Rollspelare & Wolfy prs

"Tror du jag vill leka med dig?" frågade Jason och flinade smått. Han granskade henne lite snabbt och skrattade lite. "Eller ioförsig, finns väl ett par lekar jag inte skulle ha något emot att lägga tid på med dig men Damon, där skojar jag inte. Han är ostabil. Det är jag också för den delen men jag har mina fördelar." sade han och ryckte på axlarna.

Kalla kårar spred sig genom hennes kropp. Han såg väldigt bra ut och skulle hon inte ha någon aning om vem han var, skulle hon utseendemässigt få intrycket av en rar kille. Nu var Jason raka motsatsen och han skrämde henne. Vad han pratade om för lekar ville hon inte heller ta reda på.
”Vad vill du mig?” frågade hon nervöst och backade ett steg igen, snart skulle hon stå med ryggen mot väggen om hon inte stannade upp.

"Vad jag vill dig? Jag vet faktiskt inte. Jag tycker synd om dig men inte sådär välgörenhetsfall- synd utan mer du har jävligt mycket potential och Damon har förstört hela det. Han är en värre person än mig och jag tror det är därför jag inte riktigt vill släppa dig. För Damon är nöjd över sitt verk, över att ha manipulerat dig till att bli den här... typ roboten? Jag vill inte att han ska ha det, han ska inte ha något." sade han och ryckte på axlarna. Det kändes skönt att få allt sagt.

Potential? Till vadå? Hon frågade inte vad han menade med den saken. Han kanske var bra på att läsa av människor men henne behövde han inte läsa av.
”Jag kan inte ändra på mig på en dag,” mumlade hon spakt. Hon hade inte ens några större förhoppningar om att hon någonsin skulle kunna ändra på sig och bli den hon en gång varit.

"Självklart inte, det är en process. Steg 1 är att bli av med toffeln du kallar pojkvän." sade Jason enkelt och ryckte på axlarna. Han log snett och fuktade sina läppar.

Leah såg på honom en lång stund innan hon gick för att sätta sig ner i soffan. Det var förargligt att hon skulle behöva vara på sin vakt i sin egna lägenhet. Att göra slut med Damon och undvika honom skulle bli lättare sagt än gjort, hon visste att han inte bara skulle lämna henne ifred utan protest.
”Ja, ja, jag får se hur jag gör,” fick hon undvikande ur sig. Jason behövde ju inte veta vad eller hur hon skulle ta itu med saken.

"Du kan inte göra något, han kommer aldrig släppa dig. Han har lagt ner sjukt mycket tid och energi för att göra dig till... Det här." sade Jason och såg på henne. "Jag tycker att du följer med mig." sade han ärligt och la armarna i kors. Han satte sig ner i soffan mittemot henne och granskade henne noggrant.

”Är du mindre farlig än Damon?” Leah visste inte hur hon skulle förhålla sig till hans erbjudande. Var det en bra eller dålig sak? Förstod han hur mycket hennes liv och vardag skulle ändras om hon följde med honom? Hon kände inte honom och visste inget annat om honom än att han var farlig. Vilket med andra ord betydde att han och hon inte var någon bra kombination eftersom de var raka motsatser.

"Jag skulle säga att vi både är bra på olika aspekter. Han är väldigt bra på att vara känslokall, vilket jag faktiskt beundrar. Jag är väldigt bra på... jadu annat." log han och ryckte på axlarna. Han log oskyldigt och drog handen genom håret.

Hon kunde inte låta bli att undra vad det var han menade, men hon var samtidigt inte säker på om det var något hon ville veta. Då han log mot henne glömde hon för en stund helt bort omvärlden. Det var något gulligt med honom trots att han som person var allt annat än gullig.
”Okej.” Leah ville egentligen fråga om han var medveten om vad han bad henne om, att hon behövde lita på honom om hon faktiskt följde med och hon ville veta om det gick att lita på honom, men hon vågade inte ifrågasätta något. Här skulle hon ju oberoende inte kunna stanna eftersom Damon skulle komma tillbaka.