Skinny Love (Marauders)
Forum > Fanfiction > Skinny Love (Marauders)
Användare | Inlägg |
---|---|
Avis Fortunae
Elev |
Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 16 mar, 2019 22:55 |
Trezzan
Elev |
Avis Fortunae
Avery kallar Lara för sin fru, bara för att hon är hans framtida fru, som ett sätt att visa ömhet. De har inte gift sig än! Och tack + åter tusen tack för den fina respons du ger mig, både här och i våra korpugglor. Jag skriver för att leva. Du vet. Det här kapitlet kommer nog ändra vår åsikt lite om en karaktär vi varit splittrade över. Kanske? Vi får se. Mysigt att skriva om Jess igen. Kapitel 21. Jag ångrar det lika fort som det är gjort – och jag lär ångra det i framtiden också. Facklans sken slänger en skugga över hans ansikte. Får hans ögonfransar att se ut som spindelben över hans kinder. Får de stålgrå ögonen att glöda som upphettat järn. När han blundar och hämtar andan ser han fullkomligt rofylld ut. För ett ögonblick känner jag mig fri men just som jag låter mina känslor springa otyglade tänker jag på Avery. Vad han ska tycka, säga, och straffa mig med. Ringen på mitt finger bränner och jag vill inget annat än slänga den i elden. Jag sätter mig upp i soffan och han slår upp ögonen som om jag just väckt honom från en väldigt bra dröm. Kylan sveper runt mig som en tung filt när jag inte längre rör vid honom och mitt hår faller över mina axlar, öser ner över ansiktet. ”Det här går inte”, säger jag tyst och hör hur han tar ett stötigt andetag. ”Vad är det som inte går?” frågar han med en ömhet jag aldrig trott at jag skulle höra från Sirius Black. ”För om det vore upp till mig att bestämma skulle jag säga att det där var helt jävla fantastisk.” Jag kan inte låta bli att le och när han lägger armarna om mig och placerar kyssar på min tinning och ner längs mitt kindben. Han är mitt ankare. Jag sätter mig med benen i kors i hörnet av soffan och stirrar ner på mina fötter och undviker hans sökande blick. Så han tar mina händer i sina, smeker ömt över dess ryggar, och längs knotorna. Finner ringen. ”Det är försent för allt, Sirius”, mumlar jag och håller tillbaka de brännande tårarna som hotar med att rymma om jag inte biter min läpp tillräckligt hårt. Han tröstar mig. ”Det är aldrig försent.” ”Jag har inget val”, säger jag övertygande. För jag vet att jag inte har något val. Återigen säger han emot. ”Du har alltid ett val.” ”Det är försent för det här ”, jag tar hans händer i mina, ”och vad det här än är.” Han lutar sin panna mot min och jag släpper bettet om underläppen och låter tårarna falla fritt och ljudlöst ner över hans sträva händer. Som rosor och papper. Och jag vet att jag övertygat även honom när han tar ett djupt, rossligt, andetag. ”Varför gör du så här med mig, Raven?” ”Jag…” börjar jag men klarar inte av att avsluta meningen. Och han har inget tålamod. ”Du förvirrar mig. Du vänder hela min tillvaro upp och ner.” ”Vi borde inte ha gjort det här”, säger jag. ”Du. Du borde inte ha gjort så.” ”Men… Jag”, säger jag men avbryter mig själv för att inte börja hulka i panik. Han släpper mig och återigen lindar sig kylans filt runt mina axlar. ”Säg till hur du ska ha det. Allt jag begär till dess är lite lugn och ro. Du är som ett åskoväder.” ”DU ÄR SOM EN STORM!” ropar jag efter honom, tårarna utom kontroll, när han lunkar iväg och i skenet från skuggan ser han ut som ett dåligt omen. I ren och skär panik pressar jag ansiktet i soffkudden och skriker allt vad jag orkar. SIRIUS BLACK – din idiot. Men det är jag. Jag är idioten. Det talas ljudligt om de sju elever som saknas ur Slytherin vid middagen på onsdag kväll. Jag har varit helt komplett upptagen med att undvika Sirius. Tänka på Sirius. Planera mina rutter så att jag verkligen inte ska stöta ihop med honom. För att sedan planera mina rutter så att jag absolut och helt och hållet ska snubbla rakt in i hans armar. Hans läppar. Hans blick. Men ringen på mitt finger blänker till och jag vänder uppmärksamheten mot verkligheten. Sju elever saknas från Slytherin och en av dem är Rosier. Evan Rosier – min trolovade. Nu kanske vi inte behöver gifta oss längre. Lara är kvar såklart. Hon sitter vid slutet av bordet, när de massiva dörrarna som leder ut, och ser ut att bry sig väldigt mycket om sin manikyr. Varför ska hon veta när inte jag vet? Dörrarna vid henne slås upp och hela rummet tystnar omedelbart. Facklorna fladdrar så att rummet mörknar något och flertal av stearinljusen ovanför oss släcks. Dumbledore har slagit upp dörrarna i ett enda skeende med båda sina händer på var dörr. Det grå skägget ser ut som det gått genom ett krig och tillbaka igenom