PRS Nymphadora Black

Ava sa ingenting vid bordet. Hon såg hur Finnick tittade på henne, och det verkade som om han ville säga något, men lät bli. Ava undrade om han hade hört henne skrika på Cress under natten. Förmodligen. Självklart lades det säkert till på minuslistan när det kom till Ava; att hon inte kunde samarbeta med andra tributer. Ava vred på huvudet när hon hörde hur Cress dörr öppnades.
Var trevlig nu och inte så jäkla långsint.
”God morgon” sa hon till Cress, faktiskt ganska förvånad själv över att hon lyckades vara trevlig trots att hon inte var speciellt sugen på att vara det. Hon vände sig mot sin mat igen och petade runt med gaffeln. Hon lutade sig bakåt och tittade på klockan. Snart skulle de få träffa de andra tributerna. Ava visste inte om hon hoppades på att hon kunde hitta någon trevlig person bland tributerna, eller om hon bara skulle distansera sig eftersom de ändå skulle dö. Finnick skulle förmodligen råda dem till det förstnämnda.
”Är ni redo för första dagen av träning?” frågade Finnick och skickade iväg ett leende mot både Ava och Cress. Ava nickade, men sa ingenting. Hon stoppade in gaffeln i munnen och tog lång tid på sig att tugga.
”Det ska bli intressant att se vilka de andra är” sa hon när hon hade svalt, mest för att säga någonting.
”De är ganska unga i år, sju stycken som är fjorton eller yngre” sa Finnick och Ava tyckte sig höra en ton av sorg i rösten. Han själv hade varit fjorton, vilket var väldigt ungt för att delta, och framförallt för att vinna hela Spelet. Det var oftast folk mellan 16-18 som vann, eftersom deras storlek oftast var det som spelade roll i slutet. Men då och då var det de yngre som vann, och Finnick hade varit en av dem.
”Jag föreslår att ni börjar med att öva på saker som ni inte kan. Spara det ni kan till sista dagen och uppvisningen, mest för att hålla era färdigheter från fiendens ögon så länge som möjligt” sa Finnick och lutade sig tillbaka i stolen. Ava nickade, det lät logiskt. Knivar, spjut och växter var alltså det hon skulle göra sista dagen, då kunde hon fokusera på andra överlevnadstaktiker samt närstrid istället.

Cress mumlade ett ”Godmorgon” tillbaka, han behövde inte spela trevlig bara för att Ava gjorde det. Och det skulle hur som helst inte lura Finnick, så som Cress skrek åt honom tidigare. Ava försökte väl spela så oskyldig som möjligt och visa att hon minsann kunde förlåta Cress, även om han fortfarande surade. Det skulle bara stärka hennes version av deras nattliga samtal.

Cress mådde illa och var egentligen inte det minsta hungrig med Aldar tittade så bekymrat på honom att Cress ändå la upp lite äggröra och bacon som han motvilligt tryckte i sig.
Cress fnös åt Finnicks fråga. Redo för dagens träning? Du menar om vi är redo för att fatta beslut som med största sannolikhet kommer leda till våran död?, tänkte Cress men han sa ingenting.
Tanken på att behöva bli vän med de där vidriga karriäristerna gjorde Cress om möjligt ännu mer illamående. Han struntade i att Aldar tittade på honom och sköt ifrån sig den nästan orörda maten.

Karriärister var otacksamma idioter allihopa. De döda folk utan att så mycket som tveka. Och efteråt hånade de offren. Det faktum att distrikten troligen skulle uppleva Cress som en kallblodig mördare fick honom nästan att ändra sig. Men bara nästan, för han var ändå medveten om att det var hans bästa chans. Men vad skulle hans familj tycka om vad de såg? Och om han nu kom tillbaka hem, skulle folket kunna acceptera honom? Cress slog undan den tanken. Distrikt 4 hade haft många riktiga karriärister, de skulle förmodligen inte frysa ut honom för det. Förmodligen inte.

