Med mitt hjärta i dina händer, del 1 (svenska)

AWEEEEEESOME!

Öh, gillar inte att McGonagall inte försöker lyssna på någon av dem *host*Sandra*host*. Adrien är en douchebag och kommer nog ta ett tag att jag gillar honom. Sandra är cool som inte låter sig tryckas ner utan står upp för henne och alla andra mugglarfödda.
Gillar verkligen ditt sätt att skriva. Hur du skriver alla känslorna som om det är hur lätt som helst! Och gud vad jag längtar till imorgon!

Du är så fantastiskt bra på att berätta och lägga fram det på ett intressant sätt. Ta till exempel första stycket efter 14 september 1996 - hur mycket som kommer fram på de raderna och hur det är berättat. Som en återblick på vad de fnissande tredjeårsflickorna delat med sig av.

Favoritreplik:
“Kallar du det där rent?” frågar han syrligt.
“Lika rent som ditt blod”, fnyser jag.

Varför klarar han inte att se in i hennes ögon längst? Både kanske för att han innerst inne börja känna något för henne och för att han kanske också har sina tvivel angående det "rena blodet" och hur viktigt det är? Innerst inne alltså. Undrar hur det kommer att utveckla sig och vad som kommer att bryta isen? Supernyfiken på kapitel 7 nu och hoppas på dubbelkapitel.

Nu blev det bara ett kapitel, eftersom jag tyckte att kapitel 7 och 8 blev onödigt långa och detaljerade har jag nämligen skrivit ihop dem till ett långt kapitel


Kapitel 7 - Adrien

12 april 1986

Solljuset flödar in genom salongens höga fönster, och får nästan hela rummet att bada i en varm, ljusgul färg. Jag sitter hopkrupen i ett hörn med mina leksaker, utom räckhåll för det glittrande ljuset. Alex och Isabelle sitter intill varandra vid det gamla bordet precis bredvid det största av fönstren. Framför dem ligger två tjocka högar med pergament, innehållande noggranna instruktioner om hur de ska bete sig då de officiellt invigs i Samfundet om bara några timmar. Det är vad jag tror i alla fall, jag är inte så bra på klockan än. Alex ger mig en irriterad blick, och även om jag kan se rädslan som finns bakom den blänger jag sårat ner på leksaksverisonen av Merlin som jag håller i min hand. Jag förstår att Alex är nervös. Bara tanken på att det är jag som kommer vara i hans skor om ett år, då jag fyllt sju och kan enligt Samfundets regler bli medlem officiellt.

Varför det är vid just sju års ålder vet jag inte, men enligt mor har det att göra med en gammal tro där sju ansågs vara den mest magiska siffran. Precis som vi renblodiga är det mest magiska folket. Jag sträcker automatiskt på mig vid den tanken. Det är det första jag någonsin fått lära mig, det som Alex ständigt påminner mig om på sitt dryga sätt. Blodet i våra vener innehåller den magiska kraften. Att någon utan koppling till magiskt blod skulle kunna ha magi är onaturligt. Om en renblodig blandar sitt blod med en mugglare besudlar han kanske det, men barnet som kommer från dem har ändå magin inom sig enligt arvsrätten. Smutsskallarna däremot, de är tjuvar. De tar del av den magiska kraften som inte tillhör dem, den magiska kraften som aldrig kommer tillhöra dem. Att låta dem använda den ostraffat är onaturligt. Otänkbart. Det är helt enkelt fel på alla sätt.

Mina tankar avbryts av ljudet av lätta steg. En ung kvinna som jag aldrig sett förut kommer in i rummet. Hon rör sig lätt och graciöst, svävande som en fe över det blankpolerade trägolvet, och när hon talar klingar hennes röst som en klocka.

“Det är snart dags”, uppmanar hon Isabelle och Alex, innan hon vänder sig mot mig och fortsätter. “Din mor väntar på dig i hallen.

