Winter is coming

Det fridfulla uttrycket som strukit sig över Aidans fräkniga ansikte får Earendil att le. Det ser ut som att den andre är bortom alla sina besvär en kort stund, liksom svävande. Det svaga ljudet från bäckarna, fågelkvittren och blåsten i träden kan få en att känna sig så säker, fridfull. Earendil själv kan få uppleva det ofta, bara han finner sig tiden att sätta sig vid vattnet och endast ta det lugnt.. på senaste tiden har det inte blivit mycket sådant, och uppenbarligen är det ingen vardaglig känsla för tjugotvååringen heller. Under dagarna då de varit riktigt nära hade de visserligen kunnat prata om allt och alla, tala fritt utan några dömande. Men de kunde även sitta i tystnad och bara lyssna på världen runt omkring dem. Aidans ansikte, hela hans aura och känslan han ger Earendil av endast sin närvaro får alven att känna sig hemma. Han har glömt bort hur det känts, för någon sådan känsla har han inte med någon av sina syskon. Tyvärr.
"Ger det här dig nostalgi?" frågar han medan en liten entita flyger förbi, stannar upp på ett ut av fingrarna som pillar med grässtråna. Earendil vrider lite på huvudet, bevakar den lilla, söta fågeln som naivt lägger sig ner bekvämt i hans uppslagna handflata. Näbben däremot gnager sig försiktigt fram. Djur har han alltid varit bra med.

Aidan har rätt, ibland måste man vara lite självisk. Men är det särskilt vettigt när flera liv kanske, mer eller mindre står på spel? Nej, i Earendils ögon gör det inte det.. och antagligen instämmer både den äldsta brodern och fadern om det.
"Om det inte stått liv på spel hade jag nog faktiskt vägrat," berättar han med en nick. Definitivt. Om han ska gifta sig med en människa överhuvudtaget, ska det vara någon som faktiskt fångat hans hjärta. Någon han faktiskt känner starka känslor för, och både har sett och konverserat med innan. "Men tyvärr så gör det ju det.." tvekandes låter han sitt pekfinger försiktigt röra vid den lilla fågelns fjädrar, noga med att inte skrämma den. Dock glider de blåa ögonen tillbaka till Aidan, där de fäster sig. "Tycker att det är typiskt att jag antagligen kommer behöva sticka snart, nu när vi fått kontakt igen."

Äh, det var väl ändå uppenbart att deras samtal sinsemellan gav Aidan nostalgi. Och det var inte bara Earendil som gav upphov till den, utan även landskapet tillsammans med de vackra vyerna. Allting påminde honom om hur det varit förr - hur allting varit simpelt och lyckan sprudlat från dag ut till dag in. Det hade varit nästintill perfekt, nu när han verkligen tog sig tiden att minnas och tänka tillbaka på det hela. Han önskade nästan att han kunnat åka tillbaka i tiden och återuppleva allt det där fridfulla. För under den tiden hade det varken funnits smärta eller komplikationer, i alla fall inte för tjugotvååringen som inte haft en enda oro i livet överhuvudtaget. Eller jo, han hade oroat sig ganska mycket över vad föräldrarna skulle ge honom för straff när han återvände tillbaka hem mitt i natten. Men värre än så hade det inte varit, och helt ärligt var ju det inte så illa ens det. Alla barn var tvungna att uppfostras på ett sätt eller ett annat, och det hade aldrig fungerat att skrika och gorma på Aidan. Han hade alltid vänt dövörat till och totalt skitit i uppmaningarna och orden. Med andra ord hade han varit en förbaskat jobbig liten unge tillbaka i tiden.
De bruna ögonen gled ner mot fågeln som bosatt sig i alvens öppna handflata, samtidigt som han noggrant lyssnade på den andres ord. Sedan försökte han sig på att själv snudda vid fågeln, men då tog den genast till flykten och susade iväg över bäcken. Inte så konstigt egentligen, när msn väl börjar tänka på saken.

