[PRS] Rollspelargärna och Countess

En iskyla tog sig in i Killians bröst när han fick höra om vad killen hade gjort mot Leah.
”Jag förstår...”, sa han sammanbitet i ett försök att kontrollera ilskan. Ögonen krympte ihop till smala streck när han såg den mörkhåriga ynglingen som klev ut från butiken med ett stort och självbelåtet flin på läpparna. Instinkten skrek åt Killian att stega efter honom, trycka upp honom mot en vägg och kasta en förhäxning med trollstaven som vilade i innerfickan. Då kanske det breda leendet skulle försvinna? Men samtidigt visste han hur oklokt det vore att ställa till med en scen framför alla mugglare, och om skolan fick reda på det skulle han förmodligen kastats ut med huvudet först. Det fanns redan kollegor som tyckte att han vad olämplig för jobbet som lärare i försvar mot svartkonster. Så hur skulle dem reagera om de fick reda på att han hade förhäxat en mugglare – och framför en elev dessutom. Han tittade ner på Leah och sen tillbaka mot killen som snart skulle försvinna bakom ett hörn.
”Kom. Vi går...”. Han greppade ett tag om Leahs hand om tog med henne i riktning mot sjukhuset. Inombords lockades han fortfarande av idén att rusa efter, och visste inte om han skulle kunna motstå om han någonsin fick se honom igen.

Leah såg hur hans ögon smalnade och hon tog ett grepp om hans handled för att han inte skulle göra något dumt. Hon följde efter honom och det kom in i ett rum som såg ganska likt ett vanligt sjukhus med en reception och folk som satt och väntade men det som var väldigt annorlunda var kläderna som många av de som fanns i rummet bar, att avdelningarna inte hette saker som i mugglarnas sjukhus och att mycket dessutom sköttes av magi. Så fort de kom in släppte Leah Killians hand för att inte de inne i salen skulle misstänka något. Leah visste inte riktigt vart hon skulle eller vart hennes mamma låg så hon gick fram till receptionen.
- Jag ska träffa min mamma Kate Brown som ligger här sa hon med ett vänligt leende. Receptionisten kollade ner i ett par papper och nickade innan hon förklarade vägen och i vilket rum Leahs mamma låg i. Leah tackade innan hon började gå mot riktningen kvinnan visade och medan hon gick började hon få ont i magen, hennes mamma låg på sjukhus i samma rum som hennes moster. Hon såg mot dörren som stod öppen.
- du får välja om du vill följa med eller stanna utanför, mamma träffar dig säkert gärna sa hon mjukt och gick in i rummet och gick fram till en kvinna som var väldigt lik Leah i en äldre version. Kvinnan låg på sin säng med en bok i handen men hon släppte den när hon såg Leah och Leah kramade om henne med ett leende.
Hennes mamma Kollade mot dörren och såg Killian.
- du måste vara en av Leahs lärare, det var verkligen snällt att ni följde henne hit sa hon mjukt och gav honom ett leende.

Det var en lättnad att komma in på Sankt Mungo och vistas bland andra trollkarlar igen. Mugglarvärlden var fortfarande främmande för Killian, men om han ville spendera mer tid med Leah så skulle han förmodligen behöva vänja sig vid den. När de kom fram till receptionen såg Killian att kvinnan bakom disken var samma blonda häxa som satt där när han själv hamnade på avdelningen för "Artefaktolyckor" efter att trollstaven slagit slint. Han var då tolv år gammal, och hans faster hade besökt honom dagligen tills han mådde bättre och kunde lämna sjukhuset. Han mindes hur hon efter besökstiden ofta satt i kafeterian i väntan på nästan gång som hon fick träffa honom, och det var sådana minnen som fick Killian att undra ifall Ramona verkligen var så hjärtlös som folk påstod. Visst, hon hade gjort sig skyldig till flera brott... men samtidigt hade hon alltid funnits där för honom och varit som en mor. Likasom kvinnan i sjukhussängen var för Leah.
Det fanns flera anledningar till varför Killian borde ha stannat utanför, men när en hon talade till honom kändes det försent att dra sig undan. Därför klev han in till dem – ovetande om att Leahs moster befann sig i samma rum – och gick fram till sängen.
”Miss Brown befann sig i mitt klassrum när nyheten nådde skolan. Det hade varit fel av mig att låta henne resa ensam.”, sa han och gav kvinnan ett leende, såg att hon var en äldre kopia av Leah.

Leahs mamma Kate lyssnade när Killian pratade.
- kalla henne Leah, jag har alltid stört mig på alla formaliteter på hogwarts sa hon med ett vänligt leende. Leah vände blicken till en annan säng, där hennes moster låg. Hon svalde hårt och gick fram till henne. Hennes mosters blick var i princip tom och när Leah kom fram verkade hon knappt ens känna igen henne. Leah gav henne en liten kram och Kate bet sig löst i läppen.
- det är hennes moster, hon blev utsatt för cruciatus för några år sen sa Kate till Killian, visste inte att han redan visste. Leah kom tillbaka och tog mjukt sin mammas hand och satte sig på en pall bredvid sängen.
- Det här är Killian, min lärare i försvar mot svartkonster förklarade hon och hennes mamma nickade.
- sköter hon sig i skolan? Jobbar hon bra på lektionerna? Sa hennes mamma mjukt men med en viss skärpa på rösten vilket innebar att det var för Leahs skull bäst att Killian skulle svara Ja.

