The ship of Pirates

Det var den stjätte juni idag. Vi hade alltså 15 dagar på i det här uppdraget. Vi är lika gärna tvungna att åka nu till Maine. Hade redan färdig packat allt och var inte alls hungrig så jag kunde lika gärna ta en dusch för jag stinker.
Emma och Will, gör er klara innan vi reser. Vi har bara 15 dagar på oss så vi har inte mycket tid., tänkte jag till de, tack vare mina krafter från önskeklockan.
Jag gick till stuga 13 och tog en kall kort dusch för att svalka mig från den hårda träningen. Efter att ha varit i underjorden i 2 år hade min konduktion och styrka försvagas och min taktik blivit sämre.
Idiot, varför tränade du inte i underjorden?, frågade jag mig själv irriterat när jag bytte om i badrummet.
För att du var så himla trött på arbetet och trodde inte att något sånt här skulle hända så därför kollar du på Netflix istället!, svara jag åt mig själv.
Wow, jag börjar även svara åt mig själv, jag är inte alls en psycho, tänkte jag sarkastiskt för mig själv.
Oh, kan jag bara inte hålla klaffen?
De här rösterna behöver inte göra mig till psycho för jag klarar av att göra det själv!, tänkte jag irriterat.
"SHUT UP ALLY OCH BLI NORMAL!", skrek jag till mig själv i sovrummet.
Jag hade inte märkt att dörren till stugan öppnats och Nico kommit fram förrens han sa:
"Rykterna om att du blivit galen är verkligen sanna", sade han och kollade oroat på mig. "Leo sa att du pratade med dig själv som om du hörde röster..."
"Allt är sant, fast det är inte mina röster... eller jo... på sätt och vis..."
Nico höjde på ena ögonbrynet och stirrade frågande på mig.
"Det är så att Lord Black... mitt onda jag kommer och hemsöker mig genom att prata med mig, tortera mig och det är bara jag som kan se henom... hen hör mig antagligen våran diskussion och tycker det är roande..." berättade jag och stirrade ner på mina fötter.
Något hände som gjorde mig väldigt förvånad var att Nico kramade mig. För första gången på länge så log jag, och det var ett äkta leende.
"Lova mig att du kommer hem oskadd?" frågade han med huvudet pressandes mot min axel.
"Jag kan inte lova Nico, men jag ska göra mitt bästa", största anledningen till att jag sa det var på grund av det Percy lovade Nico för flera år sedan om att skydda Bianca.
Nico släppte mig och nicka.
"Hejdå, Ally."
"Hejdå, Nico. Vi ses nog snart igen", sa jag och gav honom ett sista leende innan jag tog min väska och gick ut.

Jag suckade när jag hörde Allys röst i mitt huvud. Det var dags, dags för ett nytt dödsuppdrag. Jag böjde mig ner och tog ut min ryggsäck som hamnat längst in under min säng.
Nå, vad ska man packa om man ska åka iväg på ett uppdrag till havs? Jag slängde i några drachmas och lite ambrosia och nektar och choklad iallafall Ally behöver mutas, samt några extra knivar just in cause. Jag slängde bara i några t-shirtar, mestadels från lägret.
Jag sneglade bort mot Annabeths del men hon var inte där, såklart hon inte var. Hon och Percy var i Nya Rom tillsammans men hon hade önskat mig lycka till innan de åkte. Vi skulle nog behöva alla lycka till för att klara detta uppdraget.
När jag kom till utgången från lägret var redan Wilma där men inte Ally.
" Vart är Ally?" Will bara ryckte på axlarna och såg sig omkring och lyfte sedan handen och pekade på något bakom mig. Jag vände mig om och mycket riktigt där kom Ally gåendes med Keiron, de verkade prata om något allvarligt utav vad jag kunde tyda från Keirons min.
" Jag önskar er lycka till, ni lär nog behöva det," sa han sorgset, han trodde väl inte att vi skulle komma tillbaka levande eller nått. Vilket hopp han hade om oss, eller en av oss skulle ju inte återvända.
Ally, hen skulle vara tvungen att avtjäna resten av sina 98 år i Underjorden. Så vi skulle nog vara ganska döda innan dess så vidare inte gudarna erbjuder alla oss odödlighet, vilket var lika med noll procents chans.
" Hur ska vi ta oss till Maine? Det är över åtta timmars bilresa," Ally bara himlade med ögonen som hen tyckte Wills fråga var dum.