igen. Glimten bakom glasögonen är som bortblåst. Utan hjälp från staven ekar hans röst som åskknallar i salen. ”Kära vänner och elever”, påbörjar han precis då han börjar vandra genom dörren med en auktoritet som inte ens självaste Lucius Malfoy skulle rå på. ”Idag är en mycket mörk och tragisk dag. Ondskan har penetrerat dessa väggar. Fäst sina sylvassa klor om våra allra mest dyrbaraste vänner och elever. Lindat in sin hemska propaganda i vackra lovord om en ljus och oövervinnerlig framtid.” Lara betraktar inte längre sin manikyr. Laras blick är lika fäst vid Dumbledore som min är vid henne. ”Ondskan har tagit sju av våra elever och förvandlat dem till monster. Idag har sju häxor hittats mördade runtom i England för sin inblandning i kampen mot de som vill tysta dem.” Evan Rosier – vad i Merlins namn har du gjort? Lara De talar aldrig om något för mig. Jag är en sådan perfekt liten prinsessa. Avery tycker om mitt långa hår. Mina underligt välgjorda middagar. Avery tycker att jag är perfekt att gifta sig med. Men ack, om han bara visste vad han gett sig in på. Stackars flickebarnet till lillasyster. Hon vet inte vad hon ska ta sig till. Hon är så vilsen. Det syns i hennes isblå ögon att hon snart smälter bort likt en isbit i gassande solsken. Styrkan Avery har i sina finns inte ett spår av i hennes. Svag is och osäkerhet är det enda jag ser hos henne. Hon gör som storebror säger. Tack och lov. Men jag undrar om inte smutsskallen och blodsförrädarna har någon effekt på henne. Tänk om hon säger ifrån. Är idag en sådan dag? Jag får helt enkelt vänta och se. Nagellacket ser fortfarande ganska bra ut. Tar febrilt över dess kanter och precis när jag ska peta bort lite smuts slår gammelfarbrorn upp dörren som om han var självaste Merlin och nagellacket flikar sig. Dåre. Jag kan tänka mig att det har något att göra med att mina kära klasskamrater är försvunna. Yaxley har väl lett dem i fördärvet. Men vad vet jag? Ingen berättar någonsin något för mig. Men snart gör de det. Snart lär de ångra sig. Avery ska få sig en fru han sent kommer glömma. Det är ingenting fel med Avery egentligen. Han gör sitt bästa. Bättre var det innan hans hagga till mor dog. Hon var den vresigaste häxa jag någonsin stött på. Avery var rena rama drömprinsen och jag kan inte förstå hur någon så underbar någonsin kunde komma från någon som henne. Jag är glad att hon är död. Död på riktigt. Hon hade inte passat som halvdöd. Jag undrar om inte Avery kommer att återgå till drömprinsen igen. Gör han inte det får jag väl helt enkelt finslipa honom. Jag skulle aldrig tåla att bli behandlad som ett litet flickebarn – för det är jag inte. Vad vet egentligen Jessica? När Dumbledore slutat tala om de sju döda häxorna iakttar hon platsen vid Slytherinbordet där Rosier alltid sitter. Vad vet Jessica som inte jag vet? Jag måste ta reda på det. De ska inte hålla mig utanför sina skumraskaffärer bara för att jag inte är en del av familjen. Avery ”Er sista uppgift innan ni får märket är att välja ut ett offer. Om ni har svårt med det hjälper Lucius er gärna. Han har en lista signerad med namn. Namn som inte betyder något.” De betyder ingenting heller. Demonstranter för det trollkarlssamhälle vi ska bygga. Vill bygga. Om inte våra mest begåvade trollkarlar, och häxor, kan se allvaret i alla framtidsproblem som orent blod kommer att ge oss vet jag inte hur vi ska gå tillväga. Ibland tror jag inte att det är den visaste vägen att gå, att tysta dem, men vad har vi för alternativ? Det går inte att tvinga någon att ändra åsikt. Men det går att röja dem ur vägen. ”Rosier”, kallar jag till mig honom, ”jag har en specifik person för dig.” ”En specifik?” undrar han. ”Hon är en särskilt motstridig häxa. De kan bli farliga.” ”Självklart.” Yaxley hade lyckats bra med rekryterna. Det ska han ha eloge för. Men jag har sett sättet han ser på min blivande fru och jag gillar det inte. Han hade inte tagit skada av en del reprimander. Det får jag ta upp med vår herre. Han är ju trots allt väldigt bra på reprimander. 19 apr, 2019 01:14 |
Avis Fortunae
Elev |
Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 26 apr, 2019 18:53 |
Trezzan
Elev |
Det blev det här - även om det är alldeles för kort för att räknas som ett kapitel. ♥ Du ger mig mer lycka än du anar Avis Fortunae
