[PRS] LadyGhoost & yehet

Det blir en lång kväll. När de hoppat in i bilen igen har Jae dubbelt så mycket pengar från när de anlänt, vilket han är mycket nöjd med. Dennis kör honom tillbaka till det han kallar hem, även med alkohol i i kroppen. Varken Dennis eller Jae bryr sig om det, att bli stoppad av polisen har de ingen rädsla för. Dennis sjunger oavbrutet, det verkar som att mannen blir allt piggare och gladare när han hälar i sig alkohol. Efter oavbruten träning är Jae en väldigt bra drickare, vilket gör att han aldrig skämmer ut sig själv. Vilket den andra mannen nu gör.

När Jae öppnar sina trötta ögon möts han av en bar bröstkorg mot sin kind. Han var full medveten om vad som hänt kvällen därpå. Den rara nya sekreteraren hade i slutändan hamnat i hans mjuka bädd, vilket Jae inte alls planerat. Det händer att han ligger med sina män, bara för nöjets skull, men aldrig med sin sekreterare. Det blir lite större då, då han träffar dem mer än sina andra arbetare. Jae lyssnar på hur hjärtat dunkar under det tunna skinnet. Lugna, jämna dunkar.

Han ligger där ett tag och bara lyssnar. Tankarna står stilla medan blicken glider upp mot teckningarna som ligger borta vid hans skrivbord. Jae kommer ihåg hur kocken berättat att de kanske pratat med varandra även om det var en klar oskriven regel. Han känner en hand runt sin bara axel och hur en kyss planteras på hans huvud.
"Godmorgon.." mumlar den andra mannen sömnigt med slutna ögon. Jae vrider upp huvudet en aning i väntan på att sekreteraren ska öppna sina ögon. Dennis har antagligen förstått att han tagit med någon hem, men precis vem har han säkerligen glömt bort. "Du är helt otrolig.." fortsätter killen och kramar om personen bredvid sig, innan han öppnar sina ögon en efter en. Jae tittar tomt på honom, och petar honom enkelt på kinden innan han sätter sig upp. "B-boss?"
"Ja," svarar han bara och stiger upp ur sängen för att dra badrocken över sin bara kropp. Jae måste erkänna själv att natten varit händelse full, men dessa stunder får honom alltid att känna sig avskyvärd. Redan som ung blev han glodd på, både av män och kvinnor. Antalet gånger han blivit tagen mot sin vilja vill han inte ens komma ihåg, det känns äckligt. Hela skinnet kryper på honom. Jae har aldrig haft tanken på att träffa någon speciell, det känner han sig inte värd. Därför går hans uppförande i vågor. Ibland, när han känner sig ensam och tänker alldeles för mycket tillbaka på tiden, så brukar han alltid ta med sig minst en lyckligt lottad person. Även om han känner som hemska soppor oavsett i slutet, så hjälper det för iallafall en stund. "Jag vill att du får upp alla filer du har på min far, och sen.. skicka upp någon som kan ta hand om lakanen." beordrar han, innan han lämnar den förvirrade killen och går till badrummet.

Uta vaknade på morgonen, genomdränkt av svett, lika så var sängen. Han andades häftigt, och kände sig utmattad. Han la handen över ögonen, men det var en kraftansträngning att röra på sig. Han kropp ömmade, för en sekund försökte han dra sig till minnes ifall han utsatt sig för någon oförsiktig kund, men han insåg att så inte var fallet. Han hade gått till sängs med huvudvärk, något han fortfarande inte blivit kvitt, och hans natt hade varit full av mardrömmar.

Det var sällan han hade mardrömmar, men när det inträffade rörde det nästan alltid hans mors död. Den händelse som förändrat hans liv. Uta kunde inte minnas mycket av tiden innan, när modern var vid liv. Han hade enstaka minnen med henne, och det var nästintill allt. Ibland vore det som han inte hade levt innan moderns död, som om han sovit och drömt allt. Och han vaknade upp för att se henne dö, och för att hämnas henne. Efter moderns död var det som han mindes allt, som om han inte kunde glömma något. Detta var förvisso inte sant, men det var känslan han hade. Människor hade trott att hans handlingar efter moderns död skulle ge honom mardrömmar, precis som hans andra mord, eller över det faktum att han sålde sin kropp. Men inget av det berörde honom, det var endast bilden av henne, liggandes naken på golvet, men uppskuren buk, försökande trösta honom, som gav honom mardrömmar. Uta kunde dra sig till minnes över varje detalj i rummet. Men när han drömde var allt förändrat. Drömmarna varierade ofta, men slutade alltid med hans mors död.

