Grekernas gudomligheter PRS wolfy och Emma07

Jeremiah log genast mot henne och nickade.
"Bra", sade han, såg redan fram emot att tillbringa kvällen också tillsammans med henne. Då de senare kom tillbaka dolde han ett leende då han märkte broderns nästintill mordiska blick mot honom, han skulle sannerligen vara road över det här länge. Att Zeus var så emot det var absolut ett plus enligt honom, även om han inte gjorde nåt av den anledningen. Jeremiah mötte rätt snabbt Avelines blick och log tillbaka, slog sig ner vid en av de andra tomma stolarna. Uppriktigt sagt så verkade det inte som om de pratat om särskilt mycket intressant, och snart var han inbegripen i ett samtal med Hefaistos som satt bredvid honom - han hade, som vanligt, några nya idéer till nåt båtbygge, vilket ständigt var en diskussion mellan de två då han enligt Jeremiah skulle modernisera det alldeles för mycket. Men kvällen led åtminstone till sist mot sitt slut, och till sist började de olika gudarna och gudinnorna skingras igen varpå han genast sökte med blicken efter Aveline.

Zeus lämnade henne inte ifred för en minut under resten av eftermiddagen. Han satte sig ner bredvid henne, vilade sin hand på hennes knä, blandade sig hela tiden i i konversationerna hon hade med de andra gudarna och gudinnorna. Hera blängde ursinnigt på henne från andra sidan av rummet där hon stod med Artemis, det var uppenbart att Aveline inte var på drottningens goda sida. Då kvällen led mot sitt slut och det var dags att skiljas åt, så försökte Zeus igen locka med sig henne men utan framgång. Hon önskade honom en trevlig fortsatt kväll innan hon lämnade honom ensam. Ensam var han inte länge för hans fru befann sig snart vid hans sida. Och hon såg fortfarande ut som ett åskväder.
Aveline småpratade med Persephone en stund innan hon med blicken letade efter Jeremiah, hade ju lovat honom att de skulle spendera kvällen tillsammans.

Jeremiah irriterade sig mer och mer på hur brodern höll på med Aveline, men som vanligt var Hefaistos stört omöjlig att komma ur ett samtal med. Hade han väl börjat prata om sina maskiner så fortsatte han babbla på i vad som kändes som en evighet. När Jeremiah till sist tog sig därifrån hade åtminstone Zeus äntligen återgått till sin fru, och han hoppades på att hon kunde rikta den där ilskan som så väl syntes emot sin man. Det kunde han gott ha som han höll på. Han hade snart fått se Aveline borta vid Persephone, styrde stegen ditåt och väl framme lade han armen om hennes midja. Efter att ha hälsat på Persephone vände han blicken mot Aveline.
"Jag tänkte komma till undsättning från min envisa bror, men du verkar ha klarat dig bra på egen hand", sade han, smått retsamt. Enligt honom var det ingen mening med att dölja de känslor han fått för henne, och hans bror kunde fortfarande se dem så då skadade det definitivt inte. Det var kanske att strö salt i såren, men det hade han då inget emot när det gällde Zeus. Dem känslorna var nog dessutom ömsesidiga.

En varm känsla spred sig inombords då hon kände en arm leta sig om hennes midja. Hon behövde inte vända på huvudet för att veta att det var Jeremiah. Persephone växlade blicken mellan dem båda innan hon med ett litet leende ursäktade sig för att gå därifrån. Då vände sig Aveline mot honom och skakade lite på huvudet angående det han sagt om Zeus.
"Hjälpen skulle ha uppskattats lite tidigare men bättre sent än aldrig." Zeus hade ju funnits vid hennes sida ända sedan hon återvänt till rummet. Tyvärr skulle hon få stå ut med det hela följande dag eftersom mötet skulle fortsätta då. Såvida hon inte kom på ett bättre sätt att spendera dagen på.
"Kom." Aveline tog hans hand i sin innan hon lämnade den stora salen, skuttade med lätta steg uppför trapporna tills en lång korridor bredde sig ut framför dem, samt till höger och vänster. Det var ett stort hotell och nästan något av en labyrint. Hon släppte taget om honom och tog några steg framåt, knäppte händerna bakom ryggen.
"Gillar du kurragömma?" frågade hon. Istället för att vänta på svar böjde hon sig ner för att ta av sig skorna, rusade sedan iväg längs med en korridor med ett klingande skratt.