Jag låter leksakerna jag håller falla till golvet, reser mig och skyndar ut ur rummet. Jämfört med den unga kvinnan känner jag mig klumpig och otymplig. Därför fylls jag av lättnad då jag ser mor stå och vänta på mig, och hur hennes ansikte spricker upp i det mjuka leendet som hon reserverat för mig och Alex. Hennes vitblonda hår är uppsatt i en avancerad knut i nacken och hon bär, precis som jag, sin finaste festklädnad. Jag springer fram till henne och slår armarna om hennes ben. Hon skrattar, och plockar med lätthet upp mig i sin famn.

“Är du redo för att se Alexander bli fullvärdig medlem i Samfundet?” frågar hon mjukt efter att ha gett mig en puss på pannan.

“Det är Isa också “, påminner jag henne strängt. “Isa OCH Alex.”

“Förstås”, skrattar hon. “Men glöm inte att titta efter riktigt ordentligt idag, så du vet hur det går till. Nästa år är det ju din tur.”

“Jag kommer ändå inte vara lika bra som Alex”, suckar jag, men mamma skakar bestämt på huvudet åt mig.

“Absolut inte. Adrien, hjärtat, jag vet att du kommer vara minst lika duktig som Alexander, om än inte bättre. Det finns i sitt blod.” Hon tystnar, och verkar osäker på om hon ska fortsätta eller inte. Dessvärre hinner hon inte besluta om det innan en högljudd klocksignal dånar genom byggnaden.

“Det är dags”, säger hon istället, och skyndar därefter genom hallen och in i en av sidokorriodorerna, med ett hårt grepp om mig där i hennes famn. Nyfiket ser jag mig omkring i korridoren. Att det är en stor ära att far är så högt inom Samfundet har jag begripit, men ändå önskar jag att jag kunde få se vad som finns i de många rum som jag och Alex förbjudits att gå in i. Jag hinner inte fundera särskilt länge på det, innan mor varsamt öppnar en dörr och går in.


Rummet vi befinner oss i är stort, större än salongen, större än vardagsrummet. Det är kanske till och med större än vår trädgård, som är ett av de största områden jag vet. Det finns inga fönster, med i stället täcks två av väggarna nästan helt av robusta träläktare, som når ända upp till taket. I mitten av rummet finns ett podium, och överallt finns svarta sammetstyg prydda med Samfundets märke, en mörkblå femuddig stjärna med orden ‘Ren Magi’ under, uppsatta. Jag kan inte låta bli att tycka att rummets storlek är förbryllande, när jag ser på Samfundets medlemmar som samlats inom rummets sammetsdraperade, svarta stenväggar. Trots att det verkar som om nästan alla 372 medlemmar som hör till den här provinsen är samlade här känns rummet luftigt, ja, näst intill folktomt.

“Varför är vi i ett så stort rum, fast vi inte är så många?” frågar jag mor när vi slagit oss ner ungefär i mitten av en läktare.

“Rummet ska användas i många år framöver, när Samfundet växt sig ännu större”, viskar hon tillbaka. “Men nu måste du vara tyst, du vill väl inte förstöra din brors största dag?”

Knappt hinner hon avsluta meningen innan en man iklädd en enkel, svart, klädnad kliver fram till podiet. Han harklar sig, och de få som inte tystnade vid åsynen av honom slutar genast tala. Efter att ha väntat några sekunder i tystnad, kanske för dramatisk effekt, talar han.

“Magiska bröder och systrar”, börjar han. “Vi har samlats här, i det rena blodets namn, för att inviga inte bara en, utan två, nya medlemmar i Renblodssamfundet. Alexander, Isabelle, kliv fram!”

Min bror och Isabelle dyker upp från någonstans på mitten av den främre raden. Isabelle ser livrädd ut, men Alex rör sig beslutsamt med en självsäker min på läpparna. Han kommer bli något stort inom Samfundet, min bror. Jag vet det, inte bara på grund av hans skarpa tunga och otroligt snabba inlärningsförmåga, utan genom de stolta blickarna som far alltid ger honom. Far har aldrig varit sen med att visa att Alex är hans favoritson, men det gör mig inte särskilt mycket. Visst gjorde det mig kanske ledsen under mina första år, men jag har mors outtröttliga kärlek, och det räcker mer än väl för mig.

