Laglös kärlek PRS Emma07 och wolfy

Christopher var rätt förvånad först och främst över att hon ens hjälpte honom, genom jobbet så såg han många som honom som bara lämnades i sticket. Men också över att hon lämnade honom ifred på det viset, vilket var guld värt när han var i det här skicket och verkligen inte på humör för att svara på en massa frågor. Han drack tyst lite av teet, det tog en bra stund men till sist hade han åtminstone samlat sig någorlunda, ville han åtminstone tro. Han såg tyst på henne, fick erkänna för sig själv att den största anledningen till att han inte velat att hon skulle se honom såhär var för att han fallit så för henne. Han hade inte riktigt velat erkänna det först, men sanningen att säga var han tokkär i henne vid det här laget. Men med tanke på hennes reaktion då hon fick reda på vad han jobbade med så kändes hans kärlek rätt hopplös. Han borde väl veta vid det här laget att han aldrig skulle hitta någon att älska, dagens incident med pappan borde väl bevisa det. En del av honom ville prata med henne, få ur sig allt, men samtidigt var han också rädd. Men på ett sätt så kanske saker inte kunde göras mycket värre än de redan var. Han suckade lätt.
"Jag borde veta bättre vid det här laget än att tro att jag skulle hitta någon att falla för. Men du, du var speciell. Och jag föll rejält för dig, även om jag borde vetat bättre. Kanske jag behövde den här lilla påminnelsen", sade han, halvt för sig själv. Han gissade att det var alla virvlande känslor som fick honom att prata såhär, för det skulle han inte gjort i vanliga fall. Han suckade lite.
"Har du några gissningar på vem mannen var?", frågade han, ville veta vad hon trodde. Och det kändes nästan lättare att prata om än sina känslor, av någon konstig anledning.

Då han avbröt tystnaden tittade hon upp från boken, studerade honom med en blick som inte riktigt gick att tyda. Hon visste inte vart han egentligen försökte komma med sitt resonemang: hade hans känslor för henne gått upp i rök efter incidenten? Eller för att han nu visste hennes sanna natur, att hon var kriminell? Nieva var inte så säker på den saken. Med tanke på sättet han pratade så lät det mer som om han trodde att han inte var värd kärlek. Som om ingen skulle kunna besvara hans känslor, än mindre någon som hon.
"Med tanke på hur du reagerade så skulle jag gissa på att det är någon du känner." Att bli nedslagen skulle vara en stor chock för vem som helst: men något sa henne att det låg mycket mer bakom händelsen.
"Du borde anmäla händelsen," tillade hon sedan innan hon vände blicken till sin bok igen. Det spelade ingen roll att han var polis, också poliser hade väl en skyldighet att meddela om de blev överfallna. Mannen i fråga kunde ju vara en fara för andra också och att han skulle springa omkring på fri fot ville ingen.

Christopher visste inte riktigt själv varför han börjat prata om sina känslor för henne. Men för honom spelade det ingen roll vem hon var eller vad hon livnärde sig på, han hade fallit för henne iallafall. Men utefter hur hon varit efter att hon fick reda på att han var polis så tvivlade han på att hans känslor var besvarade. Vilket han borde ha varit förberedd på egentligen. Hans uppväxt hade inte precis varit kärleksfull, och han hade växt upp i tron att han aldrig skulle kunna bli älskad. Det var väl i princip det som pappan bokstavligt talat slagit i honom. Men han hade ändå vågat hoppas efter att ha träffat Nieva, även om han nu nog fick inse att han aldrig skulle förtjäna henne. Han skakade lätt på huvudet.
"Förlåt, jag borde ha vetat bättre än att ha vågat hoppas på något", sade han med blicken på henne, han visste med sig att ingen säkert ändå inte skulle kunna falla för honom. Han nickade lite tyst då hon kom med sin teori.
"Det kan man lugnt säga", sade han uppriktigt, nickade sedan lite igen.
"Jag kan nog inte ens komma och se såhär ut på jobbet utan att dem kommer göra det", sade han ärligt, hans chef skulle säkerligen förstå rätt snabbt vad som hänt - han var en av de få som visste om Chris bakgrund och att hans far släppts fri. Eftersom han varit inblandad i brottsutredningen kring fadern så fick chefen automatiskt reda på det. Han suckade lite och såg ner i sin mugg med te.
"Det var min farsa. Jag visste inte att dem redan släppt ut honom", sade han ärligt.

Puff

Chris suckade lite och ställde ner koppen på bordet framför dem innan han reste sig upp.
"Tack för hjälpen", sade han bara, lade ner filten där han suttit innan han gick ut mot hallen och även gå ut därifrån. Efter att ha samlat sig lite mer så skämdes han något, både för att han visat sig såhär... Svag inför henne, men också för att han berättat om sin bakgrund. Det var en del av honom som han skämdes för, för vad andra än sade så skulle han ändå alltid se det som att det varit hans eget fel. Inte av någon egentlig orsak mer än att det var vad fadern fått honom att tro. Men också att han pratat om sina känslor, det var ju löjligt av honom att ens ha vågat tro att det skulle bli något allvarligt mellan dem. Han fick erkänna att han hade gått och blivit kär i henne, men han borde ändå veta bättre än att tro att hans kärlek skulle bli besvarad. Efter alla de år med fadern hade han ju åtminstone fått en sak klar för sig, hur oälskad och värdelös han var, och det var sånt som satte sina spår. Han trodde då automatiskt att pappans inställning emot honom delades med alla andra.
Trots att han försökte låta bli att tänka på Nieva följande dag, så gick det inte särskilt bra. Han kunde inte släppa tankarna på henne särskilt länge, även om han hade hållit sig undan och inte skrivit till henne eller något. Och nu när han var påväg mot drogolattan så hoppades han verkligen att hon lyssnat på vad han sagt och inte kommit dit. De var två polisbilar som kom dit, han körde den ena tillsammans med en kollega och den andre körde Jim med en kollega, så sammanlagt var de fyra poliser men ifall de skulle behöva skulle de snabbt ha förstärkning där.

