The elements

Nu hade ju Amari faktiskt erbjudit dem sin hjälp, men den lilla flickan är fortfarande förvånad över att hon faktiskt kommer att gå med på det. Hennes ansikte spricker upp i ett leende av Dominics entusiasm, jösses vad han är snäll och oskyldig. Det stinger till en del i Celines hjärta av vida tanken på hur en sån rar person blir utnyttjad.. av dem bägge två. Blicken vilar på honom under tystnad en stund, överväger om hon kanske ska försöka hjälpa sina syskon att få med honom hem. Vida tanken på att Cummings ska använda honom i en massa experiment äcklar henne, och med största sannolikhet kommer det att vara precis det som händer om Dominic följer med. Kanske det är bättre om Amaris föräldrar får ta med honom, hjälpa honom. Där kommer han inte bli skadad, och Celine kommer fortfarande kunna träffa honom då och då, prata med honom och umgås. Jösses, hon är väldigt angelägen att vara lojal mot sina syskon och sin far, men just nu verkar det som att tankarna inte riktigt vill hålla sig till hennes regler. Det är väl därför hon är lite av den svagaste länken, den som börjar tycka synd om folk mest och inte vill fortsätta deras uppdrag. Dumma Celine, Mr Cummings har ju försökt tränat bort det hos henne men det verkar inte fungera överhuvudtaget.
"Jag kan ta armarna," svarar hon efter en stunds tanketid. Om nu Jeremiah skulle vakna till så skulle han åtminstone se Celines ansikte först, och inte bli alldeles förskräckt av någon annan. Jo, det låter säkrast på det viset. Plus är storebroderns överkropp tyngre än benen, och hon vill inte direkt ge Amari alldeles för mycket jobb. Ibland kan hon faktiskt vara snäll. Artonåringen ställer sig upp från den lilla bänken vid fontänen, fixar till sin blommiga kjol innan händerna försiktigt finner sin väg över Jeremiahs alldeles utmattade armar. "Dominic, kommer du ihåg adressen jag gav dig?"
"Yesbox, jag har den i fickan!" försäkrar han, ser till så att de bägge flickorna får upp den större kroppen utan någon skada skedd innan han börjar röra på benen. Bara två kvarter, det kommer de väl ändå att klara?

Återigen så verkade Celine behöva fundera en stund på frågan Amari ställt, men den här gången så blev hon inte förvånad över hennes svar. Det kändes rimligt att hon skulle ta armarna, Amari hade inte velat stå där och vara den första han såg om han nu skulle vakna medan de bar honom. Hon tvivlade på att det skulle ha slutat särskilt bra i det fallet. Förmodligen så skulle han inte bli särskilt nöjd över att se henne alls om han nu skulle vakna, men det kändes åtminstone aningen bättre att ha lite mer avstånd emellan sig. Amari förde upp sin hand och drog den genom sitt hår, ett hopplöst försök att dra det bakåt för att undvika att få slingor av det i ansiktet medan de bar Jeremiah, något det hade en irriterande vana att göra. Hon bestämde sig även för att vika upp ärmarna på den mörkgröna, lite för varma tröjan för att kanske få någon slags svalka. Det kändes lite bättre, men hon tvivlade på att effekten skulle bli långvarig.
Så vände hon sig mot Jeremiah och tog ett stadigt tag om hans långa ben och lyfte, medan Celine gjorde detsamma vid hans armar. Han var tyngre än hon hade väntat sig, men det var inte så farligt. Åtminstone inte nu i början, men hon var beredd på att hon förmodligen skulle känna sig riktigt trött i armarna om de behövde bära honom en längre bit. Hon kastade en blick på Celine, som faktiskt bar den tyngre delen av honom. Om det var medvetet för att underlätta för Amari eller om hon bara inte ville ha henne såpass nära inpå sin bror visste hon inte riktigt. Just nu kändes det som att det skulle kunna vara vilket som.
