if only, if only [prs]

Skådespelare. Där kom det ju. Han hade behövt lirka ur henne svaret men nu hade han det. Att dansa på Broadway var dröm nummer två. Eller kanske det delade första plats med att bli skådespelerska? Det var fint att se hur hennes ögon, hela hon faktiskt, lös upp då hon pratade om sina drömmar.
"Ingenting är omöjligt." Kanske han borde hålla en predikan om att aldrig ge upp för henne ändå. Det var lättare att övertyga någon annan om att drömmar och mål var möjliga att uppnå, än att själv tro på det. Scarlette verkade behöva höra ett motiverande, peppande tal. Men det fick bli till en annan dag. Allt behövdes inte tas upp under en enda kväll. Då hon undrade om han hade någon dröm höll han munnen stängd en lång stund. Om han hade drömmar? Jodå. Trodde han att de skulle gå i uppfyllelse? Några större förväntningar hade han inte. Men kanske livet inte var riktigt så illa som han ibland ville intala sig om att det var, trots att det i världen fanns gott om onda människor som fyllde vardagen med allt annat än hopp och fröjd.
"Det har vi alla. En dag ska jag berätta om dem för dig. Men ikväll skulle jag vilja lära känna dig bättre."


Det ryckte lite i hennes mungipor då han med ett glatt och genunt leende bestämde att hon skulle följa med honom hem. Orden värmde hennes hjärta, liksom hans vackra leende. Vad hon hade saknat den synen.
"Jag har saknat dem med." Leos pappor hade varit mer som föräldrar för henne än hennes egna, biologiska far. Det skulle bli härligt att få träffa herrarna igen efter alla dessa år. "Jag är hälften varg, hundar och katter skrämmer mig inte." Tvärtom skulle hon nog komma att spendera resten av tiden som hon var vaken med pälsbollarna. Då de efter en promenad kom fram till ett stort hus stannade hon upp för att betrakta byggnaden. Här bodde alltså familjen Joyce nu för tiden. Inget ruffigt hus precis.

Kanske ingenting är omöjligt, däremot är chansen att Lettie skulle lyckas rätt minimal, spelar ingen roll hur begåvad hon är eller inte är. För att lyckas inom filmindustrin, och kunna livnära sig på det, kräver det att hon behöver flytta därifrån, långt bort. Hitta en agent som hon kan jobba med, som kan hitta roller åt henne. Scarlette har länge övat på att skådespela, och att dansa kan hon helt klart, dock tvivlar hon väldigt mycket på sina kunskaper. Många flickor är bättre än hon själv, och skulle kunna ta hennes alternativa roller med sina lillfingrar. Det är mer sannolikt att hon hör hemma bakom ett skrivbord i den lilla stad de bor i, även om det är en bild som hon väldigt gärna vill spy på. De smala benen stannar upp och ögonbrynen rynkar ihop sig något ytterligare medan blicken glider över Cayden med försiktighet.
"Mhm, och om jag vill lära känna dig bättre då?" frågar hon stillsamt innan hon sätter fart igen. Nu verkar det mest som att den äldre frågar henne saker, och hon verkar inte ha koll på sin mun alls så hon delar gärna med sig. Så det är inte förrän nu som hon inser att hon kanske pratat lite för mycket när hon i faktum inte vet så mycket om Cayden, förutom att han endast gillar riktiga fester.

Att se ett sånt där genuint, förvisso litet leende pryda Fayes ansikte underlättar en hel del för Leo. Om nu den jämnåriga flickan skulle vilja vända ryggen till och bli spydiga skulle det vara rättfärdigat med tanke på vad hon går igenom för närvarande. Men lyckligtvis för Leo så verkar det som att hon inte är på dåligt humör, och ser fram emot att träffa familjen igen. Att flytta tillbaka hit kan inte vara lätt, och försöka få nya vänner efter all tid är nog lite svårt. Så kanske det lyfter lite tyngd från Fayes tunna axlar. Kommentaren som sipprar ut mellan hennes läppar får ett litet skratt att fly från Leo.
"Nej, de är inte så läskiga egentligen." påpekar han, halar upp nycklarna från sin hoodie och öppnar dörren till villan de bor i. Ett litet skällande kan höras i vardagsrummet, och Lucy, deras lilla golden retriever hundvalp kommer skuttandes emot dem. "Hej tjejen!" säger Leo glatt och sätter sig på huk framför den söta lurvbollen, och låter fingrarna glida över hennes tjocka päls.
"Du är sen!" hörs Vincents röst i köket och kikar ut mot hallen med undrande blick.

