Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Vadå svårt att sova med de där människorna?” Muttrade Jun och slängde armarna över Wans axlar. ”Han har inte ens sovit inne hos oss i natt”, fortsatte han sömnigt och klängde ännu mer över den äldre, som tillsynes började bli lätt irriterad.
”Och vad menar du med det där nu då?” Undrade den andre lätt förvirrat och rynkade på ögonbrynen.
”Vadå vad menar jag?” Gnällde nittonåringen och öppnade ögonlocken en aning. ”Det är precis som det låter, han har inte sovit inatt..vaknade någon gång runt tre på morgonen och då var hans säng helt orörd”, förklarade han sluddrigt och släppte Wan, innan han gick bort mot köket, lätt muttrandes för sig själv.
”Ah, nej. Kortisen har troligen varit vaken hela natten igen”, konstaterade Zihao som bytt om bakom den halvt öppna dörren snett bredvid de andra två. Jävlar vad bra han var på att tjuvlyssna. Ritkigt jävla begåvad faktiskt. ”Antar att han inte bryr sig om de där märka cirklarna under ögonen..hoppas de kan täcka över dem när vi börjar på vår MV.”

"Ah ja Zihao," påbörjar Wan och slår till den längre i bakhuvudet, inte särskilt försiktigt som Euijin brukar göra. "Det är ju det enda som betyder något, att han ser bra ut i musikvideon, och inte hur han mår." Nej, han är minst sagt besviken i dem bägge två, de verkar inte bry sig det minsta lilla. Rösten ryker av ironi medan han sätter på sig sina skor. "Då ni två självupptagna idioter käkar, går väl jag och letar reda på honom." Kanske det var lite hårt, men rätt åt dem. De har bettet sig som kräk i veckor, det är högdags för dem att fatta att alla i lägenheten har känslor och att ingen är immun. "Hoppas att du får en blåtira, en som de inte kan gömma bakom lager av smink." Ja, hårt. Men förtjänat. Wan stänger dörren efter sig, och börjar röra på benen ner mot träningssalen, som står upplyst.

Ha ha ha. Som om någon skulle lyckas ge Zihao en blåtira, någonsin. Nittonåringen gjorde en grimas mot den stängda dörren innan han följde Juns exempel och släpade fötterna mot köket.
”Påminn mig om att jag måste slå till Wan senare”, knorrade han och började plocka fema gårdagens ris, samtidigt som den jämnårige satte på vattnet i vattenkokaren.
”Det låter jättebra det, sparka till honom i ansiktet. Slår vad om att han förtjänar det”, mumlade Jun frånvarande och gjorde iordning två koppar med lite teblad i botten. ”Men du, jag tycker fortfarande att du borde sluta hacka på Joshua, okej? Det kommer inte att hålla i längden, vilket till och med du borde förstå.”

Joshua sitter där länge, det är som att Wan på något magiskt sätt fått honom att vilja berätta varenda lilla detalj. Inte om Zihao eller dem, nej de orkar han faktiskt inte bry sig om. Men allt som händer runt omkring, vännen i England som ligger i koma, faderns misshandel och fängelsetid. Nej, han har inte berättat för någon om det, kanske han bara behövt någon som verkligen vill veta vad som står på bakom murarna, och frågar honom om hur det är. Wan sitter där, med armen om den mindres axlar medan han stryker fingrarna lugnande över Joshuas axel.
"Vad säger du om att byta rum?" frågar han efter en stunds tystnad, där de bara pratat lite med varandra och Wan mestadels suttit och lyssnat på allt och inget. "Jag menar, du har en massa kvävande tankar och ångest, en Zihao som behandlar dig som skit ska du inte behöva oroa dig över. Du kanske kan sova i samma rum som mig och Euijin, Lee skulle nog inte bry sig särskilt mycket." Joshua lyssnar tyst, och nickar långsamt medan han klänger sig fast hos sin vän, gömmer ansiktet i tjocktröjan.
"Att dela rum med er två låter mycket roligare, och lugnare." påpekar han med ett litet skratt, vilket får Wan att glatt tjuta till, och falla ner mot golvet med Joshua fallandes över sig, kramis.
"Har ni kramkalas här, vad har jag missat?" frågar Euijin med stora ögon innan han rör sig fram mot dem. "Orättvist!"
"Äsch då, vi tänkte att det blir en mycket bättre match om Joshua delar rum med oss istället, du vet vi är ju mycket mer renliga än de där nittonåringarna.. och Lee följer bara med i vilka svängar som helst."

