Not about angels [boknörd_ & Velleity]

Förutom de virvlande sandkornen runtomkring hade man kunnat tro att någon stannat tiden. Ingen rör på sig och det är helt knäpptyst. Sedan sträcker Viktor en stele åt Nico.
"Snälla", är det enda Viktor orkar få fram. Han ser plötsligt så skör ut och hans ögon har ett så kraftfullt uttryck av evig rädsla, sorg och längtan att Nicos mage vänder sig upp och ned. Han ryggar nästan baklänges, men tar ett stadigt grepp om stelen och ritar en iratze - helande runa, på ländryggen där demonichor stänkt och börjat fräta.
Lea tuggar i tystnad på ambrosia och håret är svept över axlarna medan Darius ser ut att leta efter flyktvägar.
"Bra jobbat", säger Viktor sedan när han ritat mörkerseende-, styrko-, och snabbhetsrunor på Nico. Han har återigen ett leende på ansiktet, men hans underläpp darrar. "Ni gjorde ett snyggt jobb. Nu när vi har blivit av med vårt första hinder ska vi fortsätta. Det här är riktigt viktigt för att kunna fullfölja profetian." Han nickar mot gången. Den fortsätter, och när Nico kisar lyckas han se dörren längst bort. "Jag förklarar på vägen", avslutar Viktor, klappar Nico på axeln och ler stort mot Lea.

Medan Lea tyst tuggar på sin ambrosia och känner den välbekanta smaken så hjälper Nico Viktor med några runor. Det som förvånar Lea är hur skör och rädd Viktor ser ut, som om alla hans försvarsmurar har rasat, om så bara för några sekunder.
När Viktor sedan berättar att de nu har klarat sitt [i]första[i] hinder vet inte Lea om hon vill slå huvudet i stenväggen, lägga benen på ryggen och springa eller bara gömma sig i ett hörn. Hur många hinder finns det egentligen? 2? 3? 7?
Mörkret nere i gången är tjockt och ligger och trycker runt dem. Det är nästan så att Lea saknar solstrålarna som hon annars avskyr.
Leas rädsla kommer tillbaka med fullkraft när Viktor nämner profetian, hon hade lyckats förtränga den och allt den innebär och rädslan slår till med full kraft igen.
Viktor ler stort mot Lea och hon ler tillbaka lite svagt. Hon är osäker på vad hon tycker om honom efter det som just hände och hans mystiska beteende. Han har verkligen dragit det här med humörsvängningar till en helt ny nivå.
De går vidare längs gången och allt är lugnt. Det passerar några dörrar i metall och det går ungefär 15 minuter innan håren reser sig på Leas armar och luften blir kallare. Om hon frös innan är det ingenting mot nu, hon ryser och drar jackan längre ner över händerna. Kylan måste ha att göra med att de är på väg ännu djupare ner eller att nästa hinder närmare sig.
"Du sa att du skulle förklara på vägen" säger Lea och tittar på Viktor "Kanske dags för den förklaringen nu"

Nico och Darius delar en blick av mild förvåning när Lea ställer Viktor mot väggen. Darius ena ögonbryn är höjt och ett litet leende speglas på hans läppar. Mörkret, som där häxljuset är deras enda ljuskälla, gör att skuggor kastas över hans ansikte och får honom att se mystisk ut.
"Du förstår", börjar Viktor, helt plötsligt allvarlig igen. Vid ängeln, är han bipolär? Han ändrar humör oftare än vädret på Halvblodslägret. Det seriösa uttrycket får honom att se mycket äldre ut. Han verkar bara tala med Lea. "Den här gången leder till något som är otroligt viktigt för er profetia. Jag kan inte säga vad, men det är otroligt värdefullt och... ja, ni får se senare. Vi kommer möta några otäcka monster, så att säga." Viktor grimaserar och något tyder på att han försökt själv, men inte lyckats. Nico himlar med ögonen, mentalt såklart, för Nico tycker det är otroligt fegt av honom att dra ner dem, som är helt ovetande men inte i närheten av okunniga nog att klara av det här. Han hade ju faktiskt hoppats på att de hade kunnat få en mjukstart, kanske något semesterliknande, innan de började slåss igen. "Och jag lovar er, det är värt det." Viktor låter nästan bedjande nu, ser på dem med en blick fylld av något som påminner om desperation. "Det är en skatt många generationer av hjältar letat efter men som numera gömts undan från historieböckerna." Nico får en melankolisk känsla när de kliver framåt. Det är som en öppning framför dem, för helt plötsligt är den underjordiska gången mycket bredare och de står på ett underlag av marmor. Nico tar ett så stadigt grepp om medaljongen att knogarna vitnar. Blessed be the Angel...
Han vet inte att han ska möta sina värsta rädslor. Nästan bokstavligen.