2 h tidigare
Jag sänkte handen mot knät, öppnade den försiktigt och kände hur adrenalinet började fylla mina ådror, och hur chocken rusade in i mig. Ögonlappen jag inte kunnat få av i två år låg där, såg helt normal ut. Så slog tanken mig. Hur ser jag ut?
Utan att tveka en sekund stoppade jag lappen i fickan, och med en hand för ögat sprang jag mot stuga tre. Just då var jag tacksam över att Percy inte var här, dunno why, men jag ville inte att någon skulle få reda på det här. Inte nu.
Jag staplade in i badrummet, och först nu, framför spegeln så vågade jag sänka handen.
Jag vet inte vad jag hoppats på. Kanske ett diskret ärr? Eller bara typ rött? Men såklart det inte skulle vara så. Såklart att det skulle bli mycket, mycket värre.
Sen slutade jag titta på mig det. JAg förde bara lappen upp mot ögat, kände mig lugnare när den precis som jag trott, satte sig på platsen den alltid varit på. Ingen kunde någonsin förstå vad som hänt. (dramatiskt men no shit XD)

Nu

"New England. Maine..." Jag lutade mig mot ett träd bakom mig och kollade mot Ally. "Det är ett tag dit, Al."
Som den hen är lade hen armarna i kors och lyfte på ena ögonbrynet. "Jag kan knappast dö Will. Jag klarar det, okej?"
"Visst. Buss en bit då?"
Vi lämnar lägret, och till min lättnad så märker ingen. Dem kommer få reda på det för eller senare iallafall, tänker att Percy klarar sig. Vi går längst landsvägen, fortsätter tills landskapen runt oss blir större och större, tills vi kommer in till den riktiga staden. New Yourk. Jag pekade mot en parkeras gul buss, vinkade med mig Ally och Emma- som hade snackat om allt möjligt från chockaddoppade insekter till moln- vilket jag bara hade skrattat mig igenom.

Jag började bli irriterad. Varför slösa bort 8 dyrbara timmar med att sitta i en buss och gå? Även om det gav mig mer tid med mina ex vänner (xD?) så hade vi inte mycket tid på oss.
"Uggh....... vi har inte mycket tid på oss", sa jag otåligt.
"Har du någon bättre idé, Black?" frågade Emma och höjde på ena ögonbrynet.
"Har ni glömt vem jag är barn till?" frågade jag, irriterad över att de glömt bort vad jag kan.
"Du är barn till Hades och kan göra många saker... menar du skuggresa?" undrade Will.
"Du ska inte göra det, Black!" kom det ovämntat från Emma.
"Varför inte? Jag klarar faktiskt av..."
"Nej, du ska inte göra det!" sa Will bestämt.
"Vi slösar ju dyrbar tid!" sade jag frustrerat innan jag kom på en idé. "Fine... det är erat fel om vi inte hinner rädda personen som dör!"
Jag började genast gå fortare mot den gula bussen och hoppade in och betalade.
Bakom mig hörde jag Will viska till Emma "Lite Ally finns fortfarande kvar"

~4 timmar senare~
Det hade blivit mörkt när busschauförren släppt oss i Boston i Massaschusetts. Under den tiden hade jag sett till så Emmas mask dolts av diset och lyssnat på deras konstiga diskussion om ankor och spjut. Vi hade fått en massa konstiga blickar när de hörde oss skratta även om vi inte pratat.
Nu när vi stod och väntade på att en ny buss skulle komma och köra oss till Maine, men tragiska nyheter inte kunde komma på grund av att den ända vägen dit var avstängd. En massa missnöjda rop hördes och jag trodde att Will skulle slå den första personen som talade till henne.
"Kom", sade jag till dem och sprang till ett hörn.
De stirrade förvånat på varandra men följde efter. När jag sett till så ingen såg oss tog jag tag i deras armar och slkuggreste oss till Maines utkant. Framför oss stod skeppet som Poseidon gett oss.
"Du planerade det här? Du fick vägen avstäng, va?" sade Will ilsket.
"Det var en tillfällighet!" sa jag lugnt.

