A wolf among kings PRS Emma07 och wolfy

Hon var allt bra härlig ändå - hon kom hit för att de skulle försöka mäkla fred mellan de båda rikena men ville hellre ägna sig åt hemliga korridorer för stunden? Men Nathan fann det både lite roligt men också gulligt. Återigen växte ett brett leende fram på läpparna.
"Kanske det" sade han, som om han fick fundera en bra stund på det - även om han visste en mängd sådana här. Det var ju trots allt något av det roligaste som funnits att springa i som barn. Han styrde vidare stegen längs en korridor som svängde av lite, något mer avsides.
"Men jag är fortfarande nyfiken på dig" sade han inledande - han hade egentligen inte fått reda på särskilt mycket om henne som person heller på balen, trots lite frågor - men han fick väl se ifall hon var lika envis med det nu. Han stannade snart till, för att dra undan en gobeläng lätt och gå in i den korridor som gömts bakom.

"Säger du det?" hummade hon intresserat då han påstod sig fortfarande vara nyfiken på henne. Det hade han ju all rätt i att vara, hon hade ju inte avslöjat så mycket om sig själv under balen. Det hade han, till hennes försvar, inte heller gjort. Att springa i hemliga korridorer var kanske ett ypperligt bra sätt att lära känna varandra på. Adele fnissade till då han drog undan gobelängen, innan hon lyfte upp kjolen till klänningen en aning innan hon började springa. Nu gällde det att komma till något rum där det faktiskt hände något intressant. Det kunde vara allt från att tjuvlyssna till någons konversation, eller vara på gränsen till att bli påkommen av att leka som småbarn istället för att diskutera som vuxna gjorde.

Nathaniel höjde genast på ögonbrynen då hon bestämde sig för att springa iväg utan förvarning - vad skulle det betyda? Fast han misstänkte att hon bara tyckte det var roligt, men ändå lite underligt. Kvinnor - dem gick helt enkelt inte att förstå sig på ibland. Han skakade lätt på huvudet för att sedan följa efter med ändå ett litet leende på läpparna, hann snart ifatt henne och tog ett mjukt tag om hennes arm för att stanna upp henne.
"Du kommer ju missa allt det roliga som du springer" sade han med ett retsamt leende, drog henne tillbaka en kort bit och in igenom ännu en dörr där. Det här var den lite äldre delen av slottet, där det var mer övergivet - det fanns möbler där, men äldre och det mesta dammigt, dock hade några möbler skynken över sig. Han fortsatte dra med henne uppför en liten trappa.
"De här är de äldre delarna av slottet, vi har inte behövt dem på åratal och dessutom är de i något sämre skick" förklarade han, kom strax helt uppför trappen och ut på en mindre balkong där han stannade till. Det var en fantastisk utsikt därifrån, vilket var varför han tagit med henne dit. Man såg utan problem ut över trädgårdarna - vars färger var väldigt vackra nu när hösten började komma - och vidare bortåt.

Med en lekfull suck stannade hon upp då han fattade tag om hennes arm. Hon snurrade runt så hon stod vänd mot honom och andades lätt ut, trots att hon inte ens hunnit bli andfådd.
"Kanske jag bara har spring i benen?" föreslog hon med lätt höjda ögonbryn, lät honom ändå dra med sig henne. Personligen hade hon hoppats på något mer äventyrligt. Såvida det inte spökade i de äldre delarna av slottet så förstod hon inte riktigt vad det var han ville visa henne. Adele lyckades ändå bita sig i tungan. Hon skulle hinna med att ha roligt. Om det var något den unge prinsen skulle få lära sig under hennes vistelse där, var att hon var en vilding att ha att göra med. Men det var sådan hon tyckte om att vara. Adele ville hålla andra på tårna. Då de kommit ut på en mindre balkong tog hon in den vackra utsikten. Det var inte så tokigt ändå att han hindrat henne från att susa runt i korridorerna för att istället se på det här.
"Väldigt vackert," kommenterade hon med ett leende.

