Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Jättebra! Det blev ett samtalskapitel, och sånna gillar jag.

Har inte kommenterat så mycket.. (inte alls hahah förlåt) jag har läst och vill bara säga att du skriver skitbra! Det är så enkelt att läsa och man kan föreställa sig i huvudet, och bara... du är bäst på det här! (Jag är inte jättebra på att uttrycka mina komplimanger i ord )

Tack så jättemycket! Inte minst för den konstruktiva kritiken. Gillar dessutom färgsystemet Ändring är gjord, liksom även i slutet av kapitel 13, vilket enligt mig gjorde det bättre.

Jag är mycket glad att du uppmärksammar att de niar varandra samt undringarna kring när detta ska upphöra.

Det kommer mer av Hermione och jag tar till mig att vänskapen med henne skulle kunna utvecklas ännu mer. Sedan återstår att se när detta sker.

Är så glad att du gillar berättelsen!



Tack Ginerva! ♥ ♥ ♥

Pride Potter, vad kul att du gillar samtalskapitel. Det kommer att bli mer sådant i storyn nu

Croyez, din kommentar gör mig alldeles varm i hela hjärtat! Att veta att du läst hela tiden och tyckt så! Det ger mig massor av inspiration.



Kapitel 15 - Uppsikt


Samma kväll underrättades Albus Dumbledore. Snape sände själv efter honom, eftersom han inte ville lämna mig ensam under de första dygnen, som han sa. Jag visste att jag kanske borde känna mig frustrerad över min kraftigt inskränkta frihet, men en trötthet tyngre än mörkret över skogen hade fallit över mig. Att ge sig ut ensam i slottet igen tedde sig inte lockande alls just nu. Det gjorde däremot sömnen och de smärtstillande dryckerna. Tankarna kring det som hänt flög omkring utan att låta sig vävas samman till någon förståelse, så det bästa verkade vara att vila och hoppas att bilden av det hela skulle klarna efteråt.

När jag vaknade till ur mitt slumrande såg jag silhuetterna av de båda männen sittande vid den öppna spisen längre bort i rummet och hörde dem samtala lågmält med varandra.
– Du vet att jag litar fullständigt på dig, Severus. När det gäller den här sortens incidenter är du den som är mest kvalificerad av oss alla. Men, Severus, du har ett stort ansvar, även denna uppgift förutan.
– Jag är ingen duvunge, det vet du, sa Snape. Om jag får ta hand om flickan kan jag nog snart ha läst av de viktigaste konsekvenserna. Som du förstår är det viktigt att ingen får veta.
– Det förstår jag, Severus. Jag vet att du kommer att behandla henne väl. Vad jag däremot inte förstår är varför älvorna angrep henne? Hon kan väl knappast ha något otalt med dem?
– Hon försökte skydda mig, sa Snape lågt.
En tystnad uppstod.
– Det var en vacker gest, Severus, sa Dumbledore allvarligt. Desto större orsak för oss att gå varsamt fram. Tro inte att jag inte förstår att det kan vara svårt för dig att hantera.
– Jag klarar mig utmärkt, bet Snape av.
– Naturligtvis gör du det, och nu ska jag låta dig skrida till verket. God natt, Severus. Dumbledores långa mantelklädda gestalt försvann ut genom dörren.