”Ni får det att låta som om jag inte bryr mig om någonting”, sade Lee som släntrat in efter Euijin, tyst som ett spöke. Och därefter dröjde det inte länge förrän Zihao, Jun, CW och Chai drällde in. Det var ju trots allt en ganska viktig dag, med inspelningen av albumet och så vidare.
”Wan, Zihao kommer att sparka dig i ansiktet senare”, konstaterade Jun och släntrade in mot hörnet av salen, där han sjönk ner på golvet och började dra på sig sina stinkande skor. Det var nämligen bäst att sätta sig så långt bort ifrån alla andra som möjligt, annars skulle de säkert börja klaga på att det luktade. Men nittonåringen kunde inte hjälpa att han led av ett allvarligt fall av fotsvett.
”Åh, förresten..Joshua vill inte bo i samma rum som er längre, så jag kommer att byta plats med honom”, berättade Lee, utan någon som helst glädje. ”Rör ni min samling med Pocky eller någon av mina andra samlingar så är ni döda”, konstaterade han sedan kort och slog sig ner på motsatt sida av salen - så långt borta från Jun som möjligt.
”Äsch, lägg av! Sådär långt borta kan du inte känna lukten av mina fötter”, utbrast nittonåringen och sände iväg en mördande blick mot Lee. ”Varför vill du byta rum?” Frågade han därefter och vände blicken mot Joshua. Korkad punkt se. Det var väl ganska uppenbart varför artonåringen inte ville fortsätta dela rum med de två asen.

Under tystnad ser Joshua över alla som släntrar in till träningssalen där han ligger, huvudet vilandes mot Wans bröstkorg. Det är aningen lugnande det där, att lyssna på hjärtslagen. Dock bestämmer han sig för att ställa sig upp, bara för att tassa fram till Lee och sitta bredvid honom. Om det nu inte märkts så har han en konstant oro att inte komma överens med dem, Zihao och Jun är det redan kört med, men Lee kanske inte är så farlig.
"Förlåt, vi kanske borde fråga dig först," säger han ursäktande, aningen skamsen som puttar ut Lee från hans sovrum. Det finns nog en anledning till att han sover i samma rum som Euijin och Wan, istället för Zihao och Jun. "Vi kanske bara kan pressa in min säng i rummet, så blir det ett rum till fyra." skämtar han lätt, drar upp knäna till kroppen och virar armarna om dem, bara för att börja fixa med sina vita skor. Rätt ska vara rätt. Innan Lee hinner svara dock, får Joshua en fråga av ena nittonåringen, och låter blicken glida mot honom.
"Åh ehm jag vet inte... kanske för att jag inte gillar att bli kallad en ny liten prick, mes, talanglös, och rent allmänt inte gillar dryga människor." börjar Joshua, rösten drypandes med ironi och sarkasm, blicken uttryckslös när han ser på de andra två. Jo, han kan förstå allt mer koreanska, och han har blivit mycket duktigare på att tala språket också. "Nejmen jag vill ju vara snäll så att ni inte behöver se på när jag får fnatt och vill städa upp er röra. Även om ni verkar väldigt roade över faktumet, så vill ni ju inte ha något med det att göra, eller hur?"

Nästan genast föll Juns mun lätt på glänt och även Zihao bleknade med ens. Hade han inte varit tydlig med vad som skulle hända om Joshua öppnade munnen.
”Okej, för det första så var det Hao som sa det där och inte jag”, började Jun och kom upp på fötter.
”För det andra så kommer du att dö, din lilla patetis-” Innan nittonåringen hann avsluta den där hotfulla meningen hade Chai redan slingrat armarna om den smala, men samtidigt löjligt starka, överkroppen.
”Nu tar vi det lite lugnt här va?” Undrade han nervöst och försökte hålla tillbaka den yngre. Dålig idé. Med en skräll for Chai, underbara, gulliga lilla Chai, in i väggen.
”Usch, varför försvarar ni den lilla mesen?” Undrade Zihao äcklat och sände iväg en mördande blick mot Joshua, samtidigt som Jun skyndade sig med att hjälpa upp glädjespridaren på fötter. Stackarn. ”Vi vet
inte ens om han kan sjunga. Det enda vi kan vara helt säkra på är att han är hyfsad på att dansa. Men det borde inte räcka!” Fortsatte han med en röst som nästintill brast. Fan vad arg han var. Dessvärre inte på varken Joshua, Chai eller någon annan i rummet. Nej, egentligen var han nog mest förbannad på sig själv och visste inte hur han skulle ta ut det.