Plötligt märkte Cress hur det blev ryst runt bordet. Alla tittade på honom. Finnick såg ut som om han väntade på ett.
”Va?” var det enda Cress fick ur sig.
”Jag sa: ni ska börja med öva på det ni inte kan och spara det ni är bäst på till uppvisningen”, svarade Finnick. Han såg aningen irriterad ut.
Cress ryckte på axlarna. ”Visst”
Han sträckte sig efter en kanna med saft, fyllde glaset och drog i sig det i ett svep.
”Apropå det” tillade han. ”Jag har bestämt mig. Jag ska spela karriärist”
Finnick verkade förvånad.
”Tja, okej, hmm... Då ska du nog ändå visa upp någon av dina bästa färdigheter tidigare, så att karriäristerna får upp ögonen för dig” sa han fundersamt. ”Ja, så får det bli!”
Cress antog att bra stridsförmåga nog var det karriäristerna värdesatte högst, därför var det han skicklighet med treudden han skulle skryta med. Men bara i närstrid, det kunde vara bra om de andra inte visste hur bra han kunde sikta på långt håll. På uppvisningen kunde han kasta prick, både med treudd och kniv. Att knyta knopar, göra upp eld, skjuta med pil och båge och slåss med svärd behövde han träna på.

Cress sneglade mot Ava. Skulle hon följa Cress exempel och också låtsas vara karriärist eller skulle hon köra solo? Cress hoppades på det senare. Det skulle kunna bli lätt kaotiskt om Ava anklagade honom för att försöka döda honom mitt i natten med en möbel igen. Det skulle förmodligen leda till en säker död.
”Åh, juste, min förmåga att döda folk med stolar borde jag nog spara till uppvisningen. Det skulle ju bli dumt om de andra kom på min hemlighet” sa Cress och blängde surt på Ava.
I ögonvrån såg han hur Finnick höll på att tappa tålamodet helt.

Ava skrattade rakt ut.
”Du borde definitivt spara den till uppvisningen, du kommer få högsta poäng” svarade hon skämtsamt och tittade inte på Cress med samma sura blick som han tittade på henne. Hon bestämde sig för att återgå till sin skämtsamma sida, och försöka sluta vara dryg. Det skulle förmodligen hålla i exakt 8 minuter.

Ava hade inte bestämt sig än, huruvida hon skulle spela karriärist eller inte. Hon hade till och med funderat på tvärt om; spela svag för att folk inte skulle bry sig om henne förrän sist. Dock var det ett problem, och det var att hon inte skulle få sponsorer utan höga poäng. Om sponsorer ens skulle titta åt hennes håll var hon tvungen att sätta minst 7 poäng, och det skulle även dra karriäristernas uppmärksamhet mot henne. Det var en svår situation, och Ava hade helt enkelt bestämt sig för att utvärdera de andra tributerna under första träningen innan hon bestämde sig för hur hon ville göra. Cress hade tydligen redan bestämt sig, vilket gjorde att Ava kände ännu mer för att köra sitt eget race. Men det var inte tid och plats för att vara långsint nu, nu var hon tvungen att göra allt för att överleva. Allt för att komma hem igen. Samma mål som 23 andra tributer också hade.

När frukosten var färdig gick de i samlad trupp ner till träningslokalen. Den var enorm, och alla tributer stod samlade i mitten. Framför dem stod en medelålders kvinna och en yngre man. Kvinnan harklade sig och började förklara vad som gällde; de fick lov att träna så mycket de ville, men fick inte lov att skada någon annan. Samtidigt som kvinnan pratade, förde mannen upp sina händer och tecknade snabbt i luften. Ava rynkade pannan, och följde hans blick. Längst fram i klungan av tributer stod en svarthårig tjej i Avas ålder och tittade på mannen. Då och då nickade hon för att visa att hon förstod. Ava fann sig själv att också studera mannen istället för att lyssna på kvinnan. Inte för att det gjorde någonting; Ava hade spenderat de senaste åren med att kommunicera med sin selektiva stumma mamma genom teckenspråk så hon förstod precis vad som sades.

Genomgången tog ett bra tag, men de blev äntligen fria att göra vad de ville. Ava kastade en blick på Cress innan hon gick runt i lokalen, och funderade på vad hon skulle göra först. Hon reagerade när hon kände en knackning på axeln. Hon vände sig om och såg den svarthåriga tjejen.
”Jag såg att du också tittade på Filip, förstår du teckenspråk?” tecknade hon och Ava nickade.
”Jag tecknar med min mamma” svarade hon och Ava såg hur tjejen lös upp. Det måste vara jobbigt att inte kunna kommunicera med någon över huvud taget.
”Jag heter Ariel” tecknade tjejen och Ava tecknade sitt eget namn.
Se där, Ava Goodwin lyckades skaffa en vän inom fem minuter. Det var chockerande även för henne själv.