Framme vid podiet påbörjar den svartklädde mannen någon sorts ritual tillsammans med två andra. När jag kollar noggrannare inser jag att den vackra kvinnan jag mötte tidigare är en av dem. Sedan minns jag mors ord och försöker koncentrera mig på hur ritualen går till. Men det är svårt att se allt från där vi sitter, och många av orden som sägs begriper jag inte ens. Efter vad som känns som timmar backar Alex och Isabelle äntligen några steg innan de vänder sig mot publiken. Genast reser sig alla under dånande applåder. Jag är inte sen att ivrigt göra detsamma, samtidigt som jag sneglar på mor. Hon klappar om möjligt ännu ivrigare än vad jag gör, med den stoltaste minen jag någonsin sett på henne.


9 juni 1990

“Som Gellert Grindelwalds ord en gång influerade trollkarlsvärlden, önskar Renblodssamfundet inget heller än att göra detsamma.” Alex’ röst ekar genom den utöver honom tysta salen. Det är typiskt min extraordinära bror, bara elva år gammal, att hålla tal för Samfundets nya medlemmar. Far påstår att om ett så ungt barn kan tala perfekt om oss, ger det oss garanterat starkare stöd hos nykomlingarna. Jag tycker det ser dumt ut, men måste ändå medge att glöden som finns i hans ögon då han talar är speciell.

“Men Grindelwald begick ett kritiskt misstag, ett misstag som kom att bli undergången för hans regim”, fortsätter min bror. “Hans felaktiga bedömning var att mugglarna var det stora hotet, när det i själva verket är de med smutsig blod, utan ett uns av magi i sin släkt, som hotar oss. ‘Magi blommar endast där den har plats att blomma’, påstod Grindelwald, men det stämmer inte. Smutsskallarna stjäl vår magi, vårt blodsarv. Ni som nu anslutit er till oss hjälper till att stoppa dem, hjälper till i kampen som är så viktig att det inte kan beskrivas med ord. Tack så mycket.”

Applåder och uppskattande rop ljuder över rummet när min bror lämnar talarplatsen. Den lugna bakgrundsmusiken som spelades innan hans tal tat vid igen, och de många medlemmar som har samlats i kväll fortsätter mingla runt. Alex skyndar fram till oss, och hinner inte ens öppna munnen innan mor drar in honom i en kram.

“Mycket bra gjort, min son”, berömmer far honom stolt. “Din ledarförmåga kommer säkerligen komma till nytta inom de närmaste åren.”

“Det låter troligt”, ljuder en röst bakom oss. Det är en av de nya medlemmarna, närmare bestämt en av fars kollegor samt hans fru och dotter. “Din son har en ljus framtid, sanna mina ord.”

“Jag skulle aldrig drömma om att säga något annat”, svarar far honom. “Och du och din familj har också en ljusare framtid tack vare er anslutning till Samfundet.”

Deras konversation fortsätter, men mitt lyssnande avbryts av ett mjukt ryck i ärmen på min klädnad. Det är kollegans dotter, en söt flicka i min ålder, med blankt, svart hår och klarröda läppar. Hon påminner mig om en docka, en sådan som mor lekte med som liten.

“Hej”, hälsar hon blygt. “Jag heter Bianca, vad heter du?”

“Adrien”, svarar jag, en aning chockad. Det är inte ofta någon talar specifikt till mig under Samfundets tillställningar. Givetvis händer det, men då vill de vanligtvis få reda på något om far eller Alex. Den här flickan, Bianca, verkar genuint intresserad av endast mig, något jag inte upplevt på länge.

“Jag är glad att min familj äntligen är en del av Samfundet”, berättar hon till mig. “Men jag förstår inte riktigt alla meningar med arbetet, kan inte du förklara?”

Jag tvekar lite innan jag svarar. Inte för att jag inte kan svara på hennes frågor, snarare tvärtom. Jag är minst lika smart och bra på att formulera mig som Alex, det som skiljer oss åt, med undantag för utseendet, är våra personligheter. Han är utåtriktad och öppen medan jag är tillbakadragen och egen. Han skriver tal och jag skriver dikter. Han spelar quidditch och jag spelar piano. Ändå verkar det som Bianca, av någon anledning, heller talar med mig än med Alex. Det är hennes blyga men uppriktiga leende som till slut får mig att nicka.

