Flares [privat tmr]

Jace andas ut, tyst, och drar på munnen åt Lunas håll. De blåaktiga ögonen ser ut att lysa i mörkret, likt de elfenbensvita tänderna som glittrar åt hans håll. Luna är väldigt fin, till och med han måste medge det. Delikata drag, fräknarna och håret går ihop perfekt, och han hoppas hon inte märkt att han stirrat. Det hade varit pinsamt, och särskilt om hon märkt att han inte verkade.. sur?.. längre.
"Kommer och kommer", mumlar han sedan, efter en tyst paus. "Vi måste ut härifrån, Luna. Jag tänker inte ruttna här för evigt."

Luna märker att Jace titta åt hennes håll en stund, han verkar typ studera henne, men hon låtsas inte om det.
"Jag tror ingen tänker ruttna här för evigt, iallafall så har jag inte heller några planer på det" säger Luna och tittar lite mot Jace. "Men världen utanför kanske är 100 gånger värre? Vi kanske borde vara glada över att vara här? Jag vet inte" lägger hon till sen.

Jace skakar bestämt på huvudet.
"Frihet slår aldrig det här, Luna", berättar han, klappar Chucks mjuka lockar. "Och alla här... de verkar ha accepterat det. Jag fattar inte... " Jace suckar, ser upp på stjärnorna som lyser ner mot dem. Han minns något om att de stjärnor han ser egentligen är ljus från döda stjärnor, men det kanske inte stämmer. De ser inte så döda ut. Inte för att han minns sig uppleva döden på nära håll förut, men ändå.

Luna kollar på Jace när han pratar, såklart har han ju lite rätt med det han säger ändå, frihet är ju bättre än labyrinten men det är ju så att världen utanför kanske inte är särskilt fri den heller.
"I vilket fall som helst så kan ju "skaparna" eller vad dom nu kallar sig inte hålla oss instängda här för alltid, allting löser ju sig i slutet men vi kan ju iallafall försöka komma ut så fort som möjligt" säger Luna. Hon ryser lite, det är ganska kallt i labyrinten, fast såklart är det ju den temperaturen som WICKED har bestämt att det ska vara.

De briljanta, blå ögonen borrar sig in i honom. De lyser starkare än en av de få lamporna som sitter uppmonterade i Gläntan. Han lägger märke till de andra färgerna som också verkar vara invävda i irisarna. Spiraler av grått, grönt och kanske brunt?
"Mhm", mumlar han. Det Luna säger låter enligt honom för naivt. Visst löser det sig, men han irriterar sig konstigt nog på sättet hon säger det på. Som om hon vet vad som ska hända.

"Kanske låter allt snack om att det löser sig lite löjligt och inte för att jag är synsk eller så men jag tror faktiskt att det kommer lösa sig, men vi borde ju ändå försöka ta oss ut ifrån labyrinten" säger Luna. Det verkar som att Jace tycker att det hon säger är lite naivt, och det är det ju också, men allt kommer ju lösa sig, det har ju WICKED lovat henne. Hon gäspar lite och sneglar sedan lite mot Jace, han är faktiskt riktigt snygg, men det skulle hon aldrig erkänna.

"Tro mig när jag säger det här, Luna", viskar Jace, fuktar de torra läpparna med tungan. Varför kunde inte Skaparna skicka upp läppsyl? "Jag vill komma ut med hela mitt hjärta och min själ, men att alla är emot att göra något. De är nöjda. Jag har knappt varit här i en vecka och jag håller på att bli galen. Det liksom kryper i hela kroppen och jag får klaustrofobi. Det är ett under att alla här inte hoppat ner för muren. Efter två år borde väl döden vara mer lockande än att vara inlåst här?" Jace vet att han låter dramatisk, men han menar det han säger. Kanske borde han ha blivit politiker. Vad det nu är.
Chuck drar in ett häftigt andetag och Jace blir rädd att han väckt den lilla pojken med sitt tal, men en snarkning från Chuck bekräftar motsatsen.

"Kanske är det så att dom andra har gett upp? Dom kanske var som du innan dom insåg att dom kanske inte kommer ut. Men dom har väl inte slutat hoppas helt, för annars skulle folk ha hoppat precis som du säger" säger Luna.
Men Newt hoppade ju... Det var något som hon tyckte var jobbigt att tänka på, att någon faktiskt föredrog döden framför att stanna här, fast det gjorde kanske Jace också...
"Men om vi lyckas ta oss ut så blir allt nog bra" säger Luna sen. Fast innerst inne visste hon att det var fel, WICKED skulle nog inte nöja sig med labyrinten.

Jace vet att han låter självisk och gnällig, och Luna har en poäng i det hon säger, men det kryper under skinnet och han har inget annat sätt att låta ut irritationen på än så.
"Att de vill ut vet jag, Minho berättar att de egentligen bara lägger kartan för att hålla uppe hoppet. Men", han suckar igen. "Det händer inget. Det måste hända nåt snart, Luna. Det vet jag."
Jace blir konstigt varm när Luna säger det på det sättet. Hon låter så självsäker och det gör honom ännu mer angelägen att ta sig ut ur den här helveteshålan.

Jace kan inte minnas sig ha somnat, men när han vaknar av att Minho vrider om öronen på honom måste han ha gjort det tillsist.
"Upp och hoppa, Greenie", säger den större killen barskt. Minho brukar alltid ha en skämtande glimt i ögat trots sina hårda ord, men idag är den borta.
Något är fel.
Han vänder blicken uppåt och himlen, den är grå. Som ett tak av sten.

Luna vaknade av att hon hörde Minho väcka Jace. Hon har alltid tyckt att sömn var överskrattat, men just idag ville hon inget annat än att somna om.
Även efter att Jace hade somnat så hade det tagit en lång stund innan hon äntligen kunde somna, hon hade inte kunnat släppa tankarna på vad som skulle hända när dom faktiskt kom ut ur labyrinten.

Luna sätter sig upp och kollar mot himlen. Men något ät fel, solen är borta.
"Vad har hänt med solen?" frågar hon yrvaket, trots att hon vet att dom andra inte heller vet.