Hogwarts (privat)

Grace suckade.
”Jag kan inte göra allt här, Herr Prefekt” muttrade hon när han frågade hur de skulle ta reda på om rektorn var förhäxad. Geez, det var bara ett förslag, men Gareth fick det att låta som den sämsta idén någonsin. Grace hoppades verkligen inte att Gareth hade ambitioner att bli lärare en dag i framtiden. Hon lyssnade på vad han sa, och gav honom en sur blick, hur nyfiken var han egentligen?
”Inget som rör dig i alla fall” sa hon kort och tittade mot trappan som de var tvungna att gå uppför om de skulle ta sig till sjukhusflygeln. Hon höjde på ögonbrynet när han svarade på hennes fråga. Nu visste hon varför Gareth hade blivit inblandade i hennes problem.
”Dina föräldrar var ansvariga för hennes uppsägning? Inte konstigt att det går ut över dig. Hon hittade bara en bra situation där hon kunde blanda in dig” sa hon och skakade på huvudet.

Hon försökte hålla en grimas inne, vilket gick sådär, och sträckte ut sitt högerben för ett par sekunder innan hon satte ner foten på golvet igen.
”Du kan berätta på vägen upp” sa hon sammanbitet och drog bak sin fläta som hade fallit fram. Hon tog ett steg framåt och stannade sedan, hon var ju tvungen att vänta in Gareth. Hon svor för sig själv att hon inte hade gått till sjukhusflygeln under gårdagen som hon hade sagt till sig själv, men självklart var hon tvungen att skjuta upp saker, som allt annat. Hon hade kunnat be Eric att hjälpa henne, men Madam Pomfrey skulle säkert bara ställa en massa jobbiga frågor då. Hon knöt högerhanden och öppnade den igen, upprepande gånger. Hon vände sig till Gareth för att visa att hon ville gå nu, inte när han hade funderat klart. Hon hade inget tålamod, speciellt inte just nu.

