Myth or reality (Privat)

Ava nickade. Det kändes hemskt att ljuga, men vad skulle hon göra? Avslöja hela hennes folks existens? Nej, då var lögner bättre. När Alerie frågade vad Ava skulle göra nu, övervägde hon om hon skulle linda in sig i fler lögner, eller faktiskt tala sanning med viss modifikation. Hon ritade märken i sanden med sitt pekfinger. Om hon hade varit på ett skepp, så hade hon ju faktiskt kunnat leta efter Sjögap även där, och det hade hon förmodligen inte slutat göra även om skeppet hade sjunkit. Snarare tvärtom. Hon visste inte om människorna använde Sjögap till läkande krafter, men om hon bara undvek att nämna vad hon skulle med det till så skulle det nog inte vara någon fara att nämna att hon letade efter det. Det borde inte vara något konstigt. Hoppades hon.
"J-jag letar efter något" sa hon utan att titta upp.
"Det är en väldigt ovanlig växt, och jag är rätt säker på att den finns bakom slottsmuren" sa hon och slutade rita i sanden och tittade upp istället.
"Men den är omöjlig att ta sig förbi, och jag börjar förlora hoppet"

"Vad är det för växt som du letar efter, och varför?" frågade Alerie intresserat. Hon var väl medveten om att hon lätt skulle kunna hjälpa Ava, och hon ville dessutom gärna göra det, men hon tvekade inför att avslöja för henne att hon var prinsessan. Hon kände inte Ava tillräckligt väl för att veta vad hennes reaktion skulle bli, och hon ville inte skapa ett onödigt avstånd mellan dem när de just börjat lära känna varandra. Vissa visste inte riktigt hur de skulle bete sig omkring henne när de visste att hon var kunglig och började se henne mer som sin titel än som sig själv, vilket gjorde dem nervösa och drev henne själv till vansinne. Detta visste hon av bitter erfarenhet.
När Alerie tänkte mer på det som Ava hade sagt gällande slottsmuren och hur omöjligt det var att ta sig förbi så rynkade hon plötsligt på pannan.
"Vänta, är det du som har smugit omkring runt slottsmuren då?" frågade hon, inte anklagande utan bara genuint nyfiken. Det vore dessutom rätt underhållande i hennes ögon att vakterna på andra sidan muren hade reagerat så pass starkt på att hon sprang omkring där, med tanke på att Alerie knappast kunde föreställa sig någon som verkade mindre farlig.

Ava bet sig i läppen. Nu hade hon ju börjat vara ärlig, så nu var det bara att fortsätta.
”Jag letar efter Sjögap”, sa hon och hoppades att Alerie inte skulle veta vad det var. Det var lättast så.
”Det är en blomma med röda och guldiga blad och växer inte speciellt utbrett” la hon till och tog en tugga av maten igen, det var verkligen gott det här med människomat. Hon tittade på Alerie och rodnade när hon frågade om det var Ava som hade strykt runt slottsmurarna. Hade det verkligen spridits så fort. Hon nickade.
”Ja, det är det. Jag hade hoppats att det var lättare att ta sig in” sa hon och kliade sig på armen där en hårslinga hade lagt sig. Torrt hår var verkligen märkligt. Hon tittade på Alerie igen.
”Jag försökte inte göra något olagligt, jag behöver bara verkligen komma in dit” sa hon lite halvmumlande. Alerie skulle förmodligen inte lyckas bättre än Ava själv att ta sig in ändå. Det kändes verkligen lönlöst.
”Jag gissar att du inte magiskt har ett sätt för mig att få lov att komma in?”

Alerie kunde inte riktigt låta bli att småskratta lite åt det Ava sa.
"Du försökte inte göra något olagligt, bara ta dig in där du absolut inte får vara?" frågade hon med ett snett leende. Det var lite kul ändå hur Ava inte verkade ha något problem alls med att erkänna över att hon försökt ta sig in på den i princip bäst bevakade platsen i det här området, och till och med satt och klagade på hur svårt det var. Växten hon pratade om hade Alerie aldrig hört talas om, och hon försökte minnas om hon hade sett något som liknade hennes beskrivning inne i slottsträdgården. Dock så gav hon upp ganska snabbt då hon aldrig hade varit särskilt duktig på att komma ihåg växters namn eller hur de såg ut. När hon hörde det sista Ava sa så bet hon sig tveksamt i läppen. Hon ville hjälpa henne, men vore det verkligen en bra idé att bara släpa med henne in i slottet? Tänk om någon ur hennes familj upptäckte det? De skulle verkligen inte uppskatta att hon gjorde något sånt. Fast..å andra sidan, vad spelade det för roll? De tog ingen hänsyn till vad hon uppskattade och inte uppskattade, så varför skulle hon fortsätta försöka behaga dem?
"...det är tyvärr inget magiskt, men jag kan se till att du får komma in" svarade hon med ett brett leende.

