PRS Lupple och Emma07

Zacharias stornjöt av kvällen i Benjamins sällskap. Innan hade han varit lite orolig för hur han skulle trivas på utbildningen, men alla tvivel om det var numera borta - med Benjamin i samma klass skulle han definitivt trivas bra. Han ville aldrig att kvällen skulle ta slut, men det måste den och han fick åtminstone trösta sig med att han om inte annat skulle träffa honom igen när skolan satte fart. Han nickade lite lätt emot honom, log lite sorgset tillbaks.
"Jag borde nog också bege mig hemåt", sade han uppriktigt, reste sig upp på någorlunda stadiga ben. Väldigt stadiga för att vara honom när han varit på en fest hela kvällen.
"Hade vi kunnat träffas nån dag innan skolan sätter igång?", frågade han nyfiket, hoppades på att inte göra bort sig helt.

Benjamin knäppte igen väskan och fick upp den på ryggen och tittade sedan på honom med stora och glada ögon.
Vad dum var han då? Det är väl klart att man skulle fråga en sån sak, varför hade han inte ens tänkt på det själv?
Han nickade kanske lite för ivrigt och stannade upp.
"Eh visst. Skulle vara jätteroligt." Sa han ärligt och tog upp sin mobil och gav över den till honom.
"Lägg in ditt nummer och så." Sa han förväntansfullt och såg på honom med ett lite osäkert leende men samtidigt nyfiket och glatt.

Zacharias drog på sig jackan han haft med sig dit, plockade även upp den lilla väskan han haft med sig och hängde den över ena axeln. Att se att han verkade glad över frågan fick också Zach på betydligt bättre humör. Kanske att det bara var spriten som orsakade det, men i så fall var det också spriten som gjorde att han blev glad och hoppades utav den glädjen. Han log och tog emot mobilen, knappade genast in sitt nummer där som han på något konstigt vis lyckats komma ihåg trots fyllan. Han räckte snart över den igen med ett brett leende, lika glad han över att få träffa honom igen.
"Sådär", sade han och lade huvudet lite på sned.
"Du kan väl skriva när du har tid att ses?", frågade han, hoppades på att det skulle bli snart.

Benjamin hade tagit emot mobilen och lagt tillbaka den i fickan, vinkat hejdå och sedan lämnat och tagit sig hem.

Hela lördagen, dagen efter festen låg han i sin säng och var riktigt dåligt han hade aldrig mått på detta viset någonsin och stirrade på numret som tillhörde Zacharias. Han hade funderat om och om igen när han skulle skriva och vad han skulle skriva. Skulle han ringa? Sms? Hela lördagen hade gått åt att tänka på det och när söndagen väl kom hade nästan halva söndagen gått åt till att jobba upp modet för att skriva till honom.
Benjamin hade beslutat att det var bäst att skicka ett sms, ett enkelt sms med en enkel fråga i. Han skulle inte krångla till det.

Det var runt lunchtid då han satt med mobilen och redo att skriva. Det var först då han insåg att han kanske inte skulle komma ihåg honom- men det kändes inte troligt- eller?
Ytterligare en stund gick innan han tvingade sig att skriva.
// Hej! Lust att ses? / Benjamin // och så hade han skickat det så fort som möjligt och nu satt han bara och väntade. Väntade på ett svar. Om han skulle få ett.

Trots att Zacharias försökte hindra sina skenande tankar så kunde han inte låta bli att oroa sig över varför han inte hade hört något ifrån Benjamin. Hade det bara varit på grund av fyllan som han sagt att han ville ses igen, kanske att han hade ändrat sig helt när han väl blivit nykter? Kanske att han varit så pass full att han inte kom ihåg honom? Eller hade Zach själv varit så pass full att han skrivit fel nummer? Han försökte hålla tankarna på annat, men det verkade vara omöjligt. Istället kunde han inte riktigt koncentrera sig, utan kollade på mobilen stup i kvarten. Söndagen hade han till största delen ägnat åt att teckna, vilket också var vad han höll på med när mobilen plingade till och fick honom att skutta till. Han kunde inte hindra sig från att le då han såg meddelandet ifrån Benjamin, skrev genast ner ett svar.
//Hej, gärna! När? /Zach//. Sitt fulla namn använde han egentligen sällan när han skrev eller så, om det inte var något mer formellt förstås.