"Vill du?" Cayden höjde på ett ögonbryn. Inte heller det var så konstigt. Han visste för tillfället mer om henne än vad hon visste om honom. Anledningen till att han inte velat berätta om sina drömmar för henne var för att han inte hade den blekaste aning om vad han drömde om, vad han hoppades på. Åtminstone ingenting som han ville erkänna för sig själv. Om han skulle komma på någonting, en dröm som han skulle kunna dela med sig av utan att skämmas, då skulle han inte tveka att öppna munnen. Men ville hon lära känna honom så fick hon helt enkelt lära sig att ställa rätt frågor. Och för att lära sig det så var det bara för henne att öppna munnen och fråga ut honom. Hade den unga kvinnan tur så skulle hon kanske få svar på sina frågor.
"Då är det väl bara att fråga på." Behövde hon hjälp på traven så var kanske lite uppmuntring en bra början.



Ett betydligt bredare leende prydde Fayes läppar då en liten valp kom springandes mot dem då Leo öppnat dörren. Leendet nådde inte hennes ögon men valpen var en bedårande syn. Man kunde inte annat än le. Hon sjönk ner på huk för att klappa om valpen som modigt tassat fram till henne efter att ha hälsat på Leo, nosade nyfiket på henne innan Faye lyfte upp tiken i famnen för att pussa hunden på den varma, mjuka hjässan. Då ett välbekant ansikte tittade ut mot hallen släppte hon ner valpen på golvet igen och höjde handen för att vinka lite mot Vincent, som med ett brett leende klampade fram till henne för att bjuda på en bamsekram.
"Är det inte min favorit rödhåriga flicka?" brummade han glatt och rufsade till hennes hår då han släppt taget om henne.

Av den lilla frågan nickar Scarlette lätt som svar, om hon inte velat det skulle hon definitivt inte ha tagit upp det. Helt ärligt har hon inte direkt någon lust att lära känna någon av Jacksons vänner, men hon försöker att se på Cayden som sin egna människa just där och då, och inte koppla honom till hennes ex. Det blir bäst så. Hon är lite nyfiken på varför den äldre visat intresse i att fortsätta konversera med henne, och varför han hjälpt henne vid den där ruttna festen. Dock känns det lite konstigt att börja med såna brinnande frågor, och bestämmer sig för att gå in på lite annat istället.
"Jag antar att jag inte borde fråga vad du har för drömmar igen då?" påpekar Lettie med ett litet skratt, uppenbarligen hade inte han visat något intresse för frågan innan men äsch. "Du jobbade på olika ställen sa du, där du behövs. Så hur gammal är du?"

När Leos far bestämt sig för att dra in det bekanta ansiktet i en stor bamsekram, så bestämmer sjuttonåringen sig för att göra detsamma med vovven. Han kan inte undgå att skratta medan den ljusa hunden slickar honom för fullt i ansiktet. Väldigt, väldigt välkomnande. Katterna verkar däremot inte vilja komma och hälsa på sin kamrat, typiskt. Leo gäspar tyst, håller fast uppmärksamheten hos Lucy medan ena fadern pratar med Faye.
"Ska vi kanske hitta något annat för dig att ha på dig? Leos tröja kan inte vara det bästa alternativet här inte."

Han studerade hennes ansikte som igen lös upp då ett litet skratt lämnade hennes läppar. Han hade aldrig betraktat sig som särskilt rolig men Scarlette behövde skratta, så det var ju en bra sak att hans svar lockade skratt ur henne.
"Finns väl inget som hindrar dig från att fråga igen," påpekade Cayden. Hon fick ställa frågan så många gånger hon ville men han skulle inte svara. Inte än. Inte förrän han själv listat ut vad han hade för drömmar. "Tjugo." Så ung var han inte men utseendemässigt var han runt den åldern. Berätta sanningen skulle han inte göra, men även om han gjorde det så tvivlade han starkt på att Scarlette skulle ta honom på allvar. Människor trodde bestämt att alver var sagofigurer och inte existerade på riktigt bland dem.


Innan Faye hunnit svara vinkade Vincent med sig henne till ett rum, rotade i en garderob innan han slängde ett par leggings och en långärmad tröja åt henne. Därefter lämnade han rummet för att låta henne byta om ifred. Då det var gjort blev hon inföst till köket. Vincent dukade fram lite smått och gott.
"Sent kvällsmål," förklarade han och klappade henne på axeln. Hon kände sig visserligen hungrig som en varg men hennes aptit var som bortblåst. Ändå tvingade hon i sig några mackor bara för att göra Vincent nöjd, ville inte verka oartig efter att han gjort sig besväret att duka fram ätbart trots att det var sent på natten. "Du har väl inget emot att sova i Leos rum? Jag lägger fram en luftmadrass åt dig."