Kunde Grace verkligen inte vara lite mer samarbetsvillig? Hon verkade inte ens bry sig om att försöka komma på ett sätt att ta reda på om rektorn var förhäxad eller inte. Förstod hon inte hur allvarligt det kunde vara? Gareth hade nästan lust att allvarligt förklara innebörden av den potentiellt mörka magin som kunde ligga bakom det. Som den gången han var tvungen att ta ett allvarligt snack med en andraårselev som försökt kasta crucio på sina vänner på skoj. Men det tänkte han självklart inte göra. Inte bara för att det var fel tillfälle, men Grace var inte tolv, hon borde kunna lista ut så själv.
Han brydde sig inte heller om att påpeka att han skulle få reda på vad besöket i sjukhusflygeln handlade om i vilket fall, han skulle ju vara där. Hans hopp om att kunna skjuta det tills efter hans lektion försvann. När han väl fick reda på vad det handlade skulle det vara försent för att bestämma om lektionen ändå var viktigare. Det var inte ett alternativ att försöka tvinga en elev att inte gå till sjukhusflygeln när han inte ens visste varför.
Gareth hade ingen aning om vad Grace ville att han skulle förklara på vägen. Han hade ju redan sagt att han inte visste varför Mills var sparkad. Eller ville Grace veta om Mills hade straffat honom på överdrivna sätt förut?
Han skulle just fråga och börja gå med Grace när han såg William komma ut ur stora salen med sina vänner.
“Kan du ursäkta mig ett ögonblick, det går fort, sen kan vi gå”, sa han kort och vinkade åt William att komma. William lydde och skyndade sig närmare. Till Gareths lättnad gick Williams vänner vidare. Det sista som behövdes var att ett gäng fjärdeårselever i Slytherin fick veta att Gryffindors prefekt hade problem.
“Hej Gareth, har det hänt något?” William kastade en misstänksam blick mot Grace.
Bröderna var väldigt lika. Förutom några små skillnader i ansiktet kunde William vara en yngre version av Gareth. De största skillnaden var att William inte alls hade Gareths naturliga prydlighet. Hans hår var inte bakåtkammat utan föll löst och naturligt runt huvudet. Hans kläder var så skrynkliga som man förväntade sig att de skulle vara när en fjortonåring bar dem, och längst ut på hans högra arm fanns en liten smutsfläck. William var inte på något sätt ovanlig slarvig eller oren, även om folk ibland fick för sig det när bröderna står bredvid varandra. Han var bara normal. Kai brukade säga att han var en naturlig version av Gareth. Gareth själv var inte helt medveten om skillnaden alla andra såg.
“Ja det har det, men jag har inte tid att prata om det nu. Och säg inte det till mamma och pappa. William, vet du varför professor Mills blev avskedad från ministeriet?”
William tittade förvånat på honom.
“Ja, självklart. Det var ju pappa och mamma som kom på henne, hurså?”
Gareth kände sig lättad, han skulle inte behöva vänta länge på svar.
“Varför?”
“Vet du inte det? Hon var en läcka. Hon spred vidare hemligstämplad information till dödsätare”, sa William lågmält. Gareth stelnade till.
“Hur kan de då ha gett henne ett jobb på Hogwarts?” frågade han upprört. “Hon borde vara inlåst!”
“Hon påstod att det var av ett misstag, att hon inte menat det utan råkat säga fel sak vid fel tillfälle. Ministeriet trodde henne och sparkade henne med på grund av vårdslöshet och inkompetens, inte för att vara en spion. Det gjorde det nog enklare att få ett jobb här…” William vred på sig, för att vara säker på att ingen annan var inom hörhåll. Han måste anta att Grace var en av Gareths vänner som han inte behövde oroa sig för. “Men jag tror inte på det. Jag tror hon är en person som är säkrast att undvika”, sa han allvarligt. Garteh nickade. Han var riktigt nervös men visade det inte. Det var mycket värre än väntat. Han hade ju hoppats att Mills hade gjort ett misstag som kunde upprepas och få henne sparkad igen. Det var säkert en möjlighet nu, men om det upprepades kunde det ha hemska konsekvenser.
William stoppade oroligt händerna i fickorna.
“Jag måste gå nu, annars blir jag sen.”
“Okej, tack för att du berätta.”
William nickade och vände sig om för att gå.
“Och William, om du ser Kai eller Sonia, kan du be dem att gå till trolldomshistoria och ta anteckningar i mitt ställe?”
William nickade igen, ogillande den här gången, och gick iväg. Efter en incident i mugglarvärlden sommaren innan hade han starkt börjat ogilla Gareths vänner. Gareth hoppades de skulle få meddelandet ändå.
Han vände sig mot Grace. Han önskade hon vara någon annan, nån han kände att han kunde prata med. Vad William sagt var stort och det var inte rätt att ta in det under tystnad. Ändå sa han inget utan visade bara att han var redo att gå.

Grace grimaserade in mot väggen när Gareth sa till henne att vänta, han behövde prata med sin bror först. Hon ville inte vänta, hon behövde gå nu. Hon lyssnade däremot till samtalet, och det var ju faktiskt nästan värt att vänta. Inte konstigt att Mills var arg på Gareth och hans familj. Precis som det inte var konstigt att Mills var arg på Grace och hennes familj. Haggan var en långsint person, verkade det som. Grace bet ihop och masserade sitt högra lår snabbt innan hon vände sig mot Gareth och hans bror. Hon pressade fram ett litet leende och kunde inte låta bli att se hur lika de var. Däremot verkade brodern, William, mer avslappnad. När de hade pratat klart vände sig Grace om.
”Kom igen” sa hon och tillsammans började de gå. Grace bet ihop tänderna och höll sina ansiktsuttryck stilla under tiden de gick, och efter vad som kändes som en evighet var de framme vid sjukhusflygeln. Grace knackade och öppnade dörren. Madam Pomfrey stod i mitten av rummet när hon såg dem.
”Ah, Miss Swan. Jag trodde du skulle komma igår” sa hon och plockade upp en påse som låg på ett av borden. Grace tog ett par steg in, de få som räckte utan att Gareth behövde röra sig, och Madam Pomfrey såg förvånad ut.
”Mr Covington, jag såg dig inte där” sa hon med ett leende. Hon höll fram påsen mot Grace, som tog emot den. Påsens innehål. klirrade när den rörde sig.
”Jag skulle ha kommit igår, men fick förhinder” sa hon och Madam Pomfrey log vänligt.
”Så länge det funkar för dig. Du tar inte mer än en per dag max, och endast vid behov?” frågade hon, plötsligt strängt. Grace skakade på huvudet.
”Nej, jag lovar” sa hon och tittade på föreståndarinnan, ”tack” sa hon innan hon vände sig om, och gick ut. Hon hade ju i alla fall lyckats göra allt inom räckhåll för besvärjelsen, vilket var skönt. Det hade sett ganska märkligt ut om Gareth hade följ efter henne som en hund fram och tillbaka i rummet.