Jag ville inte låtsas om att jag hört alltsammans, så jag slöt ögonen då Snape kom fram till mig. Mjukt lade han sin hand på min panna för några sekunder och räckte fram bägaren. Jag såg allvarligt på honom.
– Sir, började jag. Det känns bättre nu. Var snäll och förklara situationen för mig och hur jag kan samarbeta med er på bästa sätt.
– Till att börja med, sa Snape, är det viktigt att ni förstår att speciella omständigheter gör det farligt att kopplas samman med mig. Skulle någon person stå mig nära på något sätt, kan det komma att innebära dödlig fara för den personen i framtiden.
Jag nickade, försökte förstå. Detta var nytt för mig.
– Därför, fortsatte Snape, är det av yttersta vikt att det inte blir känt att ni har er vistelse här hos mig just nu. Dumbledore kommer att hjälpa till med detta, och så måste det vara tillsvidare. För er egen säkerhet.
– Och om jag inte bryr mig om den? Jag kände lite av ilskan från förmiddagen återvända.
Då lutade sig Snape plötsligt fram mot mig med ett hotfullt uttryck i ögonen.
– Ni inser att jag kan få ert minne att försvinna? Här och nu? På bara några sekunder?
Mitt hjärta for åter upp i halsgropen, men jag tog ett hårt tag om täcket och mötte stadigt hans blick.
– Ni skulle aldrig göra det, viskade jag. Ni är ingen ond människa, sir.
Snape drog sig genast tillbaka och suckade tungt.
– Nej, tyvärr är jag väl inte det, sa han och lät plötsligt trött. Och det har åsamkat mig mer smärta än ni har en aning om. Men nu till saken. Ni sa att ni vill vara hjälpsam och samarbeta. Jag kommer att behöva ha uppsikt över er några dagar och även undersöka ert sår mer grundligt än jag hittills gjort. Undersökningen gör inte ont, men om ni känner obehag över situationen kan jag ge er en sömndryck innan den sker.

Jag skakade tyst på huvudet.
– Det behövs inte, sir. Men jag blundar gärna.

Bra kapitel som vanligt! Oj då! Snape blev visst hotfull! Jag är mycket förvånad över att Miriam inte gav honom en örfil! Det skulle jag ha gjort! Hehehe! *

En sak jag undrar över: Vad har Miriam för förhållande till föräldrarna? Allt jag vet är att hon är mugglarfödd, men i övrigt finns inte mycket om hennes bakgrund. Skulle vilja veta mer.

Nå, bra kapitel i alla fall!

*Om du ser på bilden: Det är så skurken i Disneys "Ringaren i Notre Dame" ser ut!

Så bra!!!!!!!

Hjättebra! ♥

Mintygirl89, du lysande skatt bland skatter. Tack vare din respons tog Miriams föräldrar äntligen gestalt för mig. De har hela tiden varit en svår nöt att knäcka, kanske den svåraste, men nu ser jag dem framför mig och vet vilka de är - samt vad hon har för relation till dem. Undan för undan kommer det också att visa sig lite mer i texten.

Det är förståeligt att funderingar kring Miriams föräldrar dyker upp i samband med att hon råkat ut för en så pass allvarlig incident. Hon är ju också i en ganska sårbar situation som nybliven vuxen. När det gäller att blanda in/oroa föräldrar, kan vi dock göra en viss jämförelse med Vandalen på ridskolan. Då vet du vad jag menar Miriams föräldrar är dock inte stränga utan det handlar mer om att hon vill skydda dem.

Jag måste definitivt se Ringaren i Notre Dame, men ska försöka vänta till hösten för den rätta känslan ...




Supermycket tack också till er Ginerva2003 och c8aina !




Kapitel 16 - Ansvar


– Hur går det med ditt ägg, Harry?
Hermione såg uppfordrande på sin vän över kanten på en av bibliotekets böcker. Den andra uppgiften i trekampen skulle inte gå av stapeln förrän om två månader, den tjugofjärde februari, men Hermione tyckte att Harry skulle ta tillfället i akt att redan nu på jullovet att undersöka ägget han vunnit från draken. Ledtråden till hur man klarade uppgift nummer två var nämligen på något sätt sammanlänkad med ägget.
– Det går fint, svarade Harry lite tveksamt och strök sin stora kalufs ur pannan. Hans blixtformade ärr skymtade tydligt bakom de mörka hårtestarna. Jag kikade uppmärksamt på det. Mest liknade det faktiskt en tatuering. Jag undrade om Harry ofta brukade besväras av sitt ärr och på vilket sätt det i så fall skedde.