”Till Kings Landing eller?” Undrade den yngre och tillät sig själv att ännu en gång studera Earendil. ”Kan hon inte kila hit först då? Så får du i alla fall se vem det är du kommer spendera resten av ditt liv med”, fortsatte han och rynkade pannan. Det kändes ändå inte rätt att ge upp allting för någonting sådant. Visst, det kanske stod liv på spel, men ändå - ändå kändes det bara förskräckligt fel. Aidans ord hade troligen inte gjort någonting bättre heller, utan varit mer utav något passivt aggressivt slag. Med en liten grimas slöt han ögonlocken och strök försiktigt med fingrarna över tinningarna.
”Förlåt, det var inte min mening att låta så sjukt brysk och kall”, mumlade han och skakade på huvudet, så att de ljusbruna lockarna studsade omkring. ”Det brukar bli såhär timmarna innan månen..antar att det inte finns någonting att göra åt det hela.” Han skrattade bittert och ruskade ännu en gång på sig, fortfarande utan att inse hur tiden rusade iväg. Ibland var tjugotvååringen verkligen mer än obetänksam, både på gott och ont. Fast nu var det ju så att det för det mesta endast resulterade i negativa resultat, istället för goda sådana.

Be Lannister familjen att komma dit? Jo, kanske det skulle vara något att eftertrakta om man heter Earendil, eller tillhör hans familj. Men allihop vet att familjen uppe i Kings Landing inte riktigt fungerar på det viset, de är inte så flexibla. Det är väl förståeligt med tanke på hur många som vill se deras huvuden på spjut, men de har endast sig själva att skylla på. Alven är tyst ett bra tag, osäker på hur länge han betraktar den lilla fågeln, som tillslut flyger iväg av Aidans lilla kontakt. Människor är läskigare, de strålar inte ut samma, säkra aura som alverna i samhället har en tendens att göra. Earendil kan inte döma den lilla entitan som flyr sin kos.
"Jag tror hon är minst lika nervöst, och ogillande som jag." påpekar han medan de blå ögonen följer efter fågelns snabba vingar. Försiktigt sträcker han på fingrarna, vickar på dem försiktigt innan han griper tag om sitt halsband igen. Precis som många andra har Earendil stor lust att hålla sina händer upptagna, bara pillandes med något. Vad som helst. Men en liten söt fågel är bästa alternativet. Helt klart. "Hela den familjen är väldigt angelägna om att alla ska komma till dem, precis som Stark familjen behövt." Lannisters är inte några att lita på, åtminstone inte de vuxna i släktet. Earendil vet ju faktiskt ingenting om henne, hon kanske är snäll, tålmodig och förståndig. Men hennes föräldrar, och hennes bror är tillräckligt för att få honom att vilja gömma sig bakom ett träd.

"Du lät inte alls brysk och kall." Eller ja, iallafall inte så att den fullvuxna alven uppfattat det. Vilket han alltid brukar göra, uppfatta allt och alla. Med seg kropp, som blivit alldeles för bekväm på gräset, sätter sig Earendil upp bara för att låta sina ögon drunkna i Aidans. "När måste du röra dig tillbaka? Vill inte tvinga dig att stanna här.." fundersamt drar han upp några grässtrån och stryker de försiktigt över fotsulan, bara för att få huden att knottra sig av allt kittlande. "Kan försöka prata med han jag känner om ringen idag."

”Jag vet typ ingenting om det släktet, så borde kanske hålla klaffen?” Muttrade Aidan och bet sig själv löst i underläppen, med händerna virade omkring fötterna och överkroppen lätt vaggandes. ”Men jag tycker ändå att ni borde få träffa varandra innan ni tar nästa steg, vilket inte borde vara allt för mycket att fråga om”, fortsatte han och rätade lite på ryggen. Fötterna släpptes löst och benen rätade ut sig över gräset, samtidigt som tjugotvååringen lutade sig tillbaka med armarna som stöd. Ögonen var stelt fästa framför sig, men de stirrade inte tomt. Nej, han var noga med att ta in allting som skedde runtomkring dem, i hopp om att kunna hålla fast vid minnena under natten och bevara dem för all framtid. För det var just sådana grejer som man faktiskt ville minnas, ville komma ihåg och tänka tillbaka på lite då och då. Fåglarnas vackra visor, den svala sommarbrisen, solen som gled längre och längre ner på himlen, för att inte tala om Earendil. Men sedan fanns det ju även vissa detaljer som han gärna glömde - till exempel faktumet att den andre snart skulle bege sig, vilket betydde att de knappast skulle hinna skapa några nya, underbara minnen tillsammans. Ingen ny gunga vid bäcken, inga långa promenader eller djupa samtal om livet. Nej, allting skulle inom en snar framtid vara som bortblåst, precis som förr. Det var någonting som fick den yngre att känna sig mer än olustig, tillsammans med vetskapen angående det påtvingade giftermålet.

