Voldemort's Victory

"Du borde prata med henne" sa Severus och Cara suckade, som om hon inte försökt det innan, med alla andra. I början hade hon försökt, hon hade pratat med alla, och vad hade det resulterat i? Jo de hade frågat om fler tjänster, samtidigt som de börjat avsky henne, innan de försökt få henne dödad. Nej hon var färdig med att samtala med folk.
"Nej" var allt hon svarade innan hon svepte vinglaset, fortare än hon borde antagligen, men ingen av männen sa något. "Jag beger mig ut, ensam!"
De båda såg osäkert på varandra, medvetna om farorna, precis som hon var, men innan de hann säga något hade hon tagit sin kappa och lämnat byggnaden. Hon behövde vara ensam en stund, lugna ner sig. Hon passerade en människa, hon visste inte vem det var, vilken ställning de hade men hon brydde sig inte, utan slängde bara den dödliga förbannelsen över mannen utan att blinka. Hon brydde sig inte. Hade hon varit i en annan sinnesstämning hade hon kanske reagerat på hur han fick ta emot en del av hennes ilska, men det gjorde hon inte, utan istället vandrade hon vidare på de nu nästan helt tomma gatorna. Hon hörde ljud någonstans ifrån men personen höll sig undan henne och hon tänkte inte leta efter källan. Hon passerade en gammal byggnad och sprängde den i luften, och det var långt ifrån ett hälsosamt sätt att reagera, men det tog bort en del av hennes ilska.

Solara trollade fram en varm filt till Mary och svepte om alfen innan hon la henne på marken. Själv började hon rensa bland de vissna blommorna på graven och gjorde rent stenen från mossa. Hon ville göra det fint innan hon begav sig av, var hon nu skulle. Hon höll hela tiden ett vakande öga över alfen, var säkert inte bra för henne att vara ute så, men vart skulle hon ta vägen?
Slutligen trollade hon fram en blomsterkrans med röda rosor och la framför stenen, det hade varit hennes fars favoritblommor.
"Jag saknar dig." mumlar hon och smeker stenen innan hon lutar sig mot den, lägger Mary i sitt knä för att hålla henne varm och låter tårarna falla. Hon hade väl senast gråtit då hon var runt 5, men nu kom det i överflöd och det kändes som om något lättade enormt.

Cara hade ingen tid att reagera innan Draco stod framför henne, slaget kom så fort han såg henne och hon kände och hörde hur näsbenet sprack. Det tog inte lång tid innan blodet började forsa och smärtan, trotts att hon försökte hindra den, framtvingade tårar i ögonen.
"Det där är för att Jezebel var vid din sida sist, hindrade mig ifrån att göra som jag ville" fräste han, som om anledningen skulle spela någon roll. "Jag har fortfarande inte fått den där positionen"
"Vad vill du att jag skall göra åt det. Jag kan inte tvinga honom" svarade hon så gott hon kunde, något som förargade Draco mer, och han drog tag i hennes hår.
"Gör vad du måste" sa Draco kallt samtidigt som hans hand vandrade ner emot hennes klänning och långsamt lyfte den, hon reagerade knappt, det skulle inte vara första gången han gjorde något sådant, men istället tog han tag i hennes stav, och hon såg suddigt på när han bröt den, och hon kunde inte hindra sig själv ifrån att skrika. "Det här är för att det tog sådan tid på dig"
Med de orden kastade han hennes stav framför hennes fötter, i bitar innan han lämnade henne. Hon kunde få en ny stav, utan problem, men hon hade haft den sedan hon var elva, och se den sönder smärtade. Hon torkade av ansiktet så gott hon kunde med ärmen, men hon kunde inte hindra blodet helt och hon suckade. Först tänkte hon återvända till Jezebel, men istället bestämde hon sig för att åka till sin far och försöka få det Draco önskade ordnat.

Solara drog sig upp till stående ställning och lyfte upp Mary. Det var opraktiskt att gå runt och bära på alfen såhär, skulle någon komma skulle hon inte kunna göra något åt det. Istället transfererade hon sig till närmsta by och bröt sig in i närmsta barnbutik. Eller ja, det var kanske lite väl dramatiskt att säga bröt sig in då hon bara gick in genom den uppbrutna dörren.
Det var en gammal mugglarbutik och kanske de hade vad hon sökte. Efter ett tag finner hon det en dammig plastförpackning innehållande en sån där sele man bar barn i.
Solara rycker upp den och försöker finna ut hur alla band ska vara sattfasta. Hon drar på alfen ett par extra sockor och en mössa hon finner för att den ska hålla sig varm. Sedan sätter hon alfen i selen och knyter den på sig själv så alfen sitter som en liten ryggsäck på ryggen.
Sedan var det väl bara att gå? Innan dess går hon några varv i övriga butiker om hon finner något hon kan ha. Hon visste inte ens var de skulle, om det ens gick att gå över gränsen som det var nu?
Hon kliar på märket, hoppades att de inte visste var hon var nu eller ens brydde sig. Ingen hade tillkallat henne och det var positivt, hon hoppades att de bar glömt bort henne. Säkert hade de flera frivilliga dödsätare som det nu var att det inte var någon ide att tvinga henne. Eller så hade det inte funkat då hon var utanför landet.