Viktors senaste humörsvängning för Lea att undra om deras guide är helt galen, bortsett från att han är rysk så verkade han ju helt normal i början. Hennes irritation mot honom blir bara värre och värre ju mer han berättar. Varför ska de ner här för att leta efter någon jäkla skatt?? Sist hon kollade var de inte pirater. Irritationen når den punkten när det svartnar för hennes ögon, vilket inte händer så ofta, men hon lyckas tränga undan den. Men något med att Viktor är så desperat får henne att börja fundera, varför är han så angelägen med att hitta denna skatten? Och vad har det med hela deras uppdrag att göra?
Gången förändras och marken blir av marmor istället för sten. Luften vibrerar av energi och plötsligt befinner sig Lea inte i gången längre, iallafall inte mentalt.

Hennes hår fladdrar i vinden, det är den där friska brisen som finns vid huset utanför New York. Framför henne syns tvillingarna som leker i poolens gnistrande vatten. De leker och hoppar runt i vattnet. Plötsligt förändras luften och ett oväder drar in. Ovädret är helt klart magiskt för luften sprakar och på bara någon sekund är åskan och regnet där. Poolen träffas av blixten med tvillingarna i. Deras kroppar sprakar av elektricitet och de faller ner i vattnet. Medvetslösa eller döda. Lea springer fram till dem, men kan inte hoppas ner i vattnet av rädsla för blixten, hon är verkligen rädd för åskan och blixten.

Det är svårt att andas. Lungorna värker när han andas in och det svider i ögonen, näsan och halsen. Nico grimarserar. Han har ingen aning om vart han befinner sig, men den mörka känslan som ligger över honom är kusligt bekant. Han tänker att det förhoppningsvis inte är lika illa som mardrömmen han hade under natten. Nico känner hur han reser sig. Han har slagit i huvudet rejält, för det bultar innanför skallbenet som om hjärnan försöker hoppa ut. Brandröken gör allt värre.
Men det värsta är inte smärtan. Det är riktigt illa, det han ser framför sig. På stäppen som breder ut sig framför honom ligger de sårade. De kvider, vrider sig och blöder på den svedda marken medan deras nära och kära samlats kring dem. Nico försöker ta ett ryckigt kliv framåt, men han kan fortfarande inte andas och att ens vända på huvudet kräver hans maximala ansträngning. Vad är det som hänt?
Det kräver inget geni att lista ut att det varit något slags slag, eller en attack, men det är förödelsen som finns kvar som skrämmer honom ända in i benmärgen.
"Nico!" Det är Gabriela. Hon springer mot honom, med uppspärrade ögon och darrande händer. Nico märker att hon blöder kraftigt från näsan, men hennes stenhårda grepp får honom att inte säga något.
Gabriela leder honom till resten av deras lilla familj. På marken ligger Diego. Han andas ryckigt, men annars ser han inte särskilt skadad ut. Ändå är det något som händer, för Jamie ger honom en sylvass blick, och precis då lämnar ett hjärtskärande vrål Diegos läppar. Han vrider sig på marken, som om han brinner inifrån. Nico misstänker att han gör det.
"Det är ditt fel!" morrar han. Salivet yr när han pratar och barnets ansikte är förvridet i vrede. "Ditt helvets gudabarn! Förstår du inte att du förstört allt!?"
Gabriela och Rafael ser på Nico med glänsande ögon, men de säger inget, och deras spända munnar berättar allt han behöver veta. Någonting brister inuti Nico. Hela hans värld faller samman och han skriker. Nico undrar hur många gånger han ska behöva se dem dö under deras semester. För det är något som inte stämmer. Scenen framför honom är för mild för att beskriva hans värsta rädslor. Sedan kan han verkligen inte andas mer.
Efter det slår Nico upp ögonen.

