Efter Plugget

”Tack” svarade Idun och log snett.
”Du skulle dock tjäna pengar på det. Vad du än säger egentligen, vare sig det är sant eller ej. Skvaller du vet.” hon rycker uppgivet på axlarna. Folk kunde göra det mesta för pengar och hon hade fått mycket ryktesspridning i sin dar.
Idun tar ner sin jeansjacka och sin väska från klädhängaren och klär på sig medan de går ut.
”Vi kunde inte göra något åt det, vi protesterade. Som om det spelar någon roll vad man äter och man har ett par extra ärr liksom.” svarar Idun en aningen modfälld och rycker på axlarna och låser efter dem. Världen var en orättvis plats särskilt för de som var annorlunda. Hon hade tur på det viset, det hade hon.
"De var helt okej med att jag gick på droger. Alltså inte okej med det, men de hjälpte mig ur det. Men att äta rått kött gick tydligen inte." fortsätter hon och himlar med ögonen åt världens idioti.
”En takvåning i centrala London, du själv?” frågar hon medans de går längs de folktomma gatorna.
"Fast jag funderar på att byta ner mig till en vanlig lägenhet. Lönen här på bokhandeln är inte lika hög som en spelare." flinade hon snett och log mot honom. De går genom den läckande kitteln och snart är de ute på den bullrande Londongatan, med stressade mugglare som far omkring.

Pengar var ju någonting lilla Caleb aldrig tackade nej till, men när det handlade om att sälja någon annans hemligheter, tja då fick det helt enkelt vara. Han har aldrig gjort det förr och tänker heller inte göra det. Det spelar ingen roll hur bra han kan tänkas tjäna på det - han hade själv aldrig kunnat acceptera det faktum att någon annan tjänade pengar på privata detaljer om hans liv. Nej, usch och fy.
”Jag hoppas innerligt att du har slutat med det”, svarar han dröjande och vänder upp de mörka ögonen mot natthimlen ovan dem. Inte ett moln fläckar bilden och stjärnorna blickar tillbaka mot dem med sina trevliga ljus. Månen är däremot inte fin och kommer troligen aldrig vara det i Calebs ögon. Han associerar den redan med alldeles för mycket smärta och plågeri.
”Hm, jag blir inte direkt överraskad över att du bor så fint”, erkänner han när de trillar ut i folkmyllret. ”Med tanke på din föredetta lön och så”, fortsätter han snart därefter och rycker en aning på axlarna. ”Själv flyttar jag på mig ganska ofta. Mamma och pappa sålde lägenheten och flyttade tillbaka till Seoul, så just nu får jag klara mig på egen hand. Hyr en liten lägenhet bredvid floden, en källarvåning typ.”

"Jo, jag har varit helt fri ett halvår nu. Så jag hoppas väl att de håller i sig." svarar hon och ler snett. Hon hade åkt tillbaka på det några gånger. Sen var man väl aldrig fri från ett beroende? Inte fullt ut.
Det kändes alltid som hon balanserade på en skär lina som när som helst skulle kunna brista och hon föll dit igen. För det var så enkelt att falla dit och så skönt när man var där.
"Det är väl därför jag inte slutat med rökning, det är det minst farliga jag har hållit på med och något som håller mig i schack." svarade hon och nickar åt hans boendefråga.
"Men det låter väl ändå fint, nära floden menar jag." ler hon snett.
Hon stannar sedan vid ett trafikljus, där deras vägar skiljdes åt.
"Vi syns imorgon då?" säger hon och vinkar av honom medan hon går över gatan och försvinner in i folkvimlet.

Caleb hinner knappt säga hejdå till Idun innan hon försvunnit någonstans mitt bland havet av folk. Däremot bestämmer han sig för stt inte lägga någon större vikt vid det och sänker blicken mor asfalten, när benen återigen börjar röra på sig. Efter att ha promenerat i närmare en halvtimme, bort från allt stök, svänger han in på en liten gata där en gren av floden slingrar sig fram. Fin var den inte. Vattnet var skitigt och lukten som höjde sig från den lilla kanalen var vedervärdig. Men han hade inte råd med något bättre, så det var bara att le och se glad ut.
Han fiskar under tystnad upp nyckeln till ytterdörren och vrider om låset tills det klickar till. Hallen ser helt okej ut, ren och organiserad precis som köket och badrummet. Sovrummet ser också helt okej ut, men täcket är lappat och djupa skåror löper utmed väggarna lite här och var. Nu tog han ju för det mesta stormhatselixiret, men flera gånger innan hade han inte haft råd. Den här gången var det som tur var lugnt, då han fick hjälp med drycken från en av föräldrarnas bekanta på St Mungos. Andra gånger hade det tyvärr inte varit det.