Trots att Amari egentligen visste var syskonen bodde så hade hon fruktansvärt dålig koll på hur långt bort lägenheten låg i förhållande till parken de befann sig i. Celine hade visserligen sagt att det inte var så långt bort, men det behövde ju inte stämma. Dock så hade hon bestämt sig för att för tillfället lita på Amari när hon hade erbjudit henne hjälp, så nu fick hon väl lita på att det Celine sagt stämde. Oavsett hur långt bort det var så skulle det antagligen främst vara värmen som skulle störa henne snarare än tyngden hon bar. De började långsamt gå efter Dominic, som redan hade börjat ta sig fram mot syskonens lägenhet, och Amari tänkte lite på hur märkligt detta måste se ut. Som att de gick runt och bar på ett lik och försökte hitta någonstans att dumpa det. Med en blick på Jeremiahs bleka, kallsvettiga ansikte så tänkte hon att ett sånt antagande inte hade varit så konstigt.

Med tanke på hur mycket längre och mer välbyggd Jeremiah är än sin lillasyster så är vägen till lägenheten minst sagt ansträngande.. Lyckligtvis kan hon använda sig av de krafter som hon födds med, och låter små men starka växter glida ur handflatorna på henne. På så sätt har hon ett starkare grepp tjugoåringen, och de tjocka växterna ser till att han inte kommer ramla ner oavsett. Till viss mån hade hon nog kunnat använt sina krafter och fått Jeremiah hem alldeles själv, dock kräver det mycket mer energi. Celine är redan utmattad, kroppen är alldeles slut och musklerna dunkar likt aldrig förr, så att välkomna den hjälp som erbjöds var väl den enda vägen som inte är riskabel. Även om deras bärande får en del ögonbryn att höja sig så är det mycket bättre än de andra alternativen.
"Framme!" noterar Dominic som gått en liten bit i förväg, låter blicken glida upp mot den gamla lägenhetsporten innan han ser tillbaka mot den blonda artonåringen.
"Här, kan du ta honom så låser jag upp," ber hon försiktigt, osäker på om hon sa lämna sin bror i två nästintill främlingars händer. Äsch. Den unga killen har alltid varit väldigt rar, och Amari har visat sig rätt pålitlig, än så länge. Utan att protestera slingrar Dominic armarna om den magra överkroppen, vilket tillåter Celine att gå fram till dörren och låsa upp. Den gnisslar till lite smått när den öppnas och visar det mysiga lilla vardagsrummet där en eldstad finns. "Tack så mycket, vill ni ha någonting? Te eller något som ett litet tack?" frågar hon efter att ha lagt sin bror i den välkomnande soffan, och lagt en len filt över honom. Att fixa eldstaden tar ingen längre tid, och hon finner sig själv hukandes bredvid Jeremiah. Att han gjort så här mot sig själv, och fortsätter göra så mot sig själv är alldeles obegripligt för henne. Dumma Cummings. Fy fan.

Att bära Celines bror till deras lägenhet var ganska ansträngande, men även efter att de hade gått runt och burit på honom ett bra tag så kände Amari att det ändå inte var så farligt. Hon var trots allt starkare än hon såg ut, och hon kände sig lättad över det just nu. Det hade framstått som rätt dumt ifall hon hade erbjudit sig att hjälpa, bara för att sen konstatera att hon faktiskt inte orkade. Särskilt med tanke på att Celine verkade klara sig bra hon med, även om Amari märkte att hon verkade behöva använda sina krafter en aning. Som hon hade trott så hade det varit värmen som varit det jobbigaste under den lite märkliga promenaden, och hon kände sig lättad när hon hörde Dominics röst framför dem konstatera att de hade kommit fram. Precis som Celine hade sagt så hade de inte behövt gå särskilt långt, men vid det här laget så kände Amari att hon gärna hade velat göra som Celine borta i parken och dra av sig sin tröja. Det var dock definitivt inte ett alternativ just nu, hon var långt ifrån sugen att göra något sånt inför Dominic, Celine och den sovande Jeremiah, som förmodligen kunde vakna lite närsomhelst. Å andra sidan så hade han faktiskt lyckats sova sig igenom hela bärningsprocessen, så uppenbarligen så sov han väldigt djupt. Men nej, hon fick helt enkelt stå ut.