Kapitel 22 Det är början av mars. Sirius pratar inte med mig och har inte gjort det sen den dyblöta kvällen. Lara har undvikit mig sen incidenten med de sju häxorna och Rosier. Rosier är inte här. Han har skickat brev efter brev till mig och efter det tredje brevet fick jag även ett från Avery där han beordrade mig att svara Evan. Och jag gjorde som han sa förstås. Evan hade skrivit i försvar att han och de andra blivit felaktigt utdömda av trollkarlssamhället och tidningarna för fruktansvärda brott de inte begått. Evan önskade med hela sitt hjärta att jag trodde honom. Att brottet i sig inte var så fruktansvärt i hans ögon spelade inte någon roll. Han hade inte begått det. Och breven var öppnade minst en gång innan de nått fram till mig – men vad spelade det för roll? Han skrev ju ingenting av vikt förutom att han önskade min tillit och tilltro. Att han inte var en hemsk människa. Häruppe i högländerna är det kyligt och vindarna biter tag i mina alltför tunna armar när jag tar ett kliv utanför entrédörrarna. Armarnas bleka hy knottrar sig och jag tvingas dra ner den stickade röda koftan som tidigare varit uppkavlad till armbågarna. Jag låter den svarta kappan svepas kring mig och drar halsduken två varv extra runt halsen innan jag sätter fart ner mot sjön och förbjudna skogens kant. De lövträd som växer på området har små gröna knoppar i förberedelse för att den riktiga våren ska komma. Det är en månad kvar tills Avery och Lara ska gifta sig och då står väl våren i riktig blom. Jag har inbillat mig och hoppas att det skall vara vackert. Med Lara i en strålande vit klänning med släp bakom sig och rosor i rött och vitt om vartannat i trädgården till familjen Ravens herrgård. Men trots de fina bilder jag fantiserar fram så har jag en ond föraning om att det inte kommer vara lika drömlikt som jag tror. En ond föraning som lämnar en hård, mycket hård, klump i magen på mig. Den iskalla luften ilar i tänderna på mig när jag tar ett djupt andetag och när en lika iskall hand tar mig i sitt grepp får jag panik och sliter fram trollstaven i högsta hugg mot djupt roade ögon. ”Andas, det är bara jag”, säger hon och placerar sitt blonda hår bakom öronen så att hon föryngras med fem år. Hennes hud knottrar sig längs den blekvita halsen och hon har en tunn sommarkappa över axlarna och inget annat än ett linne inunder. ”Fryser du inte?” frågar jag och huttrar nästan som för att få henne att förstå att det här inte är något promenadväder. Inte egentligen. Hon skakar på huvudet och jag placerar staven innanför klädnaden igen. ”Jag såg att du flydde middagen”, säger hon och ställer sig intill mig och blickar ut över sjön. ”Jag behövde luft.” ”Det är inte precis promenadväder”, säger hon som om hon läst mina tankar. ”Snart är det dags för bröllop, Lara.” Hon svarar inte först och när jag sneglar på henne ser hon ut att vara djupt försjunken i tankar men så märker hon att min uppmärksamhet vilar på henne och spricker upp i ett leende – ett leende som inte riktigt når till ögonen. ”Det ska bli underbart. Jag har så mycket kvar att planera men allting faller på plats. Jag har hört så mycket solskenshistorier om bröllopsplanering men i verkligheten så verkar det som att alla utom någon enstaka lycklig själ har ett riktigt, hrmm, helvete, med att planera bröllop.” ”De har inte lika mycket pengar att röra sig med”, säger jag utan att tänka mig för och vinner ett skratt från Lara. Den här gången hade jag tur. På andra sidan Svartsjön stiger bergen högt mot skyn och en enslig topp river mörka moln itu. Molnen rullar över topparna i rask takt och förvandlas till mörka omen som vräker ner regn i horisonten. ”Jag har en sak att tala om för dig, Jessica. Nu när vi ska bli systrar.” Även om Lara märker att jag iakttar henne intensivt så är hennes blick fäst vid ovädret i horisonten. En underlig glimt får hennes ögon att anta en färg av purpur och mörkgrå som en åskhimmel innan hon blundar och fransarna vilar som korpfjädrar över kindernas högsta punkt. Och hon delar sin hemlighet med mig. Och jag bevarar den för all framtid liksom hon alltid - alltid - håller mig om ryggen. Bland de mest oväntade av vänskaper byggs de starkaste band. 23 jul, 2019 16:12
Detta inlägg ändrades senast 2019-07-23 kl. 21:34
|
Avis Fortunae
Elev |
Åh, ett nytt kapitel! ÄLSKAR att ge dig lycka! ♥