Själv hade jag nu lärt mig att ett ärr som orsakats av en förbannelse kunde ha en länk, en mer eller mindre öppen informationsväg, till den som orsakat det.
– Den misstanken har vi angående Potters ärr också, hade Snape förklarat. Men eftersom det ärret orsakades av Mörkrets herre är det inte lika stor risk att länken aktiveras, eftersom Mörkrets herre är försvunnen just nu - men för hur länge till vet vi inte … och han hade oroligt betraktat landskapet utanför. - Potter är hur som helst under ett mäktigt beskydd här på Hogwarts och det är även ni. Dock måste ni vara mycket uppmärksam på era drömmar. Under sömnen är sinnet som mest öppet och sårbart, och eftersom ni saknar magiska krafter har ni sämre möjlighet att stå emot om någon skulle vilja ta över ert sinne och styra er för sina syften.

Allvaret i det hela stod nu klart för mig och jag var angelägen om att situationen skulle klaras upp så långt det nu var möjligt. Jag hade övervägt att underrätta mina föräldrar men vid närmare eftertanke bestämt mig för att avvakta, av flera skäl. All kontakt med dem detta år gick genom deras kollega och vän Leonardus och det var tack vare att de litade på honom och kände honom väl som de med någorlunda frid i sinnet kunnat låta mig resa till en för dem helt okänd ort. Jag visste bara alltför väl vad det hade inneburit för dem att låta sitt enda barn ge sig ut på ett sådant äventyr. För att skingra tankarna och få tiden att gå snabbare, hade de dessutom gett sig ut på den resa runt jorden de alltid drömt om att genomföra.

Det fanns alltså många skäl att inte oroa dem.
De hade oroat sig tillräckligt för mig i livet.
Allt jag kunde hoppas var att detta skulle reda sig så småningom.

Det var dock en tung hemlighet att bära, mycket mer betungande än såret som var så väl omskött att det läkte på rekordtid och inte orsakade mig någon form av fysisk smärta. Min belägenhet gjorde att jag tyckte om att vara i närheten av Harry, eftersom det nu kändes som om vi hade en gemensam börda att bära, även om han var ovetande om min hemlighet. Efter de första dagarna hade jag åter kunnat börja vara ute på slottet, och dessa timmar i frihet tillbringade jag gärna på biblioteket med trion som blivit en fyrklöver med Elvira.
– Hur firar ni nyåret här på Hogwarts? undrade jag för att styra in tankarna på trygga och trivsamma ting.
– Vi äter gott i stora salen, förstås, sa Ron med ett längtansfullt uttryck i ansiktet, och sedan brukar de som är kvar på skolan hitta på lite skoj i elevhemmens uppehållsrum. I år tror jag Fred och George har kommit över extra många stinkbomber och doktor Filibusters fyrverkerier …
Fred och George var Rons äldre tvillingbröder, de absolut busigaste eleverna på hela skolan. Det var den kreativa typen av skämt och de var riktiga upptågsmakare. Jag tyckte att de var väldigt rara och tog aldrig illa upp när de retades. Dock tänkte jag att det nog var säkrast att tillbringa nyår långt bort från Gryffindortornet om man ville ha det stillsamt.

Efter det att fyrklövern gått, dröjde jag kvar i biblioteket med mina studier, och väntade ytterligare en stund med att gå nerför trapporna till fängelsehålorna. Innan jag gick ner försäkrade jag mig om att ingen såg vart jag tog vägen, och öppnade den stora mörka dörren så tyst som möjligt.

Plötsligt hejdade jag mig och blev stående med dörrspringan öppen. Dumbledore var där inne. Jag visste att det inte alls var fint tänkt av mig, men det brukade vara informativt att lyssna på vad de där två sa till varandra.
– Hon är fullkomligt säker här på slottet, Severus. Tror du inte att du kan överlämna ansvaret åt mig några timmar?
– Du är en upptagen man, Albus, speciellt på nyårsafton. Det är många krafter aktiva då, liksom på julnatten. Om du tar ansvaret för pojken, så ser jag efter flickan. Jag är den som bäst känner till hennes ärr, så hon är tryggast i min närhet.
– Även dit du ska, Severus?
– Du känner mig dåligt, Albus. Jag har så klart en plan för det hela. Den här visiten måste avläggas, om jag inte ska få ännu mer misstankar mot mig.