Hon vände sig mot Gareth när dörren till sjukhusflygeln hade stängts.
”Jag har håltimme, men jag gissar att du har lektion?” frågade hon och tittade på honom. Hon låtsades som om ingenting hade hänt, eftersom hon inte orkade med jobbiga frågor. Hon höll ett hårt grepp om påsen. Hon hade ju egentligen behövt gå på toaletten, och undrade svagt hur det skulle fungera. Hon tittade på Gareth igen.
"Hur fungerar toalettbesök tror du? Jag hade behövt lite privatliv just nu" sa hon och kliade sig i nacken.

Om Grace hade nån reaktion på att få veta att deras lärare kanske var på samma sida som dödsätare var det inget Gareth märkte av. Visserligen tittade Gareth inte på henne, och han visade kanske inte mycket heller. Det var ändå obehagligt. Brydde hon sig inte? Gareth la på minnet att fråga Kai om han hade märkt att Mills behandlat honom illa, han var ju mugglarfödd… Men dessvärre var ju inte Kai en särskilt bra person att fråga om lärare. Han var lat och det fanns många lärare som ogillade honom. Gareth tänkte fråga honom ändå, och hitta några andra han kände sig bekväm att fråga om det. Fast det fick vänta tills efter han löste problemet med Grace.
När Pomfrey sa att hon hade väntat Grace dagen innan blev Gareth riktigt irriterad. Inte nog med att det skulle ha löst problemet med lektionen om hon bara gjorde som hon skulle. Det kändes dessutom ganska ansvarslöst att vänta en extra dag med att gå till helaren när hon uppenbarligen var väntad!
Gareth hälsade ändå artigt på Pomfrey och gömde helt all irritation. Han väntade på att kasta en misstänksam blick mot påsen tills hon inte längre kunde se honom. vad kunde det vara för dryck hon fick? I vanliga fall skulle Gareth ha frågat, majoriteten av trolldrycker som elever hade var inte tillåtna, och Gareth var alltid personen som behövde konfiskera dem. Men eftersom att det var från Pomfrey måste de vara tillåtna.
Gareth granskade Grace misstänksamt medan hon drack. Han försökte lista ut vad det kunde vara för dryck. Men han var inte tillräckligt utbildad inom helande drycker för att kunna göra det enbart baserat på färg. När Grace la ner flaksorna började Gareth omedelbart låtsats som om hon inte sett dem.
“Ja, jag har trolldomshistoria nu.” Om de gick på en gång skulle de hinna vara med på slutet i alla fall. Besöket hade gått snabbt. Men att gå dit hade tagit sin tid, och att gå till klassrummet skulle också ta en stund. Först behövde han dock försäkra sig om en annan grej.
“Du smittar väl inte?”
Han hade ingen aning om vad hennes problem som krävde trolldryck var, men det fanns en del riktigt hemska sjukdommar, och han ville verkligen inte ha någon av dem. Om hon smittade så borde hon såklart inte vara på skolan, men det kunde vara så att smittorisken var liten, så länge man inte konstant var 3 meter ifrån henne. Sen fanns det ju sjukdomen som bara kunde smitta en gång i månaden… Men inte ens en galen person skulle väl binda fast en oskyldig elev vid en varulv? Inte ens om varulven drack motgift för att behålla sitt sinne vid förvandlingen skulle det vara säkert. Det smittade fortfarande.
Risken för att Grace var en varulv var i och för sig mycket liten, och Gareth var ganska säker på att nästa fullmåne var mer än en vecka bort. Men om det var fallet kändes det ändå inte säkert.