Cress blev så irriterad på att Ava tog sig friheten att skratta åt honom att han var nära på att resa sig från bordet och gå in på sitt rum igen. Han började skjuta bak stolen men Aldar måste ha förstått vad Cress höll på med för han gav honom en menande blick. Cress anade att Aldar inte skulle dra sig för att bestraffa honom om han gick därifrån så Cress satt bara kvar och undvek att möta folks blickar. Efter några minuter hade Finnick märkt att Cress frukost var så gott som orörd, han höjde ena ögonbrynet och öppnade munnen som för att såga nånting.
”Inte hungrig”, sa Cress innan Finnick hade hunnit fråga.

Efter vad som kändes som ytterligare en evighet, men bara en kvart enligt den stora klockan på väggen, hade alla äntligen ätit klart och de begav sig ner till träningslokalen. Den bestod av en stor sal och mindre rum bredvid där man kunde träna mot virtuella motståndare. Alla tributer stod samlade i mitten.
En kvinna förklarade hur träningen skulle gå till och en man vid sidan om tecknade. Till vänster om Cress, i klungan av deltagare, stod en svarthårig flicka med blicken fäst på mannen som tecknade. Kvinnan pratade på om de olika träningsstationerna; några var obligatoriska, andra var frivilliga men hon rekommenderade starkt att man ändå skulle träna på saker som att knipa knopar och göra upp eld. Det var lätt att underskatta överlevnadsdelarna och bara fokusera på stridstekniker men att kunna hitta mat och vatten var sådant som avgjorde om du skulle de som dog under de första dygnen.

När genomgången var över såg Cress till att snabbt leta upp de fyra ungdomar han kände igen som karriäristerna från distrikt 1 och 2. I år var de bara fyra stycken, eftersom att distrikt 4 inte hade några karriärister, men det hade de andra deltagarna förhoppningsvis inte förstått än, då kunde nog karriäristerna låta Cress vara med.
De fyra karriäristerna hade redan hittat varandra och nu stod de borta vid ett ställ med svärd, spjut och diverse andra vapen och pratade.

Cress närmade sig dem och försökte att inte se lika rädd och nervös ut som han kände sig. Det fungerade förmodligen inte särskilt bra.
”Hej”, sa han. ”Cress”
En stor kille med snaggat hår, som Cress inte kände igen, granskade honom uppifrån och ner med en inte så imponerad blick. ”Jaha, ja, jag känner igen dig, distrikt 4, inte sant?”
Cress nickade.
En flicka med kort, blont hår körde en armbåge i sidan på killen. ”Kom igen, han kan bli användbar” Sedan vände hon sig till Cress. ”Hej, jag är Diana, distrikt 1. Jag ber om ursäkt för Michael, han är lite... vresig.”
Hon sade vresig men Cress fick en känsla av att hon mer tänkte på fientlig och mordlysten. Killen som tydligen hette Michael muttrade bara och blängde på Cress som lade på minnet att han aldrig skulle vara själv med Michael. Den muskulöse killen framför honom skulle nog gärna göra sig av med Cress om inte Diana hade varit i närheten.
En lång, rödhårig tjej presenterade sig som Julie. Hon var den största och förmodligen äldsta av dem och hon hade ett otäckt ärr tvärs över ansiktet som Cress antog att hon hade fått under något utav hennes träningspass inför Spelen.
”Det här är Oscar”, sa hon och visade med handen mot den andra killen.
”Var är din kompis?” frågade hon sedan.
Cress vände sig om och kastade en blick på Ava. Hon stod och tecknade med den svarthåriga tjejen från samlingen. Tydligen kunde Ava också teckenspråk. Cress förstod ingenting av deras samtal men det såg iallafall inte ut som om de ville ha ihjäl varandra.
Cress vände sig återigen mot karriäristerna. ”Hon är inte karriärist”
”Bäst vi börjar med träning då” Diana tog ett spjut från stället och kastade det mitt i prick på en docka tjugo meter bort.