Idun köper lite sushi på vägen hem, det fanns ett riktigt bra ställe i närheten av där hon bodde. Hon tar sedan hissen upp till sin våning och öppnar dörren. Lägenheten speglade hennes inre och personlighet så markant. Åtåt sett var den inget fel på, liksom hennes yttre. Men invändigt.
Hon sparkade av sig skorna i hallen där reklam och en gammal hört och sett fortfarande låg på golvet. Hon dumpar av jackan och väskan på en stol och lägger sig i soffan. Plockar fram sushin och slår på TVn.
Rummet var en enda röra av kläder och diverse saker som borde plockats undan fast hon varken orkade eller kunde. Egentligen mådde hon bättre av ett organiserat hem, men hon kunde inte hålla uppe det själv så hon gömde sig oftast under täcket istället för att slippa se det.
På TVn letar hon fram någon historisk dokumentär, kastar av sig jeans och bh på golvet och börjar äta sin mat.
Pinnarna får henne att tänka på Caleb och hon ler snett. Det hela var ett oväntat möte, och det visade sig att det gått bra. Hon hade faktiskt gillat att prata med honom, något hon i sin vildaste fantasi aldrig trott att hon skulle kunna.

Allting i hela lägenheten är fläckfritt, eller i alla fall så fläckfritt som det nu går att få den. Livet som varulv tillsammans med ett så pass stort kontrollbehov som Caleb har, är allt annat än lätt. Flera gånger har han funnit sig själv skrubba hela lägenheten från golv till tak bara för att fullmånen slagit honom rakt i ansiktet.
Han slänger väskan på sängen innan han tillåter sig själv att falla ner ovanpå den mjuka, studsiga ytan. Idun Davies alltså? Hans nya arbetskamrat. Början först sett henne stiga in i butiken tidigare under dagen hade magen vänt sig ut och in. Men efter att de talat med varandra - bokstavligen pratat bort hela dagen - så kan han inte låta bli att känna sig glad över att de stött på varandra igen. Hon verkar ha mognat en hel del, även om vissa problem kvarstår även för henne. Fast problem har väl i och för sig alla, eller hur?
Tjugotreåringen sätter sig upp igen och stirrar på den vita betong väggen framför sig, följer de långa skårorna med rynkade ögonbryn. Pälsproblem var ju en sak, medan beroende och självskadebeteende var någonting helt annat. Det första visste han hur man tacklade, men det Idun led av? Varför hade tankarna ens fastnat på henne? Herregud.

Efter maten sätter Idun på vatten till te och kliver sedan in i duschen och skrubbar av sig all. Hon tar av sig allt smink och diverse produkter i håret.
Väl ute ur duschen torkar hon sig och tar på sig en gammal och något trasig pyjamas. Hon lägger på sig sin ansiktsmask och borstar igenom håret. Såg man henne nu kunde man inte tro det var samma Idun, blek och trött verkade hon. Inte alls sitt perfekta uppsminkade jag.
Idun häller upp en kopp te åt sig sätter på lite medeltida musik och sätter sig framför en tavla hon höll på med. En stor riddarborg med en ring utav dansande jungfrur utanför. Hon log snett då hon målade, detta gav henne frid och lung i hennes sinne och inget av det var dåligt för henne.
När det mörknat på går Idun och tvättar sina penslar, borstar tänder och kryper ner i sin säng. Det hade varit en ovanlig dag, men hon gillade den och såg fram emot nästa vilket hon inte gjort på år. Caleb alltså, den lilla pluggisen, han med ett litet pälsproblem. Idun gäspar och somnar efter ett tag.