Dumbledore lämnade våningen kort därefter. Jag drog mig tillbaka, gömde mig i korridoren och gick inte in förrän en stund senare. Det kändes inte bra att ha lyssnat. På min säng låg två nya stora kartonger från Madam Malkins. Frågande såg jag på Snape.
– Vi kommer att göra en kort resa över nyår, förklarade han. Till ett ställe där man inte går omkring i gamla malätna skolklädnader.
Jag drog fram först en silvergnistrande festklädnad och sedan en ljuvlig svart resmantel. Häftigt drog jag efter andan; det var helt omöjligt att låta bli. Resmantlar var ett plagg som jag från första stund avundats häxorna och trollkarlarna, och den här var lång, fotsid, mjuk och med pälskantad huva. Ungefär som kappan jag köpt i höstas men tusen gånger vackrare.
– Sir, viskade jag. Tack.
Snape rörde inte en min.
– Det skulle väcka misstankar om jag inte genomförde min årliga nyårsvisit hos herrskapet Malfoy, förklarade han, men det kommer att krävas en del förberedelser.

Malfoy? Det lät bekant. Harry och Ron brukade prata om en pojke från Slytherin som hette Draco Malfoy och som tydligen var deras ärkefiende. De var fullt och fast övertygade om att Malfoys renblodiga trollkarlsfamilj var på Mörkrets herres sida och att de bidrog till att denna sida nu verkade bli mäktigare igen.

För första gången kände jag mig skrämd. Riktigt rädd.
– På tal om det ni sa, sir … började jag. Det där om att det är farligt att officiellt kopplas samman med er ... Vad ska vi hitta på för svepskäl till att ni tar mig med till Malfoys?
– Inget svepskäl kommer att behövas, sa han kort. Jag har en annan plan.

Avis Fortunae, när du nämner "Vandalen på ridskolan", jag förstår precis! Okej, undan för undan får vi veta. När du skriver att hon vill skydda dem, så är det som i "Quirrells första år på Hogwarts". (Ni som inte har läst den, bör inte klicka på spoilern! Men ni får gärna läsa den! Klicka på min profi, så hittar ni länken, samt "Vandalen på ridskolan"!)



Så jag fattar precis! I alla fall så var det som vanligt ett bra kapitel och du skapade en riktig cliffhanger på slutet. Hur ska det går. när hon möter den där gräsliga familjen?! Förlåt, men jag måste skriva det! Se bara på Draco!

Undrar vad Snape har för plan? Ska bli mycket intressant och läsa.

Tack för, som alltid, underbar respons. Ja, det stämmer ju precis att man även kan jämföra med Quirrells första år på Hogwarts!

För er som gillar en välskriven story med stigande spänning, finurliga ledtrådar och cliffhangers kan jag rekommendera både den och Vandalen på ridskolan !

När det gäller familjen Malfoy och Draco, så ... ja, nästa kapitel får tala för sig själv:


Kapitel 17 - Nyårsvisit




Förundrat stod jag framför den höga spegeln och betraktade de väldiga massor av blankt svart hår som låg över mina axlar. Det hade en tyngd som mitt tunna mellanblonda hår aldrig haft. Jag hade aldrig vetat att hår kunde väga och kännas på det här sättet. Även ögonen var ändrade från stora ljusblå till svarta mandelformade och ansiktsdragen var skarpare.

Snape dök upp i spegeln bakom mig och riktade en sista gång trollstaven mot mitt ansikte för att markera mina smala mörka ögonbryn ännu mer.
– Vi ser ut som bror och syster, tycker ni inte? sa jag fascinerat.
– Onekligen mer än förut, svarade han.
Jag visste att Snape var femton år äldre, trettiofyra, och undrade hur det skulle varit att ha honom som storebror, men liksom jag hade han inga syskon, så det skulle jag aldrig få veta.