Smitta? Trodde han verkligen att hon var så oförsiktig med att komma försenad till Madam Pomfrey om hon smittade? Hon undrade om han verkligen trodde att hon var dum i huvudet, eller om han faktiskt var såhär som person, på riktigt. Grace fnös.
"Du kommer bli förvandlad till en groda var tredje dag numera, vänj dig vid ditt nya liv" sa hon sarkastiskt och flinade.
"Trollkonsthistoria, är du den enda i klassen eller? Ingen väljer trollkonsthistoria att fortsätta med" sa hon och flinade lite. Hon själv hade inte tyckt om det, men det fanns tydligen folk som gjorde det. Sen kanske Gareth behövde det till sitt framtida yrke, precis som Grace läste trolldryckskonst trots att hon avskydde Mills.
"Jag som trodde att jag aldrig med skulle behöva lyssna på Binns röst" sa hon och suckade. Hon sträckte ut sitt högerben igen och mumlade något ohörbart. Hon vände sig sedan till Gareth igen.
"Dags för oss att skynda oss då, tror du vi kan springa såhär?" frågade hon med ett skratt, när hon såg framför sig hur de båda sprang och trillade, för att sedan resa sig och trilla igen.
"Jag antar att vi kommer vänja oss vid att gå såhär, om nu rektorn är förhäxad". Det sista ordet sa hon mer tyst, som om någon skulle avslöja dem om de hörde det. Grace var faktiskt ganska orolig över om de hade rätt, och hur de isåfall skulle agera. Deras föräldrar verkade ju inte kunna hjälpa dem heller.

Gareth höll tillbaka en trött suckning. Han tyckte inte Grace skämt var roligt, och han hade fortfarande inte fått svar på sin fråga. Visst borde hon inte smitta om hon skämtade bort det, men Gareth var ändå inte helt säker på det. Han bestämde sig för att vara på sin vakt för symptom av någon typ av sjukdom. Kunde hon inte bara sagt nej som en vanlig person? I sitt huvud tyckte Gareth sig höra Sonias röst som sa att Kai skulle kunna gjort samma sak, och det skulle inte stört Gareth särskilt mycket alls. Han ignorerade rösten. Det kanske var sant, skillnaden var att Gareth inte oroade sig för att Kai hade en smittsam sjukdom, och att de kunde vara så långt ifrån varandra som de ville.
Det var sant att det var mycket få personer som fortsatt med trolldomshistoria. Två andra en Gareth, varav den ena skolkade på mer än hälften av lektionerna. Det fick aldrig några konsekvenser för Binns märkte det inte ens. Gareth hade funderat på att ta upp det med någon av lärarna, men han hade insett att det inte var värt det. Den enda som straffades var ändå personen som skolka, hon skulle knappast klara FUTT provet i sjuan.
Gareths betyg i trolldomshistoria var egentligen inte viktigt för honom. Han skulle troligen aldrig ha användning av det, men han tyckte ämnet var intressant (även om han skulle föredragit en bättre lärare, och ju fler FUTT desto bättre.
Innan Gareth han säga något mumlade Grace något och bytte ämne. Hennes babblande och mumlande fick Gareth att misstänka att hon kom till sjukhusflygeln pga. någon typ av mentala problem. Sådant var sällan smittsamt, däremot var det oroväckande om Gareth satt ihop med en mentalt instabil person. Speciellt en som inte verkade gilla honom särskilt mycket.
Gareth sprang aldrig. Inte bara för att uniformen lätt blev väldigt varm och det skulle kännas väldigt otrevligt att komma flåsande och svettande till en lektion, utan också för att han aldrig behövde det. Han kunde gå snabbt och såg alltid till att gå i tid för att komma dit han skulle utan att stressa. Då och då hade han sprungit någon meter för att få fast yngre elever som hittat på något bus, men han var aldrig med i några längre jakter. Det behövdes inte, hade han sett att de gjort något räckte det för att få lärarna att straffa dem. Att springa medan han satt ihop med Grace absolut inte en möjlighet. Risken var väldigt stor att de skulle komma mer än 3 meter ifrån varandra och ramla. Speciellt med tanke på deras varierade fysik. Grace var ju quidditchspelare, hon tränade. Gareth visste inte hur mycket just springträning som gryffindoslag tränade, men i alla fall tillräckligt med kondition för att Gareth aldrig skulle hålla jämna steg med henne. Eller hålla igång lika länge som henne.
“Nej det är inte säkert. Vi går”, sa han bestämt.
Han blev förvånad av vad hon sa därpå. Vänja sig? Om nu rektorn var förhäxad? Det var det dummaste han hört! Om det nu var så att rektorn var förhäxad kunde de ju inte bara acceptera det och vänja sig vid konsekvenserna! De behövde göra något åt det! Det var ju allvarliga saker! Men som innan verkade Grace inte riktigt förstå det.
“Om rektorn är förhäxad är det sista vi borde göra att vänja oss vid det”, sa han stelt. Han höll rösten ganska låg. Det var en så stor anklagelse, inget man kunde gå omkring och skrika ut. “Vi måste se till förhäxningen bryts och den ansvariga blir inlåst.” Han borde kunna be sina föräldrar att skicka någon för en utredning… Och hoppas på att alla inblandade fattar att det inte bara handlar om två elever som är missnöjda straff… Tänk om någon skulle få för sig att anklagelserna kom för att Gareth och Grace var bortskämda och vägrade acceptera ett rättvist straff! Ingen skulle ta de på allvar, det var en hemsk tanke.