Ava och Ariel rörde sig mot stationen där man lärde sig hur man gjorde upp eld och gillrade fällor. Det var ingenting som Ava hade mycket erfarenhet av, men det hade tydligen Ariel.
"Jag ska visa dig" tecknade hon med ett leende och började smidigt använda sig av både rep, grenar och stenar för att skapa en fälla. Ava såg sig omkring samtidigt. Cress hade direkt gått fram till karriäristerna, och sekunden Ava had börjat prata med Ariel hade hennes chans om att posera som en karriärist gått förlorad. Karriärister pratade oftast inte med andra än de i gruppen. Inte för att Ava ville posera som en karriärist längre, hon hade skapat sig en egen plan. Hon behövde få mycket poäng på träningen, men samtidigt få de andra tributerna att tro att hon var svag. Det var svårt att utföra, men hon var rätt säker på att det hon hade tänkt ut skulle fungera. Hon skulle enbart hålla sig till stationen hon var på nu när de andra tributerna var med, och de gånger hon var på stationer som krävde fysisk förmåga skulle hon medvetet vara riktigt dålig på. När uppvisningen sedan skulle komma, skulle hon ge allt på de fysiska övningarna. Hon hoppades att hon då skulle få mycket poäng, men att tributerna fortfarande skulle tro att hon fick mycket poäng för att hon var bra på överlevnadsteknikerna och därmed inte var mycket hot eftersom de enkelt kunde döda henne senare. Det var hennes förhoppning. Tyvärr visste Cress om att hon var duktig på spjut, men han hade ju faktiskt aldrig sett det, utan bara hört det. Hade Ava tur skulle han tro att Finnick bara hade sagt det för att vara snäll.

Ava vände uppmärksamheten till Ariel igen och försökte imitera vad hon precis hade gjort. De stannade länge på den stationen och övade och övade för att få allting att sitta prefekt. Efter tre timmar kunde Ava göra tre olika fällor, två för djur och en för en människa. Hon var nöjd, men hennes fingrar värkte. Hon ställde sig upp.
"Vi kanske ska testa något annat" tecknade Ariel och nickade mot stationen med diverse vapen. Ava nickade, och de två gick bort mot den. Ava tog tag i ett spjut och kände den familjära känslan av det rundade träet i hennes handflata. Hon sneglade till vänster, där hon såg två av karriäristerna titta på henne. Det var nu det gällde. Vad de såg nu, skulle avgöra vad de sa till sina kamrater och därmed hur de skulle se på Ava under Spelet. Nu gällde det för henne att posera nybörjare. Ava höjde spjutet klumpigt över huvudet och skickade iväg det. Det gick en meter innan det landade med spetsen ner i marken. Ava sneglade mot karriäristerna, som flinade och pratade med varandra. De skakade på huvudet och vände sig om. Det verkade som om Avas plan hade fungerat. Eller i alla fall så hoppades hon innerligt att så var fallet.

Det visade sig att Ariel var ganska duktig med spjutet, men hon var ruskigt bra med pil och båge. Hon satte pilarna mitt i huvudet på flera stycken av dockorna.
"När man är döv kan det vara svårt att höra reglerna angående träning innan Spelen" tecknade hon och Ava flinade. Hon insåg att ingen av de andra tributerna faktiskt förstod vad hon och Ariel pratade om, eftersom ingen av dem förstod teckenspråk. Ava hade en känsla av att det kunde ge dem en fördel. Men en av dem skulle tyvärr dö, det var säkert, och det skulle inte bli Ava.

De gick bort till närstridssektionen.
Julie fiskade upp ett svärd lätt och elegant. ”Vem vågar utmana mig?!”
Cress flinade och plockade åt sig en treudd. Det var nu han hade sin chans. Vapnet kändes lätt och välbalanserat i hans hand. Det har var hans hemmaplan. Nu kunde han visa vad han var värd.
Bakom dem härmade Oscar instruktörens röst. ”Ni är strängt förbjudna att skada eller döda era motståndare under träningarna”
Diana och Michael skrattade hysteriskt.
Julie gjorde ett utfall mot Cress som han med lätthet undvek. Cress stötte treudden mot Julie men hon parerade det med svärdsfästet. Det utbytte stötar och cirkulerade runt varandra medans de andra tre tjöt varje gång någon fick in en träff. Tillslut lyckades Cress slå svärdet hur Julies hand som skramlande föll i golvet. Sedan tryckte han Julie mot väggen med treudden nån decimeter från hennes hals.
Plötsligt kom kvinnan som höll i genomgången rusandes mot dem. ”Sluta genast med det där! Jag sa ju att...”
”Ni är strängt förbjudna att skada eller döda era motståndare”, fyllde Diana och Oscar i med låg röst.
”Jaja, vi tränade ju bara”, muttrade Julie.
Så fort kvinnan hade gått igen drog Diana med sig de andra till ett rum där man kunde träna på dockor i rörelse som projekterades i luften.
Cress visade åter igen upp hur bra han kunde slåss med sin treudd till de andras stora förtjusning. Sedan räckte Oscar över en pilbåge mot Cress.
”Här”, sa han.
Cress tog emot bågen och kogret och valde nivå ”Överdrivet enkelt”. Det här var första gången han använde en pilbåge, han hade inte ens hållit i en tidigare, så det var bäst att ta det lugnt. Det gick faktiskt riktigt dåligt. Han lyckades bara fälla några enstaka krigare, om de inte hade varit gjorda av ljus hade Cress blivit dödad minst fyrtio gånger på mindre än fem minuter.