Varför Uta upplevt händelsen på olika sätt, under natten, visste han inte. Vanligtvis var det något som triggade det, men han kunde inte dra sig till minnes av något som skulle ha gjort det denna gång. Långsamt satte sig Uta upp, fortfarande med bultande huvudvärk, hjärtat i halsgropen och andades som en jagad gasell. Uta behövde vätska, efter att ha svettas floder under natten. Han sträckte sig efter en badrock som han virade runt sig, och travade sig fram emot dörren. Det gick långsamt, och hans kropp stretade emot för varje steg han tog. Han försökte samla sig, för att inte se lika utmattad och skrämd som han kände sig. Men det tog sin tid, och när han tillslut lyckats och lämnade rummet, kände han sig mer utmattad.

Korridoren utanför låg öde och Uta började långsamt vandra nerför, emot köket. Uta hade kunnat beställa upp mat, men han föredrog i denna stund att slippa prata, eller snarare höra någons röst. Om han begav sig till köket på eget bevåg, kunde han undvika att samtala med någon, och endast hämta maten. Och han hade nästan nått köket när Will såg honom.
"Sir?" frågade Will, men Uta placerade handen framför läpparna, för att visa att han skulle vara tyst. Uta försökte ta tag i handtaget till köket, men missade, och han ramlade nästan i proceduren, och hade så gjort om Will inte fångat honom. "Vad är fel?"
Uta gjorde ett försök av att vifta bort honom, men hade inte riktigt kraft att göra det. Will placerade en hand på hans panna, men tog bort den som om han bränt sig.
"Jag ringer Jorah" sa Will och tog fram sin telefon.

Tjugo minuter senare, var Uta tillbaka vart han börjat, i sin säng. Nu med nya, torra lakan, och med Jorah oroandes vid sin sida, samt Will som försökte få honom att äta mer. Uta hade druckit stora mängder vatten, och ätit lite frukt, då det varit vad han fått ner. Men hans mannar var inte riktigt nöjda. Uta viftade bara bort dem, han kände sig som ett barn, vars föräldrar såg efter honom. Han la sig på sidan och drog täcket runt sig, ihop om att hans mannar skulle tro att han önskade sova, och lämna honom ifred. Vad han inte räknat med, var att han snart åter skulle somna.

Än en morgon skippar Jae frukosten, av någon anledning finner han ingen aptit under morgonen. Frukosten på hans kontorsbord står orörd i ett bra tag, bara kaffet snuttar han på lite ibland.
"Ehm sir.." hör han någon säga vid dörren efter en lätt liten knackning. Jae tittar blinkandes upp på sekreteraren som står rastlöst framför honom. "Jag tog fram filerna ni bad mig om." det tar en liten stund för den yngre att komma på vad det är han frågat om.
"Juste, tack." mumlar han som svar och vänder blicken mot arbetena framför sig igen, men då han märker hur Dennis inte rör sig låter han en suck fly mellan hans läppar. "Dennis, det vore nog bara bäst om du glömde bort vad som hände." Den längre nickar lydigt på huvudet och går fram till bordet för att lämna in filerna. Men precis när han ska återgå till sitt arbete avbryter ledaren honom. "Däremot, om du någonsin bara vill gå ut och spela, och ingenting annat. Ring i god tid då." Jae ser hur ett flin trär Dennis ansikte och nickar som svar innan han rör på benen ut ur korridoren.

Väl färdig med arbetet, och beslutat att några av hans mannar får ta hand om ett möte utrikes, så slänger han sig ner på sängen igen. Taket öppnas upp, och visar ett stort glastäcke där han kan se himlens djup. Molnen har flockats runt varandra, och regnet dalar ner från mörkret. De små vattendropparna slår mot det stora fönstret, och Jae finner sättet regndropparna gör sin väg ner över glaset vackert. Han sluter ögonen en kort stund, medan hans ena ben glider fram och tillbaka över sängkanten medan det andra ligger på sängens varma topp. Det kocken sagt har lagt fot i hans hjärna och det går inte bort. Så det hade varit den andra ledaren på bilden, kocken hade iallafall fått det klart för honom.