Grace höjde på ögonbrynet. Såklart att de skulle bryta förtrollningen, vad trodde han?
”Med vänja sig menar jag nu, medan förtrollningen fortfarande är aktiv. Det är inte så att jag hade tänkt sitta ihop med dig i resten av mitt liv” sa hon och flinade. Om inte annat så hade Mills säkert inte tänkt att de skulle sitta ihop speciellt länge. Eller, med tanke på att hon verkade hata Gareth, och Grace visste att hon hatade henne själv, så kanske det var tanken, trots allt. Gareth funderade över sin mamma, och undrade om hon skulle kunna hjälpa till på något sätt. Antagligen inte, med tanke på att hon inte hade någon koppling till ministeriet över huvud taget. Gareth hade ju nämnt att hans föräldrar jobbade på ministeriet med någonting, men de verkade inte heller kunna vara någon hjälp. Grace hade inga syskon heller, och hon visste inte om Gareth hade några andra syskon än William. De enda som kunde hjälpa just nu var de själva, och förhoppningsvis Eric. Kai visste ju om det nu också, men han verkade inte speciellt kapabel till att hjälpa till, om Grace skulle vara helt ärlig. Men hon kände ju faktiskt inte honom, så hon kunde inte veta säkert. Hon var däremot ganska säker på att William umgicks med Sonia, en elev som Grace faktiskt hade pratat en del med som hon tyckte var schysst, de hade bara alltid hamnat i samma umgängeskretsar och därmed umgicks de aldrig. Hon verkade ganska klipsk dock, men William hade inte berättat om deras lilla problem för henne, om han nu inte hade gjort det genom Kai. Grace funderade över allt hon hade lärt sig om förhäxningar på de olika lektionerna. Hon hade aldrig kastat en på riktigt, men teorin fanns ju där.
”Nu har jag aldrig sett en förhäxad person på riktigt, men jag skulle gissa att det inte lämnar så mycket spår efter sig om man är skicklig” sa hon och tittade på Gareth. Vilket Mills är, tänkte hon för sig själv. Speciellt om det var sant som William hade sagt tidigare, att Mills hade lämnat information till Dödsätare. Hon var ju livsfarlig och skulle egentligen aldrig jobba på en skola med barn. Det var helt galet egentligen nu när Grace funderade över det, var det egentligen inte att räknas som dödsätare om man spred information till dem? Det var ju inte så att Grace precis visste reglerna för att kalla sig dödsätare, men att sprida information till dem kändes som en ledtråd till vilken lojalitet man hade.