Ava kände hur kinderna brände ännu mer när Alerie påpekade att hon faktiskt hade försökt göra någonting som inte var okej. Men Ava behövde verkligen den här växten, och om det krävdes att hon skulle erkänna att hon försökte bryta sig in i en slottsträdgård så fick hon göra det. Av någon anledning kändes Alerie inte som alla andra människor hon hade stött på under dessa timmar. Hon verkade vänligare och framför allt mer förstående. Men det är klart, hon trodde ju att Ava var människa. Hon skulle förmodligen inte reagera alls lika bra om hon visste vart Ava kom ifrån. Vad visste människor ens om sjöjungfrur? Var de en myt eller varelser från sagor? Ava hade hört från Tara att hon hade hört människor hade nämnt det någon gång när hon var farligt nära ytan, men annars visste Ava ingenting angående människors kunskap om henne och hennes folk. Hon visste bara att de var farliga. Men i just Aleries sällskap var det svårt att förstå hur farliga de egentligen kunde vara.

Avas ögon blev stora när Alerie plötsligt berättade att hon hade ett sätt för henne att komma in.
"V-va, är det sant?" frågade hon och hon kände hur en känsla av ett lyckorus spred sig i kroppen. Hon skulle kunna rädda sin far, och snart dessutom.
"Hur är det möjligt?" frågade hon och lutade sig exalterat framåt,
"Jag gissar att du menar på ett lagligt sätt?" la hon till skämtsamt och log lite.

Alerie lade märke till hur Avas kinder mörknade, vilket bara fick hennes leende att bli bredare. Uppenbarligen så hade hon inte riktigt tänkt på vad hon faktiskt nyss hade sagt till henne. Nu ångrade hon verkligen inte att hon hade undanhållit vem hon var för Ava, hon tvivlade på att hon skulle ha varit lika öppen med vad hon försökt göra annars. Eller särskilt öppen överhuvudtaget kanske.
Alerie strök undan en röd hårlock ur ansiktet och flinade åt Avas reaktion och det hon sa. Att Ava var så uppenbart exalterad över det hela började smitta av sig.
"Precis, väldigt lagligt. Det kräver inget springande från vakter eller klättrande över murar. Jag...känner prinsessan" svarade hon glatt, och vek undan med blicken vid det sista. Tekniskt sätt så var det väl ändå sant, hon kände ju sig själv trots allt.
"Vakterna känner igen mig, så.. du kan helt enkelt följa med mig"

Avas ögon blev om möjligt ännu större. Hon hade alltså träffat en människa som kände prinsessan själv. Hennes lycka verkade ha vänt totalt, och hon kände hur hoppet spred sig i hennes kropp. Hon kunde alltså med hjälp av Alerie bara gå förbi vakterna och in i slottsträdgården.
"Det hade varit helt fantastiskt" sa hon och log. Hon drog en hand genom det trassliga, blonda håret och slängde över det på ryggen. Hon hade aldrig känt sitt hår så trassligt innan, och det irriterade henne. Förmodligen blev det trassligt när det torkade. Ava kastade en blick på Aleries hår som även det var lite trassligt, så det var nog vanligt bland människor.
"När skulle vi kunna gå dit? Tror du prinsessan tillåter mig att ta en av blommorna? Jag behöver bara en" sa hon. Hon pratade fort, förmodligen för att hon blev mer exalterad över att hon faktiskt skulle klara av detta. Hon bet sig i läppen. Nu när hon hade ett lagligt sätt att ta sig in bakom murarna så förändrades hela uppdraget, nu behövde hon få tag på blomman på ett lagligt sätt. Hon hade ingenting att betala med, så hon hoppades innerligt att prinsessan skulle vara vänlig nog att ge henne blomman utan att ställa massa följdfrågor. Ava behövde alltså ännu mer av turen som verkade le mot henne just nu.

