Privatroll mellan Masato och Vidomina

Arwen såg på henne och sa.
- Kanske det, jag är för det mesta ute och jagar eller rider på dagarna så jag vet inte vad han gör på dagarna.

Hon fortsatte att äta och kollade sig lugnt omkring medan.
Hon älskade denna by, men ville se andra byar, som människornas.
Men hon visste inte hur människor skulle reagera om det kom en alv till en by

Adelaide nickade. "Jag förstår.", sa hon sedan och tog en till tugga av maten. Hon blickade på sällskapen vid de andra borden som också åt av maten, surrade och verkade umgås. Det påminde om värdshuset i hennes by, men såg helt annorlunda ut. Det var ett mer tilltufsat ställe och stämningen var oftast lite mer livad. Människorna och alverna här verkade bete sig mer sansat och ljudnivån kändes lägre. Men det kunde bero på tiden på dygnet också givetvis, tänkte Adelaide och kikade mot mannen igen. Han hade fått sällskap av någon som viskade något till honom. Adelaide kunde inte tyda det och bet sig läppen. Han tittade mot baren där det satt ett annat gäng. Eftersom de hade ryggarna mot kunde hon inte avgöra ifall de var alver eller människor.

Arwen nickade och kollade runt.
En av hennes alviska vänner satt i ett annat bord och satt och åt och i ett annat bord satt några av hennes fars mänskliga vänner.

"Det går ett rykte i min by att alverna firar månen varje månad. Stämmer det? Någon slags.. månritual?", frågade Adelaide. Hon kände sig osäker, men drog sig till minnes att en vän till henne berättat om det, säkert vid ett sådant tillfälle då han varit en aning onykter och inne i värdshuset tillsammans i ett större sällskap.
"Det låter så häftigt och speciellt bara. Jag önskade att jag fick uppleva något sådant.", sa hon och svepte med blicken i rummet.
Hon hade ätit klart och vilade händerna i sitt knä.

Arwen tog sin sista tugga och svepte drickan i ett svep och sa.
- Ja tyvärr så gör vi det.
Jag tycker det är lite fånigt, men tradition, tydligt.

Hon suckade och gillade inte det, vad var månen för speciellt egentligen?

"Tyvärr? Är det inget du ser fram emot?", frågade Adelaide lite osäkert. Hade hon sagt något olämpligt? Hon ville inte göra Arwen upprörd och funderade genast på något att tala om. "Kom, vi går härifrån. Du kan visa mig runt i byn. Jag ser gärna mer.". Adelaide ställde sig upp och drog på sig sin mantel med huva som hon låtit vila på ryggstödet under måltiden. Den var en aning för stor för Adelaide, så den släpade lite i golvet, men det gjorde henne ingenting.
"Det var jättegott, tack för att du bjöd mig.", sa hon och log mot Arwen.

Arwen suckade och sa.
- Nej, min far vill alltid att jag visar upp dans, bara för att jag är bra på att dansa.

Hon log däremot då Adelaide föreslor att de skulle gå och Arwen nickade och sa.
- Ja, jag visar gärna dig runt här i byn.

"Åh.", sa Adelaide då Arwen berättade om sin förmåga att dansa. Själv hade inte Adelaide sådana förmågor. Hon tyckte att se på, men hon skulle bara göra bort sig ifall hon försökte. "Visa mig var du brukar vara. Men du kanske är överallt?", frågade Adelaide och slängde en sista blick på mannen som fortfarande dolde sin ansikte i skuggan som huvan kastade. Han hade inte rört sig verkade det som, tyckte hon.
Hon svepte med blicken över rummet. De flesta satt fortfarande kvar. Bandet spelade än. Adelaide log mot de och fick ett leende besvarat när hon fått ögonkontakt med en av medlemmarna i bandet. Sedan tackade hon för maten till en som såg ut att jobba där och gick sedan ut från byggnaden.

Arwen log och gick ut och sa lugnt.
- Ja, jag har varit typ överallt i byn, men jag kan visa dig typ allt u vill se i stort sett.

Hon kollade sig runt och suckade då hon såg at mannen som satt i hörnet inte alls hade rört sig och hon suckade och gikc ut efter Adelaide

"Ja, kan du visa var du tränar ditt bågskytte? Jag såg att du hade med dig pilar.. tänkte bara, de var så vackra och.. ja, kanske ni har något särskilt ställe ni övar bara.", sa Adelaide tvekande och kikade på Arwen över axeln. När hon kommit ut på gatan träffade solens strålar henne i ansiktet. Det var inte lika varmt som innan, då solen sänkt sig, men det var vackert och tillräckligt varmt för att inte frysa.
En vindpust gled förbi och fångade det blonda håret så att det lyfte från hennes axlar och landade på hennes rygg. Adelaide såg sig om i Rivendell. Det var så annorlunda, men så vackert.