Cara såg inte ens på dödsätarna, utan gick bara ilsket förbi dem, kanske var det hennes humör och sätt som fick dem att rygga undan, påminde om hennes far. Det kändes som om de ofta glömde av vem hon egentligen var, som om de antingen glömde av hennes existens då hon sällan var där, eller såg henne som ett oskyldigt vilset barn, någon som man kunde röja ur vägen. Hon var inget av det där, och de borde veta det, men hon slog upp dörren och gick argt upp på sin fars kontor, utan att bry sig om ifall han var upptagen. Men Voldemort satt bakom sitt skrivbord läsandes dokument och hon kunde se ilskan i hans ögon när dörren slogs upp, men när han fick syn på henne och hur hon såg ut, mjuknade hans uttryck direkt.
"Vad har hänt?" frågade han och hon gav honom en arg blick, var det inte uppenbart.
"Syns inte det?" fräste hon och slog sig ner på en stol, allt det här var i grund och botten hans fel, om han inte förstört Draco's familj hade Draco antagligen aldrig gett sig på henne. Självklart var det bara spekulationer, men trovärdiga sådana.
"Vem gjorde det?"
"Någon ur ordern, vet inte vem. Draco räddade mig" ljög hon och hon kunde se förvåningen i Voldemort's ögon.
"Disareali?"
"Jag gick ut utan honom. Jag behöver ingen barnvakt"
"Bevisen säger annat" sa hennes far och om situationen hade varit annorlunda hade hon kanske skrattat, nu blängde hon bara argt på honom istället.
"Jag lovade Draco den där tjänsten som tack" sa hon trött och hennes far såg på henne med ilsken blick. "Skall du slå mig också. Sikta på kindbenet, det är inte brutet ännu"
Voldemort såg ut att tänka på det en sekund, inte för att det hade bekommit henne.
"Jag antar att han förtjänar det efter vad han gjorde"
"Mm" var allt hon svarade och stod upp.
"Vart skall du?"
"Hem, inte så att det finns mycket mer för mig att göra här, och Jezebel behöver se över mitt ansikte då jag fördrog hur det såg ut innan"
"Varför gör du det inte själv?"
"Förutom att de bröt min stav så föredrar jag att ha en läkare som ser över det" sa hon innan hon lämnade sin far och transfererade sig hem.

Solara transfererade dem till utkanten av London, hon visste inte exakt var och om det gick någon gräns för hur långt de kunde gå. Men utanför London verkade gå. Hon kommer ut på landsbygden då hon hör Mary gny till. Snabbt får Solara av sig selen och håller om Mary. Hon känner på pannan, alfen var varm.
"Fan" svor Solara till, alfen var verkligen inte i stånd till att fara någonstans nu. Hennes blick far över de vida åkrarna, eller det som varit åkrar och ser en liten stuga. Där kanske hon kunde bo? För tillfället i alla fall, tills Mary blivit bättre.
Solara transfererar sig dit, det verkade tyst och övergivet. Hon mumlar några ord, men staven visar inte att något liv är där. Stugan verkar vara en gammal sommarstuga, med brunn och dass på gården. Solara trycker upp dörren med ett gnisslande och hostar till av allt dam som far upp. Stugan var inte stor, ett sovrum med en säng, ett kök med vedspis och inte mycket mer. Men det hela kunde bli bra, hon kunde fixa det.

Cara landade i vardagsrummet och båda män såg på henne, och det tog inte lång tid innan de var vid hennes sida.
"Vad hände?" frågade Severus med en oroad stämma samtidigt som Jezebel placerade henne på en stol.
"Draco" Muttrade hon, och genast var ilskan påtaglig ifrån de båda och hon la en arm på Severus, för att hindra honom ifrån att gå.
"Någon måste prata med honom"
"Och göra vad? Det kommer inte hjälpa, och allt jag kämpat för kommer vara förlorat"
"Jag vet, men jag gillar inte vad han gör emot dig" sa Sev och Cara himlade med ögonen, som om hon gillade det mer.
"Det här kommer göra ont" sa Jezebel men hon ryckte bara på axlarna, det var inte så att smärtan kunde bli värre. Jezebel nickade innan han knäckte tillbaka hennes näsa, och för en sekund tappade hon andan och han gav henne en ursäktande blick men hon log svagt mot honom innan han helade de brutna benen och gick för att hämta något hon kunde torka av sig med, medan Severus satte sig ner bredvid henne.
"Jag är okej" sa hon och han svarade inte, samtidigt som han tog hennes hand.

