PRS Kkaebsong & JustAFriend

Usch, nej silverfiskar var inte trevliga små krypandet. Däremot var Zhìyuan inte direkt rädd för dem, även om han Färm aundvel att ha dem i sängen.
”Synd, silverfiskar är mitt favoritdjur”, konstaterade han och gav Max en utdragen, ytterst road blick. Fan heller, vilken jävla lögn. Men hette man Lucifer i mellannamn - nej, han hade egentligen inget mellannamn - så gjorde man. Sjuttonåringen skrattade sedan till när den jämnårige började tala med katten. Han hade själv en tendens att börja prata med alla möjliga sorters djur, även om han inte gillade dem speciellt mycket. Den känslan brukade ju visserligen bara ömsesidig, men men. Har man ingen annan att prata med kan det leda till väldigt konstiga beteenden. Någon gång under sommarlovet, när föräldrarna låst in Zhìyuan i källaren i drygt två veckor, hade han börjat tala med väggen. För tillfället var just den där väggen hans bästa, och enda, vän. Hur sorgligt den än lät, så var det tyvärr sant.

Max blängde skämtsamt mot Zhìyuan. Nej usch, silverfiskar var inget han ville tänka mer på. De var ett undantag. Annars respekterade han allt och alla. Människor som djur. Han hade varit vegetarian i sju år. Mestadels för djurens och samvetets skull men den fanns en massa bra aspekter. Miljön. Han mådde bättre. Ja, det var bara bra helt enkelt.
Han pratade ofta med fluffbollen även om det inte var något han var sådär superstolt över. Även om han inte uppskattade att bli skrattad åt var Zhìuans skratt okej. Det lät i alla fall inte så elakt.
"Vi har faktiskt väldigt fina konversationer även om hon är sådär på att lyssna på mina råd", sa han skämtsamt och hymlade med ögonen.

”Du, min absolut bästavän är en vägg nere i min källare därhemma..dömer dig absolut inte”, försäkrade Zhìyuan med en grimas och lät blicken glida ner mot fötterna. Det verkade inte direkt som om varken han själv eller Max hade speciellt många vänner. Var det här sjuttonåringens chans att skaffa sig en första möjligen? Hade universum placerat chansen på ett silverfat mitt framför nosen på honom?
”Jag har sett dig i skolan hur många gånger som helst, men du är alltid ensam, inte sant?” Började han tvekande och vred hönderna nervöst i varandra. Va inte så mesig nu, Zhìyuan, ta tillfället i akt innan det försvinner för gott. ”För jag har liksom samma problem om mina observationer nu stämmer rätt med sanningen.”

"En vägg?", Max höjde ett ögonbryn. Var det här någon typ referens till något han inte förstod? Eller?
Ensam. Aj. Det träffade rakt in i själen. Det var ju visserligen sant men ändå. Usch. Egentligen var det väl inte så att han led sådär fruktansvärt mycket(jo, det gjorde han visst), då han var introvert osv, men visst hade det inte skadat att han några vänner. Någon att prata med.
"Umm ja, jag är ju inte direkt översocial som du kanske också lagt märke till", svarade han med ett litet (sorgset) leende. Var det här typ en vänskapsförfrågan? Var in Zhìyuan en av de få personer Max inte tyckte om nyss? Återigen trängde sig frågan på - vad höll egentligen på att hända?

Slytherineleven nickade förstrött och log ett bittert leende, som inte kan ha sett vidare trevligt ut. Det var faktiskt inte hans fel att han såg mordisk ut nittio procent av tiden, okej?
”Precis, en tegelstens vägg utan fönster eller dörrar eller tapeter. Trevligt va?” Undrade Zhìyuan och slängde en snabb blick bort mot Max. Så det skulle alltså vara på det viset? Den jämnårige eleven såg ju nästan ut att vilja sjunka genom sätet och försvinna för resten av världens existens. Ännu en gång kunde sjuttonåringen inte hindra sig själv från att skratta. Jo, han var också extremt förvirrad och hade inte den blekaste aning om vad han egentligen höll på med.
”Det är väl där skillnaden ligger mellan oss då antar jag”, konstaterade han till en början och vände bort blicken. ”Jag är översocial men legit ingen vill prata med mig ellee vistas i mitt sällskap”, förklarade han och ryckte lite på axlarna. Grymma sanning..

