(PRS) Love has no limit

Ivy försökte verkligen komma ihåg hur de gick för att minnas alla platser de var på. Camelot var verkligen vackert. De pratade om allt möjligt, vilket var väldigt trevligt. Plötsligt hade så mycket tid gått, och Ivy stannade upp. Klockan var alldeles för mycket, hon borde ha varit tillbaka mycket tidigare egentligen.
”Jag… Jag måste gå,nu” sa hon och tittade på Leah.
”Vi ses en annan dag” sa hon med ett leende och vände om för att gå med snabba steg genom Camelot mot slottsmurarna.

Hon hade precis stoppat undan repet och kommit innanför balkongdörrarna när hon hörde knackningen.
”Ivy?” hördes hennes fars röst.
”Jag kommer strax ut, far!” ropade hon genom dörren och bad till gudarna att han inte öppnade den. Det gjorde han inte. Ivy tvättade av sig snabbt, bytte om och flätade upp håret innan hon gick ut genom dörren. Hennes far såg mycket piggare ut än vad han hade gjort tidigare, och tillsammans gick de mot matsalen där middagen serverades.

Leah såg efter Ivy, det var verkligen någonting som var konstigt med henne. Varför sprang hon bara därifrån? Leah visste att rikare ofta hade tider att passa men att det var så strängt hade hon ingen aning om. Hon såg upp mot solnedgången innan hon började vandra tillbaka till sin lillasyster och Anton. Hennes lillasyster hade somnat i Antons famn så Leah satte sig ner bredvid dem och småpratade tyst med Anton om allt hon varit med om och allt han varit med om. Leah lutade sitt huvud mot hans axel, han var verkligen en trygghet för henne.

De åt middag under tystnad. Det enda som hördes var besticken som slog mot porslin då och då. Egentligen brukade de prata väldigt mycket, men idag var en sådan dag då Ivys far behövde koncentrera sig för att hans skakiga hand skulle pricka rätt. Plötsligt lade han ner besticken och gav sin dotter ett leende.
”Har du bestämt dig hur du vill fira din födelsedag?” frågade han och Ivy tittade förvånat på honom. Det var längesedan de hade firat hennes födelsedag på riktigt, hennes far hade inte orkat.
”Det är ju trots allt arton, det är ingenting som går förbi bara” la han till och Ivy log. Hon lade ner besticken.
”Jag har faktiskt funderat på det, far” började hon och tittade ut genom fönstret.
”Jag skulle vilja ha en folkfest”. Hon kastade en blick på sin far, som tittade förvånat på henne.
”En folkfest?” frågade han, och Ivy nickade.
”Ja, en sådan fest som du och mor alltid hade tidigare när jag var liten, när hela Camelot är inbjudna och portarna är öppna” sa hon och såg hur hans ansiktsuttryck förändrades från förbryllat till oroligt. Hans överbeskyddande sida hade uppkommit i samband med sjukdomen.
”Det är inte säkert, Ivy” sa han och Ivy suckade.
”Säkert? Det kommer finnas vakter överallt och om du vill kan de söka igenom alla gäster innan de kommer in” sa hon och hennes far suckade.
”Det är för stor risk för dig, jag vill inte utsätta dig för något” sa han och plockade upp sina bestick igen.
”Men, far, jag lovar, det –” började Ivy, men blev avbruten.
”Det är slutdiskuterat, Ivy” sa kungen bryskt och Ivy lutade sig bakåt i stolen och tittade på sin halvätna tallrik. Hon sköt den från sig.
”Jag är inte hungrig längre” sa hon och reste sig upp och gick ut ur matsalen.

När hon kom ut i slottsträdgården gick hon bort till trädet som hon hade klättrat i för bara någon timme sedan. Med hjälp av det kom hon upp på muren, där hon satte sig och lutade huvudet mot trädstammen som gick högre än muren. Hon tittade bort mot Camelot, det som var så nära men ändå så långt borta.