Jag stirrade med en genomträngande blick på Ally.
“ Din skitstövel,” hen hade mycket väl planerat det här.
“ Yes and so? Det skulle tagit oss skitlång tid att komma hit och vi hade slösat dyrbar tid. Och nu är vi här vid båten så jag förstår inte riktigt varför det är en sådan stor grej,” muttrar Ally irriterat.
“ Problemet är att du gick bakom vår ryggar. Vi sa att du inte skulle skuggresa och vad gjorde du? Exakt det du inte skulle ha gjort.” snäste Wilma medans vi gick ombord på skeppet.
Det var stort, liksom riktigt stort. Typ Argo II storlek, jag trodde Poseidon skulle ge oss något liknade en segelbåt men han måste tydligen ha känt sig ovanligt givmild.
Vi såg oss omkring och Wilmas blick drogs till rodret med en längtansfull blick.
“ Du får styra, jag ska se om detta skepp har hyttar åt oss, Ally gör något som inte innebär död, ät choklad eller nått,” Jag kastade en chokladkaka som hen fångade med sin silver krok, det var förvånansvärt skickligt.
Jag såg en dörr som verkade leda ner under däck. Jag kände på handtaget för att se om det var låst men den gled upp utan problem.
Det var inte så konstigt där under, det finns några dörrar, på en stod det Ally Black och en annan dörr Wilma Wave, den dörren längst bort var troligen min. Poseidon hade tänkt till när han gav oss kabinerna. Wilma närmast trappan så hon lätt skulle kunna ta över rodret om det skulle behövas, Ally i mitten och jag längst bort.
Min hytt var ganska liten, det fanns en hängmatta och ett litet bord men det var ungefär det enda.
Jag dumpade min ryggsäck på golvet innan jag stack tillbaka till WIlma och ALly,
“ Det finns en varsin hytt åt oss under däck Ganska små med hängmattor och ett litet bord. jag vet inte hur era ser ut men så såg min ut.”
“ Bra,, kan ni hjälpa mig med ankaret och jag vet inte hur bra detta skepp är dolt så du får gärna göra något med det också Al,” sade Wilma och försökte få bort sitt hår från ansikte.
“ Vad heter skeppet förresten?” frågade Ally. “ Att kalla det skepp får det att verka som vi är nedvärderande mot skeppet.”

"The Wonder" svarade jag kort, var nöjd med namnet.
"Far sa att vi skulle hitta Svartskägg i South Carolina, Karibien" Sa Ally med armarna i kors, petade naglarna med kniven hen hade haft med sig. "Imorgon kan jag nog skuggresa oss-"
"Nej" Emma och jag avbröt henom, och irritationen cirkulerade i luften.
"Jag kan se till att vi är framme Imorgon. Vinden kanske är ett problem men.. Jag kan kontrollera havet." Jag är Poseidons Dotter.
Ally muttrade till om att det var onödigt med tid, såsom hen gjort ända sen vi kommit hit.
Hen ställde sig vid relingen, glodde ned på dödlingarna med den där uttråkade blicken. Just då önskar jag att jag kunde läsa tankar, för trotts att Ally hade gett upp för just den här stunden, litade jag inte på att hen ens skulle försöka att Skuggresa oss.
Emma trog mig i armen bak mot trappan ned till kupeerna. Vi får hålla ett öga på henom.
Jag nickade långsamt. "Vi tror inte att hen är helt ärligt mot oss så tvivlar vi på hen?" Hon gav mig bara en sorgsen blick till svars.
Sen lade vi av. JAg fick repen att röra sig i mitt behag och innan lunch så var vi utanför Maines kust. Vi fångade vinden i seglerna, och saltvattnet stänkte upp i vid styrbord och barbord. Jag höll i styret, försökte ta in varje känsla jag fick av det här. Friheten kändes så nära och för en sekund känns allting lätt, och det enda jag vill är att fara ut på öppet vatten, ut i strid med Svartskägg. Innerst inne ville jag verkligen det. Och kanske kanske... Så finns chansen att jag kan vara en pirat själv?