“Mhm…” sa Gareth skeptiskt. Det hade låtit som om Grace också tänkt vänja sig vid att rektorn var för förhäxad… Nej nu var han orättvis, inte ens hon kunde vara så dum. “Ja det måste vi.” Det kändes otrevligt att säga. Att ge upp att omedelbart försöka bli av med förhäxningen var bland det värsta han kunde tänka sig, men han hade inget annat alternativ nu. Kanske gick det till och med att överleva en hel vecka? Nej, knappast. “Vi kan börja med att gå till trollkonsthistorian.” Han tog ett steg framåt för att visa att han var redo att gå. De hade redan skjutit upp det alldeles för länge. Om de nu behövde vänja sig var ju rätt sak att göra verkligen att se till att fortsätta med skolarbetet som vanligt. Han hade insett att räknat med att Grace inte läste muglarstudier eller spådomskonst borde han inte behöva missa några lektioner alls… Om inte inte envisades med att springa på fler försenade ärenden. Då fick hon göra det i slutet av dagen när lektionerna ändå var slut.
Gareth tittade oförstående på Grace när hon sa att hon aldrig sett en förhäxad person på riktigt. Skämtade hon? Var hon en mugglare som tagit på sig Grace skepnad och blundat fram till nu? Det gick inte heller, för hon kunde se Gareth rakt framför sig, och Garteh var förhäxad, precis som hon själv. Det var vad Gareth trodde i alla fall. Det kändes som en förbannelse när det var just Grace han satt ihop med, men från ett objektivt perspektiv var det definitivt en överdrift. Det var för allvarligt för att räknas som en förtrollning. Möjligtvis om två objekt satt ihop, men inte människor. Skolan lärde ut förhäxningar som en del av läroplanen, och en del formler som lätt kunde tolkas som förbannelser för den delen. Det var inte ovanligt att en elev kastade en förbannelse på en annan elev vid bråk. Det hade Gareth behövt hantera många gånger. En gång hade förbannelsen varit direkt farlig. Nej Grace hade definitivt sett förhäxade personer, och hade bara dålig humor. Han skulle just sagt att han inte tyckte hon var rolig, när han kom på den andra förklaringen. Det var egentligen ingen, förutom Gareth, som brydde sig om särskilt noga om att använda rätt ord för rätt typ av formel grupp, om det inte var prov. Många brukade mer eller mindre glömma att uppdelningen existerade efter det läst klart det i början av sin tid på Hogwarts. Grace måste ha syftat på att hon inte hade sett någon under en såpass mörk förbannelse att de kunde påverka ens sinne eller handlingar… Okej tekniskt sett var det inte heller sant, de lärde sig ju grundläggande formler som upppigningsförtrollningen och tarantallegra som påverkade sinne samt handlingar. Men han förstod vad hon menade, så det var ingen idé att diskutera saken eller rätta henne. Fel läge, och skulle man lyssna på Kai var det alltid fel läge att prata om sådant.
Trollformler lämnade alltid spår, hur skicklig man än var. Ett spår var ju det enkla faktum att rektorn verkade bete sig annorlunda, eller i alla fall ha åsikter som inte stämde in på henne. Men de kunde i praktiken vara svåra att hitta. En enkel revelio eller finite skulle säkerligen inte avslöja om en person var under en mörk och mäktig formel. Men var Mills verkligen så skicklig? Hon var när allt kom omkring trolldryckslärare. Gareth var i och för sig den sista som borde säga att man inte kunde vara bra på flera saker, men det fanns inga konkreta bevis på att Mills skulle vara skicklig. Den enda magi som han sett henne utföra som var det minsta imponerande, eller i alla fall inte helt normal, var ihopbindingsförhäxningen, men i slutänden verkade den simpel och bevisade inget… Det behövde i och för sig inte nödvändigtvis vara Mills som förhäxat någon, hon kunde ha allierade…
“Inte spår som är lätta att konkret bevisa”, höll Gareth stelt med. “Om man är skicklig. Vi vet inte om personen som ligger bakom rektorns…” Han harklade sig och sänkte rösten. “Rektorns hypotetiska förbannelse är skicklig.”
Han visade åter igen med sitt kroppsspråk att han var redo att gå.

Grace började nästan skratta när Gareth sa ”hypotetiska förbannelse”. Var han så rädd att någon skulle höra att de var säkra på att rektorn var under en förbannelse? Eller så kanske han inte trodde att så var fallet – Grace däremot var väldigt säker på det. Det fanns ju faktiskt ingen annan förklaring, utöver förklaringen att rektorn skulle gå med på Mills bestraffning. Det var däremot någonting som Grace var 100% säker på att rektorn inte skulle göra i normalt tillstånd, därav slutsatsen att hon måste ha blivit utsatt för en förbannelse. Förbannelser, eller i alla fall grova sådana, var något de bara läste teoretiskt om i skolan, eftersom de grövsta kunde påverka för mycket för att få lov att användas även om det bara var i pedagogiskt syfte. De oförlåtliga förbannelserna hade de till exempel bara fått läsa om i böckerna. Grace undrade vad det var för förbannelse som låg över rektorn, men hon fick en känsla av att det var en av de grövre och att det skulle vara svårt för dem att bryta dem.