Synen virvlar iväg helt plötsligt är Lea inte kvar vid poolen längre. Istället står hon på ett tak tillhörande en hög byggnad. Nedanför henne är staden i full gång, bilar tutar, människor ropar och hundar skäller. Hon vet mycket väl vilken stad det är. New York City. Allt det hinner hon se på mindre än en sekund innan illamåendet kommer över henne. Höjden är skrämmande och hon får svindel innan hon sätter sig ner. Vad gör hon är egentligen? Hon skulle aldrig gå upp hit utan någon anledning. Hon får svårt att andas och yrseln blir värre. Detta är verkligen alldeles för högt.
"Lea!" hörs en desperat och välbekant röst bakom henne.
Det låter precis som... Alina??
"Alina??" ropar Lea.
"Här!!" hörs Alinas röst, denna gången är den alldeles gråtfärdig. Lea reser sig upp och springer till andra sidan taket där rösten kom ifrån.
Synen som hon möter är ingenting hon tycker om. Alina hänger ner från taket, hennes ansikte är blodigt, lika så hennes armar och händer och kläderna är sönderrivna. Lea skyndar sig att dra upp henne, och det är nära att de båda faller ner. Först då märker hon vad som finns bredvid dem. Där ligger hennes familj, Sarah, en massa halvgudar, Leas barndomsvänner och ännu fler. Alla verkar döda. Lea själv är oskadd, bortsett från blodet på händerna som hon upptäcker först nu.
"Hur kunde du?!" hörs Alinas snörvlande röst. Lea finner inga ord, hade hon gjort detta? Nej, det kunde inte stämma. Eller?
I ett raserianfall knuffar Alina ner Lea över kanten och hon faller ner för den säkert 35 våningar höga byggnaden. Det sista hon hör är en tants skrik innan allt blir tyst, och svart.

Nico reser sig upp - av någon anledning hade demonen eller monstret eller vad det nu var försökt återskapa hans värsta mardröm, vilket i sin tur tvingat ned honom på knä. Han fnyser och ser sig omkring. Om de där illusionsmonstren, grekiska antagligen, för han kände inte igen dem, ville komma åt honom ens lite skulle de behöva försöka bättre. Hans största rädslor har han sett framför sig många gånger och de är själsvridande. Han skrattar kallt åt sig själv.
Lea sitter ned med händerna framför sig och hela hon darrar och Darius har kurat ihop sig till en boll och andas tungt. Viktors reaktion oroar Nico och skickar rysningar längs med ryggraden - den ryska killen ligger på marken, vänder och vrider på sig som om han elektrifieras.
"не моя сестра!" skriker han, gång på gång. "Eugenia! нет!*" Nico kan inte låta bli - han känner ett sånt medlidande, av någon alldeles okänd anledning, för killen med spasmer framför honom. Det kanske inte är något positivt, för medlidandet är på något sätt så nedlåtande, och nico vet inte varför. Det bara är så.
Så Nico sträcker sig fram mot Viktor för att skaka till honom. Han ångrar sig i samma sekund deras hy kommer i kontakt med varandra, för han kliver rakt in i Viktors huvud.

Snön virvlar omkring dem, täcker de skyhöga granarna i ett magiskt täcke.
Det ligger en underlig, för Nico oigenkännbar, stillsamhet som ligger över dem. Den känns sådär falsk och klibbig, som om det bara är en täckmantel. Som om det perfekta julkortslandskapet är en levande mardröm. Det måste vara ett tiotal minusgrader ute, och stormen de befinner sig i ser ut att kunna bli farlig. Ändå ser den yngre versionen av Viktor inte särskilt brydd ut. Han rör sig lätt fram på den knädjupa snön med en sammanbiten min, och det eldröda håret verkar liksom lysa upp nattens mörker, som en liten lykta. Kylan verkar inte bita på den bleka hyn, täckt av endast en pälskappa. Nico skymtar ingen mössa, inga vanter och inte heller några andra byxor än skuggjägarnas typiska av skinn. Han bestämmer sig för att följa efter den unga killen. Nico kan inte känna kylan och han rör sig helt utan hinder, men det börjar ta på yngre Viktors krafter, för han huttrar och flämtar. Först när hans händer har börjat få en svagt lila färg stannar han, ritar darrigt på ett par runor - Nico ser inte vilka det ska föreställa i mörkret, men han är säker på att det är minst styrka, snabbhet, mörkerseende och köldtålighet. De fortsätter.
Mini-Viktor stannar inte nästa gång förrän de når en öppning i den täta skogen. Det är en liten sjö som breder ut sig framför den. Den tar nog max tjugo minuter att gå runt om man är långsam.
Nico hör hur Viktor darrigt andas in. Han lutar sig över den yngre killens axel och blir plötsligt iskall. Framför dem ligger en ung kvinna. Hennes vinröda hår är ligger utspritt i snön, den bleka porslnshyn börjar få en blå nyans och hennes läppar har varit det ett bra tag. Till och med ögonfransarna är vita, och ögonen har samma färg som Viktors. Nico kan tänka sig att hon vairt mycket vacker när hon levde, vilket hon säkerligen gjort alldeles nyss. På sig har hon en lång, vit pälskappa, som en överdramatisk, rysk hemmafru skulle ha kunnat bära. Den är nedstänkt i blod. Hennes bröstkorg är öppnad och i handen ligger hennes hjärta.
”Eugenia?” En röst, så liten och skör att en bit av Nicos hjärta brister, lämnar Viktor. Han sjunker ned på knä vid, vad som måste vara, hans syster. "Я убью их!*" Just i den sekunden vänder han sig om. De rådsjursliknande ögonen möter Nicos.
Och Nico rycker till. Han märker att han borrat in naglarna i Viktors axel, och blicken han får av denne är inte glad.