“När borde jag röra mig tillbaka?” Upprepade Aidan frånvarande och slet och rev i gräset, innan han snabbt ångrade sig på grund all den smuts som bosatte sig på handflatorna. ”Tja..jag borde väl redan ha gått för ett bra tag sedan”, erkände han slutligen och sneglade ner mot de bara fötterna. Egentligen borde han rest sig upp och knallat iväg med en gång, kanske till och med sprungit hela vägen hem. Men han orkade verkligen inte röra på sig, utan kände sig fastklistrad vid det frodiga gräset. Eller egentligen kände han sig väl snarare som fastbunden vid Earendil, däremot utan att erkänna detta för sig själv. Sådana tankar fick utan undantag inte förekomma. De var ingenting annat än ett stort nej och schas.
”Och vadå tvinga mig till att stanna här? Jag hade redan gått om jag inte verkligen haft lust att sitta här och tala med dig, eller hur?” Påpekade tjugotvååringen och kliade sig själv löst över käkbenet. ”Förresten så är det ingen brådska med den där ringen, jag klarar mig ganska bra utan den”, förklarade han med ett litet försäkrande leende och fuktade kvickt läpparna.

Nej, egentligen vet ju inte Earendil så jättemycket om familjen Lannister heller. Iallafall inte personligt. Det är mycket möjligt att fadern och Fearenduil vänder lite på sanningen för att få sig själva att må bättre. Men vanligtvis är de äldre väldigt sanningsenliga, både med sig själva och resten av den lilla familjen. Något som är lätt att konstatera är väl ändå att den fullvuxna alven antagligen vet mer om den familjen än Aidan. Aidan behöver som tur är inte träffa dem, det skulle han nog inte vilja.
"Nej nej, håll inte klaffen. Jag uppskattar faktiskt din synpunkt väldigt mycket ska du veta." försäkrar Earendil och stryker försiktigt bort några grässtrån som fastnat på de blöta fötterna. Det är sant. Aidans tankar från hans ståndpunkt skiljer sig en hel del från vad resten av familjen tänker. Det är rätt skönt, att veta att han inte är fullständigt självisk som inte vill bli bortgift. "Kanske inte.. tack." Jo, kanske de kan få träffa varandra en gång innan de bestämmer sig. Egentligen har ju varken Earendil eller Lannisters äldsta dotter någonting att säga till om, men om båda protesterar.. vad skulle hända då?

Benen lägger sig i skräddare istället för att ligga utsträckta över gräset. Han stryker ett grässtrå över Aidans fot, endast för att försöka kittla honom. Om han inte minns helt fel så är tjugotvååringen kittlig, eller han hade iallafall varit.
"Jo, egentligen vet ju jag det." svarar han i en mumlande ton, Aidan brukade aldrig göra någonting som han i faktum inte vill. Earendil borde ha kommit ihåg det. I vilket fall som helst gör det honom lättad. Han är faktiskt lite orolig, känner sig illa till mods. När de säger adjö för dagen, kommer det att ta lika lång tid för dem att träffas igen? Kanske inte alls, om nu den fullvuxna alven ska flytta bort från staden. Aidan måste ju få ringen på något sätt, men ändå mår Earendil illa av tanken att aldrig få se honom igen. Ja, han hade klarat sig i flera år, men nu när de är tillbaka till det här fridfulla stället vill han aldrig lämna det. Löjligt? Kanske lite.. men det är sanningen, ingen med att försöka förneka det. "Vill du träffas igen imorgon?" Åh jösses, nu kommer han säkert kväva den yngre.

Frågan som kom där på slutet gjorde Aidan mer eller mindre ställd, och han vände osäkert de mörkbruna ögonen mot Earendil. Den hade inte bara tagit honom på sängen, utan även fått honom att känna sig komplett modfälld. Med ett bistert leende strykande över de relativt fylliga läpparna, skakade han därför på huvudet och vände snart bort blicken. Till skillnad från några sekunder sedan var den helt blank och tom, omöjlig att tyda eller förstå sig på. Egentligen ville han ju svara ja på den där frågan och spendera alla de kommande dagarna i alvens sällskap, men morgondagen skulle som vanligt vara ett helvete och tjugotvååringen skulle nog inte vara i stånd att umgås med någon annan än sin säng.
”Förlåt”, viskade han och skakade ännu en gång på huvudet, utan att vika undan med blicken. ”Jag brukar aldrig må speciellt bra efter nätter som den kommande”, skyndade han sig därefter att förklara och slöt ögonlocken, tvingade bort självömkan som fattat ett grepp runt midjan på honom.