Kvällen var stjärnklar när vi vandrade över slottsområdet. Frosten hade gjort naturen ännu vitare så att träden lyste i kontrast mot himlen. Det var bedövande kallt och jag kunde ännu inte bära kläder direkt mot huden på grund av såret, så mina bara ben var iskalla under kjolarna. Jag drog mig tätare in i resmantelns mjuka värme och stödde mig lätt mot hans arm när vi kom utanför murarna. Snart skulle det bli nödvändigt att gå på ett värdigt sätt och föra sig med säkerhet, något som skulle göra mig övertygande i rollen jag skulle spela - men det är förbaskat svårt att gå värdigt med en decimeter höga klackar när man inte är van vid det.

För att inte tala om sättet vi skulle ta oss dit på. Medtransferens var det inte tal om, dels på grund av att jag var mugglare och dels på grund av såret. Båda dessa faktorer gjorde risken för splittning avgjort större. Flyttnyckel eller flampulver var inte heller ett alternativ av ungefär samma skäl. Att ta sig dit med vagn tog flera timmar, och bilar var något jag förstod att mycket få trollkarlar behärskade. Alltså återstod endast att använda kvast.
– Lyssna nu noga på mig, sa Snape och plockade fram kvasten som han hållit dold under sin resmantel. Jag binder er till mig med de här magiska banden, men ni måste ändå hålla i er mycket hårt i mig, förstår ni?
Jag nickade och skakade i hela kroppen, av köld eller rädsla var inte lätt att avgöra. Snape betraktade mig uppmärksamt när han slöt till de magiska banden.
– Så, så, sa han lugnande. Ni kommer inte att falla. Håll er bara hårt intill mig.
Han behövde inte säga det två gånger. Att sitta upp på en kvast var en mer än märklig upplevelse, och jag höll så hårt om Snape att mina armar gjorde ont, medan jag blundade och gömde huvudet tätt mot hans mantelklädda rygg. Det tog en lång stund innan jag ens vågade öppna ögonen en enda liten bit.

När jag slutligen gjorde det, var världen långt under oss, med silverskimrande vidder och gnistrande skogar. Det var oväntat tyst, men fartvinden kändes som isande blåst, och det var synd, för annars hade färden varit en underbar upplevelse. Som det nu var kändes det som en lättnad när kvasten sänkte sig över Malfoys herrgård och landade en bit utanför grindarna.

Hela min kropp skakade okontrollerat. Snape såg en aning bekymrad ut och tog fram en liten flaska med ett lysande elixir från sin resmantel. Jag svepte den lilla flaskans innehåll, blev äntligen varm igen och kunde med lugna steg gå vid hans sida fram mot de höga grindarna.




Jag skulle spela rollen som Metrimona Prince, en avlägsen släkting till Snape på hans magiska sida. Denna Metrimona var helt och hållet en uppdiktad person, och för att göra det så enkelt som möjligt för mig att konversera hade vi kommit överens om att hon skulle ha ett resande arbete med vistelse i många länder och sekretess på de flesta av arbetsuppgifterna. Även en trollstav låg gömd i min klädnad, utifall att den skulle behöva synas i någon ceremoni.