* "Inte min syster! Eugenia! Nej!" enligt translate dårå
** "Jag ska döda dem

Lea hinner få en snabb glimt av en bekant gång, en gång i...marmor? Innan hon dras vidare in bland sina rädslor.

Rummet är ungefär lika stort som ett vanligt klassrum. Väggarna är trist grå och väldigt tjocka, ingenting hörs genom dem. Lea ställer sig i mitten av rummet och ser sig omkring, hur hamnade hon här? Tystnaden är så tryckande att det nästintill går att ta på den.
"Hallå!!" ropar hon förtvivlat. Ensam, helt ensam. Så som det alltid var menat att det skulle bli.
Det finns inga dörrar, inga fönster, ingen ventilation. Ingen ventilation?? Borde hon inte kvävas då? Precis när hon tänkt den tanken börjar hon få svårt att andas samtidigt som rummet kryper i en enorm hastighet. Snart är rummet ungefär lika stort som ett av central parks utedass och luften tar slut. Lea känner hur hon skakar samtidigt som hon förtvivlad försöker få luft. Vilket är omöjligt i detta syrelösa rum. Lungorna bränner värre än eld och hela halsen är torrare än sandpapper. Till sist svartnar det för hennes ögon och hon svävar iväg.

Hon öppnar flämtande ögonen som inte är vana vid det tjocka mörkret där hon befinner sig. Vart är hon nu. Framför sig kan hon skymta 3 skepnader, en av dem ligger hopkurad till en boll och de andra två är en bit bort tätt tillsammans. Plötsligt minns hon vart hon är och vad de håller på med. Hon känner smaken av salt i munnen och inser att det måste vara hennes egna tårar som runnit ner för hela ansiktet, hennes hår ser säkert ut som ett fågelbo också. Hon trevar sig fram i mörkret och är nära att snubbla över de två gestalterna när en av dem reser sig upp, Viktor. Bara en halv sekund senare vaknar även Nico, som får en väldigt intressant, men inte glad, blick av Viktor. Vad har egentligen hänt? Nico ser ut att dela någon form av medlidande med Viktor, vilket bara de tär ytterst märkligt. Bakom hennes börjar Darius röra på sig och även han kommer snart fram till dem.

