Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Den senaste tiden hade inte varit lätt för Ederel. Han var nästan själv i chock av vilket sår Grace lämnat efter sig, vilket fått honom än mer säker på att hon verkligen varit speciell. Att hon fått honom att känna på ett helt nytt sätt. På tal om det hade han ännu inte kommit sig för att döda någon - han visste att med det skulle hans kärleksliv förstärkas i styrka, och därav smärtan efter att Grace lämnat honom. Och den var stor nog som den var. Han hade försökt glömma henne, men det var omöjligt, och inte ens fylla hålet som blev kvar efter henne lyckades särskilt bra. Han hade faktiskt hittat ett av sina ex, Maia, och i något slags desperat försök att glömma Grace blivit ett par med henne igen. Men det var inte på långa vägar samma sak. Han var precis lika känslokall som innan, såg han på henne betydde hon inte det minsta mer än en främling egentligen. Men det var åtminstone en förströelse och hon fick honom att tänka på lite annat. En bra sak med henne var åtminstone att hon hittade på saker - idag hade hon dragit med honom ut på något fik och pratade för tillfället på om en kollega i klädbutiken hon jobbade i som var otroligt irriterande enligt henne själv. Hon var åtminstone lite roande med det hela och Ederel fick dra lite smått på smilbanden.
"Som du pratar på lär ditt kaffe snart vara kallt", kommenterade han varpå Maia log.
"Och du kommer väl behöva springa på toa hela kvällen som du dricker", svarade hon direkt.

Vardagen utan Ederel hade inte lättat för Grace. Varje morgon påmindes hon om tomrummet hon kände utan honom i sitt liv, och det var en känsla hon inte blev av med förrän hon somnade om kvällarna. Men han dök också ibland upp i hennes drömmar. Det var som om han hemsökte henne jämt och ständigt, som om hon aldrig fick vara i lugn och ro. Det fanns dagar då hon ifrågasatte sitt beslut om att lämna honom bakom sig men vad annat hade hon kunnat göra? Han hade hållit så många saker från henne. Han hade till och med velat döda henne till en början. Det var inte en sak som man med ett lätt hjärta kunde förlåta någon för bara sådär, än mindre lita på personen i fråga igen. Grace önskade att det vore så enkelt - att man bara kunde knäppa med fingrarna för att göra allting bra igen. Tyvärr fungerade det inte så och ju fortare hon insåg det, desto bättre.
Denna eftermiddag hade Grace spenderat i stan. Först hade hon besökt biblioteket där hon lånat två böcker som fallit henne i smaken, och nu kände hon sig sugen på en kopp te. Hon hade hittat fram till ett mysigt kafé som hade uteservering vilket passade henne alldeles utmärkt, eftersom det var fint väder och hon ville sitta ute och njuta av den varma solen nu när våren äntligen var kommen. Då hon betalat för sitt fyllde hon en kopp med te, valde ut en tepåse i sin smak innan hon gick mot dörren som ledde till uteserveringen. Där stannade hon upp för att med blicken leta efter ett ledigt bord. Hon glömde nästan bort att andas för en sekund då hennes blick landade på en välbekant person, och det sved till i hjärtat precis som om någon precis huggit henne med en kniv. Ederel satt inte ensam utan tillsammans med någon nätt tjej som såg ut att vara ett par år äldre än Grace. Hade han så fort gått vidare? Grace skakade smått på huvudet för sig själv innan hon gick mot ett ledigt bord där hon satte sig ner, försökte låta bli att titta mot Ederel.

Ederel flinade lätt av Maias kommentar, ett flin som dock bleknade då han fick se en figur han kände igen längre bort. Kände igen alldeles för väl, och att se henne rev upp en hel massa med sår igen. För några sekunder glömde han helt bort sig och hade inte en tanke på att han nog stirrade på henne. Det var först när han lade märke till att Maia pratade med honom som han drog undan blicken ifrån henne och tillbaks till Maia igen.
"Har du sett ett spöke eller? Vad är det du stirrar på?", frågade hon med höjda ögonbryn och Ederel kom av sig lite.
"inget, jag är nog bara lite trött", sade han med ett ursäktande leende mot henne. Maia suckade och muttrade något om det hela innan hon återgick till sin berättelse om kollegan. Även om han försökte lyssna, så fann han ändå att blicken helst drogs bort till Grace. Han hade försökt glömma henne, men att se henne här var som att komma tillbaks till ruta ett. Och han förstod hur det måste se ut, med honom sittade hos Maia. Men det var inte helt på det viset. Maia betydde inget för honom, medans han nästan skulle våga påstå att Grace betydde allt. Och han behövde försöka förklara det för henne, men han kunde inte direkt gå och bara sätta sig där och lämna Maia bara sådär. Han beslöt sig till slut för att använda sig av de förmågor han ändå hade även om risken var att hon kanske bara skulle gå.
Det är inte som det ser ut.
Han behövde inte längre dölja tanken han skickade till henne, utan kunde i princip bara säga det i hennes huvud utan att låtsas som om det inte var han som sagt det.