Rosier är inte här. Han har skickat brev efter brev till mig och efter det tredje brevet fick jag även ett från Avery där han beordrade mig att svara Evan. Intressant att han kallas Rosier när Jess tänker på honom men Evan när Avery beordrar henne att svara. Som en uppmaning från honom att de borde ha kommit varandra närmare nu. Verkligen ingen avundsvärd situation. De för henne verkligen bakom ljuset när de påstår att "Evan" är oskyldig. Det är säkert ingen tillfällighet att hon sveper just en röd kofta om sig. De lövträd som växer på området har små gröna knopar i förberedelse för att den riktiga våren ska komma. knoppar Inte det minsta förvånad att onda föraningar föregår Laras och Averys bröllop och att hennes beröring känns iskall. Creeeeps! Och ordvalet. "Flydde" middagen. Lara markerar revir som vanligt. ”De har inte lika mycket pengar att röra sig på”, Jag är rätt säker på att det ska vara ”De har inte lika mycket pengar att röra sig med”, säger jag utan att tänka mig för och vinner ett skratt från Lara. Den här gången hade jag tur. Tur hur då? Att Lara inte blev arg? Du lyckas väldigt bra med att fånga den spända stämningen kring Lara och miljöbeskrivningen efteråt målar upp en dramatisk bild. Även om Lara märker att jag iakttar henne intensivt så är hennes blick fäst vid ovädret i horisonten. En underlig glimt får hennes ögon att anta en färg av purpur och mörkgrå som en åskhimmel innan hon blundar och fransarna vilar som korpfjädrar över kindernas högsta punkt. Men alltså. Wow. Vilken personbeskrivning. Och så typiskt karaktären Lara att hon fokuserar på sitt, på kommande oväder och strider. Väldigt snyggt att man inte får veta hemligheten svart på vitt, även om jag är rätt säker på vad dess innehåll är. Tydligen beslutar sig Jessica för att knyta ett band med Lara. Orsakerna är nog komplicerade. Jess har ju aldrig haft någon riktig trygghet, kanske inte ens med Sirius där det stormar på annat vis än på den mörka sidan. Fantastiskt kapitel. Vill ha mer, längtar. ♥ Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 23 jul, 2019 16:56 |
Trezzan
Elev |
Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 23. Hennes alltid lika rosenröda läppar var som istappar mot mina örsnibbar. Jag som frusit innan blev kyld till den grad att jag inte längre hade känsel kvar i fingertopparna. Hennes hemlighet var som en kallsup som aldrig slutade. Det mörka djupet drog mig neråt och neråt. Tills jag insåg att det inte var någon fara. Hennes mjuka och lugna röst drog mig upp mot ljuset och med sammetslen beröring tog hon min hand i sin. ”Jess?” viskade hon och orden lät som frost en kall novembermorgon. Trädens grenar rasslade till av en vårvind och jag mötte hennes blick. ”Vad sa du?” Jag visste inte om orden tog sig förbi mina läppar. ”Du hörde mycket väl, Jessica.” ”Och Avery? Vet han?” ”Han ska få veta ikväll.” ”Vill…” började jag säga men avbröt mig själv. Lara tycktes veta vad jag hade tänkt ställa för fråga. ”Jag vet inte om han kommer vilja stanna kvar med mig. Jag älskar honom och hoppas att han älskar mig”, svarade hon. Som om hon läst mina tankar. Marskvällen övergår i underkylt regn och Hogwarts mest ödsliga korridorer lyckas inte hålla ute den fuktiga kylan helt och hållet. Det var här vi hade gått, jag och Sirius, innan vi smugit oss ner till Hogsmeade. Och han hade frågat om jag hörde, hörde ljudet av frihet. Visst hade jag gjort det. Men nu stryper samma frihet mig. Och jag slås av att den frihet jag strävat så efter i början av året numer är ett minne blott. Innan var jag utestängd och nu är jag fångad. Fångad i min brors klor. När allt kommer omkring är det inte så farligt med den här världen. Inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Just som jag rundar ett hörn börjar en fackla att röra på sig och den fräna doften av cigarettrök tränger sig in i min näsa. Regnet som smattrar mot Hogwarts stenfasad är förstärkt av att fönstret är öppet. Och trots att det är mörkt ute är det som att det faller ett ljus över honom och jag hinner betrakta honom ett bra tag innan han märker att jag är där. Lutar mig mot hörnet och känner den kalla stenen mot min bara hud på axeln. Min kappa hänger vid armbågarna. Jag är halvt varm och halvt kall. Som ett åskoväder av positiv och negativ energi. Sirius Black stirrar ut i natten. Glöden lyser upp hans ansikte emellanåt och ibland sträcker han ut handen som för att känna regnets droppar attackera hans handflata. Något drar i mig. Och mina tysta steg styr sig själva över det kalla golvet. De tysta ljud som avges från mina fötter hörs inte över det piskande regnet och när jag smyger upp mina händer inunder t-shirten och runt Sirius midja stelnar han först till innan han slappnar av igen och släpper ut ett spänt andetag och mjuknar i mina armar. Jag vet inte om han känner igen min beröring och mina nerkylda händer eller om våra själar samspelar i varann på ett sådant sätt att han bara vet – vet att det är jag. ”Vad ser du?” viskar jag, tror inte att han ska höra mig. ”Framtiden”, svarar han kryptiskt och jag blir osäker på om det faktiskt är herr Black jag står och håller om. Hans alldeles för ansvarsfulla stämma passar inte in – även om jag vet att hans lycka ibland är en fasad. Livet är inte den