Hon rycktes ur sina tankar när Gareth gjorde en rörelse framåt, som om han behövde gå. Vilket han behövde, om han nu ville hinna till sin tråkiga lektion innan den var slut. Grace hade gärna släpat benen efter sig för att slippa, men hon kände inte för att bråka med Gareth just nu, det fanns tid till det senare. Han behövde trots allt gå på sina lektioner, precis som hon behövde. Det enda jobbiga var att den andre behövde gå på fler lektioner än nödvändigt, men Grace gissade att Gareth antagligen såg det som en chans att lära sig, han verkade ju ändå vara en nörd. Grace var inte lika exalterad, hon hade gärna gjort annat under tiden hon egentligen var ledig. Men vad skulle hon göra, hon satt ju bokstavligt talat ihop med Gareth, så det hon brukade göra på rasterna var ändå inte aktuellt i situationen hon befann sig i. Hon tog ett steg framåt för att bekräfta att hon också tänkte gå.
”Mills behöver ju inte ha gjort det själv, hon kan ju ha tagit hjälp av någon. Om det är sant som din bror sa så har hon nog ganska kraftfulla vänner någonstans i världen” sa hon och nickade mot korridoren som för att visa att hon var redo för att tillsammans jobba sig bort till klassrummet som Gareth behövde vara i. Grace undrade svagt för sig själv vad resten av eleverna skulle säga när de började inse att vart än Grace gick, gick även Gareth, och tvärtom. Kanske eleverna tillsammans kunde räkna ut att något även hade hänt rektorn? Antagligen inte, men det hade varit till stor hjälp om resten av skolan hade stått upp för vad som hade hänt och ställt sig på deras sida, för det var väldigt orättvist.

Äntligen började de gå. Gareth höll lite högre fart än han haft när de gick ner till frukosten, men såg hela tiden till att Grace inte var längre än 3 meter bort. Det var mer korridorer och mindre trappor nu, vilket gjorde det lite mindre riskabelt. Det var tomt överallt, vilket inte var konstigt. De allra flesta hade ju lektion nu, och de äldre eleverna med håltimme hade väl bättre saker för sig än att dra runt i korridorerna. Som att plugga. Tomheten var skönt, än så länge fanns det ingen som började ifrågasätta varför Grace och Gareth höll sig så nära varandra. Men det var utan tvekan en tidsfråga. Folk skulle märka snart nog. Han behövde berätta det för de andra prefekterna så de kunde hjälpa honom med hans uppgifter.
Gareth funderade några sekunder över vad Grace sagt. Hur kraftfulla var dödsätarna just nu? De existerade men höll väldigt låg profil. Efter kriget för tjugo år sedan hade de aldrig lyckas nå närheten av samma makt som förut. Ministeriet försökte hävda att de alla hade försvunnit eller satt inlåsta, men det var det ingen som faktiskt trodde på. Gareth visste att William hade några skumma personer sin klass. Kanske hade Gareth också det, han visste att några Slytherinare verkade se ner på mugglarfödda, men de var mycket mer diskreta än dem han hört om från William. Några personer i hans klass hade pratat om att de tyckte fel sidan vann kriget och att mugglarfödda inte borde ha en plats på skolan. I början hade de försökt dra med William och trott att han var på deras sida. Ett renblod i Slytherin verkade som ett säkert val. Efter att William hade gjort det tydligt att han inte ville associeras med dem börjat viska blodsförädare efter honom, och var allmänt väldigt obehagliga. Det var mycket möjligt att de hade föräldrar som var lika illa som sina barn. I alla fall ett par av dem.
Men att ha samma värderingar som dödsätare gjorde en inte automatiskt till en skicklig magiker… Fast dödsätare var ofta knutna till mörk magi, de kunde lära sig formler vanliga vettiga människor aldrig ens skulle fundera på. Deras hat översattes till kraftfull magi som var svår att bryta eller slåss mot, även om personen de slogs mot var skickligare egentligen. Det var så Gareth alltid sett det. Han skulle aldrig kunde lägga en oförlåtlig förbannelse, hur duktig han än var.
Att Mills hade kraftfulla vänner “någonstans i världen” kändes lite väl optimistiskt. Rektorn resten vad Gareth visste inte runt massa, i alla fall inte under skolåret.
“Om hon har tagit hjälp av någon måste de vara nära”, avgjorde han stelt, återigen glad att ingen var i närheten. Sånthär borde man verkligen inte gå omkring och och diskutera bland folk. Han hoppades att “vännerna” inte fanns närmare än i Hogsmeade.
Gareth sneglade på sin klocka. Om de fortsatte i samma takt skulle de hinna till sista kvarten av lektionen i alla fall.