tippest & yehet prs

Det är värst vad snabbt Fuller förändras. Från ett leende till det där... Tja, tomma. Fast egentligen har Roman ingen rätt att klaga på det. Nej, han själv ville ju att prefekten skulle sluta le. Make up your damn mind, Rom. Men Fullers leende är i alla fall att föredra över... Vad det nuvarande nu var. Tomhet, typ.
”Håll dig undan från dem bara”, säger han, som en överbeskyddande storebror. Herregud Roman, du kan ju verkligen inte bestämma dig för hur du ska hantera Fuller. Snäll eller elak? En salig jävla blandning.
”De är ruttna, hela högen.”

En rynka stryker sig över ögonbrynen och förvirrat tittar Elijah upp mot den andre. Ska han känna sig förnedrad eller tacksam?
"Jackson kan vara rätt fantastisk, när han vill vara det." berättar han och lägger armarna i kors medan ögonen granskar Romans ansikte. Imorse hade han hotat honom, tagit strypgrepp på honom och nu hade han knuffat undan Jackson när han gjort detsamma. Det är inte meningen att beskydda Jackson, han har varit ett riktigt rövhål på senaste tiden. Men de hade haft en fantastisk tid, och tillskillnad från den äldre Slytherineleven kan han inte glömma bort det så enkelt. "Det är tyvärr rätt svårt att ta din varning i åtanke när du själv gjort precis samma sak imorse Roman.. Jag har redan två överbeskyddande storebröder, du behöver inte ta på dig den uppgiften."

Jackson? Roman antar att det var killen som tryckt upp Fuller mot väggen.
”Han såg ju rätt fantastisk ut nyss”, säger han ironiskt och himlar med sina blå ögon. Fuller måste ha något allvarligt problem. Hur, hur, kan han ens stå där och försvara en äcklig Slytherinare som både spridit rykten om honom och, för bara någon minut sen, tryckt upp honom mot väggen? Herregud.
”Skitsamma då”, svarar han på den jämnåriges fortsättning. Döljer så väl han bara kan sin skam. Skammen över att han då, för några timmar sen, låtit ilskan ta över helt och hållet. ”Jag ska låta dig vara nästa gång. Du tänder väl på hårda tag.” Wow, onödig kommentar. Jävligt opassande dessutom, med tanke på att ryktena inte är sanna överhuvudtaget. Men nej, det ska Rom inte erkänna i det första taget.

Ögonen blir stora som tefat av den längres ord, hur kan han säga något sådant när han vet att ryktena är allt annat än sanna.
"Om du vill förstå det hela lite bättre så kan jag berätta att jag och Jackson var tillsammans, i ett förhållande. Känner honom bättre än dig, och även om han är ett förjävligt rövhål, men kom ihåg att du gjorde precis samma sak mot mig imorse, vilket gör dig ingenting bättre än dem." Elijah darrar på rösten, och kommentaren som kommer därnäst får tårarna att trycka igen. Elijah är en riktig barnrumpa, han tar åt sig allting. Handen höjs, och han ger Roman en käftsmäll. Dock inser han inte vad han gjort förrän det är försent, och tårarna rinner ner över kinderna."Förlåt, förlåt, förlåt.. jag borde inte ha gjort så."

Roman håller inte med. Hur kan han vara värre än Jackson? Rom har aldrig varit tillsammans med Fuller. Gud, nej. Klart att det Rom gjorde är fel, men Jackson... Alltså, det är ju ett otroligt jävla svek. Jackson är definitivt värre. (Försök intala dig det, Rom. Du är lika illa själv.)
Och helt plötsligt får han en käftsmäll av prefekten. Den tunnare, mycket kortare, prefekten. Herregud. Vad händer? Händerna går instinktivt till ansiktet. Det gör ju ont. Rom har ju visserligen fått värre käftsmällar, men det gör ju inte att Fullers inte känns.
Ursäkterna rinner ur Fullers mun. Likt tårarna som rinner ner för hans kinder. Roman inser att slagsmål, nej det är nog inte prefektens grej. Vilket han egentligen kunnat konstatera mycket tidigare.
”Det är okej”, sa han lugnt. Nej, han blir inte arg. Faktiskt inte. Om Fuller bara dragit därifrån så kanske, men nu står killen där framför honom och gråter. ”Lugna dig. Vi är kvitt nu.”

Jösses, Elijah verkar inte kunna behärska sina känslor överhuvudtaget den här dagen. Han stryker bort tårarna från de svagt fräkniga kinderna som nu blivit alldeles rosiga.
"Okej," viskar han med en nick, känner hur hjärtat ömmar och magen knips ihop. Vrider och vänder på sig, som en deg."tack för att du hjälpte mig igen, Roman. Verkligen." Med en sanningsenlig röst undviker han gryffindorelevens ögon. "Jag vet att du hörde, men det är okej, du hade all rätt att tro på de ryktena."

Ska han svara på det? Säga varsågod? Nej, det kan han inte göra. Det är minst sagt osmakligt med tanke på omständigheterna. Oetiskt. Åh Roman vad du är okonsekvent i ditt handlande.
”Tacka inte”, säger han bara. Tyst. Nej, det känns otroligt fel att ha den jämngamle stå där och vara så tacksam. Principfast, jovisst. Ugh, vem är du ens, Roman? Ena sekunden vill du vrida nacken av Fuller typ och andra tycker du synd om honom.
”Jag vet faktiskt inte vad du snackar om, Fuller”, fortsätte han sedan. Jävlar vad envis han är ibland. Frustrerande.

Det verkar inte som att Roman vill medge sina fel, och det faktumet får Elijah att tycka synd om honom. Hur han är så beroende över att hålla sin egna image, att han inte vågar be om ursäkt. Sextonåringen sväljer hårt och skickar iväg ett svagt, bittert leende mot klasskamraten.
"Okej." än en gång är det det enda han får fram innan han stryker bort sina mörka lockar från sina chokladbruna ögon, hur ska han kunna svara på det? Han vill inte ha någonting med Roman att göra längre, alls. Beteendet och de ignoranta handlingarna har ärrat honom, och det är bara en endaste dag. "Du kan fortsätta intala dig själv det, eller så kan du försöka bli bättre än slytherineleverna som du tycker så illa om." Dock dömer han honom inte, inte det minsta. Vem som helst skulle tro på ryktena och döma honom pågrund av sin far.

Tur att Fuller inte viker sig så lätt hela tiden. Nej, nu envisas han också om att Rom hade hört. Ja, prefektens envishet får Rom att ändra sig lite. Eller ganska mycket, för att vara krass.
”Och om jag ens hade hört något, vad skulle jag göra då?” frågar han och tittar på prefekten med höjda ögonbryn och frågande blick.
Nu har han ju i princip erkänt att han hade hört. Dumt. Eller inte dumt egentligen men det fick honom att känna sig minst sagt fånig.

Med ett magert, bittert leende över de fylliga läpparna rycker Elijah på de nätta, slanka axlarna. Än en gång kan han inte tvinga den jämnårige till någonting alls.
"Det får du själv bestämma." säger han och biter sig löst i den juligt röda underläppen. "Jag tycker bara du ska vara ärlig med dig själv, du får mycket mindre skuldkänslor på så sätt." Åh.. det var inte som han trott. Dock är han innerst glad över att Roman inte envisas än mer. Det hade bara tärt på dem bägge två. "Plus hade jag helt ärligt hoppats få en ny vän, men jag vet att det är rätt svårt, om man umgås med mig brukar ens rykte gå till stupet."