nöjespark som han ibland låtsas som att det är. För att inte tala om resten av marodörerna. Man kan tro att hela deras liv är ett tivoli med berg och dalbanor, pariserhjul och tårtkastning. Så smyger sig sakta mörkret på och tar fäste i den lyckliga fasaden och raserar den – sten för sten. ”Vad menar du?” frågar jag och blickar ut över samma sky som han. Och jag slås av att man inte ser särskilt långt när det piskande regnet väller över världen. Borta vid bergen slår blixten långa krokiga mönster över himlen som försvinner på blott ett ögonblick. Värmen som försöker ta sig in över högländerna rår inte på kylan här. Oväder av olikheter. Inte allt för ovanligt. ”Min Farbror Alphard dog. Han lämnade ett arv till mig med en väsentlig del av galleoner. Så att jag klarar mig även utan min familj. Mamma skickade ett illvrål där hon skrek så att en knappt förstod hälften i bästa fall. Men det var något om att Alphard blivit bränd från familjeväggen precis som jag blev.” ”Fick du reda på det idag?” frågar jag och smeker tröstande mina händer längs hans midja. ”Imorse.” ”Hur känns det då? Hur mår du?” frågar jag och trivs i situationen. Luften är inte spänd så som den alltid är när vi hamnar i luven på varandra utan ett naturligt lugn infinner sig som en skyddande sköld omkring oss. ”Det var tråkigt att höra att Farbror Alphard gått bort. Jag ska gå på hans begravning nu om en månad. Hoppas att en del av släkten dyker upp trots det han gjort. De som inte är rädda för Walburga Black, förstås. Men samtidigt som jag är ledsen över att min enda levande familj som velat prata med mig nu är borta så är jag glad över möjligheterna han gett mig. Att kunna köpa en lägenhet. Eller en motorcykel. Kunna leva lite.” Jag kan inte låta bli att le in i hans ryggtavla och han tycks märka skrattet som jag nästan stoppat. ”Vad är det, Jess?” frågar han och vänder sig om och lägger armarna om mina axlar. ”Du är så underbar, Sirius. Mitt i all elände och misär tycks du finna en guldklimp att söka dig till. Vad i all sin dar ska du med en motorcykel till, Sirius Black?” säger jag och lägger mina händer om hans ansikte snett ner mot hans hals. ”Flyga, såklart.” ”Bort från alla problem”, säger jag – mer för mig själv än som ett konstaterande till honom. ”Till en annan värld.” ”Hur får man en motorcykel att flyga?” Sirius tar försiktig om mina handleder och håller mina kylda händer i sina varma ugnsvantar. ”Man improviserar”, svarar han och ler snett så att han får glädjerynkor i ögonvrån och ett ljus i ögonen. Sirius farbrors död och kommande begravning får mig att tänka på mamma igen. Den stundande begravningen ska ske tionde mars och om jag haft minsta lilla tur hade Rosier kommit tillbaka. Då hade jag kunnat kalla honom för Evan och hoppats på att jag skulle slippa klä upp mig och låtsas sörja Fru Raven. För han hade kanske kunnat intala min bror om att jag och Rosier har studier vi måste ägna oss åt. Men mig - mig litar Avery inte på. Snigelhorn hade gjort upp med en annan elev om att stötta mig vid bryggandet av det flytande flaxet. Och vem annars, om inte Severus Snape? Han höll sig tyst. Sa det han behövde och tillrättavisade trolldrycksboken emellanåt. Jag undrade hur länge han skulle lyckas hålla sig från att fråga något om Lily. Han var ju naturligtvis placerad med Lily i bryggandet av samma flytande flax. Men inte hade han tur för det. Kanske kunde Lara täcka för mig vad det gällde begravningen? Men just som jag hade tänkt fråga föreslog hon att vi skulle bege oss till Diagongränden helgen innan och arrangera med blommor och kanske köpa en mörk klädnad att bära vid ceremonin. Och jag kunde inte säga nej. Lara hade till och med tagit på sig rollen att sköta allt som hade med Ravens ägor, status, och sociala träffar att göra. Avery hade varit iväg i affärer. Skumraskaffärer, förstås. Och Lara hade ordnat allt som hade med begravningen att göra. När vi ändå begav oss till Diagongränden kunde jag ju köpa en bröllopspresent till dem båda. Ångorna stiger över kitteln och Snapes harklande tar mig tillbaka till verkligheten. ”Jag går nu”, säger han. ”Tack, Snape. Jag vet att du inte hade behövt – men jag uppskattar det verkligen.” Han gör inget annat än nickar åt det jag säger innan han nonchalant snurrar hundraåttiograder på plats och hans klädnader fladdrar ilsket bakom honom. Redan då var han någon jag aldrig skulle förstå mig på. 4 aug, 2019 18:31
Detta inlägg ändrades senast 2019-08- 6 kl. 20:13
|
Avis Fortunae
Elev |
Varenda gång du lägger ut ett nytt kapitel är det som att få en ask praliner ... precis den känslan. Som om varje mening är en liten godbit.
