Love or not - PRS botilia1 och Emma07

Matthew tog tyst emot brevet och lade sedan händerna om hennes, lyfte dem till sitt ansikte och gav dem en lätt kyss.
"Det enda vi kan göra är att försöka göra det bästa av det hela. Och vara glada för det lilla, för den tid vi har kvar ihop och att vi fick det såhär bra iallafall", sade han och släppte händerna och istället lade dem om hennes kinder.
"Och jag älskar dig. Kom ihåg det vad som än kommer hända", sade han tyst.

Hon granskade hans ansikte lätt, ville bara pränta in det och aldrig glömma det eller låta det blekna.
- och jag älskar dig, mer än något annat sa hon mjukt innan hon mjukt lät sina läppar nudda hans i en mjuk kyss.

Matthew lyckades le lite smått, för han tröttnade då aldrig på att höra de orden ifrån hennes mun. Tänk, när de från början gift sig hade han aldrig vågat hoppas på att dem skulle kunna bli såhär lyckliga någon gång. Det hade känts hopplöst att ens våga hoppas på något sådant. Mjukt besvarade han hennes kyss, det gjorde så ont i hjärtat att veta att han snart skulle bli tvungen att lämna henne.

(om du vill kan vi spola tills hon får reda på att han är försvunnen och misstänkt död eller tills han kommer tillbaka sårad )

Ska vi spola till han kommer tillbaka kanske?

Det kan ju vara kul att se hur hon reagerar på det, men det är helt upp till dig då det är din karaktär - för min del så spelar det ingen roll, så bestäm du Annars ifall du spolar kan du ju ta när hon får reda på det och spola vidare tills att han kommer tillbaka (eller ja, kommer till sjukhuset i byn) i samma inlägg

ja så kan vi göra
---

Catherine satt i den stora matsalen och åt lunch, det kändes så konstigt att sitta helt själv i den stora salen och äta, egentligen kändes allt väldigt konstigt och ensamt nuförtiden när Matthew var borta. Visst försökte hon leva normalt men saknaden tog ibland över och då kunde hon bara sitta och gråta. En tjänarinna kom in i rummet och neg lätt.
- frun jag har fått ett brev att överlämna till er sa hon och sträckte fram ett brev som Catherine öppnade. Redan innan hon läst klart brevet började tårarna rinna.
- åh herregud nej,nej nej kved hon och började snyfta, hon kunde inte ens läsa klart brevet. Han var borta. Catherine lämnade sin halvätna mat och sprang in på toaletten, hon behövde kräkas, allt blev bara för mycket.

Det hade gått en tid sen hon fått meddelandet om att Matthew var försvunnen och hon hade inte fått höra något mer om det. Därför hade hon ställt in sig på att han var död, dessutom hade hon fått massor med blombud av andra rika familjer som hört vad som hänt. Catherine gick knappt ut längre och enda anledningen till att hon åt var för att hon var gravid och hon visste att Matthew hade velat att hon och barnet skulle leva vidare.

Matthew hade varit en av de som främst bara varit på fel ställe vid fel tillfälle - hela deras läger hade blivit bombat, och när folk väl kommit dit och letat ordentligt hade han först antagits för en av de döda innan någon kollat mer ordentligt. Men nu var han äntligen hemma. Eller ja, inte hemma - utan på sjukhuset i byn. Men åtminstone där. Men ännu var allt långt ifrån säkert, läkarna hade ännu inte vågat ge något besked om ifall han skulle klara sig eller ej - han hade fått några allvarligare sår som dessutom blivit infekterade under tiden innan det upptäckts att han levde. Dessutom hade såren påverkat hans ryggrad - man visste ännu inte ifall det var infektionen som gjort att han inte längre hade ens någon känsel ifrån ryggen och ner, eller ifall det var någon beständig skada på ryggraden som då skulle göra honom förlamad. Och det gjorde honom ont, för ifall han skulle överleva skulle han kanske aldrig kunna gå igen.
En tjänare kom och knackade lätt på Catherines dörr, gick sedan in och neg för henne.
"Det har kommit nyheter om Matthew, my lady. Han är på sjukhuset", förklarade hon direkt.

Catherine öppnade dörren och stirrade på tjänarinnan, det kunde verkligen inte vara sant, han var ju död. Hon reste sig hastigt och drog på sig sin kappa och skor, hon var tvungen att ta sig dit, nu. Men det var alldeles för långt att gå till fots.
- kan du vara snäll att se till att det kommer någon och hämtar mig och tar mig dit så fort som möjligt? Sa hon till kvinnan.
Herregud det kunde verkligen inte vara sant, kunde Matthew verkligen leva?

Tjänaren nickade genast lite.
"Jag skickar efter bilen direkt", sade hon vänligt, hon hade inte fått reda på mycket ännu men lite åtminstone och det förtjänade hon att få reda på.
"Han är allvarligt skadad, men åtminstone vid liv", sade hon innan hon vände och gick ut för att låta skicka efter bilen, för hur länge han var vid liv var dock något ingen kunde svara på ännu. Det återstod bara att se. Det dröjde bara en kort stund innan hon återvände med bud om att hon kunde bli körd till sjukhuset.

Catherine tackade tjänarinnan innan hon nästan sprang ut till bilen som direkt körde henne till sjukhuset. Väl på det lilla sjukhuset så blev hon mött av en sköterska som visste att hon skulle komma och som berättade om läget.
- hans läge är kritisk, vi vet inte om han kommer överleva eller få bestående skador då hans ryggrad blivit skadad så ni måste tyvärr förbereda er på det värsta . Sa sköterskan medan de gick mot rummet han låg i. Sköterskan öppnade och Catherine gick in, synen i rummet fick henne att må illa. Där låg hennes kärlek skadad. Hon gick sakta fram till honom och smekte honom lätt över pannan.
- Hej, jag är här nu sa hon tyst.