Minnena från när han var sexår är som blockerade, han kan inte komma i kontakt med dem. Jae ligger där ett långt tag, något som blivit mer vanligt på senaste tiden, innan han stiger ut på balkongen igen. Det uppfästa parasollet, hans tjänare varit så snälla att sätta upp, skyddar både honom och cigaretten från regnet. Dock finns det inte så mycket att göra åt blåsten som aldrig slutar. Blicken som tidigare vilat på tofflorna han har över fötterna förflyttar sig till den lilla sjön längre bort, bakom poolen och de höga välklippta träden.

Uta vaknar åter upp igen, men denna gång med ett skrik. Åter igen flämtandes och med en oroväckande puls öppnar Uta ögonen.
"Uta?" ropar Jorah när han kommer springandes ifrån de andra rummet, och undkommer med nöd och näppe att ramla. Det tar några sekunder för Uta att faktiskt se mannen. Innan dess var det som han såg igenom honom. När han inser att den andra mannen befinner sig i rummet, viftar han med handen, för att visa att han kan gå. Men Jorah suckar endast, och går fram till honom. "Feel like talking?"

Orden känns främmande för honom att höra, inte endast för att människor sällan yttrade dem runt honom. Få av hans mannar vågade ens fråga honom det. Det var kanske inte så underligt, då han inte hade någon nära relation med dem. Sen var det självklart att de inte var medvetna om ifall något inte stod rätt till, Uta dolde de väl, och hade han inte vaknat med ett skrik som han var oförmögen att hindra, hade Jorah inte vetat hur illa det var. Men meningen bakom orden var också främmande för honom. Jorah verkade genuint orolig för honom, och önskade att han talade med honom. Något Uta inte var villig att göra. Han var mer öppen inför Jorah än någon annan, detta innebar dock inte att han var villig att delge mannen vad han drömt om.
"Nej, jag önskar inte tala om det" sa Uta endast till mannen och för en sekund gav Jorah honom en blick, som om han tänkte protestera, men kom snart på bättre tankar.
"Är det något du behöver?" frågade Jorah istället och Uta tänkte efter, för en kort sekund var han på väg att tala om för mannen att han önskade ha sin mor här. Men kom tack och lov till insikt innan han yttrade sig.
"Jag önskar ta en dusch" sa Uta och reste sig mycket varsamt upp.
"Är det särskilt klokt. Ni har trots allt hög feber" sa Jorah och Uta såg förvånat på honom, detta var något han misstänkt, men inte fått bekräftat.
"Vill jag veta hur ni kom fram till det?" frågade Uta och Jorah såg nästan lite skamsen ut.
"Will tog er temp när ni sov" sa Jorah och Uta kände sig en aning utnyttjad, av att de gjort något mot honom då han inte varit medvetande. Men han sa inget om det, utan nickade endast långstam innan han började röra sig emot badrummet. Han ville få bort svetten som runnit längs hans kropp, och möjligen lugna sig ytterligare. Han kände dock att huvudvärken började avta, något han var tacksam för.

När han passerade vardagsrummet gav han Will en ogillande blick, något som fick mannen att vända bort blicken, ursäktande. Uta förstod varför mannen gjort det, men det var inget han uppskattade, och inte ett beteende han godtog.

Inne i badrummet låste han dörren, innan han tog av sig den tunna badrocken Jorah fått honom att bära när han lämnat sängen. Uta steg in i duschen, andra gången på ett dygn, och snart kände han åter vattendropparna träffa hans hud, blandas med svettet som rann av honom, ner i avloppen. Och när han stod där, började han känna hur han slappnade av, och pulsen började långsamt återgå till det normala.