Svar: Japp! Jag är creepad av Lara. På ett bra sätt. Lite creeps måste det vara i den här genren. Det kan ju vara en annan hemlighet hon har här, som sagt, och inte densamma som i Dark Times, men vad vet man? Det är SÅ snyggt gjort att man inte får veta hemligheten och så diskuterar de den. (Jag är MINST lika superextalterad över att du ska läsa mitt (mina?) nya kapitel. Det kommer ju onekligen en ny twist i det hela och jag har ingen aning om hur den kommer att uppfattas). Jag funderar en del på hur du använder tidsformen när du berättar. Själva grunden är presens, nutidsformen. När hemligheten berättas får detta stå i dåtid, som om Jessica tänker tillbaka på det. Jag tycker att det fungerar, så länge det sker medvetet. Kan dock konstatera att det tänjs på. Endast första meningen i andra stycket är i nutidsform innan en återblick kommer igen, men det går medvetet tillbaka till nutiden. Det var här vi hade gått, jag och Sirius, innan vi smugit oss ner till Hogsmeade. Och han hade frågat om jag hörde, hörde ljudet av frihet. Visst hade jag gjort det. Men nu stryper samma frihet mig. Och jag slås av att den frihet jag strävat så efter i början av året numer är ett minne blott. Innan var jag utestängd och nu är jag fångad. Fångad i min brors klor. När allt kommer omkring är det inte så farligt med den här världen. Inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Det här är ett exempel på när jag tycker mig höra en "melodi" i texten, något jag själv strävar efter i skrivandet. Egentligen vet jag inte exakt vad som åstadkommer den, men det är något med hur meningarna är sammansatta och hur vissa ord upprepas (som här frihet, fångad och farligt). Och nu syns det - sorgligt nog - hur Jessica börjar acceptera det som känns oundvikligt. För att stå ut intalar hon sig att det inte är så farligt. Det måste handla om överlevnad. Älskar den råkalla stämningen som skapas i marskvällen med det underkylda regnet. Frän cigarettrök? Kan det vara Sirius? För mig är han och hans känslor för Jessica ohjälpligt förknippade med cigaretter. Och trots att det är mörkt ute är det som att det faller ett ljus över honom och jag hinner betrakta honom ett bra tag innan han märker att jag är här. Jag vet inte om "här" är fel, förmodligen inte, men i mitt huvud låter "där" bättre av någon anledning. Jag är halvt varm och halvt kallt. Som ett åskoväder av positiv och negativ energi. Deras relation i ett nötskal! (Måste insistera på att kallt ändras till kall). Jag vet inte om han känner igen min beröring och mina nerkylda händer eller om våra själar samspelar i varann på ett sådant sätt att han bara vet – vet att det är jag. SÅ KLART ATT HAN VET!♥ Livet är inte den nöjespark som han ibland låtsas som att livet är. Älskar liknelsen med nöjespark, passar jättebra med marodörerna, men tycker meningen blir snyggare såhär: Livet är inte den nöjespark som han ibland låtsas att det är. Och jag slås av att man inte ser särskilt långt när det piskande regnet väller över världen. Åh JÄKLAR vilken bra mening, vilket bildspråk och insikt! När mörkret, kylan och vindarna blir starkare, blir det också allt svårare att se den rätta vägen, för att inte tala om framtiden ... Men samtidigt som jag är ledsen över att min enda levande familj som velat prata med mig nu är borta så är jag glad över möjligheterna han gett mig. Att kunna köpa en lägenhet. Eller en motorcykel. Kunna leva lite. Stackars Sirius ... var det såhär det gick till när han skaffade motorcykeln ... "Vad i all sin dar ska du med en motorcykel till, Sirius Black?” säger jag och lägger mina händer om hans ansikte snett ner mot hans hals. ”Flyga, såklart.” Det känns så självklart. Allt de säger och gör. Såklart var det så här det gick till! ”Man improviserar”, svarar han och ler snett så att han får glädjerynkor i ögonvrån och ett ljus i ögonen. Ständigt på jakt efter adrenalin, herr Black. Eftersom det är en sådan självklarhet och enlighet med karaktärerna i dialogen ovan skulle jag testa följande: att ta bort delar av styckets näst sista mening. Antingen låta det sluta vid improviserar, snett, ögonvrån eller ögonen. Sista meningen hade jag skippat helt. Det finns mellan de andra raderna! Men nu känns det lite knepigt med dåtidsform i nästa stycke. Jag tycker du ska behålla nutidsformen och intensiteten den innebär. Hänger inte med riktigt hundra vad som gäller med begravningarna och varför Rosier behöver en ersättare vid bryggandet. Men ersättaren ... OMG Snape är med och jag blir ju så exalterad över detta faktum att texten måste läsas om flera gånger. Hihi, klart han tillrättavisar trolldrycksboken♥ Han var ju naturligtvis placerade med Lily i bryggandet av samma flytande flax. Men inte hade han tur för det. Sorgligt och välformulerat med sambandet mellan meningarna ... är rätt säker på att de måste tas bort så att det istället blir "placerad." Trots att de är två. Och Lara styr och ställer, förstås. Lika säkert som att Umbridges favoritfärg är grisskärt. Snape får göra en dramatisk sorti och vara med i effektfull sista mening! I JUST LOVE YOU FOR THAT OK?♥ Gillar det där förebådande "redan då." Sådant ger verkligen liv åt det hela! Fint att Jessica och Sirius funnit någon sorts frid. Han ska ut och flyga, låter henne välja sin väg men visar samtidigt att han finns där och vill henne väl ... bådar på något sätt ändå gott för fortsättningen ... ser fram emot fler praliner. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 4 aug, 2019 20:02 |
