The uncrowned king PRS wolfy och Emma07

Eldrin hade inte helt koll på vart den här Alaric höll till numera då det ju ändå var två år sedan han sist varit hemma, men till sist hittade han rätt med hjälp utav en tjänare som visat honom rätt väg. Han lät höra en lätt knackning innan han bjöd in sig själv i rummet och klev in. Han hälsade genast på de båda, inte på något vidare humör men var tillräckligt väluppfostrad efter en uppväxt här för att ändå vara någorlunda artig trots allt som hände.
"Ursäkta mitt påträngande, men jag ville hitta dig före ni hann påbörja något. Hon kommer inte bli din fru idag", förklarade han, tämligen beslutsam - och nästintill glad att få något annat att tänka på och nåt vettigt att göra i sorgen.
"Med en döende regent vars minuter är räknade kan vi inte hålla ett bröllop, du bör förstå att det inte passar sig och är närmast orespektabelt", förklarade han.

Alaric vände sig irriterat om mot dörren, korsade lätt armarna över bröstkorgen. Ser man på. Prinsen som gett sig av för ett par år senare kommer tillbaka med svansen mellan benen. Vem skulle inte göra det om rollen som kung väntade en? Ingen med förstånd skulle tacka nej. Han böjde lätt på huvudet: inte utav respekt utan bara för att vara artig. Men prinsen såg knappast skillnad på den saken, och Alaric brydde sig inte heller.
"Det är ju tråkigt att vår kungs dagar är räknade, men med all respekt så snurrar världen inte kring honom." Alaric studerade prinsen med en fundersam blick.
"Då åker vi till grannriket, till mitt land där. Vi ska ändå bosätta oss där. Vi kan lika gärna gifta oss där som att vänta på ett mer acceptabelt tillfälle här."

Den där killen gick sannerligen på Eldrins nerver, och han var verkligen på gränsen med att tala så om hans far när Eldrins inte för tillfället för som en enda röra över att snart förlora sin far.
"Rein är en del av det här hovet och har sina plikter här, och ni har därav inget annat val än att vänta. Om du nu inte hellre går emot staten", sade han med en varnande ton, visserligen försökte han vara trevlig men han tänkte inte tåla något ifrån honom när han var på det här humöret.

Alaric såg ogillande på Eldrin, tyckte inte alls om att prinsen oinbjuden dök upp och lekte viktig. Ingen var intresserad av hans åsikter. Lika snabbt som det missnöjda uttrycket speglat sig i hans ansikte, var det borta igen och ersatt av en neutral min.
"Naturligtvis, ers höghet. Vi ska vänta med att gifta oss." Hans armar förblev korsade över bröstkorgen.
"Men hon kommer ändå att bo här under samma tak. Skicka bud efter henne då hon behöver sköta sina plikter." Alaric höjde utmanande på ögonbrynen, som om han nästan hoppades på att prinsen skulle göra narr av sig inför honom och prästen. Det fanns ingen anledning för prinsen att komma med invändningar. Rein var bara en kvinna.

Bara för att hans min ändrades trodde Eldrin ännu inte mycket alls på hans ord, tvärtom gillade han skarpt inte den här mannen. Men å andra sidan hade han väl redan innan sett honom lite som en rival med tanke på bådas intresse i Rein. Ögonen tycktes snabbt blixtra till, och denna gång kunde han inte hindra att tonen var något mer giftig.
"Kanske att du inte ägnat tillräckligt mycket tid hos oss, för att förstå hur det går till här. Hon är en del av hovet, och för tillfället passar det henne då ej med ett bröllop var hon än gifter sig. Antingen väntar ni, eller så gör ni er skyldig till olydnad emot stat. Och jag tvivlar på att du betett dig på samma vis ifall det vore min far som stod här, men det är bara att vänja sig vid tanken på att du numera kommer få ta order ifrån mig istället. Du kanske lär märka att jag inte ärvt hans sinne för förlåtande heller", sade han kort, hans tålamod var förbrukat och kanhända att han reagerade opassande - men med allt som hände just nu orkade han knappt ens tänka ordentligt. Han nickade åter som hälsning till de båda för att åter gå ut igen, begav sig istället emot Rein för att ge henne nyheten istället. Och förhoppningsvis skulle hon bli lite gladare över det.

Alaric himlade med ögonen då prinsen gått därifrån, han gick honom minsann på nerverna. Prästen harklade sig och såg något besvärad ut - stackaren verkade inte veta vad han skulle göra av sig själv. Konstigt att vissa verkade sakna egenskapen att använda sin hjärna och tänka efter själv.
"Du kan gå. Jag skickar bud när det är dags." Alaric viftade avfärdande med handen innan han vände på klacken, försvann vidare mot matsalen där hans högra hand och närmaste vän väntade. Den nuvarande kungen hade de aldrig varit förtjusta i utan det var skönt att han var döende. Nu hade de däremot ett nytt problem att ta itu med, vilket var prinsen.

Eldrin försökte lugna ner sig själv på vägen till Rein, allt det här strulet med Alaric var verkligen det sista han behövde just nu uppe i allt med pappan. Men han fick bara hoppas att Rein var bättre att tala med, vilket han också hade en del hopp om. För hon kunde ju inte på allvar vara glad över att få gifta sig med den där tölpen, han hoppades då verkligen inte det. Väl där - han hade för säkerhets skull hört med en tjänare som gått förbi ifall hon fortfarande hade det rummet - knackade han på där. Här hade han dock lite mer respekt och klev inte rätt in som tidigare, men sen hade han nu också huvudet ännu mer fyllt av tankar. Och han trodde att det nog också syntes en glimt av all smärta i hans ansikte, åtminstone för henne som kände honom så bra vid det här laget.

Då det knackade på dörren räknade Rein nästan med det värsta. Det skulle inte förvåna henne om det var Alaric som personligen kommit efter henne, med ursäkten att han ansåg att hon tog för lång tid på sig. Till hennes glädje var det Eldrin. De två kvinnorna hon hade sällskap av neg djupt vilket hon också gjorde, innan hon bad kvinnorna att lämna dem ifred.
"Du kunde inte ha valt ett sämre tillfälle att dyka upp, jag ska gifta mig med Alaric. Han fick från ingenstans den dåliga idéen om att det ska ske idag och omedelbart." Hon himlade med ögonen och rynkade frustrerat på ögonbrynen, i ett försök att dölja sorgen hon kände över att behöva gifta sig med någon hon inte hade känslor för och som bara såg henne som ett pris.

Eldrin nickade som hälsning till de tre damerna, vände sedan blicken till Rein och skakade lätt på huvudet då de andra gått.
"Nej, det ska du inte. Jag talade med honom och lyckades övertala honom till att det är ytterst opassande att hålla i ett bröllop just nu så att ni åtminstone skulle skjuta upp det", sade han, skulle man fråga honom ville han helst att de skulle säga upp hela bröllopet - han visste med sig att han skulle ha svårt att se Rein med någon annan man tack vare de känslor han hade för henne.

Häpet såg hon på sin vän, kunde inte tro sina öron. Det faktum att han köpt henne mer tid betydde mycket för henne. Om inte annat så skulle hon åtminstone hinna förbereda sig på det hela bättre. Om man möjligtvis kunde förbereda sig på att gifta sig med en man som man inte kände några varma känslor för.
"Tack." Rein försäkrade sig om att ingen annan var i närheten innan hon gav honom en hastig kram. Det skulle inte i någon annans ögon vara passande av henne att krama kronprinsen sådär. Hon må komma från en adlig familj men det gav henne inga såna rättigheter.