PRS Medi & Vidomina

Alice kämpade för att fösa undan honom och satte handen för munnen.
"Nej sluta." Hon öppnade ögonen och synade honom och tårarna och skräcken lyste. När han hade släppt henne så satte hon sig upp och ryckte åt sig väskan och såg på honom.
"Rör mig inte igen!" Hon tog sig upp på skakiga ben och tog sig mot dörren.

Leo for efter henne. Han stängde igen dörren med en smäll framför ögonen på henne. "Alice! Vänta!", utbrast han. "Det är farligt. Rion är inte sig själv just nu. Snälla. Vänta.". Han tog en liten paus. "Jag skyddar dig.". Sa han sedan och tittade med en allvarlig blick på henne. Han höll handflatan mot dörren och stod framför Alice för att blockera vägen för henne. "Känns det bättre?". Sa han sedan och kikade mot hennes hals. Men håret som fallit mot hennes axlar skymde såret, så han kunde inte se ifall det hade läkt än. "Hur mår du?". Frågade han och blev fundersam över hur lång tid läketiden tog. Vanligtvis hade det tagit en väldigt kort tid. Men nu hade flera sekunder passerat.
En tanke slog honom. Var Alice inte en människa? Eller hade hon något magiskt över sig? Han släppte tanken snabbt och fokuserade på henne igen.

Alice såg på honom och böjde sig framåt och hostade upp lite av blodet hon fått och såg på honom.
"Jag bryr mig inte om det är farligt. Du lovade att inget skulle hända!" Hon vände sig om och höll hårt i väskan intill sin kropp.
"Vad är det han gjorde och varför gav du mig något som samlade så jävla illa? Det var nästan lika äckligt som något man spytt upp. Så jag mår skit"

Leo tittade på Alice. Han konstaterade att hon verkade återställd eftersom hon hade energi nog att vara arg på honom. Så han kunde inte låta bli att le ett litet, litet, leende. Men det försvann snabbt när han förstod hennes frustration. Det var inte tid för komedi. Dessutom visste han inte hur det låg till med Rion. Humörsvängningarna skulle passera, men hur lång tid det tog visste han inte. "Jag ber om ursäkt Alice. Jag visste inte att Rion skulle.. attackera dig. Jag skulle aldrig sätta dig i fara.". Han tog en paus och släppte handen från dörren. Den föll nerför hans sida och han följde Alice med blicken. "Det var blod.", sa han sedan lugnt. Han tog en paus. "Ja, alltså, det är något du inte vet om Rion..". Han flackade med blicken och kände pulsen öka när han förstod att orden skulle lämna hans läppar. "Rion är.. en vampyr".

Frustrerat drog hon handen genom håret och såg på honom.
"Du gav mig blod?!" Hon såg på honom och försökte hosta upp det och vred bort ansiktet och stelnade till och såg på honom.
"Men varför tvingade du mig att följa med?" Hon såg upp och svalde.
"Vampyr?" Frågade hon och sjönk ner på golvet.

När Alice sjönk ner på golvet följde Leo med och satte sig ner framför henne. "Det hjälper dig att läka". Sa han lugnt. Han tvekade att sätta sin hand på hennes axel, eftersom hon var nog skärrad. Han lät handen falla bredvid honom istället. "Jag såg dig i parken. Du var ensam. Du såg ut som.. någon jag kände.", sa han sedan. Han förstod hur dumt det lät. "Låt mig hjälpa dig. Rion är inte sig själv just nu.". Han försökte möta henne blick och iakttog henne under tystnad för någon sekund. "Vampyr. Ja. Det finns flera. Men oroa dig inte för det nu. Fokusera på att bli hel.". Han blev tyst igen. "Hur mår du nu? Blir det bättre?"

"Ja för att mitt hus var bara över gatan. Jag var ensam för jag skulle hem." Hon såg upp på honom och hennes hals var blodig och hon pressade en hand mot såret.
"Fler? Som du eller? " Hon reste sig och tog sig till sängen och slöt ögonen.
"Kan jag få vara ifred? Jag har ingen vidare..." Hon suckade och slöt ögonen och verkade somna.

Leo följde henne med blicken när hon reste sig upp. När Alice lade sig ner i sängen ställde han sig upp. "Ja.. som jag.", viskade han till svar. Han tänkte att förklara för henne att han också var en vampyr skulle vara överväldigande och för skrämmande.
Leo gick fram till henne och kikade på henne. Han var orolig att hon skulle tappa medvetandet, men hon verkade andas, och faktiskt så hade Alice bara somnat. Han gick till ett bord som hade framdukat en karaff med vatten i och hällde vatten i en servett för att blöta den. Sedan gick han tillbaka till Alice och lade den blöta servetten mot hennes sår och baddade försiktigt för att rengöra såret. Det såg helt ut. Nästan. Han förundras över vilken tid det tog.
Leo drog sig till minnes över tider då han själv jagat och helat med blod. Inga märken hade då synts till, men nu verkade det annorlunda. Han förstod inte vad det berodde på. Men Leo visste att han ville veta mer om Alice. Han kände henne inte. Han tyckte synd om henne.

På nedervåningen hade Rion kvicknat till. Han satt i matsalen och blivit ompysslad av tjänare för att bli helt återställd. Han beordrade de att återgå till sina arbeten och lämna honom ifred. Han svar lugn, men bestämd. Han ville bbq om ursäkt till Alice och ta reda på hur det stod till med Leo. En avsmak fyllde hans mun. Så dåligt beteende. Han förbannade tyst sig själv och reste sig upp ur stolen och började gå mot trapporna.

(bbq ^^ ) hälla bbq sås på ALice xD)

Alice vaknade av den kyliga servetten och muttrade något och verkade inte bry sig.
"Det gör ont. har ni någon tablett mot smärtan? Jag ska bara vula sen ger jag mig hem. Du får inte stoppa mig för då slår jag dig." Hon satte sig upp och satte handen mot huvudet och skrek frustrerat till.
"Varför faller jag för klantiga och snygga killar?" Hon vred bort ansiktet och lade armarna i kors.
"Jag har blod över hela mig."

(Haha xD Den missade jag! Ska givetvis stå "..be om ursäkt".)

"Ingen här.", svarade Leo henne när hon satt sig upp. Ha gick fram till sängen och satte sig ner bredvid henne. "Få se", sa han sedan och tog bort Alices hand från såret för att kika på det. "Jag förstår inte. Varför blir du inte hel?", frågade han henne i hopp om att hon visste. Leo granskade såret. Det blödde inte längre, men hyn var inte helt återställd som det annars tidigare brukade vara. "Vem är du?", sa han sedan i tomma luften, utan att frågan var särskilt riktad åt något håll.
När Alice sedan beklagade sig över allt blod som fläckat hennes kläder kikade han på henne. "Det finns säkert ombyte du kan få här.", sa han och ställde sig upp.

I samma ögonblick knackade det på dörren. Rion hade kommit upp på övervåningen nu. Men istället för att öppna dörren och kliva in ville han vänta på tillåtelse av Alice och Leo. Han skämdes och ville ställa saker tillrätta. "Alice? Leo?", hörde Leo från andra sidan dörren. Det var Rions röst. "Får jag komma in?".