Att undvika att kolla mot bordet där Ederel satt med den där tjejen var lättare sagt än gjort. Det kunde mycket väl vara så att de bara var vänner, men de verkade vara lite för närgångna för det. Tjejen verkade vara djupt inne i att berätta någon historia för honom, men tid för att röra vid honom på olika sätt hittade hon ändå. Grace iakttog dem diskret med jämna mellanrum, och vilade inte tjejens hand på hans lår så smekte hon sin fot mot hans. Besviket vek hon ständigt undan med blicken, plockade fram en av böckerna hon lånat från biblioteket i ett försök att distrahera sig. Trots att hon inte tittade mot Ederels håll igen så kunde hon inte koncentrera sig på boken heller. Bokstäverna flöt samman till en obegriplig massa, och ingenting fastnade i huvudet heller. Plötsligt överraskades hon av att höra Eredels röst i huvudet. Det var tydligen inte så som det såg ut. Vad ville han åstadkomma med det? Hur kunde hon ens lita på ett ord som lämnade hans mun? Det kändes som en omöjlig sak. Grace vände på huvudet för att ge honom en förbryllad och något förargad blick. Hon ville inte höra hans röst i sin tankar.

Ederel fick verkligen anstränga sig för att inte ständigt stirra bort emot Grace, utan då och då ägna lite uppmärksamhet åt Maia också och svara lite enstaka ord på hennes berättelse. Även om det mest blev ord i stil med "mm" och liknande för att bekräfta att han lyssnade, vilket han knappt ens gjorde med ett halvt öra. Han hade viktigare saker att tänka på för tillfället än hennes kollega. Grace verkade uppenbarligen inte särskilt glad över att han pratat med henne, men han tänkte inte heller ge sig i första taget. Han saknade henne så otroligt mycket, och det ville han att hon skulle veta. Han ville desperat få en chans till, även om det kanske var ett hopplöst fall och en dåres hopp. Men då fick han vara en dåre, för han fortsatte störa hennes tankar trots den blicken han fick.
Hon betyder ingenting för mig, men det gjorde du. Snälla, du måste tro mig, även om jag är en idiot när jag hoppas på en chans till.
Han var ju åtminstone ärlig nu, och han hoppades att bara det skulle betyda något för henne. Han kunde ju alltid hoppas på den saken åtminstone.

Ederel tog uppenbarligen inte åt sig av hennes blick eftersom hon snart hörde hans röst i sitt huvud igen. Det hade helt klart varit ett misstag från hennes sida att vilja sitta ute på terrassen. Hon drack en stor klunk av sitt te och vände blad i boken, trots att hon inte ens visste vad hon hade läst om innan hon vänt sida. Trots att hon hotat med att mentalt slå till sig om hon tittade bort mot Ederel där han satt med den vackra tjejen igen, så kunde hon inte hjälpa att vrida på huvudet med jämna mellanrum. Han fungerade likt en magnet. Trots att hon fortfarande var långt ifrån säker hur hon kände över allt som hänt mellan dem, så kände hon sig dragen till honom. Att han försäkrade henne om att han inte brydde sig om tjejen han hade till sitt sällskap var till ingen nytta. Grace kände sig både hotad och besvärad ändå. Först och främst hade hon bara sett tjejen bakifrån och som hastigast hennes sidoprofil, men hon hade ändå kunnat konstatera att det var frågan om en vacker tjej. Kanske hon levde upp mer till Ederels förväntan än vad hon själv någonsin hade gjort.

Ederel insåg att han verkligen måste sluta titta på henne hela tiden, för han insåg själv att han antagligen stirrade rätt bra. Hans läsning blev att vända blicken till Maia och påstå att han skulle gå på toa och passa på att betala för kalaset samtidigt. Hon gjorde en ansats till att ge honom en snabb puss innan han gick, men han låtsades som om han inte märkte det och reste sig istället och gick mot kassan - han ville helst inte ens synas med henne inför Grace och desto mindre kyssa henne. Maia själv vände blicken emot Grace, hade ju märkt hans blickar dit hela tiden. Hon suckade, reste sig upp och gick istället och slog sig ner mittemot Grace utan att säga något först.
"Vem är du? Och varför stirrar Ederel på dig som om han sett ett spöke?", sade hon kort, hade först lutat sig bak på stolen men lutade sig nu fram mot bordet.
"Han är min. Och ifall du har så det minsta emot det, ska jag personligen se till att du inte kommer ha en chans att ens träffa honom igen", sade hon kort, hade blivit uppretad av hans blickar emot henne och hur han totalt dissat hennes kyss.