Nathaniel flinade lätt, hon var allt bra rolig på sitt vis.
"Det tvivlar jag inte på som du springer" sade han med ett flin, såg på hennes reaktion med ett brett leende. Också hon verkade tycka att det var väldigt vackert. Det var en rätt liten balkong, men också den detaljrikt utsirad. Han klev fram emot staketet.
"Visst är det" höll han med med ett leende, vände blicken till henne och var på vippen att säga något också om hennes skönhet. Han visste dock inte om det skulle vara välkomnat - men hon var otroligt vacker, något han bara lade märke till mer och mer.
"Och det är du med" tillade han till sist med en mjuk ton, beslöt sig för att han ändå ville att hon skulle veta vad han tyckte och tänkte.

Adele vände blicken till Nathan då han menade att hon, liksom utsikten, var vacker. Komplimangen värmde hennes hjärta. Överraskande mycket dessutom. Men samtidigt så kände hon sig inte förvånad över sin reaktion. Han hade väckt någonting till liv inom henne redan under balen. En känsla som hon inte kunde sätta fingret på eller förklara. Men det var en trevlig känsla.
"Tack." Hon log lite bredare mot honom. Hon visste inte av vilken anledning han bestämt sig för att komplimera henne, eller hur uppriktig han var, men hon hade inte fått en känsla av att han skulle ha ljugit för henne.

Nathaniel log ännu lite bredare då hennes respons var positiv, vilket han förstås hoppats på men inte varit helt och hållet säker på sin sak. Men det värmde lite bara att hon tog det bra. Han lät blicken vila helt på henne istället nu, trots den vackra utsikten verkade hon för tillfället vara precis lika värdig hans uppmärksamhet och blick som utsikten, om inte mer. För tillfället kunde han inte avgöra vilket som ens var vackrast, båda på sina helt olika vis.
"Jag är verkligen glad att det var du som kom. Jag fattade verkligen tycke för dig på balen, och att få träffa dig igen är en fröjd" sade han vänligt, fortfarande med en lite mjukare och uppriktig ton. Visserligen hade han sagt det tidigare, men då hade de båda varit på så pass retsamt humör att han inte trodde hon tagit det så allvarligt.

Smått generat vände hon blicken ner till golvet. Orden som lämnade hans mun var verkligen uppriktiga, och det fick henne att bli varm inombords. Att han fattat ett starkt tycke för henne var bra. Inte enbart med tanke på att de skulle komma att ha mycket att göra med varandra framöver, hon skulle ju så småningom kronas drottning och han skulle bli kung. En bra kommunikation mellan deras två riken skulle vara viktig - speciellt med tanke på hur deras relation sett ut under flera år. Men också för att hon hoppades att de skulle kunna bli vänner. Med tiden kanske till och med mer än så.
"Jag ville komma." Inte bara för att komma bort hemifrån, men också för att hon velat träffa Nathan igen.

På något vis gjorde det honom glad att hon blev generad. Eller ja - han ville att hon skulle kunna känna sig trygg i hans sällskap, men att hans ord fick henne generad fick honom ändå att känna något litet hopp inom honom. Hopp och värme. Om att han kanske inte var den enda att ha såna här trassliga, röriga känslor inom sig.
"Jag är glad för det" svarade han med ett leende, väldigt glad över chansen att få träffa henne igen. Och denna gången hoppades han skulle sluta betydligt bättre - fast det skulle väl inte bli särskilt svårt att slå det. Fast å andra sidan så hade det ändå slutat bra, eftersom han hade fått ut föräldrarna.
"Vi får bara hålla tummarna att vi håller oss undan ifrån fängelsehålor den här gången" sade han med ett lätt flin.

"Ja, vi får hoppas på att min vistelse här inte slutar lika dramatiskt som din lilla show under balen." Adele vilade blicken på honom en stund innan hon vände sig om för att gå tillbaka in. Hon började gå tillbaka samma väg de kommit men stannade halvvägs upp för att öppna en dörr till höger om henne. Hon slank in i den smala och mörka korridoren, tassade tyst framåt och stannade inte upp igen förrän hon kommit in till ett rum. Ensam var hon inte eftersom hon kunde höra två män prata med varandra. Lyckligtvis kunde de inte se henne eftersom hon stod bakom ett tjockt draperi, som förmodligen stod just där för att dölja den hemliga gången.