Monstren de nyss mött verkar ha kunnat imitera Leas och Darius rädslor på ett mer framgångsrikt sätt, för båda ser lite uppskakade ut. Viktor däremot.. Nico vet att det han såg är ett minne, och han antar att monstren här nere sett honom så många gånger att de lyckats finslipa bilden in i minsta detalj. Nu muttrade gingern till sig själv på ryska. Nico hoppas att han slipper höra sitt eget namn bland de förbannelserna.
"Okej." Det är Darius som bryter tystnaden. Han är blek, men ser ut att ha samlat sig. Leas händer skakar svagt när hon stryker dem mot benen, men hon ser också rätt sofistikerad ut mentalt. "Vad i helvete var det där? Och vad fan ska hända nu?"
Viktors ögonbryn är hopdragna och hans röst är ytterst ansträngd när han svarar.
"Grekiska monster", säger han. "Antika. Luftandar. Motsatser till ventis - typ. Har inte använt sina krafter på ett tag så bilderna fick i huvudet borde vara svajiga." Men inte din, tänker Nico. "När vi har gått igenom den här cirkeln och en hel del tunnel kommer vi till en ståldörr. Bakom den finns en labyrint." Viktor nickar för sig själv. "Den är.. hm.. tänk er Daidalos, men inte oändlig. Romarna var måna om att skydda denna skatt mycket, mycket noga, så de anlitade en motsvarighet. Och håll er nära. Gör inget... impulsivt. Om vi inte blir attackerade, vill säga." Viktor suckar tungt och drar händerna över ansiktet. Jämfört med Nicos är de otroligt grova - han har arbetshänder. De är inte delikata som Darius, eller som Nicos, utan jättelika boxarhänder som endast Hefaistos barn skulle kunna mäta sig med.
Den lilla gruppen samlar sig. De går nära varandra i de nu allt smalare korridorerna. Nu har någon hängt upp facklor på väggarna, så de ser i alla fall bättre. De har kroppskontakt hela tiden.
"Så", börjar Lea trevande, antalgigen i ett försök att starta en konversation trots den spända tystnaden (Viktors fel). "Vad såg ni? Alltså, om ni vill säga."
"Det är lugnt med mig. Vi lär väl oss något om varandra om vi delar med oss", säger Nico, ler snett mot henne. "Ett tomt stridsfält med skadade. Min bror var döende och det var mitt fel, men alltså.." han skrattar lågt. "Ja, det var inte direkt min största rädsla. Åtminstone väldigt dåligt målad."
"Först var jag ensam", börjar Darius. Han går lite framför Nico, precis så att Nicos axel är bakom den blonda killens. Darius har tonen 'varför-berättar-jag-det-här-för-en-grupp-främlingar' i rösten, men han fortsätter ändå. Även i den här tunneln, i den här situationen, lyckas han se ut att höra hemma på Vogues framsida. "Alltså helt, helt ensam. Isolerad. Bortglömd. Jag satt fast i en liten cell på en liten ö mitt i havet i England." Darius skrattar torrt. "Det lyckades de rätt bra med. Sen ändrades i alla fall scenen, och jag befann mig hos min adoptivmor, Tant Ophelia. Hon hade bakat te och kakor och precis när vi skulle slå oss ned... ja, jag märkte att hon hällde upp teet konstigt. Hon hade i mjölken först!" Darius skrattar högt, och det ekar i hela underjordssystemet. "Och då vaknade jag. Viktor, då?"
undrar han nyfiket.
"Varför frågar du inte bara Nico", snäser den fräkniga killen. Skuggorna facklornas eld dränker dem i skapar rynkor, en gammal mans fåror, i Viktors ansikte. Darius blir knäpptyst, och sedan vänder han sig mot Lea.

Lea lyckas samla sig hyfsat fort, åtminstone lyckas hon torka bort tårarna och rädslan i ögonen. hennes händer skakar dock fortfarande, men det de gjort när hon blivit rädd eller nervös i flera år. Både Darius och Nicos rädslor liknar hennes på lite olika sätt, kanske de mest typiska rädslorna folk har. Viktors underligga beteende får Lea att gissa på att Nico måste ha sett något i Viktors huvud som han verkligen inte ville att någon skulle se. Viktor som person verkar också vara mycket underlig, Lea kan inte avgöra om han är att lita på eller inte. En del av henne vill stanna där han är för alltid och en annan del vill bara lägga benen på ryggen och springa.
"Vad såg du då?", frågar Darius henne och avbryter hennes tankar.
"Asså först var jag hemma, utanför New York då alltså. Mina systrar, de är tvillingar, badade i poolen men sen så kom ett kraftigt oväder och poolen träffades med dem i. Elektriciteten tog död på dem. ", berättar hon och ryser till vid tanken på ovädret.
"Sedan var jag på ett tak till en hög byggnad i New York. En av mina vänner från lägret hängde ner från taket och jag hjälpte henne upp. Sedan var hela taket fullt med döda, alla var folk som jag kände. Min vän sa att det var mitt fel och knuffade ner mig ifrån taket. Efter det var jag i ett rum utan fönster, dörrar eller ventilation. Rummet krympte och syret tog slut så till sist kvädes jag. ", fortsätter hon.
Den synen som skrämde henne mest var helt klart den andra, hon har drömt mardrömmar om liknande situationer sedan hon var typ 5, och höjden, den ska vi inte ens tala om.
Tanken på att de snart ska gå in i en labyrint är inte särskilt lockade direkt, men om hon ska vara positiv så är det bättre än att stanna i denna obehagliga gången iallafall.
En extrem trötthet slår emot henne. En sådan där trötthet som bara dyker upp från ingenstans och sen bara försvinner ett tag senare. Hon hade mycket hellre legat i sin säng på lägret och sovit nu, även om solen hade varit där. Hon gäspar och fokuserar ögonen framåt trots att hon helst vill blunda. Man säger ju att adrenalin gör folk pigga, antingen är det en stor lögn eller så har hon helst enkelt slut på adrenalin.