Haru gäspar högt där han sitter lutad mot en ut av de stora stenarna utanför herrgården. Ljuset gnistrar mot sjön, och sommarkvällen är varm. Dagen hade varit fylld med uppförande lektioner tillsammans med en ut av moderns vänninor. Sista lektionen hade han flytt ifrån, det skulle vara med en ut av de gamla damerna som luktar alldeles för mycket kaffe och cigaretter. Haru rynkar bara på näsan när han riktigt kan känna den äckliga lukten.
"Kan du inte rita av mig?" hör han någon viska i hans öra, vilket får honom att rycka till. Haru ser upp från teckningen i sin famn och kollar upp på killen som börjat prata med honom. Ansiktet är nytt för pojken, vad han gör där förstår han inte.
"Är du en ny vän fader fixat?" frågar han och vänder blicken mot teckningen igen. Det är lite underligt hur han kommit hit på kvällen, fadern brukar alltid presentera vännerna på morgonen. Förolämpat tittar den lite längre killen på honom, men sätter sig ner med en duns bredvid Haru.
"Ser jag ut som någon ut av dina vänner?" Haru granskar pojkens ansikte innan han enkelt skakar på huvudet som svar.
"Nej.." svarar han efter en stund och ler lite för sig själv. "Men om du inte är en vän är du en främling, och jag ska inte prata med främlingar." Pojken bredvid honom börjar skratta, och plockar upp några grässtrån som han börjar pilla med.
"Jag är ingen främling, min pappa är och talar med din," han nickar bakåt mot parkeringen en bit bort bakom träden. Haru vänder på huvudet och får syn på sin pappa stå och prata med någon annan man.
"Sätt dig framför mig," säger han och byter sida i sitt block. Han brukar oftast vilja bli klar med sina påbörjade teckningar innan han börjar på en ny, men han kan göra ett undantag. Pojken gör som han säger och sätter sig i skräddare bredvid honom.
"Har du ritat länge? Du är duktig!" Haru stannar sin handrörelse, och drar ut en ny ur pennskrinet.
"Balansera den här mellan din överläpp och näsa," ber Haru och ger pojken den gråa pennan. Killen lägger den där han blivit sagd och kollar på Haru med stora ögon. Pojken kan inte hindra sig själv från att börja fnissa till.
"Är det här.." killen tar bort pennan från överläppen. "Är det här någon typ av metod? Jag kan ju inte prata när jag gör så," säger han, men kan inte hindra sig själv från att skratta lite. Haru brukar göra så när han vill att någon ska hålla tyst, ett litet snällare sätt så att säga.
"Jag brukar göra så som tävling. Jag kan också ha en, om det får dig att må bättre," ljuger Haru och lyfter upp en annan penna, för att balansera den på samma sätt som pojken framför honom gjort. Detta får pojken att skratta ännu mer, vilket gör det svårt för Haru att hålla den uppe.
"Kallar du det där tävling?" undrar han och ruskar på huvudet. "Du har mycket att lära dig." oavsett om pojken tycker att tävlingen inte verkar särskilt svår, så är han beslutsam över att han ska vinna. De sitter och kollar på varandra i tystnad, innan Haru fortsätter att teckna av honom med en ut av sina många pennor mot näsan.

Efter en stunds tecknande märker han hur sin penna ramlar ner mot gräset, och pojken framför honom brister ut i jubel. Detta gör så att han också tappar sin penna.
"Se där, medfödd talang!" ler han glatt och sträcker ut armarna för att falla ner mot det mjuka sommargräset. Haru kan inte undgå att le för sig själv.
"Vad är ditt namn?" hör han sig själv fråga, och blir en aning förvånad. Killen framför honom verkar bli en aning förvånad han också, men ler oavsett.
"Uta, du då?" undrar han med ett varmt leende prydligt på hans ansikte. Haru känner sig en aning kluven. Hans far har varit sträng med att inte säga sitt riktiga namn, att Jae är vad han ska heta för alla andra. Men hans fejkade namn passar honom inte lika bra, tycker han.
"Haru," berättar han och kan inte undgå att le mot den längre. Det känns tillfredsställande att säga sitt riktiga namn till honom, då han inte kan se vilken skada den andra pojken skulle kunna göra.

Väl inne i herrgården igen följer han Uta med blicken där han sitter i en ut av fåtöljerna. Hans ansikte verkar inte lika lyckligt nu, vilket får honom att undra varför. Harus blick glider till mannen bredvid den mindre som har ett strängt och kallt ansiktsuttryck på ansiktet. Haru känner hur håren ställer säg upp längs hans arm när han ser tatueringen längs dennas arm. Haru bestämmer sig för att tyst smyga efter dem, och gömmer sig bakom en ut av livvakternas långa ben.

Det är som att allt bara fyller hans huvud på en och samma gång, som en blixt i full fart. Jae finner sig själv stirra mot platsen vid sjön medan han tar ett nytt bloss. Han visste att han känt igen den andra ledaren från någonstans, han visste att han borde ha träffat honom någon gång. Men att minnet skulle vara ett så lyckligt ett minns han då inte.