När vi kom in i entréhallen på Malfoy Manor tappade jag fullständigt hakan. Det var till och med mer imponerande än att träda in på Hogwarts. Kristallkronor, utsmyckningar, förgyllda bägare på brickor som svävade runt i luften.
– Vid Merlins kalsonger! utbrast jag med gapande mun och stirrade runt omkring mig. Det var ett av Rons favorituttryck, men en blick på Snapes min fick mig att förstå att den typen av språk inte skulle uppskattas här.
– Severus.
En blond kvinna med förnämt utseende kom oss till mötes.
– Narcissa, svarade Snape artigt. Detta är min unga släkting Metrimona Prince, på tillfälligt besök i landet.
– Trevligt att träffas, sa jag som inte hade en aning om hur man hälsade på varandra i dessa kretsar. Det hade vi glömt att förbereda. Lyckligtvis svepte Narcissa snabbt vidare i mängden av människor.
– Lucius. Snape gick fram emot värden själv och de hälsade allvarligt på varandra. Lucius var lång och lika ljus som sitt namn, men liksom Snape klädd i svart.
– Draco, kom hit! Vi har Draco hemma över nyår, berättade Lucius och lade armen faderligt om en lång blek pojke som jag kände igen från Slytherin. Han hade aldrig sagt ett ord till mig och endast sett på mig då jag varit tillsammans med fyrklövern och han hånfullt slängt åt dem en blick. Nu såg han dock blyg ut och hans bleka kinder rodnade lätt då han kysste min utsmyckade hand.

Vad det yttre ändå kan påverka människor, tänkte jag sorgset när vi tillsammans med festdeltagarna drog oss inåt den rikligt dekorerade matsalen. I samma stund snubblade jag på de eländiga klackskorna, föll framstupa över tröskeln och kände till min förfäran att festklädnaden for upp en bra bit över benen. Snape var där på sekunden och såg ganska bister ut då han såg sig omkring och försäkrade sig om att ingen sett ärret.
– Försök uppföra er nu, väste han. Håll en låg profil och säg så litet som möjligt.
– Har ni ingen osynlighetsmantel på lager? fräste jag, reste mig klumpigt och viskade: - Ni vet att jag inte är van vid sådant här.
– Det är bäst ni vänjer er, sa han med ett outgrundligt uttryck i ansiktet. Innan jag hann fundera på vad det kunde betyda klappade Lucius Malfoy i händerna och alla gäster höjde sina glas. Snape lade en lugnande hand på min axel och lät försiktigt sitt glas möta mitt.
– Det kommer att gå bra, sa han.

Under middagen följde jag rådet att hålla en låg profil och förstod att det trots allt var det lugnaste alternativet. Det svåra var att allt var så nytt för mig, hur man talade och om vad, de många olika besticken och den synnerligen svårätna maten, alla osynliga sociala koder.

Efter middagen hamnade vi i en soffa framför brasan. Draco satt och nojsade med några jämnåriga pojkar medan han skröt om Slytherins olika bedrifter genom historien, omväxlande med blickar på Snape och mig. Jag visste att Snape var Dracos favoritlärare. Ron och Harry brukade klaga över att Snape favoriserade honom och eleverna från Slytherin. Snape såg avmätt road ut, medan jag försökte förhålla mig kylig och neutral med mitt glas balanserande i handen.
– Severus, kan jag tala några ord med dig? En man med ett slugt varggrin i ansiktet knackade Snape på axeln och han reste sig medan han lågt sa till mig: - Jag är tillbaka om en stund.
Det fanns förmodligen personer här som han behövde tala ensam med, säkert på grund av vad de speciella arbetsuppgifter han tycktes ha, men det var inte speciellt roligt att bli lämnad ensam med pojkarna som nu hade börjat spruta champagne på varandra med bakåtslickade frisyrer. Draco tittade ideligen på mig ur ögonvrån. Jag lade ena benet över det andra under klädnaden och försökte se kyligt ointresserad och högdragen ut, men det verkade bara egga honom ännu mer.
– Vår skola är verkligen inte mycket att hänga i julgranen nu för tiden, sa han släpigt till pojkarna som tydligen var långväga gäster och inte gick på Hogwarts. Dumbledore är ingen bra rektor; det går bara mer utför med undervisningen för varje år. Vet ni vem vi har som lärare för andra året i rad? En halvjätte! En halvtokig drummel som jobbar som skogsvaktare och inte ens är utbildad. Vi får sköta om livsfarliga monster på lektionerna. Det är bara Harry Potter, smutsskallen Granger och blodsförrädaren Weasley som gillar honom. Men nu har jag sett till att han kommer att bli avskedad.
– Hur då? frågade en vampyrblek tonårspojke med svart hår lika slickat som på en nöjd hankatt. Han lät imponerad. – Har du så stort inflytande?
- Nja, makt innebär ju ansvar, spann Draco självbelåtet. Men jag lät mig intervjuas i Daily Prophet av den utmärkta reportern Rita Skeeter, och då berättade jag lite om hur illa vi tycker om Hagrid, allesammans. Han lär få se sig om efter ett nytt jobb när terminen börjar ...
Återigen kikade han på mig ur ögonvrån, men jag var allt annat än imponerad - glaset darrade i handen på mig och jag fylldes av fasa över hur fräckt den där lille stekaren hade betett sig och vilken sorg det här kunde orsaka Hagrid och de tre vännerna. Och här satt jag, osynligt bakbunden av min låga profil, utan att kunna avslöja mina sanna känslor, fastän de blixtrade i mig ...