“Javisst”, säger jag. “Var vill du att jag ska börja?”


26 november 1994

Om det är något jag vet om hemliga fester på Hogwarts, de som är hemliga i den meningen att lärarna inte vet om deras existens, är det att de är perfekta för att hitta nya potentiella medlemmar till Samfundet. Det finns alltid många renblodiga och nästan renblodiga, och smutsskallarna vet bra nog att hålla sig någorlunda borta. Därför blir jag förvånad när Callum kommer fram till mig och Tobias för att fråga om vi sett Alex. I vanliga fall skulle min bror ha fullt upp med att finna nya medlemmar, speciellt nu när han och Isabelle inte är tillsammans längre.

“Jag såg honom prata med några Ravenclaware för en stund sedan, men har inte sett honom efter det”, svara Tobias medan jag bara skakar på huvudet.

“Märkligt”, suckar Callum. “Jag har mött flera som verkar rätt lovande, men Alex föredrar ju att dubbelkolla allt jag och Brian gör…”

Hans röst tonar ut och hans ansikte får med ens en förbryllad min, då han verkar skymta något en bit bort. Jag vänder mig om och får syn på min bror. Han verkar vara mitt uppe i ett argument med Isabelle, som står ett par meter från dem med Thereses armar kring sina axlar. När jag kollar närmare inser jag att tårar strömmar nedför hennes kinder, men hon ser fullkomligt rasande ut.

“Var det alltså därför du lämnade mig?” snyftar hon med rösten tjock av ilska. “Du dumpade mig för henne, för en-”

Hon snyftar till och klarar inte av att avsluta meningen, utan lyfter istället handen och pekar. Rummet blir med ens onaturligt tyst,och Alex ser ut som om någon just slagit till honom. Förbryllat ser jag dit Isabelle pekar och med ens känns det som min mage fyllts med is. Flickan Isabelle pekar på är en blond Gryffindorelev från sjätte årskursen, väldigt vacker. Hon är även en av dem.

Hon är en smutsskalle.


14 september 1996

Med mina värkande armar från allt skrubbade under kvällens kvarsittning som ursäkt går jag och lägger mig tidigt. Väl i min säng kan jag ändå inte somna. Av någon anledning glider mina tankar vidare till de där hemska veckorna i november för två år sedan. Alex hade ihop det med en smutsskalle, och med ens var våra roller ombytta. Mitt liv vändes uppochner på några dagar. Jag var fortfarande den tystlåtna, tillbakadragna, diktskrivande pianospelaren, men plötsligt var jag populär inom Samfundet, jag blev den som sades ha en strålande framtid framför mig. Jag var fars nya favoritson. Jag blev hans nya hopp när Alex svek hela vår släkt. Än idag har far inte förlåtit honom helt för det han gjorde, trots att min bror sedan den dagen gjort allt han kan för att visa sin djupa ånger. Jag var den som först fick ta del av far och de andra höga ledarnas hemliga planer, planerna om att helt och hållet befria trollkarsvärlden från smutsskallarna...

‘Jag vill inte sluta som Alex.’

Tanken är plötsligt bara där, och det skrämmer mig. Varför skulle jag sluta som Alex? Han är i sin situation endast för att han träffade smutsskallen, och jag har inte ens varit i närheten av något sådant. Jag har ju Bianca, för Merlins skull! Irriterat vänder jag på mig och sluter ögonen för att sova. Det sista som passerar i mitt huvud innan jag somnar är synen av ett par brungröna ögon.

---

Hoppas ni gillade denna bit av Adriens backstory, som också förhoppningsvis förklarade lite mer om Samfundet Kommentera gärna om ni hittar några stavfel, det är lätt hänt att jag missat något när jag redigerade ihop kapitlet

När jag såg hur långt det var: "ooooooooooo" * *

Jääättebraaa och roligt med långt kapitel! Har inte läst så noggrant när någon beskriver någons utseende, jag vill hellre komma på hur de ser ut själv (det betyder inte att det man skrivit är dåligt, jag gör det för att då får jag idéer till nya karaktärer och OCs). Men har ändå en känsla av att de där ögonen var Sandras...