Inom några veckor skulle Earendil ha farit iväg på andra äventyr, och när det väl skedde skulle de troligen aldrig se varandra igen. Trots att de nyss upptagit kontakten med varandra, kunde Aidan inte låta bli att känna sig extremt sorgsen över det faktumet. Helst av allt ville han ta vara på all den tid de hade kvar och tömma alla samtalsämnen och gå tusentals promenader genom skogen, hoppa utför vattenfall och simma i vattendragen.
”Tro mig, jag vill verkligen..” fortsatte han tyst och vickade på tårna. ”..men brukar alltid lida av huvudvärk och hög feber, vilket inte gör mig varken trevlig att tala med eller trevlig överhuvudtaget. Och ibland dröjer det tills långt in på morgonen innan jag..ehm..du vet, återgår till mina älskade händer och två ben.”

Även någon som Earendil, som alltid varit väldigt duktig på att läsa av personer, deras tankar, känslor och mående är väldigt.. kluven på vad det är som får Aidan att be så mycket om ursäkt. Han har ju inte valt att behöva gå igenom det som hänt honom, allt som hänt honom är långt ifrån hans egna fel. Det gör honom aningen besviken, visserligen inte på Aidan, men på universum som tvingar någon så godhjärtat behöva gå igenom något sådant. Det är verkligen en fråga han kan svara på, antagligen ingen i hans närhet heller.
"Snälla, be inte om ursäkt." skyndar sig Earendil och skakar protesterande på huvudet, som en liten barnunge. Inombords är han ju faktiskt en liten barnunge, som saknat sin vän lite för mycket. "Med tanke på att alla dina ben knäcks så är det väl inte konstigt att du mår dåligt efteråt, det var faktiskt dumt att jag ens frågade." Ja, det var minst sagt dumt. Sånt är ju underförstått. Earendil skulle inte direkt vara ett bra sällskap efter ett krig, där många dött och han själv alternativt blivit skadad. Och ibland vill han vara ensam, ifred för att tänka. Eller inte tänka. Men ibland vill han även vara med någon som kan få honom att glömma bort allt som gör ont, alla dumma tankar, och kanske Aidan känner att han behöver det också?

Det är underligt det där, hur Earendil försöker finna en förklaring till allt. Varför ska Aidan behöva förlora kontrollen, knäcka alla sina ben bara för att sedan gå igenom hög feber och huvudvärk? Kanske det var slumpen som gjorde att Aidan stötte på den där vargen i skogen, men Earendil förstår inte hur universum tillåtit det.. någon gud tror han inte på, men på något större, mer invecklat? Ja. Ibland kan det verkligen göra tankegångarna och vissa stunder ännu svårare än de redan är utan mer komplikationer.
"Du kanske inte är så trevlig då, vilket är fullkomligt förståeligt." påbörjar han fundersamt och sjunker ner på mage för att fortsätta stryka grässtråna över fotsulan. "Men jag kan fortfarande hälsa på dig, om du vill? Bara hålla dig sällskap?"

”Jag tycker inte att det var en dum fråga, inte alls”, påpekade Aidan sanningsenligt lutade en aning på huvudet, medan de mörka ögonen följde ett stim med små fiskar som kilade förbi nedanför dem. ”Det är nog inte så lätt att föreställa sig hur det är för någon som mig, precis som jag inte ens kan börja tänka på hur det måste kännas att vara fast i din position”, sade han därefter och började göra tappra försök till att komma upp på benen. Handflatorna trycktes mot gräset som kittlade under dem och pressade tjugotvååringen upp på huk, där han sedan satt och vinglade ett bra tag. Först åt vänster och sedan höger, framåt och tillbaka. Hela världen verkade ha fått för sig att slå spinn på sig själv, så att fästa blicken på något fast objekt för att återfinna balansen kom inte på tal. Det hade ju annars varit en ganska bra idé - att kolla på någonting som stod blickstilla för att fortsättningsvis försöka lura sig själv till att göra likadant. Men det gick som sagt inte när allt snurrade lik förbaskat.

Till slut lugnade spinnandet ner sig och tjugotvååringen tog sig äntligen upp på benen, även om det var med vissa svårigheter. När han väl återfått alla sinnen, tog han sig tiden att tänka över Earendils förslag och kom fram till att det var omöjligt att tacka nej. De hade som sagt inte så långa tillfällen på sig till att umgås, så det var lika bra att passa på medan chansen stod serverad på ett silverfat.
”Om du känner att du vill det och att du kan stå ut med mig, så får du mer än gärna göra det”, svarade Aidan och såg genuint tacksam ut. Resten av familjen hade en tendens att undvika honom under dagen efter allt det där hemska, och i vissa fall kände han sig både ensam och bedrövlig på samma gång. Kanske det var en bra sak att få lite sällskap och kanske även vård? Alven hade ju alltid varit bra på att få den yngre på bättre tankar.
”Försökte du kittla mig innan, eller vad handlade det där grässtrået om?” Undrade han och försökte därmed bryta deras föregående samtal. Jodå, han hade allt känt hur någonting varit där och kittlat mot huden. Tyvärr var den alldeles för grov och hård för att det skulle kittlas riktigt ordentligt dock. Så blev det efter tillräckligt många dagar utan skor på hårt underlag.