Alerie kunde inte låta bli att le lite nöjt åt lovorden som kom från Ava. De var inte direkt riktade mot henne själv egentligen, men hon kände att det inte var så noga. Hon kände sig glad över att kunna vara en del av det ”fantastiska” som Ava talade om, även om hon nu tyckte att det kändes lite fånigt att hon inte bara hade sagt direkt att det var hon själv som var prinsessan de båda satt och talade om. Å andra sidan så skulle det kännas dumt att helt enkelt ändra sig nu och säga ”Vänta, det är inte så att jag känner prinsessan, jag är prinsessan!”. Ava skulle förmodligen känna sig lite lurad, även om ingenting egentligen skulle ha förändrats särskilt mycket. Det skulle nog vara så för henne själv om hon hade varit i Avas position. Vid Avas fråga så bet hon sig fundersamt i läppen. När vore det smart att ta dit henne? Nu med en gång kändes som en dålig idé, vid det här laget skulle hela slottet vara uppe och röra på sig, och hon ville helst inte ha sällskap av någon annan när hon tog dit Ava.
”Jag...behöver prata med prinsessan om när du kan komma. Men jag är säker på att hon kommer gå med på att du helt enkelt tar växten du behöver, särskilt eftersom du ändå bara behöver en” sa hon tillslut. Kanske skulle det gå bättre nu ikväll? Eller tidigt imorgon bitti? Nu skulle hon ju dessutom behöva tid till att låtsas som att hon faktiskt gick för att fråga prinsessan något.

Ava satte sig tillbaka lite. Så dum hon var; såklart kunde de inte gå med en gång! Även om Alerie var vän med prinsessan så kunde hon säkert inte bara strosa in utan att prata med prinsessan först. Däremot var det skönt att höra att Alerie var säker på att Ava fick ta med sig blomman utan att ge någonting för den. Hon skulle precis säga något när hon insåg att hon faktiskt hade begränsad tid; hon kunde inte träffas efter solnedgången. Det kunde hon ju inte säga, hur konstigt skulle det inte låta att hon inte kunde ses efter mörkrets inbrott? Hon hoppades innerligt att Alerie skulle föreslå eftermiddagen eller vid lunchtid. Allt för att slippa kampen mot klockan. Visserligen gick solen ner relativt sent, men det var en onödig risk att ta.

Ava nickade.
"Jag förstår. Jag hittade den lilla skogen inne i staden igår, jag skulle kanske kunna vänta där tills du har pratat med prinsessan?" föreslog hon och kliade sig på armen. Hon hoppades innerligt att allt detta kunde lösa sig innan solnedgången, så hon kunde hjälpa sin far och slippa människoben. För hur bra de än verkade ha det här så var det inte speciellt skönt det där med ben. I alla fall inte när man inte var van. Hon vickade på sina bara tår i sanden och kände kornen mellan dem. Hon var ändå tvungen att erkänna att det var en ganska häftig upplevelse ändå, att ha testat på att ha människorben. Ava var helt säker på att Tara var fruktansvärt avundsjuk just nu. Men det är klart, hon visste ju inte svårigheterna Ava hade.

Alerie funderade lite kort på det som Ava föreslog. Skogen var ändå relativt nära slottet, så det skulle såklart underlätta en del när hon skulle möta upp henne senare efter att hon hade "pratat med prinsessan". Dessutom så skulle det vara enkelt för Ava att gömma sig i skogen medan hon väntade. Förmodligen så skulle hon få vara ifred där inne, vakterna hade ingen anledning till att söka igenom skogen bara sådär och folket i staden gick sällan dit. Inte för att hon trodde att någon av människorna i staden skulle göra henne något ont, egentligen spelade det väl ingen större roll om någon stötte på henne eller inte. Men med tanke på hur nervös Ava verkade vara när hon var bland folk så var väl det här det bästa alternativet. För vad skulle hon annars be henne göra, irra runt i staden tills Alerie kom tillbaks? Tanken fick henne att känna sig smått orolig över vad Ava skulle råka ut för då med tanke på hur bortkommen hon verkade. Nej, det fick bli skogen.
"Jo, det låter nog som en bra idé. Du behöver i alla fall inte behöva vänta ensam särskilt länge tror jag, det lär inte ta så lång tid att prata med prinsessan" svarade hon och log lite. Nej, att fejka ett samtal med sig själv skulle inta ta lång tid. Det enda problemet just nu var väl vid vilken tid hon skulle ta med sig Ava in. Helst när så lite folk som möjligt var vakna, kanske nu inatt? Hon fick ta och fundera lite mer på den saken.