"Kanske inte, men att fråga samma fråga när jag redan vet att det inte kommer med ett svar är bara slöseri på tid." svarar Scarlette och rycker lite på axlarna. Drömmar verkar som ett ämne som kanske inte ska diskuteras längre i Caydens fall, vilket hon absolut respekterar. Hon själv hade trevat efter orden när det kom till frågan, mest för att hon inte riktigt låter sig själv våga tro att de kanske kan gå i uppfyllelse. Så ligger det antagligen inte till i killens fall, men det spelar ingen roll. Lettie har ett flertal ämnen hon själv inte vill gå in på, och skulle därmed inte svara på frågorna. De stora ögonen granskar ansiktet bredvid henne, tjugo, precis som Jackson alltså. Efter en stunds tystnad höjer hon blicken rakt fram istället, helt ovetande om vart det är benen för henne. "Okej, och vad gillar du att göra?"

Leo följer de två med blicken, ser hur hans pappa drar med henne till Letties rum för att låna lite kläder. Huset verkar nästintill tom på syskon märker han, och finner sig undra över vart de två äldre ungdomarna kan hålla hus. Med ett lätt litet stön ställer han sig upp från golvet, sträcker på musklerna tills han hör ett behagligt knak vid ryggen.
"Så hur träffades ni? Och får jag fråga om varför hon bara haft din tröja på sig?" frågar fadern medan de ställer fram lite saker att äta på köksbordet. Leo slår sig ner på en stol, och låter sitt svar dröja länge.
"Jag tror jag väntar med att berätta det tills jag fått veta att det är okej," mumlar han lätt och rycker på axlarna. De mörka ögonen glider ner mot sina fötter, där en liten kattunge slinter förbi med viftande svans. Leo böjer på sig och bär upp den svart och orangefläckiga katten. Fingrarna kliar försiktigt på den runda lilla, lurviga magen medan hennes små tassar försöker få tag på hans hand. Så hemskt söt.

Cayden hade ingen aning om vart någonstans de var på väg men bekymrad kände han sig inte. Det var skönt att bara gå utan att ha en egentlig destination, bara se vart benen tog en någonstans. Trots att han ofta tog sig en sväng till skogen för att fundera över något, så var det sällan han tillät sig att verkligen slappna av. Det gjorde han i och för sig inte nu heller, men han var heller inte på sin vakt. Det var något där mitt emellan och det var en tillräckligt skön känsla för att han skulle vara en gnutta nöjd.
"Vad tror du att jag gillar att göra?" Att besvara hennes fråga med en fråga hade inte varit hans tanke från första början, men Cayden var nyfiken på att höra vad den yngre trodde om honom. Hurdan uppfattning hon bildat sig. Kanske sakerna hon rabblade upp skulle vara en fullträff, kanske skulle hon inte kunna ha mer fel om honom.


Faye kände sig tacksam över att Leo inte berättade om vad som hade hänt utan höll det för sig själv. Nu kunde det mycket väl vara så att hans pappor var medvetna om att Leo var en varulv, men hon kände inte för att diskutera det än. Hon behövde själv smälta nyheten först, komma underfund med sig själv och vad hon var. Tids nog skulle hon vilja prata om det. Till hennes lättnad så pressade Vincent inte på information utan han bytte istället samtalsämne, förklarade att han skulle springa iväg för att se om han inte kunde trolla fram den där luftmadrassen.
"Tack." Faye sa inget mer, hon antog att Leo förstod varför hon tackade. Hon åt upp det sista hon hade kvar av sin smörgås och lutade sig sedan tillbaka mot stolens ryggstöd, sneglade mot köksöppningen då Vincent var tillbaka.
"Och jag som var säker på att vi hade en luftmadrass någonstans.." muttrade han och kliade sig i nacken, "Leo, din säng är ju stor nog att rymmas er båda. Faye kan väl sova där med dig? Alternativt kan hon sova med Lettie om det känns obekvämt för er.. För på golvet ska du inte behöva sova ändå." Det sista var riktat åt Faye.

Det verkar som att Cayden tar väldigt ovanliga vägar in i konversationer, de flesta när de får frågan radar upp det de gillar att göra, går lite längre in på det. Eller så kanske det bara är så att lilla Lettie här inte pratat med tillräckligt många människor för att ha någon åsikt om saken. Dock gillar hon det, det är nytt och Cayden är väldigt flitig med att upprätthålla konversationen. I vanliga fall kan det låta lite som en arbetsintervju, fråga, svar, fråga, svar fram och tillbaka. Så Scarlette klagar verkligen inte, däremot ser hon lite förvånat upp mot den andre.
"Vad jag tror?" upprepar hon och skuttar fram lite så att hon kan gå framför Cayden medan benen för henne framåt baklänges. De stora ögonen granskar varje liten del av mannen, noterar ärret över hans kindben, hans långa, muskulösa kroppsbyggnad och raka hållning. "Hmh.. uppenbarligen tränar du på något sätt, kanske någon kampsport eller bara i gym? Min hjärna säger mig även att du spelar något sort instrument, eller?"