Ett grönt sken flammade plötsligt upp bakom Draco och sekunden efter lossnade den väldiga kristallkronan från taket bakom honom och pojkarna. Med ett öronbedövande brak slog den i golvet. Glassplittret yrde. Panikslagna skrik hördes och folk rusade om varandra med dragna trollstavar och förtäckta ögon. Snape dök upp ur tumultet och svängde trollstaven i en skyddande gest över mig, och jag såg även de andra använda sina stavar flitigt.

Det tog en bra stund innan stämningen lugnade sig efter olyckan, som ändå var långt mindre ödesdiger här än den skulle varit på en fest med mugglare utan tillgång till läkande magi. Medan små husalfer städade upp i röran torkade folk svetten ur pannan och svalkade sig med ännu ett glas. Snape hade fört mig till ett avlägset hörn av den stora salen.

Jag hade plötsligt blivit mycket trött. Det var inte bara den sena tiden och alla nya och upprörande upplevelser, utan kändes som samma sorts tunga trötthet som kommit över mig en kort tid efter att jag fick ärret. Vagt uppfattade jag att vi kommit in i ännu ett rum, mycket mindre och rökdoftande, tillsammans med Lucius och några andra trollkarlar. De rökte stora pipor som de tände åt varandra med trollstavarna. Mitt synfält var suddigt och allt gungade.
– Hörde mig sägas att ni är i resandebranschen, brummade en kraftig trollkarl med långa mustascher. Säg mig, vad är er åsikt om förbudet mot flygande mattor?
– Ehm … mumlade jag, men sedan kände jag en fast, varm hand på min skuldra.
– Ursäkta oss ett ögonblick. Snape ledde mig mot dörren. – Lite trötta i månskenet, är vi?
Jag orkade bara nicka.
– Lucius, kan jag be dig ordna en droska för oss hem, bad han. Vi känner att det blir det bästa färdsättet efter alla dina goda drycker. Tack för ikväll.

Efter några ögonblick befann vi oss i droskan, vilken sakta började de många timmarnas färd hemåt förd av osynliga dragare, medan jag utmattad gav efter för den tunga sömnen.

Först vill jag bara tacka för att du länkar till mina berättelser, och uppmanar de andra att läsa dem! Så tack! ♥♥♥♥

Sedan är jag imponerad över detta kapitel! Oj! Det verkar som Miriam har lite magi i sig. Tänker på kristallkronan som föll ner! Undrar hur det ska gå. Tur att de fick åka i en droska istället för att ta kvasten. Känns nog tryggare efter det som hände. Förstår att Miriam blir arg på Draco, med tanke på att han försöker sabba för Hagrid! Jag tål inte den där lille fjanten! GRRR! Nå, han fick sig en läxa! Hehehe!

Lite kritik bara. (Se röd, respektive grön text)


Åter igen

Jag såg på baksidan av en bok att ordet sitter ihop. Det ser lite bättre ut.

Återigen

mig -

skulle vilja att du hade en punkt istället, det ser lite bättre ut.

mig.