PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Fern drog ett djupt andetag innan hon klev in, var egentligen väldigt osäker och ovan vid såna här fina ställen, hon var ju uppväxt i en rätt liten by. Visst, som liten hade hon väl som alla små flickor drömt om att bli prinsessa och frågat ut Nathaniel en massa, men det var inte samma sak. Men det här var viktigt, och att vara nervös hade hon inte råd med.
"Jag behöver hjälp. Eller rättare sagt, Ayden behöver din hjälp", bad hon henne, var åtminstone smart nog att inte kalla honom Nathaniel inne i slottet.

Fern var den sista personen som Caelia hade förväntat sig att skulle komma ingående. Hon ville gärna veta hur det kom för sig att flickan befann sig där, men fick ta det senare med vakterna. Utan att säga något koncentrerade hon sig på att fläta sitt hår innan hon reste sig upp, vände sig om mot Fern.
"Med vad då?" frågade hon oberört och korsade lätt armarna över bröstkorgen.

Fern suckade lite, räknade med att det skulle vara svårt att få med sig henne på det men hon skulle göra allt hon kunde för att lyckas. Kanske kunde det betyda liv eller död för Ayden. Hon stod kvar innanför dörren, osäker som hon var i den här nya omgivningen.
"Han är döende. Snälla, jag vill bara att du ska komma och prata med honom. Efter att du var där blev han snabbt sjuk, såret han fick som fångad har blivit inflammerat och han är riktigt dålig. Han är påväg att ge upp, och gör han det har han inte många dagar kvar. Snälla. Jag tror han älskade dig, jag känner min bror och han var som helt förkrossad efter att du varit i smedjan. Snälla, kom och prata med honom. Han får inte ge upp", bad hon henne, det syntes tydligt på henne hur hon älskade sin bror och skulle göra allt för honom.

Ville den rättmätiga kungen av Themor ge upp? Av vilken orsak? Han hade själv satt sig i den knipan, och då syftade hon inte på att han blivit fångad av Adarlans vakter utan det faktum att han ljugit för henne om precis allt. Och nu behövde han tydligen hennes förlåtelse för att få kraft och ork att vilja bli frisk igen? Det var nästan det dummaste hon hört. Men om det innebar att hon skulle få bli lämnad ifred och inte höra mer än vad hon behövde om honom igen, så fick det gå an. Det gjorde hon också klart för Fern. Hon var inte en elak människa men hon tänkte inte höga tankar om familjen Bertheram för stunden. Caelia lät Fern visa vägen, tänkte inte slösa sin tid på att vara där längre än vad hon behövde så hon hoppades att det kunde gå fort.

Fern blev otroligt lättad att hon faktiskt fick med sig henne, hon hoppades innerligt att det skulle hjälpa honom. Hon visste att han varit orolig och rädd innan, att han inte visste om han vågade eller skulle klara ta tillbaks makten. Men det här trodde hon hade fått honom att tappa det hopp han hade. Snart var hon framme vid det lilla huset och gick in i rummet där han låg på sängen, likblek, febrig och rätt svag. Först när han såg upp då de kom in räknade han först med att han drömde eller att det var febern som spelade honom ett spratt, men kanske var det inte så?

Caelia vände blicken till Fern, sa ingenting men flickan kanske begrep att hon kunde lämna dem ifred för några minuter och sysselsätta sig med någonting annat. Något som inte innebar att tjuvlyssna på deras konversation. Hon satte sig sedan ner på en stol en bit från sängen och knäppte händerna i famnen.
"Din syster tror att du magiskt blir frisk igen tack vare mitt besök." Om det ändå vore så lätt att tillfriskna.

Fern märkte Caelias blick och gick ut till köket så länge, samtalade lite med läkaren där också. Hon hade lyckats få tag på en skicklig läkare hon litade på, som också av misstag råkat få reda på av henne vem han var. Hon visste att hon nog skulle få en utskällning av Nathaniel för det när han blev frisk, men det fick gå. Hon vågade inte tänka om han blev frisk, utan försökte tänka positivt.
Ayden granskade henne, hade inte ens trott han skulle se henne igen. Hur hade Fern ens lyckats få hit henne? Det skulle nog för honom vara ett mysterium.
"Vad gör du här?", frågade han.

"Jag vet faktiskt inte, jag trodde att du skulle upplysa mig om det." Caelia strök tungan över tänderna och kvävde en suck. Hon hade knappt varit där några minuter men det kändes ändå som en mindre evighet. Hon berättade kortfattat vad hans yngre syster berättat för henne i hopp om att det skulle sätta fart på Nathaniels tankeverksamhet.
"Om du vill ha min förlåtelse, så får du den." Det menade hon faktiskt. "Men litar på dig gör jag inte. Jag hoppas du blir frisk för jag önskar dig inget illa. Men det är allt."

Nathaniel lyssnade tyst på henne, hade själv inte fått reda på riktigt hur illa det var förräns nu.
"Tack. Jag vet att jag gjorde fel, men jag vågade inte berätta. Jag var alldeles för rädd, och är det ännu", sade han ärligt. Han var livrädd för att ta tillbaks makten i Themor, för han hade ingen aning om ifall han skulle klara det eller ej. Tänk om han bara skulle förvärra allt för folket?

Caelia förstod honom på ett sätt. Men han hade ändå sårat henne. Hon hade delat med sig av information för att hon litat på honom, något som han skulle kunna dra nytta av som kung av Themor. Hon reste sig upp och kastade en blick mot dörren. Hon hade inget annat att säga honom. Hon visste inte ens vad Fern förväntat sig att hon skulle göra. Knäppa med fingrarna och se till att allt var bra igen?
"Adjö," nickade hon och vände sig om för att trycka ner handtaget.