De bar in honom i syskonens lägenhet, och efter att han hade lagts tillrätta i soffan där inne så gav Amari ifrån sig en lättad suck. Hennes armar kändes lätta som fjädrar efter att ha sluppit tyngden av den äldre killen, och hon lutade sig mot den närmsta väggen och strök undan lite hår ifrån sitt ansikte. Sedan såg hon sig omkring i lägenheten, som faktiskt var riktigt mysig. Av någon anledning så kände sig Amari en smula förvånad över det, men vad hade hon egentligen väntat sig? Ett laboratorium, ett tomt, kalt rum med enbart några sängar i? Hon var inte ens riktigt säker själv. Det som dock gjorde henne än mer förvånad var att Celine undrade om de ville ha te eller något som ett tack. Hon hade halvt förväntat sig att hon skulle vilja att de, eller åtminstone Amari, försvann därifrån så snart de hade fått hem brodern.
"Jag vill gärna ha lite vatten bara, om det går bra" sa hon med en tacksam ton i rösten. Vanligtvis så älskade hon te, men just nu kände hon sig mest bara törstig. Just ordet "vatten" fick det även att klicka till i hennes huvud, och hon mindes det hon hade tänkt fråga Celine.
"Vill du förresten att jag typ... gör något för att lindra bieffekterna för honom?" frågade hon och såg från Celine till den fortfarande sovandes Jeremiah.

Jo, vatten låter inte som någon dålig ide nu efter omständigheterna. Att ha burit på en lång tjugoårig man i den heta värmen gör en alldeles utmattad, och vatten är något de förtjänar. Det verkar som att stämningen mellan henne och den jämnåriga flickan förändrats en hel del i jämförelse med gårdagen. Inga sockersöta röster, dömande blickar eller ogillande skrikandes i deras ögon. Nej, Celine är tacksam över hjälpen även om det sårar hennes ego och stolthet en hel del. Jeremiah är helt klart värd det.
"Självklart," svarar hon aningen förvånad. Av någon anledning hade hon fått för sig att Amari skulle sticka därifrån så fort hon fått in den hjälplösa mannen i säkerhet. Lämnat syskonen själva och dragit med Dominic därifrån. Bort från den hjärntvättade familjen. Det är däremot långt ifrån det som inträffar. Medan Celine tassar in i köket för att hälla upp varsitt glas vatten till dem allihop så glider ögonbrynen upp i pannan på henne, bara för orden som stryker sig ut ur Amaris läppar. Lindra bieffekterna. Med löjligt stora ögon blinkar han upp mot den andre och det är då det slår henne. Hon hade varit så upptagen med att få bort Jeremiah från parken att hon glömt bort vad det är för krafter den andra flickan faktiskt besitter. Jösses vad korkat av henne. Att Amari faktiskt erbjuder något liknande är ännu mer förvånande, med tanke på att hon alltid ogillat Celine till högsta grad. Det är åtminstone så det verkat under alla år.
"Det vore jättesnällt," hon gnager sig i den rosiga underläppen. Visst kommer den andra inte göra hennes storebror illa? Jeremiah är i helt säkra händer, eller hur? Om inte kommer Amari få ett riktigt vidrigt öde, så förhoppningsvis förstår hon det själv. Celine ställer ner ett glas med vatten vid soffbordet till Amari, för att sedan ge det andra till Dominic. "Jag har en liten överraskning till dig." Försiktigt griper hon tag i de mindre händerna och för med sig den unga killen till Jayden och Joses rum. Det är inte så att hon försöker köpa hans lojalitet, hon är förbi det. Nu är det endast av oro och omtänksamhet som hon vill hjälpa Dominic, hur hennes syskon tänker däremot är en helt annan sak. "Jose har växt till sig en hel del på sistone, och hans kläder har blivit alldeles för stora för honom. Jag vet att du har svårt att ta för dig av gåvor, men se det här som ett litet tack." fingrarna släpper taget om den varma handen, och möter de ljusa ögonen som förvirrat ser sig omkring, låter dem landa på klädhögen på sängen.