Hur som helst längtar jag till nästa ♥

Super! Kul med ett långt kapitel!

OH MY QUIRELLS OCCIPUT!

Det hela är awesome! Ett helt långt kapitel är awesome! Och bakgrundshistorian är awesome! Det är därför Adrien nu är poppis!

Haha, blev lite förvirrad över vem Isabelle var eftersom hon knappt nämndes här men hon är tydligen Alex pojkvän. Tycker nu lite synd om honom efter att han förlorat sin pappas kärlek. Och det äcklar mig att en pappa skulle välja bort sina barn bara sådär!

Men jag gillar hur du från början går till sexåriga Adrien till tio år efter det. Från osynlig och inte pappas pojke till mer synlig och med "älskad" av sin pappa och vänner. Jag gillar Bianca liiiiiiiiiiiite över att hon inte alls bryr sig om han är Blodssamfundets en av deras ledares son utan gillar honom för den han är. Lite synd att det kommer förstöras...

Jag tycker det är intressant att se hur renblod som avskyr mugglarfödda tänker. Undrar varför dem hatar dem även om deras anledning enligt mig är lite konstigt. Men sedan hur man på ett sätt älskar dem i slutet xD Hat föder kärlek eller vad man nu säger haha xD

Jag gillar dina beskrivningar och hur ger oss läsare bilder och hur vi kan föreställa oss allt! Sedan gillar jag att Adrien hade en Merlin docka, det är nice! Slutet var ju perfekt! "Det sista som passerar i mitt huvud innan jag somnar är synen av ett par brungröna ögon." Det var ett perfekt slut och jag tror nog att alla kan se vem den här mystiska personen är

Otroligt bra som alltid, en bakgrundshistoria som förklarar en hel del. Man ska inte underskatta den påverkan som föräldrarnas idéer har på ett litet barn och hur detta sedan kan vara kvar genom livet. Svårt att förstå logiken i att mugglarfödda skulle "stjäla" magin.

Nu får vi också veta vad det var Alex gjorde, som gjorde att Samfundet plötsligt placerade Adrien "högre." Skillnaden mellan bröderna förklaras så bra. En spelar quidditch, den andre piano - en skriver tal och den andre poesi.

Tanken är plötsligt bara där, och det skrämmer mig. Varför skulle jag sluta som Alex? Han är i sin situation endast för att han träffade smutsskallen, och jag har inte ens varit i närheten av något sådant.
Mer i närheten än du tror, Adrien ... ♥ De grönbruna ögonen ... ♥

Jag hittar inga stavfel, bara en liten grej med meningsbyggnad:

Bara tanken på att det är jag som kommer vara i hans skor om ett år, då jag fyllt sju och kan enligt Samfundets regler bli medlem officiellt.

Bara tanken på att det är jag som kommer vara i hans skor om ett år, då jag fyllt sju och enligt Samfundets regler kan bli medlem officiellt, får mig att ... (fortsättning på meningen)

Ser fram emot fortsättningen.

Oh god, förlåt! Har helt övergett denna i en vecka ju! Blev sjuk i slutet av förra veckan, och var fullt upptagen med att plugga ikapp, haft gymnasiebesök, och nu är jag dessutom sjuk IGEN... :')

Dessutom fick jag en ny idé om hur denna story ska vändas i ett av de kommande kapitlen, så tills jag fixat till det kommer det inte några kapitel... Är verkligen ledsen för detta, och ska försöka dra igång storyn så snart jag orkar och hinner.

Hoppas ni förstår ♥

Det är okej ♥

IRL livet kommer alltid först! Sedan är nian ett hektiskt år (det har jag hört från en massa människor) så jag förstår om du inte kunnat uppdatera! Längtar tills jag får reda på din nya idé! Det ska bli nice att läsa om det! Ha det bra♥