt och ser ner på sina trasiga knän. ”Ingen av oss ser så bra ut.”

Även om Tsukiya lyckats komma upp på fötter kändes det lite som om han ändå skulle kunna somna vilken sekund som helst. Han var tvungen att gnugga sig själv i ögonen många gånger och beslutade snart att köpa ytterligare en kopp med kaffe. Den här gången lade han till några extra yen för att få en extra stor mugg. Fan, han var så jävla utmattad av någon anledning. Fullmånen hade inte ens börjat visa sig uppe på himlen än, så varför kände han så jävla pissig?
Det var först när Renjis röst ekade i öronen på honom som medvetandet skärpte till sig. Han ryckte till på samma sätt som han gjort när mobilen vibrerat och spillde därmed lite kaffe över den vita skjortan. Perfekt. Men det spelade ingen roll, han kunde rengöra den senare. Orden fick honom i vilket fall att skratta till. Försiktigt ställde han ner kaffemuggen på bänken och lade händerna på artonåringens axlar. Hade han ramlat? Det verkar nästan som det, med tanke på de uppskrapade byxorna och knäna som blödde lätt. Stackarn, allt måste känts betydligt värre för honom i den stunden. Däremot betydde det inte att Tsukiya inte kunde relatera, för det kunde han absolut göra. Han hade genomgått precis samma sak själv för några år sedan.
”Kallade du mig precis ful? Vad oförskämd du är, Rennie”, skämtade han i ett litet försök att lätta upp stämningen. ”Du ser inte så hemsk ut”, fortsatte han uppmuntrande och drog på munnen, medan han böjde sig ner för att ta sig en titt på de uppskrapade knäna. ”Tror aldrig att du skulle kunna se hemsk ut i mina ögon faktiskt.” Med samma bleka leende på läpparna plockade han fram en liten flaska med handsprit och några servetter. Efter att ha dränkt en av servetterna i sprit, började han torka av skrapsåren noggrant. Därefter torkade han av dem med en torr servett och satte på plåster. Nu skulle de visserligen vara läkta till morgondagen, eller dagen efter. Han hade ju faktiskt ingen aning om hur länge Ren kunde tänkas stanna i sin fyrbenta form. Själv hade det ju hunnit passera flera dagar.

”Som jag sa innan, det kommer gå bra”, konstaterade Tsukiya bestämt och rätade på sig. Plåsterasken lade han tillbaka i ryggsäcken tillsammans med servetterna och handspriten. Det var alltid bra att ha med sig sådan små nödvändigheter. Han slängde tillbaka ryggsäcken över ryggen och greppade tag om remmarna.
”Ska vi gå? Tågresan är ganska lång.” Sjuttonåringen sneglade ner mot den äldre med rynkade ögonbryn. ”Du får se till att dricka ordentligt under dagen, annars kommer det bara bli mycket jobbigare senare”, förklarade han och fiskade upp sin kopp med kaffe från bänken. ”Och nej, det är egentligen inte bra att dricka kaffe, men jag är beroende så.” Han ryckte på axlarna och sträckte ut sin lediga hand mot vännen. Var det att gå för långt? Oklart.

Åh, det hade ju verkligen inte varit så Renji menat, däremot hade det precis låtit som det. Inte direkt det bästa ordvalet, men det kommer han helt enkelt få leva med. Det är inte som att han kan gå tillbaka i tiden och ändra det. Och om nu det skulle fungera skulle han nog välja en del andra delar av sitt liv och den yngres att ändra på.
”Det var inte så jag menade.. ingen ser toppen ut när man är sjuk.” Mumlar han skamset och vickar lite på sina tår innanför skorna. Han känner sig som ett litet barn där han står och låter Tsukiya rengöra hans skrapsår. Nu skulle han kunna göra det, med de plåster han har i väskan och handsprit. Men det är lite mysigt att bli omhändertagen. Plus skulle han nog aldrig kunna komma upp om han väl sätter sig ner. Rodnaden stiger över kinderna av komplimangen, och helt ärligt vet han inte hur han ska svara på det. Klart Renji kan se riktigt hemsk ut i vissa tillfällen.. men det var riktigt rart av den andre att säg så.
”Det menar du inte..” nejdå, det kan han verkligen inte tro på. Trots att det varit oerhört snällt av honom att säga så, och det får kinderna att brinna.

”Tack så mycket.” Säger han med ett tacksamt leende, innan han lägger sitt fokus på sin krycka för att inte ramla ner på marken igen. Nu ser det lite roligt ut med uppslitna byxor och gulliga små plåster över knäna, men även rätt gulligt. Renji klagar då inte, kanske han skulle sätta på några plåster med katter på. Däremot påminner han sig själv att glädjen av dem inte kommer vara särskilt länge, då de säkerligen kommer slitas sönder under förvandlingen. Förvandlingen, fortfarande väldigt konstigt att tänka på. Och om Renji ska vara helt ärlig är han fortfarande rätt kluven på vad det är som kommer att hända. Förberedd är han då inte. De mörka ögonen glider ner mot handen som sträcks fram mot honom. Har han skuldkänslor? Lite.. han vet däremot inte gentemot vem. Om det är Tsukiya som kanske återfått känslor för honom, eller för Yuuta som inte hållit honom i handen på ett bra tag. Nu har artonåringen hållit sina vänner i händerna flera tusentals gånger innan, men aldrig med någon som tidigare medgett att denar känslor för honom. Ändå så låter han sin egna, lediga hand att möta den andres. Dåligt val? Mycket möjligt.
”Jag dömer dig inte, drick så mycket kaffe du bara förmodar.”