"Jo, jag kan ju faktiskt vara det ibland" sa hon med ett snett litet leende. Celines reaktion vid hennes erbjudande hade gjort det väldigt tydligt för Amari att det var något hon inte hade förväntat sig, eller knappt ens tänkt på som ett alternativ. Det var nästan så hon blev lite irriterad över det hela, trodde hon att hon var helt empatilös och bara ville att de skulle lida eller något? Men det var en känsla som bara dök upp för något ögonblick, en ren vanesak numera när det gällde just Celine, och Amari tryckte snabbt och bestämt undan den. Det var trots allt inte så konstigt att hon reagerade så med tanke på att de aldrig hade uttryckt annat än ogillande gällande varandra, så varför skulle hon inte bli förvånad över att Amari erbjöd hjälp? Det var nästan så att hon förvånade till och med sig själv med hur hjälpsam hon var just nu mot just den här familjen. Med blicken vilandes på Jeremiah så tänkte hon på hur tragisk den här situationen var, och hon tyckte verkligen genuint synd om honom, så egentligen var det väl inte så konstigt att vilja underlätta saker och ting för honom. Däremot så misstänkte hon att det även var ett resultat av lite dåligt samvete över gårdagen som spökade och fick henne att vilja gottgöra det. Hon hade trots allt varit lite väl hård utan att mena det, hon hade inte vetat att det varit riktigt såhär illa ställt bland syskonen.
Medan Celine ledde in Dominic i ett annat rum med ett löfte om en överraskning, något hon inte tänkte vidare på just då, så gick Amari fram till soffbordet och tog glaset som ställts fram där och hällde törstigt i sig det kalla, friska vattnet. Redan efter bara ett glas så kände hon sig bättre både i huvudet och i resten av kroppen, och hon började se närmre på Jeremiah där han låg på den mjuka soffan. Han var darrig, men hon tyckte inte att det verkade så illa just nu. Med de lätt kraftiga ögonbrynen ihopdragna och en liten rynka i pannan så svepte hon fundersamt med blicken fram och tillbaka över honom för att reda ut hur hon skulle gå tillväga. Eftersom de här bieffekterna verkade vara något som drabbade i princip hela honom så hade förmodligen det bästa varit om han varit mestadels omsluten av vatten, som i ett badkar eller något. Men det skulle bli för krångligt att åstadkomma det nu, hon ville inte riskera att han vaknade medan de höll på och kände sig desorienterad i vattnet och fick panik, eller blev förbannad. Så istället bestämde hon sig för att det nog var bäst om hon fokuserade på hans huvud, eftersom det ändå var det som på sätt och vis var centrumet för problemen. Risken att han vaknade var visserligen ganska stor, men åtminstone mindre än om de försökt stoppa honom i ett badkar. Dessutom så skulle det nog vara det mest effektiva. Amari nickade lite för sig själv innan hon med lätta, tysta steg gick efter Celine och Dominic in i rummet de försvunnit in i. Det var ett sovrum, och på ena sängen låg en hög med kläder som Dominic nu såg på med stora ögon. Hon kastade en lite misstänksam blick på Celine. Försökte hon verkligen vinna hans förtroende just nu? Antagligen, men Amari orkade inte ta det med henne nu. Istället skulle hon fokusera på Jeremiah.
"Celine, kan du komma? Jag tror att det skulle vara bra om du bara kan sitta med ifall... ja, ifall han skulle vakna. Jag tror inte han skulle bli särskilt glad om han vaknade och såg mig stå där"

Helt ärligt känns det hela mycket bättre när Celine ser det där lysande ansiktsuttrycket. Det verkar som att Dominic är lite osäker på om han ska ta emot gåvorna eller inte, men tillslut höjer han blicken mot sin nyfunna vän med glittrande ögon.
"Verkligen?" frågar han på franska, jösses vad Celine alltid älskat det språket. Med tanke på att Amari pratat en massa engelska med den unga killen uppskattar hon det franska språket ännu mer, och att Dominic pratar det med henne.
"Ja, jag hade tänkt sy kläder till mig av dem.. men de passar nog dig mycket bättre." artonåringen lägger en hand på hans axel, kramar om den hårt och höjer blicken mot den jämnåriga flickan som bestämt sig för att dyka upp. Hennes ljusa ögon är dömande, misstänksamma. Antagligen har hon samma låga tankar om Celine som innan, antar att hon försöker köpa pojkens tillit med kläder. Utnyttjat honom. Hon gnager sig i underläppen och kväver den djupa sucken som vill tränga sig ut, och hindrar sig själv från att himla med ögonen. "Visst." svarar hon efter en kort tystnad. Amaris anledningar till att störa den lilla stunden är ju rätt förståeliga, men ändå kan den lilla flickan inte undgå att undra om hon bara vill förstöra för dem. Jösses. De mörka ögonen granskar den jämnåriges ansikte, gnager sig i underläppen och nickar tvekandes. "Du kan ta och prova dem om du vill." De smala benen rör sig ut ur rummet för att skutta fram till sin sovandes bror. Fingrarna glider upp mot den kallsvettiga pannan, och stryker bort några mörka hårstrån.