Grace tittade upp från boken då en söt doft slog emot henne. Hon riktade blicken mot den vackra tjejen som tagit sig friheten att slå sig ner vid bordet. Särskilt trevlig var den unga damen däremot inte. Hon använde sig av ett giftigt tonfall och det var uppenbart att hon tänkte höga tankar om sig själv. Varför hon kände sig hotad var oklart. Ederel hade gått vidare. Trots att han nu försökt övertyga Grace om att han inte brydde sig om sin nya flickvän, och att det inte alls var som det såg ut, så kunde det mycket väl bara vara en lögn och ett nytt trick som han spelade.
"Du behöver inte oroa dig," svarade Grace med en liten suck och knäppte händerna framför sig, "jag har inga som helst avsikter om att komma emellan er. Så du kan andas ut och slappna av." Hon drog lite på mungiporna för att bjuda den otrevliga tjejen på ett tillgjort leende innan hon vände uppmärksamheten mot sin bok igen.

Maia vilade blicken på kvinnan och fnös lätt. Som om Maia skulle tro det minsta på den saken efter att ha sett Ederels blickar på henne, det var ju bara rent skrattretande. Inte en chans - något mystiskt var det definitivt emellan de båda, och Maia tänkte gå till botten med det. Ederel var hennes, punkt slut. Om den här kvinnan nu skulle konkurrera mot henne, så hade hon gett sig in i en hopplös match. Enligt Maia åtminstone - Ederel själv tyckte precis tvärtom ifall någon av dem skulle besluta sig för att faktiskt fråga honom om saken. Hon höjde lätt på ögonbrynen.
"Och det vill du att jag ska tro på? Spela inte dum. Jag såg dem där blickarna, jag är ingen idiot", sade hon, även om idiot nog skulle vara en passande beskrivning på henne i många fall. Hon slog dock på ett stort leende då hon fick se Ederel komma gående emot dem. Han själv var rätt förvånad och osäker över varför de båda tjejerna plötsligt satt vid samma bord, och inte någon av dem såg ut att vara särskilt glada över det.
"Hej", sade han och log lite prövande emot Grace, ville inget hellre än att sätta sig där hos henne. Men han visste bättre - inte när Maia var med, och dessutom hade hennes blickar förut gjort honom säker på att hon inte var intresserad av att prata med honom. Men han gav ändå inte upp helt.
Snälla, jag saknar dig. Du måste tro på mig.
Det var antagligen väldigt oförskämt att fortsätta störa hennes tankar på det här viset, men det här var kanske enda gången han skulle träffa henne igen. Han såg emot Maia igen, hon hade genast rest sig upp och smitit in under hans arm vilket han knappt ens reagerat på.
"Vi borde gå, vi är antagligen redan sena", sade hon sockersött och Ederel suckade lätt.
"Jag vet", sade han, gav Grace en sista, lång blick innan han gick ut ifrån caféet igen med Maia.

Tjejen gav inte upp utan klargjorde att hon inte var en idiot, och att hon inte så lätt skulle gå att lura. Grace bet sig i tungan för att hålla sig från att komma med en giftig kommentar. Till all tur räddade Ederel situationen genom att dyka upp igen. Nu fick han gärna kroka arm med sin flickvän och lämna kaféet bakom sig. Grace pressade sammanbitet ihop läpparna till ett smalt streck då tjejen klängde sig fast vid honom - hon verkade vara redo att gå till världens ände för att bevisa att han var hennes och att hon inte tänkte dela med sig heller. Hon valde att ignorera Ederel vara röst hon igen hörde i sitt huvudet. Varför kunde han inte bara ge sig? Var det verkligen för mycket begärt? Den här tiden som hon hade spenderat utan honom hade inte direkt gjort henne mycket klokare. Hon saknade honom fruktansvärt mycket men hon kunde inte bara se genom fingrarna över det han gjort heller. Sedan så kunde hon inte heller begripa sig på hur han kunde vara tillsammans med någon annan, men ändå ha mage att påstå att han saknade henne. Hur gick det ihop? Han hade inte ens gjort en ansats att höra av sig.
"Hejdå," suckade hon lättat då det verkade som om de äntligen var på väg därifrån. Hon mötte Ederels blick för en kort sekund innan hon envist såg bort.