yehet & wolfy [prs]

Följande morgon var det knäpptyst i lägenheten. Matt låg länge i sängen och lyssnade efter ljud men icke. Han var ensam hemma. För en gångs skull vilket var en trevlig omväxling. Han älskade givetvis hans mor och bror av hela sitt hjärta, men han hade länge funderat på att flytta till en egen lägenhet. Han må bara vara sjutton men han förtjänade tillräckligt mycket pengar på sidan av skolan med allt han höll på med under fritiden, så varför inte? Mödosamt tog han sig upp från sängen för att fortsätta ut till badrummet och borsta tänderna, sökte sedan upp en bra playlist från spotify som han lyssnade till medan han gjorde frukost åt sig själv.

Även om nu Charlie kommit med sin bror och ett par vänner, så finns det nästintill ingen chans att hålla koll på dem alla i den här folk mängden. Alice sätter sig ner på en stol bredvid honom i baren.
"Känner du inte för att dansa?" frågar hon efter en klunk av sin dryck, medan Charlie själv stirrar ner på sin öl han har i handen.
"Nej, definitivt inte." ögonen glider upp till sin vän, som har satt upp det smutsrosa håret i en liten bulle. Nej, att dansa på golvet bland alla svettiga ungdomar är inte roligt. Kanske det är vad han behöver, men förra gången han gått ut där hade han träffat sin första pojkvän, och tja.. det hade inte slutat så väl några månader där efter. "Alice, gå du, ha kul. Jag klarar mig själv!"
"Okej, drick bort dina problem du, men sök upp mig när du vill dansa!" hon lämnar en kyss på sin väns panna, rufsar till hans hår. Charlie himlar, ser ner mot flaskan innan han tar ytterligare några klunkar.

Med ett skratt lät han Sophie ta hans hand i sin för att följa efter henne mot dansgolvet. Det hade varit en lång dag i studion, han hade dock gjort enorma framsteg och låten var så gott som klar. Det enda som kvarstod var att finslipa lite innan den kunde publiceras. Jävlar vad nervös han var bara av tanken att folk skulle kunna lyssna till en låt han skrivit och producerat. Han hade hur som helst varit lätt att övertala av hans vänner att följa med ut och festa. Musiken var bra, stämningen var bra och han kände sig på gott humör. Matt drack upp det sista av hans öl innan han började röra sig i takt till musiken.

Charlie må älska att dansa, och är en riktigt fena på det, men när det är så här mycket folk.. det går hela tiden över styr. Varje fest han gått på har blivit lite väl mycket, folk bjuder in vänner, som bjuder in sina vänner och så fortsätter det så. Det är riktigt tur att Melissa har ett så stort, lyxigt hus.
"Varför sitter någon sån förtjusande kille alldeles själv?" en dominant, mörk röst når sjuttonåringens öron, och han kan inte undgå att skratta inombords. Åh, han har dock saknat att skratta åt alla sorgliga pick up lines tillsammans med sina vänner.
"Jag skulle inte sitta här själv om jag själv inte velat det." påpekar Charlie med ett lätt flin, dricker upp sin öl medan de noggrant plockade ögonbrynen åker upp i pannan. Han känner en stark hand krama om hans lår, och det funkar inte på en väldigt full Charlie. "Okej Anton, din flickvän lär inte bli glad." han drar till sig en ny öl, klingar till den mot nittonåringens egna glas. Anton, går i trean på samma skola och har länge haft sin flickvän. Charlie har nämligen ingen lust att bara vara något på sidan av. Han ställer sig upp, tar med sig den fulla flaskan ut mot dansgolvet, bara för att gå in i någon. Skämmigt, han kommer nog aldrig förlåta sig själv morgonen därpå.

Då någon gick in i honom stannade han upp. Efter alla år som han dansat så rubbades inte hans balans så lätt och det gjorde den inte i det här fallet heller. Han kände sig heller inte irriterad på personen som snubblat in i honom, kanske lite förvånad om något. Hans blick landade snart på en mörkhårig kille som var rätt så välbekant trots att han inte kände den nämnda så bra.
”Charlie?” utbrast han och sträckte ut sin hand för att placera den på den jämnåriges axel, ”är du okej?” Matt kände hur Sophies nyfikna blick brände på honom. Eftersom hon var hans närmaste vän så hade han givetvis berättat allt som hänt hittills mellan dem, och om allt annat som hände i hans liv också, så att hon nu såg Charlie med egna ögon gjorde henne säkert mer intresserad av situationen än vad hon borde bli.