"Så.. hur är det du gör?" jaha, och nu försöker hon även fylla tystnaden? Varför ens försöka?

Det tar en liten stund innan den blonda flickan svarar, och när hon väl gör det så är svaret kort. Amari kände för att himla med ögonen åt henne, var hon irriterad över att ha blivit störd mitt i sin manipulation av pojken? Men hon lät bli, och följde istället bara efter Celine när hon lämnade rummet och gick bort till sin bror. Amari klev fram och sjönk mjukt ner på knä bakom armstödet på soffan där hans huvud vilade. Vid Celines fråga så såg hon ner på honom med en lite tankfull min.
"Tja... egentligen hade det nog varit bättre att omsluta honom med vatten, typ i ett badkar, men jag tror inte att det är en särskilt bra idé just nu. Så min tanke är att fokusera på hans huvud, men det är väldigt lätt att känna av ifall det är något mer jag kan göra när jag ändå håller på" förklarade hon. Det var något som hon redan hade gått igenom för sig själv innan hon hämtade Celine, men hon hade inget emot att redogöra det för henne nu när hon frågade. Just det praktiska tillvägagångssättet tyckte hon att det kändes enklare att bara visa snarare än att försöka förklara det för henne. Med en snabb blick på henne så tänkte Amari att det var lite märkligt att hon ens behövde fråga om hur hon gjorde. Hade de aldrig behövt använda sig av helande inom familjen? Hon var säker på att något av syskonen hade vatten som sitt element, även om hon inte hade särskilt bra koll på exakt vem, så borde hon inte veta hur det här gick till? Kanske hade deras far känt att det var något de skulle klara sig utan. Inte för att det spelade någon större roll just nu, det var ju trots allt inte Celine som behövde utföra det. Amari harklade sig och placerade mjukt sina händer på hans huvud och lät vatten rinna ut från sina fingertoppar tills det hade bildat vad som liknade ett spindelnät över hans huvud, med undantag för ansiktet. Direkt så kände hon energin inom henne vakna till, och metodiskt så började hon röra händerna genom hans hår, lätt masserande. Det tog inte lång tid innan en liten rynka dök upp i hennes panna vid det hon kände. Jeremiah genomled verkligen ett helvete just nu i sitt försök till att vara nykter, det var tydligare än någonsin för henne. Hela hans huvud kändes kaotiskt, och hon hennes masserande händer började röra sig snabbare medan vattnet som omgav honom flöt än hit och än dit, ständigt föränderligt. Energin flödade nu genom henne, en känsla hon alltid älskat, och hon kände hur nackhåren reste sig medan hon blundade och med en koncentrerad min lät sina händer i sig bli till vatten. Hon ville känna mer ingående hur han verkade i övrigt, och hon lät vattnet rinna i tunna rännilar längs med hans kropp. Intrycket hon fick var att han kändes otroligt spänd, som om han var nära att brista. Så hon arbetade med vattnet där det kändes som värst samtidigt som hon fortsatte vid hans huvud, och även om hon kände hur det verkade bli bättre så kände hon sig sorgsen över att hon aldrig skulle kunna helt återställa honom. Efter en liten stund så började hon märka att det hon gjorde inte längre gjorde någon stor skillnad, det verkade som att det hade tagit stopp just nu, så hon lät vattnet som varit hennes händer återta den formen. Fortfarande med de mörkblå ögonen slutna så fokuserade hon på att få de till sina vanliga händer igen, och efter det så såg hon till att få bort allt det andra vattnet från honom med. När hon var klar så var det som att det aldrig hade landat ens en droppe vatten på honom, och hon kände sig lättad över att han fortfarande verkade sova. En konfrontation med honom lät långt ifrån frestande, särskilt nu när hon kände sig så trött efter det hon hade gjort.