Jeremiah log snett, det var helt sant att det borde ha gjorts tidigare. Han fick väl försöka göra bättre ifrån sig nästa dag och hålla brodern mer undan ifrån henne då.
"Jag ska se till att inte hamna bredvid Hefaistos imorgon då", sade han med ett litet leende, han var hopplös med sitt babbel om osänkbara skepp. Jeremiah såg då inte meningen med det, ville han sänka ett skepp skulle han säkerligen komma på ett sätt att göra det vad det än var för skepp. Han log igen och följde med henne då hon började gå, skrattade till då hon sprang iväg på det där viset.
"Men hallå", protesterade han roat, satte ganska snabbt fart efter henne med ett skratt. Då han efter en bit hunnit ifatt henne var det med att lägga armarna om hennes midja bakifrån för att både stoppa upp henne och få henne tätt intill sig, vilket var en hisnande känsla.
"Fångad", viskade han mjukt i hennes öra.

Aveline sprang längs med den långa hallen, svängde in till höger för att skynda sig vidare där. Hon kastade en blick över axeln, visste inte om hon skulle tjuta över att han närmade sig eller skratta för att det var så roligt. Det blev en blandning av båda. Hon kunde heller inte bry sig mindre om huruvida hon störde andra gäster eller inte, hon hade roligt. Aveline andades ut då hon kände hans armar om sig och vips hade han dragit henne intill sig. Kalla kårar av välbehag spred sig över hennes kropp då hon kände hans varma andedräkt mot sitt öra. Åh gudars. Långsamt vände hon på huvudet för att kunna snegla bakåt på honom, placerade sina händer över hans och log svagt.

Jeremiah log brett vid det här laget, dels road av leken eller vad de skulle kalla den, och dels av den härliga känslan som spred sig i kroppen då han hade henne så nära sig. Det var en känsla han aldrig skulle kunna tröttna på, och trots att han inte känt såhär för henne särskilt länge så var ändå känslorna otroligt starka. Inte visste han varför dem var så starka trots tiden men det var dem i vilket fall som helst, och inte var det ju nåt problem för honom. Han log mjukt mot henne, gav henne en mjuk kyss på kinden. En kyss på läpparna hade nog varit långt bättre, men för stunden var det där han kom åt. Han såg sig snabbt om, vände blicken till henne igen sen.
"Kom", sade han mjukt, de var rätt nära hans rum så de kunde lika gärna smita in där.

Lätt andfådd sög hon på sin underläpp, kände hur hjärtat bultade. Hon var dock osäker om det berodde på att hon sprungit omkring, eller det faktum att Jeremiah stod så tätt intill henne. Det sistnämnda lät som det mest troligaste alternativet. Aveline funderade på om hon skulle lyssna till den busiga delen av henne som uppmanade henne att springa vidare, eller om hon skulle ge sig och följa med Jeremiah dit han ville ta henne. Fundersamt putade hon med läpparna innan hon lätt nickade till svar. Det var bara för honom att visa vägen.

Jeremiah log då hon nickade, släppte taget om henne för några sekunder för att kunna gå. Men han tog ändå hennes hand, för han ville då inte släppa henne helt. Det var inte långa biten till hans rum, och efter att ha låst upp, gått in och stängt dörren igen efter dem, så tog det inte många sekunder innan han drog henne intill sig ännu en gång. Men nu för att istället kyssa henne djupt, och det kändes som om han väntat en evighet på att få kyssa henne även om han inte gjort det. Men hon var så otroligt lockande att det verkade kännas så bara av några sekunders väntan.

Det var inte många steg hon behövde ta innan de var framme vid ett rum. Hans rum. Knappt hade dörren stängts bakom henne innan hon befann sig i hans famn, med hans läppar mot hennes i en djup kyss. Aveline kunde med gott samvete säga att hon inte alls ångrade att hon fattat det här beslutet, hon ägnade sig hellre åt det här än att springa omkring i korridorerna med honom efter sig. Med en mjuk, något längtande suck mot hans läppar pressade hon sin kropp mot hans samtidigt som hon lät händerna utforska hans kropp. Det var som om hon inte fått nog av honom trots stunden de spenderat på stranden. Och det hade hon ju inte heller. Inte på långa vägar.