Trezzan
Elev |
4 aug, 2019 22:17 |
Avis Fortunae
Elev |
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 4 aug, 2019 23:31 |
Trezzan
Elev |
Avis Fortunae ♥ ♥ ♥
Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 24. Marsmorgonen den nionde bjuder på strålande solsken och Lara sitter tätt intill och kuttrar som den allra lyckligaste fågeln i världen. Det är nästan lite kusligt att hon är så glad när morgondagens begravning står på schemat. Det är alldeles för tomt i stora salen så här tidigt på morgonen men Lara envisades med att vi skulle mötas här klockan sex för att planera vår avresa till diagongränden. Dessvärre hade Snigelhorn sökt upp Lara innan hon tagit sig hit och berättat att vår flyttnyckel krånglat. Vi skulle inte kunna åka förrän klockan ett. Men inte ens det hade förstört hennes humör. Bara min skönhetssömn. Nu står istället spådomskonst först på schemat. Något jag gärna hade undvikit, för en gångs skull. Men inte. Samtidigt är jag glad att jag har ett par sista timmar kvar för att andas på Hogwarts. Timmar jag gärna fyller med en viss persons sällskap. Nu när jag inte behöver titta mig över axeln och söka efter Rosier. Vi har spådomskonst ihop den här morgonen. Och hela vägen upp för spiraltrappan skrattar vi och bara är. Är lyckliga. Solen kastar sina varma lycko-önskningar genom fönstret och Sirius ögon ser ut som kvicksilver när solen faller över hans väg. Han har orakad stubb och en cigarett bakom örat. Håret är lite för långt och i nacken lockar det sig. Slipsen hänger, liksom James slips gör, löst runt halsen. Ett par steg framför oss spatserar självaste James Potter och hans flamma. Hon har sitt röda hår tämjd i en tjock fläta som studsar mot hennes ryggtavla i takt med trappstegen hon bestiger. Vi har varsin tekopp framför oss. Sirius tittar på mig med ett halvt flin och en road blick som om han tycker att hela alltet är ett stort påhitt. Men så har vi ju behandlat det också. Men ibland tror jag mig tycka att sumpen i koppens bott talar om något för mig. Själva téet smakar pyton. Som om det vore gjort på granbarr och plaststol. Sirius slår förstrött upp sin bok och lutar sig tillbaka så att håret faller över ansiktet på honom och den vita skjortan sträcker sig över hans överkropp. Det är något med den dåliga hållningen jag trots allt inte kan låta bli att dras till. Och när han, trots att han sitter med huvudet ner i boken, plötsligt vänder sin blick upp mot mig och ser mig stirra kan jag inte låta bli att rodna och vända bort blicken. Vanligtvis när vi har spådomskonst börjar vi med att dricka te och undersöka våra färdigdruckna koppar. Sirius visar en hund – som den alltid gjort. ”Du har grimmen”, säger jag och han spricker upp i ett pojkaktigt leende, ”men det gör dig naturligtvis inte rädd.” ”Jag har alltid grimmen, Jess”, svarar han finurligt och rör vid sin underläpp med tummen. ”Vad har jag då?” undrar jag och han vänder sin kopp och räknar till tre tyst. Men samtidigt rör han på läpparna. ”Tre streck”, avslöjar han. ”Resor och förändring. Både och kanske.” Jag vet att jag ska resa men jag kan inte låta bli att undra om det är ett bra tecken eller dåligt. Förändring. Mot det sämre eller till det bättre? ”Kan vi veta mer?” Sirius bläddrar lite uttråkat i boken och sätter sig sedan rakt i stolen. ”Du går längs en väg och vägen delar sig i två riktningar. Väljer du vägen som går genom skogen, med snår och mörker, eller den som går rakt fram på den upptrampade stigen?” ”Stigen, såklart”, svarar jag. ”Vad hade du tagit för väg?” ”Skogen förstås. Ett äventyr lockar alltid Sirius Black”, flinar han och spelar över så att ett flertal kastar blickar mot oss. Jag sjunker halvvägs genom golvet innan hans förlåtande blick drar upp mig igen. ”Vad betyder det?” ”Att den enkla vägen gör dig dåligt förberedd för svårheter i ditt liv.” Är svaret jag får från Sirius Black efter en stunds betänketid. ”Medan den svåra vägen hjälper dig att ta rätt val.” Jag ser på sättet han fäster sin stålgrå blick i mig att han vill diskutera det här. Argumentera för att jag måste släppa taget om min bror. Släppa taget om Averys viljor och beslut över mitt liv. Att Evan