rollspelare & wolfy prs

Han kikade nyfiket på henne med huvudet en aning på sned, öppnade igen munnen för att säga något men skakade istället på huvudet och tog tyglarna från stallpojken.
”Snällare och slöare häst får du leta efter,” sa han med ett litet skratt och klappade kärleksfullt till hästen på halsen innan han räckte henne tyglarna. Stallpojken skulle hjälpa henne upp på ryggen, lät med flit åt att svara på hennes fråga då han inte själv visste svaret på frågan än.

"Det är inte hastigheten som skrämmer mig." Slank det ut henne, och avslöjade därmed att hon tyckte djuret var skrämmande. Hon tackade snällt stallpojken när han hjälpt henne upp på hästen och kollade sedan på prinsen, tänkte att hon följde honom då hon inte kände till vägarna i Frankrike. Hon klappade försiktigt på hästen, hoppades att han hade rätt om att hästen var snäll.

Han tog sig vant upp i sadeln och fattade tag om tyglarna innan han vände på sig en aning för att se att allt stod rätt till med Estelle. Förhoppningsvis skulle hennes åsikt om hästar ändras efter ridturen. Det fanns ingen anledning att vara rädd för dem så länge man visade dem respekt.
”Då ger vi oss av.” Han smackade uppmanande med tungan, bestämde sig för att låta hästen skritta istället för trav då prinsessan inte var van ryttare.

Estelle följde hans exempel och lät hästen skritta bredvid hans medan hon såg sig omkring, var mer intresserad av landskapen och byarna än själva ridturen.
"Är du ofta inne i byn?" Hon ville veta om de kunde rida dit istället för att bara rida runt hela dagen, hon visste ju inte hur det funkade i Frankrike men i Spanien hade hon och den avlidna prinsen flertalet gånger försvunnit till byn och låtsas sig vara vanliga bybor.

"Nej." Det var en lögn. Nico brukade tillsammans med Adele smyga iväg till byn ibland och för en timme eller två låtsas som om de var helt vanliga sextonåringar. Det var till största delen roligt men då det var dags att röra sig tillbaka mot slottet kom sorgen. Sorgen över de aldrig skulle kunna leva ett vanligt liv utan det var praktiskt taget redan bestämt av andra hur de skulle leva och vem de skulle vara tillsammans med. Han fortsatte ridturen under tystnad då han inte riktigt hade något att säga Estelle, stannade tillslut upp vid en stor sjö som bredde sig ut framför dem längre än vad ögat nådde. Han tog sig ner från sadeln innan han räckte ut sin hand mot prinsessan för att hjälpa henne ner på fötterna.

Estelle rynkade på pannan åt hans korta svar men sa inget om det. Hon höll blicken på hästen istället för på prinsen, ville inte tänka på Carlos längre. Hon hade inte älskat honom i början, men efter år av hans sällskap så hade man börjat älska personen mer och mer. Hon svalde hårt och vände blicken mot prinsen när de stannade. Hon log svagt och tog hans hand innan hon osäkert tog sig ner från sadeln.
"Tack." log hon innan hon såg sig omkring.

Han släppte taget om hennes hand då hon hade båda fötterna på marken och gick ner till vattenbrynet, sjönk ner på huk och doppade fingrarna i vattnet. Efter en stund vände han ansiktet mot Estelle och kisade lätt med ögonen. Han hade ingen aning om vad han skulle säga, skulle det inte vara för hans far skulle han inte vara här tillsammans med henne heller. Nu skulle det förstås inte göra någon skada om han ansträngde sig lite mer men han hade inte hittat viljan till att försöka än.
"Så.." började han och klickade lätt med tungan, "det måste ha varit utmanande för dig att komma hit." Han syftade på hennes liv i Spanien.

Estelle följde hans rörelser med blicken men tittade bort mot molnen när hon hörde hans fråga. Hon fattade ju vad han menade och han inte menade något illa men hon blev ändå illamående av tanken. Hans lik hade inte ens hunnit kallna förrän hon fick veta att hon skulle gifta sig med någon annan.
"Det var svårt, du har ju hört om prinsens öde." sade hon och ryckte på axlarna. Hon kunde inte göra annat än att önska att hon någon dag skulle älska Nicolas på samma sätt som hon älskat Carlos.

En aning medlidsamt såg han på henne: det var uppenbart att det inte var ett ämne hon gärna diskuterade. Hon var så ung men ändå hade hon redan fått uppleva den stora sorgen av att förlora någon man älskade. Han kunde bara föreställa sig hur det var att vara i hennes skor. Men sådant var livet som kunglig: de hade inte samma val som vanliga bybor.

"Det är inte så farligt egentligen, det kändes bara väldigt udda att en dag vakna upp och veta att du inte alls ska vara där du fått höra att du ska vara sen du föddes. Jag gillar Frankrike och dess kultur men jag trodde aldrig jag skulle ha en framtid här..." Hon visste inte alls varför hon berättade allt för prinsen men det kändes som att det var okej att tala om allt för honom.