När de hade tränat en stund och Cress hade fått tid att lugna sig efter bråket med Ava tyckte han nästan att det var lite synd att hon inte skulle låtsas vara en karriärist hon med. Det skulle faktiskt vara skönt att ha med någon man kände lite bättre, om de bara kunde låta bli att vara ovänner då. Och om inte annat så var Ava en bra krigare. Eller det var ju iallafall vad han hade hört...

Julie, Oscar och Cress gick vidare till spjutkastning på stillastående dockor medans Diana och Michael lämnade gruppen för att gå bort och studera de andra deltagarna, de behövde inte träna med spjut, sa de.
Cress märkte att spjut inte var så olikt treudd som han först hade trott. De hade lite olika balanspunkt och man var tvungen att kasta de på lite olika sätt men i övrigt var det i stort sätt samma vapen.
Han fick en väldig lust att skjuta iväg ett spjut rakt i hjärtat på dockan men han behövde hålla igen. Han hade lovat sig själv att bara visa hur bra han var med treudd i närstrid, inte i prickskytte, och om han kastade mitt i prick med en spjut nu så skulle karriäristerna direkt få reda på han skicklighet. Med det i åtanke sköt Cress bara halvhjärtat. Några spjut prickade i benet, något i armen och ytterligare några lät han gå i marken innan de nått fram till dockan.
Oscar och Julie hanterade spjuten klumpigt i början, men de lärde sig snabbt, efter bara nån timme satte de nästan alla kast i dockornas huvuden eller bröstkorgar. Oscar sa inte mycket men Julie kommenterade både sina egna kast men även Cress och Oscars:
”Bra där!” ”Äh, skärp dig, Julie!” ”Nära, nästa sätter du!” ”Kom igen nu killar!”

Cress tog en paus och drack vatten ut flaskan han hade blivit tilldelad. Det var varmt här nere och träningen krävde ändå en del. Samtidigt letade han efter Diana och Michael med blicken. Till slut såg han dem ståendes vid en bana längre bort där de studerade två flickor. Den ena av dem tog upp ett spjut, tog sats och kastade. Spjutet trillade i marken efter en meter. Karriäristerna skrattade och Cress fick bita sig i tungan för att inte skrika åt dem att hålla käft. Cress visste hur nervös man var om man inte var karriärist. Hur rädd man var för att inte kunna hantera vapen. Det var inte rätt av karriäristerna att göra narr av de som inte prickade. Det var svårt, särskilt om man tillhörde dem som inte fått möjlighet att träna innan.
Men när flickan som kastat vände sig om fick Cress en liten chock. Det var Ava. Han hade hört så mycket om hur bra hon var med spjut. Och det han precis sett vad inte precis imponerande.

Diana och Michael kom tillbaka. Oscar och Julie tog kom bort till oss.
”Såg ni hon där?” skrattade Michael.
”Hon kommer inte klara sig ens fem dagar”, fortsatte Diana och försökte kväva ett skratt.
Det var då Cress förstod. Avas misslyckade kast. Karriäristerna som hånade henne. Ava sågs inte som ett hot här iallafall. Verkade hon svag så skulle dd andra strunta i henne. Cress fattade ett snabbt beslut om att hjälpa henne på traven. I vanliga fall kunde att framställa någon som dåligt verka som ett ganska konstigt sätt att hjälpa någon på. Men det här var inget vanlig fall. Det här var Hungerspelen och då var ingenting normalt.
Oscar och Julie såg frågande ut.
”Hon försökte kasta ett spjut men det slog i marken innan det kommit ens en meter”, förklarade Cress för tributerna från Distrikt 2 och försökte låta som om han fick anstränga sig för att inte skratta.
Michael vände sig till Cress. ”Det var hon från ditt Distrikt va?”
”Japp, hon är inge vidare på strid”
Diana skrattade till. ”Nä, det kan man inte säga, men det är synd och skam att du inte fick med dig någon mer karriärist. Det hade inte skadat att vara sex personer.”