Det dröjer inte länge förrän Caleb har krupit ner under täcket och somnat. Som tur var har han lyckats krångla av sig kläderna innan, och de ligger för övrigt nätt ihopvikta på byrån bredvid dörren. Han vägrade att ha ett stökigt rum, på gott och ont. Det spelar ingen roll hur trött han är, allting ska vara rent och prydligt innan han somnar. På så sätt kan han ta det betydligt lugnare under den kommande morgonen. Precis som han också gör dagen till ära.
Genom det lilla fönstret som sitter nära mognat taket skiner solen in. Caleb slår upp ögonen och sträcker på sig med ett stön, så att benen knakar till. Även en liten gäspning hinner leta sig ut innan han kommer upp på fötter, bäddar i ordning sängen och tassar in på toaletten för att göra sig i ordning. Då han inte bryr sig så mycket om utseendet längre, går det väldigt snabbt och snart befinner han sig istället inne i köket med en skål ris i handen, redo att gå vilken sekund som helst. Han är en såndär person som hellre sover en halvtimme längre än att ha extra tid på sig under mornarna. Många gör den raka motsatsen, men sömn är väldigt viktigt för någon med tjugotreåringens tillstånd.
Med ytterligare en stor gäspning ställer han ner skålen i diskhon och tvättar snabbt av den. Sedan ställer han den på torkstället och drar några händer genom det tjocka, svarta håret - redo att lämna lägenheten och transferera sig till Diagongränden. Nej, idag orkade han nämligen inte ta sig tiden till att gå hela vägen.

Klockan ringer och med ett stön drar Idun täcket över huvudet för att slippa höra och slippa se solen, hon ställer klockan på snooz och somnar om. Nästa gång klockan ringer far hon upp ur sängen, hon var tvungen att skynda sig för att inte komma försent. Hon sätter på kaffet i köket medans hon drar på sig kläderna. Det tar ett tag att hitta alla kläder hon skulle ha då de var utspridda i hela lägenheten.
När kaffet är klart och kläderna på sätter hon dig ner för att sminka sig. Detta var något i morgonoroceduren som var viktigast för henne och tog längst tid. Väl klart dricker hon upp sitt kaffe och hör ordning ytterligare en kopp kaffe hon kan ta med för att bli pigg. Hon packar sedan det sista häller upp kaffet i en termosmugg och transfererar sig till Diagongränden där hon nästan snubblar på Caleb då de verkar ha kommit dit exakt i samma stund.
”Nej men hej.” far det ur Idun en aningen stressat och återfinner balansen efter krocken.
”Jag hann i tid.” skrattar hon lättat ut.

Fram tills dess att Caleb nådde fram till Diagongränden gick allting väldigt smidigt och bra. Transfereringen gick som på räls och han håller just på att släta ut den vita skjortan han bär när någon slår rätt in i honom. Nästan genast förstår han att det inte var avsett och att det hela är ett enda stort misstag, men han kan inte låta bli att känna sig bitter över sammanstötningen. Händerna slår i kullerstensgatan och huden skrapas upp av grus och en massa annan skit. Inte nog med det så lyckas han falla rakt ner i en vattenpöl, så att det vita silkestyget fläckas ner av det bruna vattnet. Vem i helvete? Tjugotreåringen stirrar upp mot Idun med smalnande ögon. Han kan inte riktigt låta bli att förundras över två saker: att de kommit dit i nästan exakt samma sekund samt att irritationen verkar ligga upp bubbla vid ytan redan så tidigt på morgonen. Bådadera av dessa faktum för med sig någon form av fascination.
”Visst, du hann i tid”, börjar Caleb och krånglar sig tillbaka upp på fötter. ”Men du förstörde min favoritskjorta och fick mig att tappa balansen”, fortsätter han bistert och håller upp de uppskrapade händerna rakt framför näsan på henne. ”Aj, Idun, aj. Verkligen inte schysst!” En annan dag hade han nog låtit det hela passerat, ryckt på axlarna och dragit på munnen. Men nu när fullmånen lurar runt hörnet är det liksom lite svårt att hålla sig positivt inställd.
Gatorna är som tur är ännu folktomma, med undantaget av några butiksägare som ställer ut skyltar och annat smått och gott som kanske kan tänkas lura in folk i deras små affärer. Och så står ju självfallet Caleb och Idun där - den första av dessa med blixtrande ögon och en darrande underläpp. Bra start på dagen.