Det knöt sig i magen på Killian när han plötsligt förstod att Leahs moster befann sig i samma rum. Långsamt vred han bak huvudet och fick då se kvinnan som Ramona torterat till vanvett. Ministeriet hade beskrivit det som ett av de värsta brotten som begåtts av Dödsätare – och nu förstod han varför. Den smärta som Leahs moster utsatts för hade enbart lämnat kvar en liten del av henne. Hon verkade knappt känna sig sin egen systerdotter, och vad Killian förstod så hade de stått varandra nära. Han hade svårt att slita blicken från henne och det tog lång tid innan han förstod att Leah mor hade ställt en fråga.
"Uhm, jo... Det är min andra dag på skolan men jag har hört från mina kollegor att hon är... en av skolan skickligaste elever", fick han fram till slut och tvingade fram ett leende. Andningen kändes tyngre. Hjärtat bultade kraftigt och han började bli yr.
"Ni får ursäkta mig.. ". Utan någon närmare förklaring försvann han ut genom dörren igen. Han gick och gick. Hjärtat dunkade bara snabbare. Till slut kom han in i en tom korridor och då orakade inte benen hålla upp honom längre. Han lutade sig mot en vägg och i nästa stund hade han glidit ner och blivit sittandes på golvet.

Leah kollade efter Killian och kysste snabbt sin mammas kind innan hon gick efter honom, vad var det med honom egentligen? Han verkade störa sig på någonting och hon ville veta. Hon kollade runt och det tog en stund innan hon hittade honom i en tom korridor där han satt ner. Hon tog försiktigt hans hand.
- kom sa hon tyst och gick in på en stor toalett där man kunde låsa innan hon lät honom sitta på toalocket.
- okej Killian, vad är det som händer? Berätta för mig snälla, jag lovar att inte bli arg eller döma dig för vad det nu kan vara sa hon mjukt och tog båda hans händer och kollade på honom. Hon la handen på hans kind och kollade på honom med sina mörka varma ögon och kysste försiktigt hans kind.

Väl inne på toaletten lutade sig Killian lätt framåt och stödde armbågarna mot sina knän. Han drog efter luft. Stirrade ner på sina händer. Han ville först inte berätta för henne. Men när han kände Leahs läppar mot sin kind gav det honom modet.
"Innan vi kom hit så berättade jag att min faster uppfostrat mig.. ". Han tog ett djupt andetag innan han fortsatte:
"Hon var som en mor för mig och fanns alltid där när jag behövde henne. Men när jag var fjorton år gammal kom det fram att hon alltid varit lojal mot Du-Vet-Vem och att hon gjort sig skyldig till flera brott i hans ära... Och ett av brotten har beskrivits som ett av de värsta som någonsin begåtts av en Dödsätare". Han tvekade, men tittade sen sakta upp på flickan framför sig. Såg in i hennes vackra mörka ögon med sina blå.
"Min faster... Ramona Avery... torterade en kvinna.. en auror.. med cruciatusförbannelsen tills hon förlorade förståendet".

Leah lyssnade på vad hans svar och när han kom till slutet fick hon en klump i magen, det var hans släkting som torterat hennes moster tills hon blev galen, det var därför han verkat så konstig, men hon var inte arg på honom utan hon tyckte snarare synd om honom, det kan inte vara lätt att vara släkting med en lojal dödsätare som dessutom gjort så mycket skada. Hon satte sig på huk så hon kom mer i jämnhöjd med honom och släppte honom inte med blicken.
- ja, det hon gjorde var hemskt och fruktansvärt men det är inte ditt fel, jag menar du är inte följare till
du-vet-vem ellerhur? Du är inte som henne och det är det viktigaste. Min pappas bror var en mugglarmördare, men gör det mig till en dålig person? Sa hon tyst och smekte hans kind med sina varma fingrar.

Killian tog ett lätt tag om Leahs handleder och drog sakta bort dem från hans ansikte. De fina orden verkade inte göra honom lugnare. Snarare tvärt om. Han såg ut att tveka igen. Men sen förde han handen till sin vänstra arm och drog långsamt upp ärmen. Där var det. En dödskalle med en orm som ringlar sig ur dess mun. Mörkrets märke. Sammanlänkningen mellan Lord Voldemort och hans Dödsätare. På grund av herrens frånvaro hade det börjat blekna, men det var fortfarande där.
"Jag var sjutton år när..", Killian tystnade. Visste inte vad han skulle säga.

Hon höjde ögonbrynet när han drog upp ärmen och där såg hon den, mörkrets märke på hans arm. Hon stelnade till innan hon reste sig och backade mot dörren.
- Så det var därför du var så ivrig med att börja med de tre oförlåtliga förbannelserna? Du är kanske som din faster och ser också nöjet i att plåga smutsskallar fräste hon och man såg att hon i princip hade panik. Skulle han döda henne nu när hon visste och han var ensam med henne?
- Att dejta mig var kanske också en av din herres finfina planer? Att utplåna hela Brown-släktet och jag var det perfekta lockbetet? Sa hon med handen hårt om sin trollstav.