Ava såg hur karriäristerna stod och pratade med Cress. De skrattade allihop. Tyvärr kunde Ava inte höra vad de pratade om, men förhoppningsvis pratade de nu om hur dålig hon var och att det inte var lönt att lägga någon energi på henne. Om inte Cress bestämde sig för att förstöra för henne, vill säga. Ava återvände till överlevnadsstationen, och gjorde sig försäkrad om att karriäristerna såg vart hon var. Om hon bara höll sig till stationen fram tills träningen var över, så skulle de nog tro att det var det enda hon kunde göra.

De andra personerna runt omkring tränade på olika saker. Ibland hörde man dem prata med varandra, och ibland gick folk runt för sig själva och valde ut vad de ville träna på. Det var inte alltför många som kom förbi stationen Ava befann sig på; det var vanligt att många tributer ignorerade stationer som överlevnad, eftersom de bara fokuserade på hur de snabbast och lättast skulle döda sina motståndare. Det var oftast därför en handfull av tributerna dog av orsaker som hunger, törst och kyla. Ava hoppades på att få tag på något användbart i Cornucopia, men om så inte skulle vara fallet, var det bra att faktiskt kunna överleva utan hjälp. Med tanke på vilket blodbad det brukade bli vid det stora hornet, borde Ava hålla sig undan från det. Däremot var belöningen från att ha kämpat där större. Det var ett dilemma hon fick ta tag i senare, just nu var hennes hjärna fokuserat på annat.

En klocka ringde mot slutet av dagen, som berättade för tributerna att träningen nu var slut och att det var dags att dra sig tillbaka. Ava reste sig upp och det kändes i lederna att hon hade suttit ner väldigt länge. Hon drog bak sin fläta på ryggen och sträckte på sig. De flesta tributerna försvann från rummet fort, och brydde sig inte ens om att plocka upp sakerna de hade använt. Det fanns flera Avoxer som förmodligen skulle göra det åt dem i alla fall. Ariel vinkade hejdå innan hon försvann med sin Distriktspartner. Ava besvarade gesten innan hon såg Ariels ryggtavla försvinna ur synhåll. Hon gick bort mot hissen och tryckte in våning 4. Väl uppe möttes hon av Finnick.
"Så, hur gick första träningen?" frågade han och Ava ryckte på axlarna.
"Helt okej" sa hon och kastade en blick på honom. Finnick lade huvudet lite på sne.
"Jag gissar att du och Cress inte har tränat tillsammans?" frågade han och Ava skakade på huvudet.
"Det gjorde vi inte. Han valde att posera som karriärist, jag har valt en annan väg" sa hon och Finnick nickade.
"Jag förstår" sa han och lät Ava gå in på sitt rum utan fler följdfrågor. Väl inne på rummet satte sig Ava ner på sängen. Hade hon valt rätt? Var hennes strategi ett vinnande koncept, eller skulle det slå tillbaka mot henne, tusen gånger starkare?
Du kan bara göra ditt bästa, något annorlunda är alltid bra. Ava slöt ögonen och tog in ljudet av Scarlets röst och önskade att den kunde vara kvar längre. Om det var någonting hon behövde just nu så var det styrkan från sin syster. Hon behövde varenda liten droppe av sin systers mod dagen hon skulle stiga in i Arenan. Tillsammans var de starkare, och det var förhoppningsvis det som skulle leda till att Ava fick åka hem igen.

Cress och de övriga karriäristerna bestämde sig för att träna på strid hela första dagen, imorgon skulle de sysselsätta sig med överlevnadsstationer, de övriga dagarna skulle de träna på det de behövde mest.
Oscar och Julie var både väldigt skickliga på att slåss med svärd så de lärde ut mängder med knep till dem andra. Kniv krävde en annan stridsteknik, men även det hade Julie en del erfarenhet av. Cress hade svårt att hänga med när Julie hög genom de projekterade fiender, som Cress valde att kalla för ljuskrigare.

Cress hade aldrig hållet i ett svärd förut men han verkade vara lite av en naturbegåvning. Han var inte på långa vägar lika bra som Julie eller ens Oscar men han kunde med lätthet svinga svärdet och hugga ner ett dussin med ljuskrigare. Kanske berodde det lite på all träning med kniv och treudd. Ett tag gick det rätt bra, han högg genom varenda krigare men sen kom han ihåg varför han var där. Om bara några dygn skulle dessa projekterade människoliknande saker bytas ut mot levande varelser, barn i hans egen ålder, några ännu yngre.
Hur skulle han klara av det? Hur skulle han kunna köra ett vapen genom någon? Det fanns de som hade klarat sig långt på att gömma sig, undvika att stöta ihop med andra och vänta tills slutet. Det var få som klarade sig hela vägen, men visst, de fanns. Cress skulle rent tekniskt kunna göra det, men han hade redan valt att samarbeta med karriäristerna, och då förväntades det av en annan man skulle döda. Och om han lämnade dem så skulle de garanterat se till att hitta och göra slut på honom, nu visste de ju att han kunde bli ett hot. Nä, nu fanns det helt enkelt ingen annan återvändo.