Solara sätter igång några städformler i köket så det blev någorlunda snyggt och sanerar sedan madrassen som hon drar in i köket. Där lägger hon försiktigt den nu brännheta Mary medans hon försöker sätta eld i spisen. Det går efter ett tag och hon hämtar vatten, gör rent en av grytorna och kokar vatten. Hon hade egentligen ingen aning om vad hon skulle göra och det enda hon kunde göra var en dryck som var smärtlindrande och febernedsättande. Hon letar efter ingredienserna i sin ryggsäck och suckar. Trolldryck hade aldrig varit hennes starka sida även om hon fick godkänt på det. Hon värmer upp vattnet och häller i ingredienserna som hon skulle, fantastiskt att hon ens klarade av det.
När som drycken puttrar håller hon om Mary, förvandlade vattnet till is för att kyla alfen.
"Snälla, snälla lämna mig inte." säger hon nästan feberartat hon med, utan att veta att hennes egen feber hade stigit.
Hon hade helt glömt bort att skydda stugan så ingen skulle kunna komma in där, hela hennes väsen var inställd på att fixa alfen.

Luna hade väntat på att Solara skulle höra av sig. När hon inte gjorde det gick hon själv till huset. Hon visste hur nere Solara var och vad hon kunde ta sig till i det tillstånd hon var.
Det som mötte henne var ingen lovande syn, huset var nerbränt till grunden. Hon kände paniken stiga inom sig. Hade Solara gjort det med vilje? Låg hon där bland askan? Hon som verkade ha kommit över det.
Beslutsamt transfererar hon sig till någon hon inte sett på år och dar, men de hade inte heller umgåtts i skolan. Luna hade dock inte beskyllt Cara för något till och med försvarat henne ibland. Men Luna var också en ensam själ och ingen orkade egentligen umgås med henne det hade hon märkt nu.
Då hon landar framför Caras dörr knackar hon på och väntar att någon ska öppna.

Försiktigt med mjuka rörelser tvättar Jezebel bort blodet ifrån hennes ansikte, men trotts att han var varsam smärtade det. Tack och lov hade Jezebel använt en formel som fått blåmärkena att försvinna, något som gladde henne då hon inte ville se ut som en smurf i ansiktet. Severus reste på sig och hon tittade på honom.
"Vart skall du?" frågade hon, oroad över att han hade ändrat sig och skulle ge sig av efter Draco.
"Jag skall göra vad du borde ha gjort, se hur det är med Solara" sa han och hon gav honom en trött blick.
"Som om jag har tid med hennes problem" sa hon bara kallt och Severus suckade innan han transfererade sig ifrån lägenheten. "Tack"
Jezebel såg på henne och la ömt en hand över hennes kind och strök den.
"Inget att tacka för" sa han innan det plötsligt knackade och de båda såg på varandra. Jezebel drog sin stav och gick emot dörren för att öppna, för att mötas av honom en främmande kvinna.
"Luna?" sa Cara förvånat och den blonda kvinna steg in när Jezebel släppte in henne, innan han återvände till Cara för att torka bort det sista av blodet. "En liten olycka bara"
Luna sa inget, utan log bara, och ifall Cara skulle vara helt ärlig så var Luna en av de få personer som hon inte hade något emot. Kanske för att den andre aldrig kommit till henne och bett om något, eller försökt få henne dödad. Dock misstänkte hon att det första nu skulle brytas, men hon visste inte varför.
"Jag ber om ursäkt för att jag stör så sent" började hon och gick närmare "Men jag fann Solara's hus nerbrunnet och undrar ifall du sett henne?"
Frågan gjorde inte Cara direkt upprörd, då det endast var en fråga, inget krav inget annat.
"Hon var här för några timmar sedan med sin alf. Alfen var skadad men båda levde" sa hon och tog ett djupt andetag när Jezebel kom för nära näsan, han gav henne en ursäktande blick men hon log bara. "Vi undersökte dem, sen gav de sig av, men jag vet inte vart. Severus bestämde sig för att leta upp henne av någon jävla anledning"
Luna visste inte vad hon skulle svara. Cara kunde se att hon var lättad över att veta att Solara levde, men mer än så kunde inte Cara avgöra.
"Feel free to stay until he returns" sa hon till Luna som nickade och långsamt slog sig ner på en stol.

Solara satt med alfen i knäet, febern på alfen hade gått ner och hon kände sig svalare eller var det för att Solara blev varmare?
Ett ljudligt PANG fick henne att vakna till och snabbt ta sig upp samtidigt som hon slänger från sig en förbannelse mot vem det nu var. Hon svär ljudligt, hon hade glömt att lägga på skyddsformlerna och detta kunde kosta dem livet. Mannen parerar och då han kommer fram i ljuset ser hon att det är Snape.
"Professor Snape?" sa hon förvånat, vad gjorde han här av alla ställen? Hon tänkte för tillfället inte på att han var nära till Cara. Det roliga var att hon frågade honom i samma röst hon använt i skolan. Hela han påminde om den förhatliga skolan även om det inte personligen var hans fel.

Luna sätter sig ner i en av fåtöljerna och väntar med benen i kors. Hon tar efter ett tag fram en stickning och börjar prata.
"Jo, tänkte att du kunde veta var hon var. Solara talade om hur mycket hon saknade dig, ni verkade ändå ha kul i skolan." log hon. Hon och Solara hade hängt på skolan, eller snarare hängt för att de inte fick vara med andra och då pluggat istället. Sedan hade Luna funnit vänner i DA och hade mindre tid för Solara även om de ändå umgicks.