Burning Water PRS Emma07 och wolfy

Ethan följde henne med blicken när hon gick tillbaks emot balen, dröjde inte särskilt länge innan han gick efter dit han med. Trots allt borde han ha ett öga där, ifall det skulle hända något. Resten av kvällen flöt smärtfritt förbi, och han skulle inte ha behövt vara på sin vakt så mycket som han varit då ingenting verkade ske. Eller ja, inget sånt som han höll ögonen öppna för iallafall i egenskap av kapten. Annat däremot... Den korta stunden med Faye på balkongen hade varit magisk. När balen väl lugnat sig och klockan närmade sig midnatt närmade han sig hennes kammare, hade ordnat med vakterna så att han skulle kunna slinka in utan att det skulle märkas. En mycket stor fördel med att vara kapten över dem åtminstone. Väl där knackade han lätt på, lite för väluppfostrad för att smita rätt in.

En kvart före midnatt ursäktade sig Faye från balen, skyllde på att hon hade huvudvärk och var trött. Så fort som hon var utom synhåll började hon springa, tvingades dock sakta ner då hon hörde Marthas röst. Vänligt men bestämt talade hon om för kvinnan att hon inte behövde någon hjälp mer ikväll, och att det var fritt fram för Martha att gå och lägga sig eller roa sig på balen en stund till. Utan att vänta på svar skyndade hon sig vidare mot kammaren - ville ju vara där innan Ethan dök upp. Om han ens skulle dyka upp. Så kunde hon inte tänka. Hon krånglade av sig klänningen, hängde in den i garderoben innan hon tog på sig ett nattlinne istället. Och det var verkligen så långt ifrån tantigt som man bara kunde komma. Det var ett halvt genomskinligt tyg, ganska tunt dessutom, och det smet vackert åt alla hennes mjuka kurvor på kroppen. Allt från brösten till höfterna. Det var inte med någon särskild avsikt hon klätt sig i just det: det var helt enkelt vad hon brukade sova i för att slippa svettas. Då det knackade på dörren gick hon för att öppna.

Då hon öppnade dörren log Ethan genast vänligt mot henne.
"Hej. Kan jag komma in?", frågade han, var själv inte helt säker på varför hon bjudit hit honom men han räknade med att få komma in i vilket fall som helst. Blicken fastnade något på hennes klädsel och hans kinder blev någon nyans rödare, hon var då mer avklädd än sist han såg henne. Han tvingade något generat upp blicken till hennes ansikte igen med en lätt harkling. Inte för att han inte ville se på henne - snarare precis tvärtom - men han visste inte om det skulle vara så välkommet.

"Nej, jag tänkte att du kan stå utanför." Faye himlade lite med ögonen innan hon leendes vinkade in honom. Det var väl klart att han fick komma in: hon ville inte ta några risker att någon såg dem. Det skulle spridas likt en löpeld i såfall. Och hon hade inte längre enbart sig själv att tänka på utan också Ethan samt hans rykte. Hon försökte att inte skratta åt hans röda kinder - det var uppenbart att hennes val av klädsel fått honom att reagera.
"Vad tycker du om nattlinnet?" frågade hon bara för att retas lite, snurrade runt ett varv.

Ethan log då han blev invinkad, hade ju räknat med att få komma in men ville ändå inte traska rätt in riktigt, det kändes så ohyfsat. Visserligen kom han från en väldigt enkel familj till skillnad ifrån henne, men väluppfostrad var han iallafall. Han såg sig snabbt omkring i hennes rum, innan han vände blicken till henne. Det var ju omöjligt att hålla den ifrån henne nån längre stund, och särskilt när hon var klädd på det där viset.
"Man tackar", sade han med ett leende, höjde på ögonbrynen då hon visade upp sig så.
"Den är... Avslöjande", sade han med en lite road glimt i ögonen.
"Men jag gillar det definitivt", sade han sen med ett leende mot henne.

Avslöjande kunde man absolut påstå att nattlinnet var, men hon hoppades att det inte var det ända han hade att säga. Det var det inte heller. Hon förde en slinga av sitt nu utsläppta hår runt fingret, studerade honom med en lekfull glimt i de stora himmelsblå ögonen.
"Du gillar alltså avslöjande nattlinnen," hummade hon och nickade långsamt, "tänker du bara beundra det på avstånd?" Faye visste att hon egentligen inte borde ta det hela längre än så - men just nu kunde hon inte bry sig mindre.

Han hade tyckt hon varit otroligt vacker innan när hon varit uppklädd för balen, men ändå verkade det inte vara något mot hur hon var nu. Trots att hon inte var alls lika uppklädd utan mer... Avskalad eller hur han skulle förklara, verkade det bara framhäva hennes naturliga skönhet mycket mer. Tyckte han iallafall. Han såg på henne med ett leende och med en glad glimt i ögonen, något som han knappt visat alls tidigare när dem tränat och allt. Men han hade också vågat släppa henne mer och mer inpå livet nu.
"Det där låter nog mycket sämre än det är", kommenterade han retsamt, skrattade till lätt.
"Och nej, jag kan definitivt tänka mig lite mer ingående beundran", svarade han lite retsamt, gick fram till henne för att lägga armarna om hennes midja och mjukt dra henne närmare intill sig. Bara att hålla henne i sina armar var en hisnande känsla, och återigen hade han inte ögon för nåt annat än henne.

Den här dagen hade milt sagt varit mycket speciell. Och då syftade hon på den helt nya sidan av Ethan som han hade visat upp för henne. Hon skulle kunna vänja sig vid den här sidan, få uppleva den varje dag. Då han slöt avståndet mellan dem och drog henne intill sig, förde hon upp sin hand till hans ansikte. Försiktigt till en början, precis som om hon förväntade sig att han skulle avfärda henne om hon inte gjorde de tillräckligt långsamt. Men när hennes fingrar nuddade vid hans kind lät hon dem utforska hans ansikte som om det var det vackraste konstverk hon någonsin sett. Läpparna var smått särade igen: precis som om det var något hon ville säga men inte fick ur sig.

Ethan undrade för sig själv varför i hela friden som han varit så emot henne tidigare, nu kunde han inte komma på en enda anledning för det. Bara bra saker. Han kunde inte annat än le när han kände hennes fingrar mot sin kind, ett leende som närmast kunde förklaras som lyckligt. Bara en så lätt beröring ifrån henne verkade sätta ännu mer fart på massvis med känslor inom honom. Blicken vilade på hennes ansikte, tog in varje liten detalj - kindbenen, dem så lockande läpparna, dem helt fantastiska ögonen som han verkade kunna drunkna i.
"Vad väntar du på?", frågade han med ett leende, mycket väl medveten om att han gav igen lite vad hon tidigare sagt.

De blå ögonen letade sig upp för att möta hans blick då han avbröt den stillsamma tystnad som uppstått mellan dem. Hon gav ifrån sig en skarp utandning, något som nog skulle påminna om ett litet skratt. Men han hade rätt. Vad väntade hon på egentligen? Hon tog ett litet steg närmare honom så att deras kroppar snuddade vid varandra. Därefter förde Faye sin hand upp till hans nacke för att uppmana honom till att böja på huvudet en aning, ställde sig samtidigt på tå för att nå upp till hans läppar. Det blixtrade till inombords på ett oförklarligt sätt. Känslan gick väl nästan att jämföras med som... Som om någonting vaknat till liv inom henne som hon inte varit medveten om.