Cress armar kändes plötsligt blytunga, det var knappt att han orkade lyfta svärdet. Han gick ut ur rummet och såg att de andra stod och pratade.
Sedan kom Michael emot honom. ”Du, vi är törstiga, kan du kila iväg och hämta lite vatten åt oss?”
Det var ställt som en fråga men Michaels ansiktsuttryck och tonläge sa att Cress inte hade så mycket att välja på, om han inte ville få huvudet mosat så fort de kom in på arenan. Cress knöt nävarna, han tänkte ge Michael nöjet att betrakta honom som sin betjänt men det var någonting med Michaels ondskefulla gör-nu-som-jag-säger-så-att-jag-slipper-tänka-ut-bästa-sätt-att-förgöra-dig-på-leende som fick Cress att bita ihop och gå och hämta vatten.

När Cress kom tillbaka var de andra inne i ett allvarligt samtal. Då och då gestikulerade de mot överlevnadsstationen där Ava befann sig.
Cress gick fram till dem och ställde fem vattenflaskor på golvet. ”Vad händer här då?”
Diana tittade på honom med fundersam min. ”Julie och Michael är övertygade om att hon där...”, hon pekade med tummen mot Ava. ”...hänger där för att det ska se ut svag ut. Jag och Oscar tror att hon är svag.”
”Det är hon”, sa Cress och försökte låta övertygande.
Michael fnös. ”Säkert, men hon är ju från ditt Distrikt, Cress. Kan inte du försöka ta reda på vad hon har för plan?” Han sa Cress som om det var en äcklig insekt som han alltid hittade i sin sko.
Cress fick en klump i magen. Visst, Ava kunde vara aningen dryg men han hade ändå börjat tycka att hon vad helt okej, och han ville verkligen inte ge henne en direkt död genom att avslöja att hon egentligen var en skicklig krigare. Men om Cress inte tog reda på vad hon hade i kikaren och sedan avslöjade det så skulle Michael, och förmodligen de andra också, bli misstänksamma. Det fanns helt enkelt bara en person som kunde bestämma vad Cress skulle göra: Ava själv.

Tillslut ringde klockan som talade om att träningen var över. De flesta gick där ifrån med sina Distriktskamrater, några få lämnade rummet ensamma. Cress fick syn på Ava i dörröppningen och tänkte först gå fram till henne men han lät bli, karriäristerna var fortfarande kvar.
När Cress äntligen hade lyckats bli av med de andra, och Michaels tykna kommentarer, var Ava sedan länge försvunnen.
Cress gick in i hissen, tryckte på knappen med en lysande 4:a och började åka uppåt.
När dörrarna öppnades möttes Cress av Finnicks ansikte.
”Hur gick träningen?”
”Hyfsat okej, karriäristerna verkar köpa det. Var är Ava?”
”På sitt rum, men...”
Cress stannade inte för att lyssna. Han gick raka vägen till Avas dörr och knackade på.
”Ava? Jag... eh... skulle behöva hjälp med en grej...”

Ava vandrade runt i rummet, funderandes. Det var nu det var dags för henne att börja med en stategi. Hon hade redan en träningsstategi; hon skulle gå och träna med vapen under sena kvällar och nätter, när inga andra tributer kunde se henne. Ava stannade upp. Hon var verkligen tvungen att andas lite, och försöka fundera på något annat så länge. Hon gick in i badrummet och tappade upp ett bad. Hon hällde i lite av några av oljorna som stod på en hylla intill det enorma badkaret. Hon klädde av sig och kände av temperaturen. Hon hoppade ner i badkaret och sjönk ner under den lagom varma ytan. Hon slöt sina ögon och försökte bara ta in någon form av lugn. Det gick inte som hon hade tänkt. Hon började fundera över Scarlets tid här. Hade hon haft samma rum som Ava? Förmodligen. Ava började tänka på sin barndom, där Scarlet och Ava brukade lämna efter sig ledtrådar till den andra tvillingen om de hade varit någonstans dit den andra skulle vara senare. Inte för att de var åtskilda speciellt ofta, men det hände. Ava önskade så mycket att Scarlet hade lämnat efter något här, men det var självklart inte så. Tanken var ju att Scarlet skulle få komma hem, och att Ava skulle få bli arton utan att bli uppropad under Reaping Day. Men ibland blir livet inte som man tänker sig.