När mobilen plingade till så skrattade Benjamin till och nästan hoppade på stället. Han hade svarat. Han hade svarat. Han la undan mobilen för att kunna fokusera och läsa vad det stod innan han tog upp den och öppnade meddelandet och hans leende blev bredare.
Han ville gärna ses. Hans tankar började snurra samtidigt som han skev ned ett svar.
// När som, när kan du? Och vart ska vi mötas? // Svarade han snabbt och reste sig upp för att rätta till håret.
Han hade gjort sig i ordning för just denna tillfällighet och det var han riktigt glad över.

Zach behövde inte vänta länge på svaret, vilket var en stor lättnad - han var tillräckligt uppe i varv redan av att han faktiskt skrivit till honom till slut, och att han ville ses igen. Varje sekund han fick vänta kändes som en hel evighet, och då fick han ändå svar snabbt utav honom.
// Jag är ledig hela dagen, så kan på direkten. Du kan ju komma hit, eller till nåt cafe? // skrev han, insåg först efter att han skrivit att han inte tänkt på ifall han ens hade det städat nog för det. Fast å andra sidan skulle det nog bli godkänt - han hade precis flyttat in så hade inte hunnit få det så stökigt ännu ändå.

Benjamin stirrade på svaret, hemma hos honom eller ett café, han bet sig nervöst i läppen. Vad var rätt ställe att träffas på? Om de träffades hos honom fanns det en viss typ av förväntningar eller inte? Men fanns det ett par andra förväntningar på ett café? Han svalde hårt och slöt ögonen. Nu fick han sluta stressa upp sig.
// Hört talas om Vickis café? Ska tydligen ligga i närheten av skolan, det kan ju vara nått? // Skrev han leendes eftersom om de var på ett café så skulle de i alla fall ha något att göra även om han var väldigt nyfiken på hans hem. Ett hem brukade ju säga mycket om en person men det kunde nog vänta, eller?

Zach han ångra sig och ändra sig otaliga gånger efter att han skickat iväg svaret. Hade det varit dumt att föreslå hemma hos honom? De hade ju faktiskt bara träffats en gång innan, kanske att det var alldeles för mycket att föreslå? Även om Zach definitivt inte förväntade sig mer av det än ett cafébesök. Men han kunde till slut andas ut då han fick hans svar och istället le.
// Har hört att det ska vara bra, när kan du vara där? // svarade han med ett leende innan han såg sig om i rummet. Han kunde egentligen ha de kläderna han hade, men var osäker på ifall han skulle ta med sig nåt. Till slut stoppade han ner skissblocket i väskan, för trots allt hade han ju frågat om att få se lite teckningar.

Benjamin tog snabbt upp mobilen när den plingade och läste med ett bredare leende. De skulle träffas - igen. De skulle verkligen träffas.
Han bet sig nervöst i läppen. De kanske inte alls kom överens längre de kanske skulle bli ovänner eller ja märka att det inte fanns någonting intressant att hämta.
Hans mod sjönk som en sten, han ville träffa honom men tänk om det bara var för att vara snäll? Han slöt ögonen och tvingade bort dessa negativa tankar. Han fick helt enkelt ta det som det kom.
// Cirka 10 minuter // Skrev han lugnt med ett leende på läpparna och rättade än en gång till håret, tröjan han hade och började knyta på sig skorna. Såg han presentabel ut? Han studerade sig länge i spegeln tills han faktiskt beslutade att detta fick gå bra. Han slängde på sig en jacka och packade ned plånbok och nycklar och höll mobilen i handen när han klev ut från lägenheten låste och började med korta steg gå mot stället.