Rosier kanske verkar som en enkel väg som Avery lagt fram till mig men som inte alls kommer att hålla hela vägen. Det syns på hur stearinljusets låga speglar sig i de stålgrå ögonen och får dem att likna överhettat järn att hans hjärna går på högvarv. ”Men du har redan gått en svår väg”, säger han till sist med en låg suck, som om han bestämt sig för att inte säga något alls. Ovanligt för att komma från hans sida. ”Du också, Sirius.” ”Vi fortsätter vandra, Jess.” Lara har en lång elegant pennkjol i mörkgrönt och av någon outgrundlig anledning är hennes hår uppsatt i en knut i nacken. Det får henne att se stel och hård ut. Läpparna är mörkt röda som vanligt men ger ett annat sken än de brukar. Nu ser hon hundra år äldre ut – om det ens hade räckt. Hon som normalt sätt bär urringat har en quiltad tröja i svart och vitt på sig. Ingenting känns som det brukar göra med henne. Men när hon snurrar runt på en av sina klackade stövlar och ser på mig med ett vitt, brett, leende känner jag genast igen henne. ”Jag vet att det är hemskt av mig att vara så lycklig, Jess. Men samtidigt vet jag att er mor inte var den snällaste mot dig. Hon förtjänar trots det en begravning men jag har inget annat i tankarna än mitt stundande bröllop.” ”Jag förstår det”, säger jag och synar henne länge. ”Kommer Evan vara där idag?” Hon nickar stillsamt och vänder sig om när hon ser att min blick fastnar på något. Det är Snigelhorn som närmar sig. ”Ja, han är där”, säger hon lågt och pratar med Professorn som har med vår flyttnyckel. Han önskar oss en trevlig resa innan han kommer på att det kanske inte är så trevligt med begravning och med ett hummande och rodnande öron vänder han sig om och skyndar iväg som om han hade något väldigt viktigt att göra. Diagongränden är bister och grå. Folk håller sig inne från gator och torg men här går vi. En vit svan och en svart korp. Lara passar inte in i omgivningen men jag gör det desto bättre med min långa svarta kappa och alldeles för midjehöga jeans. ”Jag har ett ärende till Borgin & Burkes”, berättar jag för Lara som själv är på väg att styra sina steg mot Twillfitts and Tattings. ”Vart ska du?” frågar jag. ”Jag måste se om allt är bra med min klänning”, erkänner hon och ser lite skamsen ut. ”Jag är rädd att allt ska gå fel inför det här.” Jag kan inte låta bli att ge henne en kram och faktiskt se henne för min jämlike – något hon faktiskt är. ”Det kommer bli helt fantastisk för du är helt fantastisk.” Hennes blålila ögon glänser till som ädelstenar. ”Får jag hjälpa dig att anordna ditt bröllop, Jessica?” Utan en sekunds eftertanke får hon svaret: ”Självklart.” Jag ska gifta mig med Evan Rosier. Men först – ska jag köpa en bröllopspresent till min bror och hans blivande fru. Fröken Lara Crowley blir Fru Lara Raven. Det är mörkt och dålig sikt inne på Borgin & Burkes. Snart hör jag en mörk rosslig hosta som jag känner igen från när jag var liten. Det skrämde mig då men jag har sett värre saker nu. Det är Herr Borgin. Han har kammat sitt flotta hår bakåt och i skenet från stearinljusen ser hans hy ut som olja och vax. ”Och du är?” beordrar han barskt. ”Raven”, svarar jag med en viss ton och sträcker på ryggen. Han ser inte ursäktande ut men biter sig i tungan. Jag är tydligen välkommen. ”Jag söker en bröllopsgåva till min käre bror.” Han får en illvillig glimt i blicken och skyndar fram för att be mig följa honom. Genom labyrinter av skåp och antika klockor. En glasdisk med juveler i alla regnbågens färger. En flätad silverring fångar mitt intresse och jag tvingas nästan lägga en hand på Herr Borgins axel. Istället harklar jag mig elegant och får honom att vända sig om. ”Vad är det för ring?” frågar jag och pekar ett långsmalt benigt finger på den silvriga ringen. ”Jag kunde nästan tänka mig att du skulle fastna för den”, skrattar han dovt och mörkt. ”Det är en rumänsk familjeklenod. Fastän det är silver sägs den skydda vampyrers döttrar från solens strålar.” ”Jag tar den”, säger jag genast. ”Sätt upp det i mitt namn.” ”Självfallet, fröken Raven.” Han stannar upp vid glasmontern för en stund innan han kommer på sig själv efter att jag gett honom en mycket frågande blick, fylld av irritation. ”Ja visstja – er bror.” ”Vad har du att visa mig?” ”En kostym, italienskt mästersydd som varit i Sibirien och vänt. Den fäster sig vid sin ägare på ett sätt som ingen annan kostym kan göra. Men när han en gång burit den – är kostymen hans och han är kostymens.” Det osar mörk magi om den stora rektangulära asken. Själva asken är i mörkgrått material och är len som sammet. Med snirklig, handskriven, handstil står det Invicta. Jag nickar stillsamt, hänförd av magin som strålar från asken och vet. Vet att det här förändrar mycket. Jag vet det samtidigt som jag inte vet varför. 12 aug, 2019 11:25 |
Du får inte svara på den här tråden.