Uta stod i duschen tills hans fingrar börjat skrynkla ihop sig, den svala duschen hade fått honom att sansa sig en aning, samt att tränga undan alla minnen ifrån modern. När han stått ensam i duschen hade han låtit sina tårar falla, något han gjorde mycket sällan. Han saknade sin mor, något som de flesta skulle se som naturligt, men det var sällan han visade det. Det var trots allt många år sedan hon gick bort, och att gråta över det skulle inte hjälpa honom. Han hade redan som ung vant sig att leva utan modern, han hade trotts allt inget val. Ty det spelade ingen roll vad han skulle göra, modern skulle aldrig återvända. Så varför han gråtit idag, var för honom oförstående, precis som drömmarna. Förvisso hade han feber, men det kändes ändå så främmande.

Uta stängde tillslut av kranen, om än motvilligt, som om duschen hade varit en skyddande barriär. Men han hade börjat frysa, och han ville inte göra situationen värre. När han klev ur, kastade han en blick på sin spegelbild. Hans kinder var rosiga, ifrån febern, och hans ögon var rödsprängda. Han måste ha gråtit mer än han märkt av, men i hans tillstånd skulle det vara möjligt att skylla det på sömnbrist, något han var tacksam för. Han virade en handduk runt höften, och placerade en på huvudet, för att hjälpa håret torka. Efter det klev han ut i vardagsrummet igen.

"Mår du bättre?" frågade Jorah och Uta mötte hans blick.
"Om inte annat är jag ren" svarade Uta, något som ingav honom en känsla av att hans hälsa var förbättrad. Han visste att så inte var fallet, febern fanns fortfarande kvar, men han hade lärt sig att det fanns sätt att lura kroppen. Att göra detta kunde hjälpa den att friskna till, det kunde självklart få honom att må sämre, om han inte var varsam.
"Uta sitt" sa Jorah och Uta gav honom en förvånad blick, och nästintill irriterad, särskilt när orden lät som en order. "Jag tänkte ge dig en massage, du behöver slappna av"
Uta nickade långsamt, det vore inte första gången Jorah gav honom en massage, och den andra mannen hade rätt, han behövde slappna av. Om hans tillstånd varit bättre hade han med största sannolikhet funnit ett annat sätt att finna avslappning, men som det var nu, fick detta duga. Uta satte sig i en stol och Jorah ställde sig bakom honom. Den äldre mannen tog varsamt bort handduken han bar på huvudet och förde in fingrarna i hans hår. Varsamt började han massera hans hårbotten, och omedvetet om det lutade sig Uta bakåt, för att komma närmare Jorah's beröring. Den äldre mannen studerade honom med ett leende, men kommenterade det inte. Uta slöt ögonen och koncentrerade sig på den andra mannens beröring, ihop om att tankarna om modern håller sig borta.

Jae lutar sig mot räcket till balkongen, balkongskyddet täcker inte hans huvud nu men det är han alldeles ovetande om. Det finns någon brinnande känsla inom honom som han inte riktigt vet vad han ska göra med. Tårarna känns som eld mot hans kinder när de blandar sig med de flygande regndropparna. Fan. Han kommer ihåg hur han brukade springa in i sin mors famn varje gång han hade något på hjärtat. Hon hade viskat små ingenting i hans öra medan hon lugnt strykt honom över håret. Det var som att någon spärr lösts upp i hans minne, för nu, ute på balkongen slår de olika minnena honom hårt. När modern blev mördad satt han endast uppe på sitt rum och målade, ibland gick han för att träna ostört. Modern brukade sitta med honom när hon hade tid, dock var det inte ofta hon hade det. Precis som fadern, de var båda fyllda med kärlek för sin son, men utskällningarna, slagen och ignoransen hade gjort sonen blind för den. Jae fimpar cigaretten. Halsen klämmer ihop sig, hans hjärta börjar slå allt fortare för varje sekund, benen skakar. Jae skyller på bristen av näring och lägger en ut av sina händer mot halsen när det börjar bli svårt att andas. Han känner sig som sex igen, önskan att känna värmen från en annan människas kropp, ingenting sexuellt.. bara en kram. Någonting som tröstat honom så mycket när han var liten.