Irriterad över att de inte lät mig skuggresa oss till Karibiskahavet. Kanske för det för att de inte lita på mig, fast det har de nog rätt i, jag förrådde de och såg till så de blev utstötta. Allt är ju mitt fel...
"Kanske borde jag spionera på Svartskägg, för att göra något här", mumlade jag tyst för mig själv.
Snabbt såg jag till så ingen såg vårat skepp, tack vare diset innan jag vände mig mot Emma och Will.
"Jag är rätt så trött, det är nog på grund av att jag skuggreste hit men jag borde nog sova för att spara min energi", sade jag till de och gäspade.
Snabbt såg jag till så Emma inte skulle läsa mina tankar genom att tänka på choklad, vilket vore typiskt mig.
"Visst, du har ändå gjort ditt", svarade Emma men såg lite misstänksamt på mig.
Jag nickade och vände mig om för att leta rätt på min hydda. Som Emma hade sagt - eller tänkt så stod våra namn på dörrarna. I mitt rum så fanns det en rätt så lång hängmatta som passade min längd och ett bord. Jag la mig snabbt i händmattan och försökte koncentrera mig att hamna i Svartskäggs skepp.

Jag himlade med ögonen, såklart att det enda som skulle finnas i Allys huvud skulle vara en brun, hård sak med rutor, som bara råkade vara god. Men Allys besatthet var sjuk, hen var som en drogmissbrukare. Det borde vara ganska lätt att mörda Ally med choklad, köpa bara choklad, förgifta den och ge till hen och vänta på succé.
Fast det är klart, Ally skulle troligen märka med en gång att det var något fel med chokladen och tvinga en själv att äta den.
Bredvid mig frustade plötsligt Wilma som om hon höll inne ett skratt. Vänta...jag råkade väl inte tänka det in i hennes huvud?
" Will, du hörde väl inte precis mina tankar?" frågade jag nervöst.
" Nejdå, jag hörde absolut in en steg för steg lista hur man dödar Ally med förgiftad choklad," svarade Will med så mycket sarkasm att man nästan kunde ta på den.
" Detta är inte rätt läge att vara sarkastisk, vet du hur man styr skeppet eller havet för vår fördel?" frågade jag för att byta samtalsämne. Wilma himlade med ögonen eller förresten- ögat.
" Em, jag är dotter till Poseidon, jag vet vad jag gör. Du kan väl gå ner under däck och leta efter mat."
Jag gick ner under däck men istället för att leta efter mat som Wilma ville stack jag till min hytt och tog fram kartan jag hade slängt i. Jag vecklade snabbt upp den och började söka efter Maine. När jag äntligen hittade den så sökte mina ögon efter South Carolina, Karibien. Det såg ut att bara vara nån enstaka mil emellan men om vi fortsatte hålla samma takt så borde vi nog vara framme nån gång imorgon. Men plötsligt såg jag en plats på kartan som jag mycket väl hade hört talas om- Bermuda triangeln.

"Will"
"Hmm" Svarade jag utan att vända mig om, när Emma sprang upp på däck.
"Vad vet du om Bermudatriangeln?" Nu vände jag mig om.
"Området utanför Bahamas där folk 'mystiskt försvinner'? Såklart, hurså?"
"Har det aldrig slagit dig vad det är egentligen? Vart folk förs? Du tror väl inte att dem bara dör?" Jag hoppade till när Ally hoppade fram bakom mig, såsom Nico gjort så många gånger. Hen kollade på oss med trötta ögon och ett flin på läpparna.
Det är klart jag undrat någon gång. Ingen 'bara dör' ändå. Det finns alltid en historia.
"Vad har det här med Svarskägg att göra?" Jag vände mig mot styret, kollade ut på det stilla havet. Sen var det som att min hjärna sattes på högvarv. Hur skulle vi hitta en pirat som dog för mer än trehundra år sedan? Att frågan inte slagit mig förut fick mig att känna mig dum.
"Precis." Sa Emma efter en stund. "Vi kan inte bara hitta en död man. Inte honom iallafall." Inte utan lite ansträngning.
Himlen täcktes av gråa moln, och vinden blev alltmer kraftfull.
"Vi måste segla in i triangeln, eller hur?" Jag kände hur mungipan drogs uppåt i ett leende. "För att vända tiden? Vi gör det?!"
"Vi måste nog"