Följande kväll gav sig Nieva mycket riktigt av mot drogplattan, valde att ignorera både hennes förnuft och varningen som Chris gett henne. Men hon var tvungen att vara på plats. Hon ville inte veta vad som skulle kunna hända henne, eller ännu värre: hennes mamma, om hon inte gjorde som Miguel och gänget sa. De var inte ens de värsta inom droghandel, men de var skräckinjagande nog för att skrämma slag på vilken normal, oskyldig människa som helst. Hon var iklädd ett par shorts, ett rött linne och en mörkblå jeansjacka. Det mörka håret var utsläppt. Kvällen flöt på relativt lugnt. Enstaka bråk här och där hände det, något som Nieva försökte ignorera för hon ville inte se eller ens veta vad som hände de nerslagna personerna. Ett ordentligt ståhej uppstod då två polisbilar stannade, och åtminstone fyra poliser dök upp. Alla fick plötsligt fart på benen för ingen ville ju bli tagen på bar gärning. Givetvis fick också Nieva bråttom för hon fick en polis efter sig. Då hon svängde runt ett hörn och sprang in i en gränd, trodde hon för ett ögonblick att hon lyckats med att skaka av sig polisen. Mer fel än så kunde hon inte ha för mannen dök snart upp.
"Vad har vi här då?" frågade han och studerade henne med hungrig blick, tog fram ett par handbojor. Polisen var väldigt hårdhänt men Nieva var också fast besluten om att inte ge ifrån sig ett ljud, ville inte låta honom vinna. Mannen knuffade henne framför sig tillbaka mot drogplattan där polisbilarna stod parkerade.

Chris hade själv rätt snabbt fått tag på en av de andra männen som hade varit inblandade i droghandeln. De försökte få in några män undercover dit, men det var svårt och gängen var svåra att infiltrera och kartlägga. Men det gick åtminstone allt bättre för dem, de hade åtminstone fått en del värdefulla informatörer liksom den Chris pratat med dagen innan. Snart hade Chris fått in mannen i bilen, och sett sig snabbt omkring för att se ifall de andra behövde någon hjälp. Hjärtat sjönk lite då han fick se en av kollegorna komma med Nieva, hon hade alltså inte följt hans råd och hållit sig undan. De andra männen som varit där hade under tiden gett sig undan, så under tiden fick de ge sig tillbaks till stationen med de dem fått tag i. Blicken mörknade något då han märkte hur hårdhänt kollegan var, känslorna fanns ju kvar där för henne. Han hade egentligen tänkt sätta sig i bilen men gick istället fram till dem.
"Jim fick tag i två så er bil är full, så hon får åka med i vår bil istället", sade han, mest av den anledningen att han inte alls gillade hans hårdhänta vis.

Väl framme vid polisstationen blev hon eskorterad av två poliser till ett rum där hon skulle bli förhörd. Advokaten hon hade rätt till att få hjälp av dök upp kort därefter, och så småningom hittade även tre poliser till rummet. En av dem var Chris och den andre kände hon igen som mannen som hade gripit henne.
"Närvarande är polismästare Lane, inspektör (vet ej vad Chris heter i efternamn) och kommissarie Andrews," började mannen som tagit henne till fånga, då förhöret ju spelades in. Michael såg på henne och knäppte händerna framför sig på bordet. Han ställde henne fråga efter fråga, ibland blandade sig polismästaren i också och pressade henne till det yttersta men Nieva hade bestämt sig för att inte svara på frågorna. Såvida inte advokaten uppmanade att det var bäst för henne att öppna munnen.

Christopher höll sig tyst den mesta tiden av förhöret. Vid vissa tillfällen lade han sig visserligen i då det behövdes, försökte att inte låtsas om sina känslor för Nieva. Men han var också lägst i rang av poliserna, och var med mycket bara för att lära sig - han hade inte jobbat som polis jättelänge och hade funderat på att vidareutbilda sig, så han följde ofta med på förhör och annat. Det kändes som en evighet innan förhöret var slut, Chris fick uppdraget att ta med henne till en av häktningscellerns. Sagt och gjort, snart var det bara de två kvar och Chris såg tyst på henne innan han suckade.
"Sade jag inte åt dig att hålla dig undan därifrån?", sade han, inspelningen hade stängts av när de andra gått så han behövde inte oroa sig för att någon skulle höra dem.

Då förhöret var avslutat hade poliserna inte fått mycket ur henne. De skulle om senast 36 timmar behöva låta henne gå, om de inte lyckades samla ihop tillräckligt med bevis under den tiden. Vilket hon hoppades på att de inte skulle göra. Hon ville inte åka i fängelse, aldrig att hon skulle klara sig där. Då det bara var hon och Chris kvar riktade hon blicken mot honom, svarade inte på hans fråga. Nieva visste inte vad han förväntade sig för svar. Trodde han att hon skulle lyda honom bara för att han var man?