Det tar en liten stund för Leo att förstå vad det är flickan tackar för, men tillslut får hans valnötshjärna ihop det och skakar på huvudet. Han kan bli riktigt trög sådär på kvällskvisten, kanske Faye kommer ihåg det från deras tidigare år tillsammans.
"Ingenting att tacka för, jag ville inte heller prata om det på ett bra tag." delar han med sig medan tänderna äter vidare på sin lilla rostade macka med marmelad. Mycket gott, efter den vidriga skollunchen har han varit riktigt hungrig. Sjuttonåringen sväljer hårt av sin fars år, ingen luftmadrass? Dela rum med Lettie? Han kan inte undgå att skratta till. Hur skulle hans syster reagera om hon fann någon sovandes i hennes säng? "Det får Faye bestämma helt och hållet, vad som känns bäst för dig. Om du vill kan du ta min säng så crashar jag i soffan."

"Vad du tror," bekräftade han med en nick då hon förvånat upprepade hans ord. Det tydde på att hon förmodligen enbart förväntat sig att han skulle räkna upp vad han gillade att göra, och så var det där med det. Nej, att bara rabbla upp en lista på saker som intresserade och roade honom skulle vara tråkigt. Inte bara för honom att säga utan också för henne att lyssna på. För var hon egentligen genuint intresserad av det? Cayden såg oberörd ut då hon ingående betraktade hans ansikte och hur blicken sedan gled över hans kropp. Kampsport? Det var en bra gissning men inte helt rätt.
"Jag kan spela piano och flöjt men jag spelar inte aktivt något." Han behärskade instrumenten väl men det var inte så att han varje kväll satte sig ner för att spela. Det berodde helt på hans humör och vilka känslor som bubblade inom honom.


Faye övervägde sina alternativ ett tag innan hon vände blicken till Leo. Då kunde han se fram emot att få dela säng med henne. Hon riktade uppmärksamheten mot Vincent igen.
"Jag kan dela med Leo, inga problem." Hoppades hon i alla fall. Bara för att hon som tretton år gammal avfärdat honom, så betydde det inte att hon inte besvarat hans känslor han haft för henne då. Att hon inte längre gjorde det. Han hade kanske, förmodligen, kommit över det redan men en del av henne vägrade släppa taget. Att önsketänka var väl aldrig fel? En halvtimme senare kände hon sig redo att krypa till kojs. Hon studerade den stora sängen, ja, det rådde inget tvivel om att de båda skulle få plats där utan att röra vid varandra. Så Leo behövde inte ta soffan.

Jaha okej, det verkar som att Lettie inte riktigt haft rätt om kampsporten, vilket kanske är förståeligt.. hon kan inte riktigt läsa tankar, eller läsa Cayden som en öppen bok som andra har en tendens att vara. Tråkigt, hon som hade hoppats på att ha full score och överraska den äldre med hur klok hon kan vara. Scarlette rynkar lite på sin näsa åt sig själv, innan hon återgår till att betrakta mannen framför sig. Det finns en stor möjlighet att den andre inte riktigt känner sig bekväm med att bli uppvaktad på det sättet, men förhoppningsvis säger han till om så är fallet.
"Okej, men spelar du någon sport då?" frågar hon och huvudet faller lätt på sniskan. Något måste det väl vara? Artonåringen har svårt att sätta fingret på vad det kan vara, men med tanke på all träning kampsport kan ge så kändes det som ett rätt passande val. "Du tränar inte bara på gym?"

Leo sträcker på sin spända kropp, grimaserar innan han med en liten gäspning lägger sig ner under det tjocka täcket.
"Du får absolut väcka mig om du behöver något Faye, eller bara vill prata eller något." försäkrar han med ett välkomnande leende. Beroende på att han gått igenom det hela själv en gång innan vet han hur svårt det kan vara att somna utan mardrömmar, även om man är fördjävligt trött. Den lilla kattungen ligger utbredd på den vältränade bröstkorgen och susar sött. Snart kommer väl hennes lilla mamma och letar efter henne också av oro, men Leo vill ta vara på den gosiga tiden. Fingrarna rör sig upp mot hennes huvud och kliar henne mellan öronen. "Vi har tre vuxna katter, Lucy, och fyra kattungar. Det är nästan lite för mycket, tycker du inte?"