Pirates Dragon Fantasy och Emma07

Caspian svarade inte något på det, utan såg bara tyst efter henne och suckade. Han hade verkligen inte väntat sig det här när hon ville följa med honom dit, han fick erkänna att han blev ganska förvirrad av henne. Ena stunden verkade hon vilja något och i nästa inte. Men på ett vis beundrade han henne också allt mer, kanske var det dumt att falla för henne men han kunde inte hjälpa det. Med en suck lade han sig ner för att sova, och hoppades på att kunna vakna nästa dag utan huvudvärk.

Följande morgon var Freja i köket igen och Harald hade hälsat henne med en kraftig örfil. Han var arg och det syntes, minsta felsteg hon gjorde resulterade i en örfil ocih ilskna muttrande ord.
De gjorde ingen gröt idag utan bara smörgåsar, dagen efter var ingen sugen på frukost ändå. De flesta som kom ner tog en smörgås och vatten.
Freja stod och diskade, hon tappade en av kastrullerna och Harald vände sig om som han väntar på det.
Hon fick ett hårt slag över kinden så hon vacklade till. Harald skrek åt henne och slog igen. Hon kunde inte göra något för hon hade inte makten till det och allt berodde på att hon vunnit över honom.

Caspian vaknade missnöjt nästa morgon med huvudvärk, vilket resulterade i att han låg kvar där en bra stund innan han ens klev upp ur sängen efter att hans far frågat efter honom. Han hade väl börjat undra vart han höll hus nånstans. Han tillbringade resten av förmiddagen uppe på däck, för en gångs skull utan frukost då han tyckte sig må lite väl dåligt för det. Dessutom höll han sig gärna lite undan från köket just nu, mest på grund av Freja. Nånstans inom sig hade han väl börjat förstå att han börjat falla för henne, men han fick försöka stå emot det. Trots allt visste han att hans far aldrig skulle acceptera något mellan de två.

När han ytterligare höjde handen kom Mark emellan och vred undan den.
”Nu låter du henne vara.” sa han barskt och knuffade undan Harald. En örfil för att uppfostra var en sak slag var en annan. Harald muttrade något ohörbart men gjorde inget mer. Freja tackade för att i nära nu höra någon ropa på henne.
”Freja, kapten söker dig.” så nu var det dags. Hon hoppades att han tog det bra.
Hon gick upp på däck och såg Caspian men vände snabbt bort blicken. Hon visste inte vad hon borde säga. Istället knackade hon på kaptens dörr och gick in.

(Du kan rolla kapten om du vill. Annars gör jag det )

(Jag kan ta det )

Caspian hade slått sig ner på en stol i hans fars rum, medans han far babblade på om hans planer mot den där andra kaptenen - vilket Caspian hade hört några gånger förut, så han fick erkänna att han blev lite trött på det och inte riktigt lyssnade ordentligt. Fadern såg upp då någon kom in och log litet emot Freja.
"Hej. Kom in och sitt", sade han vänligt och Caspian som suttit med ryggen emot dörren vände sig lite om för att se vem som kommit. Blicken fastnade på Freja och han nickade lite som hälsning, lite osäker på vad han skulle säga eller göra. Han hade på ett vis nästan hoppats att det var spriten dagen innan som fått honom att börja känna så för henne, men ändå kände han det där nästan pirrandet i magen när han såg på henne även nu som nykter.

Freja såg på dem och log svagt visste inte hur hon skulle bete sig inför Caspian. Hon hoppades att hennes ansikte inte flammade alltför mycket efter slagen från Harald. Men hon kände hur det hettade på kinden.
Hon gjorde sedan som kapten sagt och satte sig på en stol något nervöst trots att han verkade vänligt inställd idag. Man visste aldrig, han hade trots allt tagit henne från sin far och tänkt att sälja henne. Han kanske inte ens gillade att kvinnor brukade svärd.

Caspian granskade henne tyst, undrade vad som hade hänt med hennes kind. Kanske kunde han få möjlighet att fråga henne sen, å ena sidan ville han prata med henne. Men samtidigt visste han inte riktigt vad han skulle säga, och visste att det kanske på ett vis var bättre att inte prata något med henne i hopp om att kunna bli av med de här känslorna han inte borde ha. Själv hade han inte en aning om vad fadern hade på hjärtat, då han inte sagt något om det till honom. Fadern slog sig ner med armbågarna emot bänken och såg på dem. Eller ja, mest Freja.
"Du är skicklig med svärdet. Var har du tränats?", frågade fadern nyfiket, CAspian betraktade bara i tystnad Freja.

Freja mötte kaptens blick och log svagt.
”Tack, det är min far som har lärt mig. Han är vapensmed och tränat upp mig för att ta över efter honom.” svarade Freja, hon gillade vilken vändning samtalet tog särskilt då kapten inte verkade upprörd över det hela.
”Han ansåg att det var bra att kunna hantera ett svärd, läsa och sådant även om man var kvinna.” fortsatte hon och mötte hans blick.
”Det tycker jag med.” sa hon en aningen skarpt, dör tänkte hon inte vika sig.

Caspian lyssnade intresserat på samtalet, även om hans blick ständigt var på Freja. Han tänkte inte direkt på det, men fick väl bara hoppas att hans far inte märkte något. Kaptenen nickade lite.
"Användbart är det. Och vi borde inte gömma en sån i köket", fortsatte kaptenen lugnt.

Freja kände av Caspian blick och det började bli en aning irriterande, vad ville han egentligen? Men hon mötte inte hans blick för hon kände att det skulle bli förödande om kapten märkte det.
Istället såg hon förvånat åt kapten och hans ord, kunde det vara sant? Det hon trodde att hon menade?
”Vad menar herrn?” frågar hon leende. Vad skulle hon göra då? Hur menade han?