Oj oj oj, hade han nyss gått in i sin antagligen soon to be styvbror? Dumt blinkar Charlie ett par gånger, försöker få tillbaka sin balans och syn. De stora ögonen granskar Matthews ansikte, känner sig tacksam över handen på axeln så att han inte skämmer ut sig alldeles för mycket. Inte för att det går att rädda. Försiktigt lägger Charlie sin hand om sitt huvud, de mörka, silkeslena lockarna kittlas mot ögonen.
"Jadå, jag är okej." svarar han med ett litet skratt, låter blicken glida till tjejen som nyfiket verkar bevaka dem. Vem är det? Ögonen glider tillbaka till Matts blåa ögon, känner liksom hur han glider bort från alla andra i rummet. Som att de är i sin egna lilla värld.. ja, han är definitivt inte nykter längre. Charlie tar en klunk av ölen som en liten tröst. "Jag borde nog röra mig vidare.." egentligen vill han inte det, han vill ha sällskap. Hans kropp vill ha sällskap, hur nu man vill tolka det. Men det borde gå att hitta någon annanstans. Med ett litet leende börjar han kluvet röra på benen igen. Åh gud.

Av någon mystisk anledning kände sig Matt lite besviken då Charlie gick iväg från honom. Men vad hade han förväntat sig? De hade inte pratats vid många gånger, bara för att de skulle bli styvbröder så betydde det inte att de behövde umgås med varandra mer än nödvändigt. Men nu var det så att Matt kände att han ville umgås med Charlie mer än vad de gjort hittills. Och nu var det hans chans eftersom de befann sig på en fest. Om något gick tokigt så kunde han alltid följande dag skylla på alkoholen.
”Hey vänta,” bad han och snurrade runt för att följa efter den mörkhårige, ”gå inte.” Mentalt slog han till sig själv för att han inte fick något bättre sagt men log bara svagt, en aning hoppfullt mot Charlie.

Charlie blir minst sagt förvånad över Matts ord, hur han ber honom att inte gå. Dock verkar det som att det är precis vad hans inre behöver, någon som faktiskt vill ha honom i närheten. Spelar ingen roll om de inte haft någon värst mycket kontakt, bara faktumet att Matt vill att han ska stanna. Sjuttonåringen vänder sig om och ser tragiskt ner på sina fötter med putande underläpp, som en ledsen liten hundvalp. Blicken glider upp mot den jämnårige.
"Jag tror inte att jag är i ett ställe där jag kan dansa utan att skämma ut mig själv." påpekar han med ett roat litet skratt, som nästan vinglar till så fort han tar ett steg. Även om Charlie är väldigt duktig på att dansa, många olika genrer, så är inte hans balans den bästa. framför allt inte när han är onykter. "Skulle definitivt skämma ut dig."

Då den andre stannade upp andades Matthew långsamt ut. Han hade inte ens noterat att han faktiskt hållit andan. Vad höll han på med egentligen? Vad var det som pågick inom honom? Varför skulle han ens bry sig så hårt om Charlie inte stannat upp? De hade inte kommit varandra särskilt nära. De kom överens med varandra men det var i princip allt. Men Matthew ville, innerst inne, att det skulle vara ett starkare band mellan dem. Han ville att de skulle vara vänner. Mer än vänner. Nej, bara vänner. Han visste inte om ett förhållande var någonting han huvudstupa borde kasta sig in i, det allra minst med sin styvbror.
"Struntprat, sluta fåna dig och kom." Han ställde ifrån sig den tomma ölburken innan han tog Charlies händer i sina för att dra med sig honom till det som fungerade som dansgolv, började sedan med ett skratt röra sig till musiken igen.

Skrattet som sipprar ur mellan Matts läppar är smittsamt, får Charlie att le i ljuset av lamporna uppe i taket. Händerna som är sammanflätande med den jämnåriges, blodet som nyss varit svalt har blivit varmt. Som bubblande, kokande vatten, en främmande känsla. Det känns bra, varmt och välkomnande, säkert. Charles kan redan känna hur besattheten av känslan bygger upp inne hos honom, kräver mer. Han kommer nog inte kunna vänja sig vid något sådant, så jävla euforiskt.
"Fine.." muttrar han, alldeles värdelös på att gömma sitt leende som sprider sig över de fylliga, juligt röda läpparna. En liten svag rosa rodnad stiger sig över de fräkniga kinderna. Mycket, sällskap är det han behövt. Inte av Kevin, eller några av sina vänner, utan någon som helt enkelt inte ställer några dömande, påtvingade frågor. Plus någon som han inte måste må hemskt över att dansa med. Det börjar fint först, Charlie har inte förlorat sin känsla för rytm trots alkoholen. Dock stöter någon till honom, det är ju rätt trångt på golvet ändå. Det får honom att knuffas närmre Matt, kanske det inte skulle vara så positivt, smart.. men en rätt full Charles kan inte riktigt förmå sig att se skillnaden. Han blir tyst, låter sina mörka ögon glida ner till de sammanflätade fingrarna. Försiktigt släpper han taget om Matthews händer, låter dem glida upp över hans armar för att sedan fästa sig bakom nacken på honom. "Förlåt, verkar som att universum roar sig med att jag ramlar på dig hela tiden.." utan att riktigt vänta på något svar pressar han sina läppar mot den andres. Fy. Fan. Vad. Fantastiskt.