Kanske det inte var en dum fråga, nu när de är i det scenariot de är i, men Earendil brukar alltid kunna hantera nya situationer relativt väl. Orden brukar bara flyga ur mun på honom, som om den är en liten vacker älva inuti honom som trollar fram alla svar till alla samtal. Oftast värmande, riktiga ord. Han har ingen aning om vart det kommer ifrån, och tyvärr blir han lite besviken på sig själv av att han inte kunnat läsa av stunden. Vad som var bäst att säga. Speciellt när det gäller Aidan, allt ska inte behöva sägas.. vissa saker ska vara underförstått, och när det gäller tjugotvååringen är det fler saker som hör till det. Earendil finner sig själv vilja förstå den andres situation, på vilka sätt han kan hjälpa till bortsett från att fixa ringen. Finns det några andra sätt? Att bara finnas där, vårda och prata är väl det bästa. Så att Aidan inte känner sig ensam. Ensamhet kan vara väldigt kvävande, den fullvuxna alven har själv känt det flera gånger om under sin livspann. Men finns det något annat?

"Jag känner definitivt att jag vill det." konstaterar han med ett glatt, lysande leende. Ett sånt där leende som familjen blivit känd för, strålande som solsken. Earendil själv däremot har inte riktigt sätt det på det viset. Han vill verkligen finnas där för Aidan, så mycket han kan. Uppenbarligen har han missat en hel del de senaste åren, och han vill hinna ikapp, om det på något sätt är omöjligt.
Oskyldigt höjer han de stora, blåa ögonen mot tjugotvååringen som ställt sig upp på det vackert gröna gräset. Earendil vickar på ögonbrynen och nickar nöjt. "Jepp.. fick dig inte att skratta så mycket som jag hoppats."

Det var nästan gulligt hur Earendil försökt liva upp situationen genom att kittla Aidan under fötterna. Tyvärr hade han inte mycket till känsel varken på höger eller vänster fot, men det var ändå underhållande och även värmande.
”Synd att jag har så pass hårda fotsulor att jag inte kände det, annars hade jag nog klagat mer än högljutt”, sade han och log snett. Händerna fann sig återigen mitt bland havet av ljusbruna lockar och drog om och om igen genom den tjocka kalufsen. Om det var någonting han verkligen gillade med sig själv så var det just håret, då det var så förbaskat mjukt och hälsosamt. Resten av tjugotvååringen var ju sorgligt nog inte det, men han hade i alla fall någonting att glädjas över.
Han sneglade återigen upp mot himlen, först med ett fridfullt uttryck över ansiktet som däremot snart försvann. Hur nära inpå var kvällningen egentligen? Skulle han hinna hem i tid? En olustig känsla sköljde över den ungs mannen, som om någon hällt en hink med kallt vatten över honom. Fan, han borde ha Berit mer betänksam, speciellt då han visste precis hur det brukade kunna vara.

”Jag måste verkligen dra, men jag är inte ens säker på om jag kommer hinna tillbaka hem innan det..innan det händer”, erkände Aidan tyst och ruskade på huvudet. ”Äsch, det går säkert bra”, konstaterade han snabbt därefter och pressade fram ett litet leende, med blicken fäst på Earendil. ”Då ses vi imorgon då? Önska mig lycka till!” Avslutade tjugotvååringen och slängde på sig både skor och strumpor innan han rusade tillbaka upp mot grinden. Fötterna grävde ner sig i gräset och stegen blev snabbt tunga och ostadiga. Nej, nu var det bara att bita ihop. Det var bara någon dryg mil hem, vilket han skulle klara på mindre än två timmar. Förhoppningsvis skulle det räcka till, men hade han haft något annat val så hade han troligen inte ens vågat sig på att chansa. I vanliga fall brukade han vara väldigt försiktig under dagar som dessa, men så mycket annat hade hunnit komma i vägen och samtalet med alven hade varit på tok för trevligt. Herrejösses.