Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip såg bara snabbt efter henne då hon gick för att byta om, gick helt försjunken i tankar om fadern. Kunde han ha talat sanning? Hur kunde fadern ha överlevt? Philip hade själv sett hur sårad han varit. Han såg upp då Aubrey dök upp igen.
"Redo?", frågade han, inte riktigt sig själv efter vad han fått reda på. Men det skulle nog inte vara särskilt länge.

Hon studerade avvaktande Philip som inte verkade vara riktigt sig själv. Vad han än pratat om med hennes pappa så hade det verkligen fått honom att tänka efter.
"Vill du prata om det?" frågade hon och tog några steg närmare honom. Hon skulle nog ta lite illa vid sig om han snäste av henne då hon ville vara snäll.

I vanliga fall skulle Philip ha skämtat bort det direkt eller något och inte sagt något, men samtalet med hennes far hade fått honom på konstigt humör. Han ryckte lite lätt på axlarna, med det här konstiga, fundersamma ansiktsuttrycket ännu.
"Det är ju omöjligt att pappa skulle kunna leva", sade han tyst, nästan mest för sig själv. Men visst, hon kanske hade en poäng med att han behövde prata om det och vad som hänt. Det hade han aldrig haft modet att göra, han hade alltid hellre gömt det inom sig istället.

"Varför det?" Mycket var omöjligt men inte allt. Det hade hon minsann fått klart för sig under de två senaste dagarna. En ny värld hade öppnats för henne, något som fick henne att tro att den världen hon levt i fram tills nu bara var en kopia av den hon blivit introducerad till nu.

"För att jag såg honom död och så gott som uppsprättad", sade Philip rent ut, både han och moderns kroppar hade varit rejält sargade. Han var tyst lite, tänkte lätt efter.
"Jag var fyra år. Dem visste att något var påväg, och lyckades gömma undan mig i en garderob. Jag vet inte hur länge jag var där, men det kändes som timmar. Det var först långt efter att skriken tystnat som jag vågade mig ut, och demonen väl gett sig iväg. Mina föräldrar... Jag kommer aldrig glömma det. Jag har sett mycket nu men aldrig någon demon som varit riktigt så brutal. Jag sprang så långt därifrån jag kunde, och blev upphittad en bra bit därifrån. Jag sade aldrig ett ord och socialen fick aldrig veta vilka mina riktiga föräldrar var", sade han tyst, hans vanliga retsamma tonfall var borta. Man kunde höra på rösten att det var känsligt, men det var ögonen som talade mest då dem var fyllda av smärta vid minnena av det, och alla fosterhem han flyttat fram och tillbaks emellan.

"Precis. Du var fyra år gammal. Du var rädd och panikslagen. Tänk om du inbillade dig hur djupa och allvarliga skadorna var? Vi alla är mer eller mindre medvetna om vilka spratt hjärnan kan spela under olika omständigheter." Aubrey sträckte sig efter en pinne som undersökte med fingrarna innan hon tittade upp på Philip. Hennes pappa hade gett honom en lapp. Vad som stod nerskrivet kunde hon omöjligt veta, men hon gissade att det var information om Philips pappa.
"Tänker du inte ta reda på om det är sant? Ta med dig någon."

Philip skakade lätt på huvudet, hans vanliga utåt jag var som bortblåst nu.
"Han kan inte ha klarat det. Och det har gått 14 år sen dess", sade han och suckade.
"Jag vet inte. Men det är dags att träna nu", sade han, de hade pratat nog om det här. Varför hade han ens pratat med henne om det? Han hade aldrig pratat med någon om det förut, varför just henne? Nä, han behövde nog något annat att tänka på än det här för stunden.

"Uppenbarligen klarade han sig om min pappa påstår att han fortfarande är vid liv." Aubrey tvivlade starkt på att hennes pappa skulle stå och ljuga Philip upp i ansiktet om en sådan sak. Hon kvävde en suck då han bytte samtalsämne, det var ju just typiskt. Men vad hade hon förväntat sig? Träningen gick inte mycket bättre för henne nu jämfört med vad den gjort på morgonen, men framsteg kunde hon väl inte göra på en dag. Speciellt då hon aldrig tränat på det här sättet med någon förut.

Philip struntade rentav i att svara henne, utan ägnade sig åt träningen istället. Han hade alldeles för mycket i huvudet nu, det faktum att hans far kanske levde kändes något otroligt konstigt. Han hade i 14 år varit bombsäker på att de var döda, och nu kom någon och påstod att han levde? Men han lyckades tränga undan de flesta tankarna under träningen, och mot slutet var han så gott som helt sitt vanliga, självgoda jag igen.

Aubrey la sig ner på rygg på golvet och sträckte ut sig då de äntligen var klara. Musklerna ömmade och värkte, och hon var redan nu säker på att blåmärken skulle formas. Han hade inte tagit det försiktigt med henne. Efter en stund tog hon sig upp på benen igen. Det skulle inte bli lätt att fortsätta träna men hon var fast besluten om att bevisa Philip hur fel han hade om henne. Och ju snabbare hon lyckades med det, desto bättre.