Ögonbrynen dras försiktigt ihop av den jämnåriges ord, som uppenbarligen tycker att frågan är lite underlig. Visserligen har Celine varit hyfsat intresserad av Hazels läkemetoder, men det finns väl ändå en mängd med olika metoder för alla som behärskar elementet vatten? Kanske det bara är något Celine gjort upp i sitt huvud.. det har trots allt hänt en hel del gånger innan, förväntat sig saker som inte alls stämmer överens med verkligheten. Tillexempel Amari, även om de två ogillar varandra i stora mängder så har hon fortfarande hjälp Jeremiah en hel del. Förhoppningsvis börjar hon inte se på den äldre mannen som ett experiment som behöver fixas, det är många flickor som fått för sig att de kan hjälpa Jeremiah, göra honom bättre med bara ett snäpp med fingrarna. Men så förlorar de tålamodet efter att ha fått hans tillit och lämnar honom ensam i drogerna precis som i början. Usch, Celine har lust att banka deras huvuden i väggen. Med de bara benen utsträckta framför sig vickar hon på sina fötter, låter tårna leka med varandra medan de mörka ögonen är beslutsamt fasta på Amari och hennes bror. Noga med att anteckna allt hon gör och sniffar försiktigt efter fara. Även om den jämnåriga flickan visat sig rätt omtänksam just nu så vet man aldrig vad hon kan få för sig. När hon sen verkar vara klar med sitt arbete och lämnar Jeremiah lika torr som innan, låter sig Celine resa på sig och sätta sig vid soffans kant. Där flätar hon försiktigt ihop sina fingrar med hans, och ser hur kallsvetten försiktigt lämnar pannan. Får honom att se mycket lugnare ut, och andas mer regelbundet. Som att mardrömmarna är borta och har ersatts med vackra regnbågar och enhörningar.
"Tack så mycket," viskar hon genuint och höjer blicken mot de mörkblåa ögonen. Metoden hon använt sig av har verkligen varit effektiv, kanske även Hazel kan få fram något sådant? Kanske Cummings lärt henne det för länge sedan? Vem vet. Hon känner sig generad över att behöva erkänna det, men hon är verkligen tacksam. Att se sin storebror så mycket lugnare, mer bekväm lättar det verkligen för henne, och Jeremiah verkar må så mycket bättre på en gång. Förhoppningsvis kan det hjälpa honom i längre tid.

När Amari drog bort armarna helt från Jeremiah och kände hur energin inom henne var mer dämpad, som att den slumrade snarare än att rusa fram genom henne, så slog tröttheten till mot henne. Den var inte överväldigande på något sätt, men definitivt kännbar, och hon suckade tungt. Det var inte så ofta som hon gjorde sånt här, och särskilt inte på någon som mådde så pass dåligt som mannen framför henne gjorde, och även om hon märkte att det blev betydligt lättare för varje gång så hade hon ännu inte slutat känna sig trött efteråt. Celine tog sig genast fram till sin bror, och när Amari lät blicken landa på honom så kunde hon nöjt konstatera att det hon gjort åtminstone verkade ha gett resultat. Kallsvetten hade försvunnit, och hon tyckte att det fanns ett lugn över honom som inte varit där innan. Förmodligen för att han hade spänt sig så fruktansvärt även i sömnen. När Celine sen tackade henne så blev hon nästan generad, inte över tackandet i sig utan mer för att det verkade så öppet och blottat på något sätt. Hon kunde inte minnas att Celine hade låtit så riktigt genuin någonsin tidigare över något hon sagt förut. Vilket inte var särskilt konstigt, men det tog henne ändå lite med överraskning. Amari mötte hennes blick och ryckte lite trött på axlarna innan hon lutade sig mot soffan.
"Det var så lite så.. Jag menar, jag gjorde så gott jag kunde, men jag tror inte att det här är något som riktigt går att bota på det här sättet. Till och med för någon som är faktiskt är professionell så tror jag att det bara går att underlätta det hela för honom" svarade hon, och avbröt sig själv innan hon sa något mer. Det var inte som att Celine hade förväntat sig någon mirakelkur, så varför satt hon och nästa ursäktade att hon inte kunnat bota honom? Uppenbarligen så var hon tacksam ändå, och Amari visste att hon hade gjort en hel del för honom. Kanske var det bara tröttheten som fick henne att prata på sådär. Hon gned sig i ögonen, och ryckte till en aning när tystnaden bröts av att Jeremiah verkade mumla något i sömnen. Snabbt så kastade hon en blick på honom, men han verkade fortfarande sova, och hon kände sig lättad. Det hade varit rätt typiskt om han hade vaknat just nu.