Jae vet dock att det inte är möjligt, han får inte. Aldrig får han visa sig själv gråta inför en annan människa, om andra börjar förstå att han är sårbar, svag, så kommer han att lägga mer tanke på det själv. Han förtjänar det inte heller. Jae vet att det finns ett fåtal personer som genuint bryr sig om honom, men han är inte värd deras omtanke. Han vet det, och universum vet det. Det enda han är bra på är att leda, vilket i hans fall innehåller mängder med kriminalitet. Inte för att han någonsin klagat, arbetet är något han finner lugnande. Men inte nu.

Med ett djupt andetag öppnar han dörren till sitt rum igen från balkongen. Tårarna rinner okontrollerat som starka vattenfall mot hans skinn, när han stiger in i huset. Jae bestämmer sig för att han måste ta tag i det här. Han drar åt sig en hel del servetter, slänger dem i sopptunnan innan han börjar gå ner för de långa trapporna till näst nedersta våningen.

Uta hummade uppskattande när Jorah's händer och fingrar rör sig ner till hans axlar. Uta hade svårt att sätta ord på hur mycket han faktiskt uppskattade gesten ifrån den andra mannen. Hur någon kunde röra vid honom, utan att betala för hans kropp. Uta hade inget emot sitt jobb, men känslan av att någon rörde vid honom utan att vilja ha något i gengäld, var nästan främmande. Även om de hade gjort det här innan, så var det något som kändes annorlunda för Uta. Kanske var det för att han kände en saknad till sin mor, någon som alltid gett honom ovillkorlig kärlek när hon kunnat. Efter moderns död, hade ingen gjort det. Hans far gav honom någon form av kärlek, men det fanns alltid en barriär mellan dem. Åtminstone var det så Uta upplevde det som.

"Du behöver slapp av oftare" sa Jorah och Uta hummade endast som svar. Jorah sa ofta att han behövde ta bättre hand om sig, och kanske var då fallet. Men han åt regelbundet, tränade, utöver alla sexuella aktiviteter. Det var sömnen som kunde vara en bristvara, men Uta hade inte tid att eller direkt möjlighet att ändra på det.något Jorah visste om, vilket gjorde hans kommentar överflödig, även om han menade väl.

När Jorah arbetar genom hans axlar tittade han på honom.
"Om du lägger dig på mage kan jag ta hand om ryggen också" sa Jorah och Uta nickade. Han la sig ner i soffan, kände hur lädret rörde på sig under hans vikt, men blev snart stilla. Jorah kom upp bakom honom innan han försiktigt satte sig över honom, för att kunna nå bättre. Åter igen slogs Uta av hur annorlunda situationen var när någon kunde sitta över honom, utan att han kände deras stånd mot sin kropp. Uta njöt av det mer än han borde, men då han visste att Jorah inte hade de tankarna om honom kunde Uta slappna av än mer, och känna hur hans kropp blev tung.

När Jorah hade arbetat dig igenom hela hans kropp,låg Uta nöjt, inrullad i en filt på soffan. Han kände sig mycket bättre. Duschen i kombination med massagen gav honom en ny sorts energi, och för en stund hade han velat få lite arbete utfört, något Jorah förhindrade. Så istället fick Uta nöja dig med en bok.
"Jag gör en snabb visit till köket, men är strax tillbaka" sa Jorah och Uta viftade endast med handen, för att visa att han förstått, medan han fortsatte läsa.

Panikattacken knäckte honom totalt, en flod av gamla minnen som bara anslöt sig till hans hjärna efter så många blinda år. Hjärtat känns tungt där han går, varje dunkande gör ont, som att någonting slits itu varje gång. Tårarna har slutat att fly från hans ögon, och nu är de bara torra. Det verkar som att han verkligen behövt gråta ett tag nu. Jae låter sin kropp falla ner mot marken när han kommer fram till rätt destination. Det enda som står på föräldrarnas gravar är deras namn, då det var det de ville att det skulle stå. Ingen koppling till varandra, och absolut inte att de var föräldrar. Om de låtit det stå, skulle omvärlden få reda på Jaes existens för flera år sedan, vilket de inte ville.