Efter ett bra tag kände Ava hur vattnet började bli kallt. Det var intressant hur fort hon hade vant sig vid lyxen i Huvudstaden, hemma i Distrikt 4 hade hon aldrig funderat över att hennes badvatten hade blivit svalt. Hon reste sig från badkaret och ställde sig på badrumsmattan. Vattnet droppade som diamanter från hennes kropp och hon tog en av de stora, vita handdukarna och virade in sig i den. Handduken hade hängt på en värmare och var varma och sköna. Ava flätade håret och drog på sig ett par byxor och en tröja. Hon gick ut och lade sig i sängen. Hon fingrade på sitt halsband, och öppnade det. Hologrammet med henne själv och Scarlet spelades upp, om och om igen. Ava tittade på det som förtrollad, men drogs ur sina tankar när det knackade på dörren.

Hon reste sig upp och undrade vem det var. Hade det varit Aldar hade han ropat genom dörren att maten var klar, så det var förmodligen inte han. Finnick kanske, som fick reda på att Ava hade varit urusel under träningen och ville veta vad som var fel? Ava suckade och öppnade dörren.
”Jag är inte sugen på att disku-”. Hon avbröt sig plötsligt. Det var inte Finnick som stod bakom dörren. Det var Cress. Distrikts 4 nya karriärist. Hon lade armarna i kors och höjde på ögonbrynet. Cress behövde hjälp? Han verkade ju klara sig himla galant själv.
Var inte så dryg, han är lika uppskrämd av den här situationen som du är. Hjälp honom istället för att vara dryg.
Ava lät ett leende, ett vänligt leende, sprida sig på läpparna.
”Visst, vad behöver du hjälp med?” frågade hon samtidigt som hon flyttade sig från dörröppningen, en gest för att låta Cress förstå att han var välkommen in i rummet.

Det kändes som om Cress hade stått utanför Avas dörr en ganska bra tag, han funderade på om det var bättre att gå därifrån, men vad skulle han göra då? Han behövde säga nånting om Avas taktik till karriäristerna. Han knackade på en gång till, det hördes steg inifrån rummet och Ava öppnade dörren.
Först såg Ava skeptisk ut och Cress han tänka att det kanske var en dålig idé trots allt, Ava skulle nog inte lita på honom, men sedan sprack hon upp i ett leende och tog ett steg åt sidan så att Cress kunde komma förbi. Han gick in och lutade sig mot väggen.
”Alltså, tja, det är väl egentligen inte riktigt jag som behöver hjälp... eller jo, jag behöver ju hjälp, fast nä, det blir ju du som får hjälpen men...”
Cress tystande. Vad höll han på med? Skärp dig, sluta bortförklara dig, bara säg vad det är.

Så berättade han om hur de hade sett Ava misslyckas med spjutkastning, om att de andra hade skrattat, om att Cress hade förstått vad Avas plan var och att han försökt hjälpa henne genom att säga att hon var dålig på att slåss. Han sa att hennes plan hade funkat till en början, karriäristerna hade trott att det enda hon kunde var att göra upp eld och knyta knopar, men att hälften av dem sedan hade börjat tvivla på om hon verkligen var så svag.
”... så nu vill de att jag ska ta reda på vad din plan faktiskt är. De förväntar sig att jag ska komma med information imorgon”, avslutade Cress.
Han suckade uppgivet och sjönk ner på golvet. Var det det här som skulle avslöja honom? Han hade aldrig varit bra på att ljuga. Och tänk om Ava inte trodde på att han försökte hjälpa henne? Vad skulle han göra då? Då får du väl avslöja henne, tänkte en liten del av Cress hjärna, men han slog bort tanken. Att döma någon till döden på det sätter var inte rätt.
Han tittade hopplöst upp på Ava. ”Om jag inte kommer med några nyheter så kommer de inte lite på mig längre, men säger jag någonting tokigt så kan det bli din undergång. Så vad ska jag säga? Och hur ska jag säga att jag fick reda på det? ’Jag bara sa till Ava att ni ville veta och då berättade hon om sin plan’ funkar liksom inte...”