Max behövde verkligen öva på att tolka de där...leendena? De som rätt så mordiska ut men Max misstänkte att det inte var meningen. I alla fall inte varje gång.
”Mm”, mumlade han tveksamt som svar. Vad skulle en svara på en sån sak? ’Ja, åh vad mysigt’, Nej.
Det där med skillnaden stämde dock även om Max tyckte de verkade skilja sig på betydligt fler sätt.
”Vi kanske borde ta och lära lite från varandra då?”, sa han med ett litet leende. Jo, de hade nog båda haft nytta av det. Max kunde försöka vara mindre mesig och Zhìyuan... Tja, kanske sluta upp med de där mordiska blickarna. Max misstänkte att det nog varit positivt på många sätt.

”Så det du egentligen säger är att jag ska bli en riktig mes och att du ska lära dig hur man ser mordisk ut?” Undrade Zhìyuan med ett retsamt leende och lade sig ännu en gång raklång över sätet. Han skrockade tyst för sig själv och ladda armarna i kors framför sig, vilade hakan mellan dem med ögonen fästa upp mot fönstret.
”Det låter som en riktigt bra plan, utmärkt idé”, fortsatte sjuttonåringen och vände blicken bort mot Max istället. ”Tror dock inte att du kommer kunna se mordisk ut, du ser bara gullig ut.” Hoppsan, där hade någonting förbjudet sluppit ut. Zhìyuan vände snabbt tillbaka ögonen mot fönstret och försökte att hindra rodnaden från att stiga över kinderna genom att löst slå på dem. Det var de där förbaskade gröna ögonens fel..

Ett litet skratt undslapp honom. Gud vad dumt det lät, men det stämde ju på sätt och vis.
"Beroende på hur man vill se det, ja", svarade han med ett litet leende dansades på läpparna. Han ryckte dock till vid den jämnåriges fortsättning. Gullig? Max var inte gullig, inte enligt honom själv. Men vadå, tyckte Zhìyuan det? Var det positivt? Jösses. Han fäste blicken på Kiwi, som återigen börjat jaga sin svans.
"Jag är inte gullig Zhìyuan", sa han tyst.
"Men nej, det var kanske inte de mordiska blickarna jag tänkte på i första hand", fortsatte han sedan.

Zhìyuan gömde ansiktet i händerna och stönade lågt för sig själv. Varför kunde han aldrig hålla sin stora trut stängd för?
”Alltså..” började han trevande och gnagde sig själv maniskt i underläppen. ”Bara glöm att jag någonsin sa någonting, okej?” Muttrade han och skakade på huvudet, med hönderna fortfarande över ansiktet. FU fan, nu hade han verkligen gjort bort sig. Extremt. Hur skulle han ta sig ur den här situationen? Slytherineleven kunde ju inte neka det faktum att han tyckte Max var riktigt söt, nu när han suttit och glott på den jämnårige i flera timmar. Men han kunde samtidigt inte erkänna det, för då skulle det inte sluta bra. Dumma Zhìyuan.

Max bet sig löst i läppen. Åh, vad dålig han var på att hantera situationer som den här(nej, alla situationer. Någonsin. Typ.) Han blickade bort mot Zhìyuan.
"Okej", nästintill viskade han. Tankarna som snurrade runt i skallen gjorde honom galen. Han lyfte upp Kiwi i famnen men kom ganska snart fram till slutsatsen att det fanns någon annan som var i betydligt större behov av något fluffigt, lugnande för tillfället. Han reste sig upp och la försiktigt ner henne på den jämnårigas bröstkorg. Hon la sig till rätta direkt och började nöjt spinna.