Jae var dock inte nöjd med valet. Det finns så mycket han skulle vilja rada upp om sina föräldrar, och låta hela världen veta. Dock är inte det ett alternativ.
"Varför följer du efter mig?" får han tillslut fram med sin hesa stämma. Han hatar hur rösten sviker honom, han vill inte att någon, framför allt inte Brian, ska se honom på det här sättet.
"Du vet, dina föräldrar ville verkligen inte att de som fick tag på dem, skulle få tag på dig." svarar den äldre, ignorerar sin ledares fråga. "Det skulle vara dumt att låta dig gå ut hit ensam," Brian slår sig ner bredvid den mindre mannen på gräset. Jae blinkar upp mot himlen för att försöka få bort de hotade tårarna från ögonen. Han vattnar sina torra läppar i försök för att kunna prata bättre, men misslyckas. Jae bestämmer sig för att vara tyst, det Brian sagt är alldeles korrekt. "Jag bryr mig inte om du gråter eller inte. Det visar bara att du är en människa." Ett sarkastiskt, påtvingat skratt tvingar sig ut mellan hans läppar.
"Människor är svaga, värdelösa varelser," säger han och låter sitt sömniga huvud falla mot den andres axel.
"Du fixade inga blommor," påpekar Brian, som nu byter samtalsämne, det är Jae faktiskt väldigt tacksam över.
"Det är inte som att de kommer bli mindre döda om jag lägger blommor på deras gravar, det är en dum tradition," muttrar han som svar, medan han sluter ögonen med kinden mot den beniga, men starka axeln.
"Det är tradition, du firar deras själar," lär Brian och börjar försiktigt att fläta ihop en liten krans av de långa grässtråna han hittar som inte blivit tagna av det kalla vädret. "Försök att göra en du." Jae öppnar sina ögon och kollar på kransen. Den är fin, det måste han erkänna. Brian lägger några strån i Jaes lena händer.
"Jag vet inte hur man gör," muttrar Jae, och känner den värdelösa stickande känslan i huden.
"Det är inte särskilt konstigt. Min mamma brukade alltid lära mig att göra dessa, med blommor också." Brian ser sig omkring. "Dock finns det inga tillräckligt fina blommor här, så därför skippar vi det." Det känns underligt, tycker Jae. Hur han kan luta sitt huvud mot den andres axel, hur Brian följt med honom. Som att han läst på den andra att någonting var på tok. En ny sorts av respekt börjar byggas inom honom för den blonda bredvid. Jae blir ännu mer förvånad om när Brian tar upp sin mamma, men klagar inte det minsta. Det finns en viss lugn stämma i hans röst, som han inte hört på länge.

Uta hade någon gång under Jorah's frånvarande tappat boken. Den hade glidit ur hans händer och landat på golvet med en duns. Uta's ögon hade blivit tyngre och han hade svårt att hålla dem öppna. Långsamt blev hans andetag långsammare och han slappnade av, drog filten närmare sig. Uta kände hur han var på gränsen mellan vaket och sovande tillstånd, och hade någon plötsligt inte knackat på dörren hade han fallit in i sömn.

Uta hummade lågt, inte säker på om personen på andra sidan dörren hörde honom. Men han måste ha hört något för snart klev personen in. Jake hade svårt att först se honom, inte så konstigt i sig då han låg stilla på soffan.
"Sir?" Frågade han och Uta gjorde en liten rörelse med handen och Jake gick mot honom. "Ber om ursäkt att jag väcker dig, men dina tjänster krävs"
"Kommer inte på frågan" sa Jorah som återvänt med mat. Uta log svagt åt hur den andra mannen genast tog över, som för att skydda honom. "Han är sjuk och inte i stånd att se någon"

"Det är borgmästaren som kräver just honom" sa Jake.
"Hade kunnat vara kungen av Kina, och det hade inte spelat någon roll, Uta är inte i stånd att se någon. Han får ta någon annan, eller återvända en annan dag"
"Han accepterar ingen annan, och tror knappast han är villig att komma tillbaka en annan dag."
"Då får det vara" sa Jorah men Uta hade fått nog, och satte sig upp.
"Jag uppskattar omtanke Jorah, men var inte en idiot. Vi kan inte neka borgmästaren. Ge mig en stund så förbereder jag mig" sa Uta till Jake som nickade lättat. Uta gick emot sitt sovrum för att ta på sig något annat än en handduk, och för att göra dig något sånär respektabel, innan han återvände, på något ostadiga ben för att möta borgmästaren.