Historiens romanser PRS wolfy & Emma07

Det blixtrade till i hennes ögon.
"Det är säkert svårt för dig att begripa, men jag spenderade över ett dygn i tron om att du är död. Folk var till och med beredda att planera din begravning. Tyckte någon synd om mig för att jag förlorat min man? Nej, alla pratade bara om vilket hemskt öde du gått till mötes och att du hade hela ditt liv framför dig. I flera månader har jag ensam tagit hand om allt som har med herrgården att göra, till på köpet har jag bekymrat mig för dig dag ut och dag in då du varit ute i krig. Ett krig du envisades med att rycka ut i trots att du inte hade behövt. Anklagade jag dig någonsin för att fatta det beslutet? Nej, jag stöttade dig. Tvivlade jag någonsin på din kärlek till mig? Nej, det gjorde jag inte. Klagade jag på att du hellre övergav mig än lät bli att rycka ut i krig? Nej," väste hon fram mellan sammanbitna läppar, "innan du beskyller mig nästa gång, så föreslår jag att du försöker se saker och ting ur någon annans perspektiv och inte bara ur ditt eget." Rosie reste sig upp och utan ett ord till lämnade hon salen.

Michael hade inte riktigt förväntat sig en sån utläggning, och det var det sista han behövde här när han redan mådde som han gjorde. Han förstod ingenting, hon kunde ju inte direkt beskylla honom för hur folk reagerade på att han var död? Och han hade långt ifrån övergett henne. Vägrade man gå i tjänst när man blev kallad var det fängelse som gällde istället, och då slogs han hellre. Men hade han fått välja skulle han många gånger hellre ha varit med henne. Men det örat ville hon uppenbarligen inte lyssna på. Hon pratade om att han borde se saker ur andras perspektiv, men borde inte hon göra detsamma? Han visste med sig att han aldrig skulle kunna förstå till hundra procent vad hon gått igenom. Men det enda han bad henne om var hennes stöd när han behövde det mer än nånsin, och hon fanns inte där för honom ändå. Men hon hade heller ingen aning om vad han gått igenom i kriget, som varit ett rent helvete. Vad ville hon att han skulle ha gjort istället? Hamnat i fängelse? Men hon ville uppenbarligen inte höra hans reaktion, eftersom hon rusade iväg så. Och hennes ord fick honom nästan beslutsam på ett vis. Att om hon nu inte ens tänkte lyssna på honom, fick det gå. Han ville inget hellre än att vara sams med henne, men han tänkte då inte komma krypande. Om hon nu inte ville lyssna på honom så kunde inte han göra något åt det. Han var trött på att hon klagade - de hade båda haft det jobbigt, och dem borde kunna ta stöd av varandra istället för att bara anklaga varandra.