Joshua ser blankt på de två nittonåringarna, känner hur hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen åt deras ord.
"Ja.. det var Hao som sa det," instämmer artonåringen, men han påminner sig själv om att det inte är bättre att skratta åt de elaka orden. Vilket tja, Jun hade gjort ett antal gånger.
"Zihao," börjar Wan och ställer sig upp från sin plats på golvet, fy fan vad han är irriterad på de bägge två. "Tror du att de skulle låta honom vara med om de tyckt att han inte är bra? Att de av någon anledning bara tar med honom för att ta med honom? Zihao, om du tror det, är det du som behöver skärpa dig, de tankarna är patetiska. Han är här av precis samma anledning som oss alla, det är ditt egna fel för att du är för trångsynt för att se det, okej? Få in det i ditt huvud, är du snäll." Den äldre vänder sig mot Jun och nickar mot honom. "Joshua menar inte att du är elak personligen Jun, det tror jag nog att du förstår. Men när du och Zihao gruppar ihop er, och du skrattar åt hans patetiska skitprat, ger det dubbelt så mycket tryck. Förstår du hur jag tänker? Ni bägge två kanske borde tänka lite mer på era handlingar." Jisses, Joshua är verkligen en mes, när Wan behöver prata för honom istället för honom själv. Artonåringen ställer sig upp och putsar bort dammet från sina byxor.
"Jag vill bara inte dela rum med er, jag gör både mig själv och er en tjänst med att inte göra det, eller hur?" svarar han och tar upp sin väska för att dra den över axeln, och sedan röra på benen mot dörren. Dock har Mr Song observerat hela händelsen där han står vid dörröppningen.
"Jag lovar dig Zihao, att jag inte skulle ta in någon i er grupp som inte har talang. Du har inte ifrågasatt mig innan." påbörjar han och håller uppe dörren för de yngre. "Ska vi kolla om ni kan sjunga? Jag tycker vi spelar in nu istället, så kanske ni kan börja bete er lite mer mogna."

”Fine, ska vi se om han verkligen kan sjunga då”, snäste Zihao och hjälpte Chai upp på fötter tillsammans med CW. ”Och även om han nu kan det, så kommer det knappast att göra saken bättre. Han är irriterande och jobbig och..kort”, spottade nittonåringen ur sig och började släpa iväg Jun genom den öppna dörren, förbi Mr Song.
”Shit..kan du inte lugna ner dig en aning?” Undrade den andra nittonåringen tyst och slet sig loss från rumskompisens grepp. ”Alltså jag håller förvisso med dig på en del av de där punkterna, men han är faktiskt trevlig och har inte gjort någonting för att förtjäna den här ruttna behandlingen”, fortsatte han tveksamt och började skutta nerför trappstegen, mot våningen under.
”Vadå? Han kommer hit och rättar sig typ inte alls efter några av våra regler”, utbrast Zihao giftigt och slängde iväg en lätt mördande blick mot den jämnårige.
”Du vet mycket väl att det där inte är sant..han rättar sig snarare inte efter dina regler. Men det gör ju ingen, eller hur? Den enda anledningen till att du hackar på honom är för att du tror att han kommer bryta ihop och ge med sig, men tror inte att det kommer hända.”
”Och förresten, Zihao, så kan man inte tycka sämre om någon bara för att människan är kort. Du är nitton är men är ungefär lika mogen som en femåring..kanske ännu värre”, sköt Lee in och travade raskt förbi de två nittonåringarna. ”Sorry to break it to you, men tror att alla börjar bli trötta på ditt eviga hatande.”

Irriterande och jobbig, jo kanske det är två ord som beskriver Joshua bra. Plus kortheten. Han är rätt kort, men han är inte hemskt kortväxt... bara jämfört med alla andra av dem.
"Om det får dig att må bättre, så tycker jag faktiskt inte att du är något ut av det där.. förutom det där med kort, men det är irrelevant." påpekar Euijin som skyndar sig efter de andra och slänger en arm över Lees axlar som slantar efter. Joshua kan inte undgå att skratta till åt det.
"Jo, jag kan faktiskt inte klandra honom från att tycka det." påpekar Joshua medan blicken glider över inspelningsrummet. Ja, han har varit i liknande innan, tillsammans med sina vänner eller Samuel. Men det här, det är något helt annat.
"Häftigt va?" mumlar Wan som lägger märke till den förundrande blicken, innan de sätter sig ner på varsin stol, utanför salen.