Criminal [PRIVAT Zora & countess]

(hehe okej förlåt kort igen)
Sara kollade på honom när han verkade ge sig, hon såg hur han med började tycka det spg löjligt ut. Hon tog hans mobil snabbt och la den i BH:N och såg på honom kort
-du får den när jag får min väska.
sa ohn kort och tog saxen, sanningen hon kunde inte heller få los knutarna utan den. Hon suckar tyst och tog försiktigt los hans fötter så hon inte förstörde hans kläder, hon hade fattat dem var dyra. Hon fick snart los allt och aktar sig så han kunde resa sig. Hon tänkte faktiskt inte ge honom mobilen förrän han gav henne si nväska då det betydde mycket för henne och hon skulle inte gått så långt för dem om hon inte verkligen ville ha. Hon hoppas nu han inte e en kille som sket i vad hon tyckte om han snodde tillbaka mobilen. Sara menade helt allvar med han fick mobilen direkt när hon fick sin väska, hon hade faktiskt varit snäll och inte råkat ta sönder hans kläder. Hon ahde med varit snäll lagt hans ringar fint och snyggt på bordet vid hans sida. hon var ingen elak person inom det.

Lucas reste sig och skakade lätt på benen som hade stelnat till efter en så lång tid på stolen. Han masserade handlederna och gömde de röda märkena från banden under sina skjortärmar.
– Gör inget dumdristigt.
Sa Lucas med en varnande röst och efter att ha fiskat upp nyckeln, som fortfarande låg på golvet tillsammans med hans andra ägodelar, lämnade han Sara ensam i rummet.

Lucas gick med raska steg genom den stora korridoren. Längst vägen mötte han på samma man som under gårdagen hade frågat Sara efter vägen till museet. Även nu var han klädd i en stilig kostym.
– Mr. DeMora. Är allt väl?
Lucas masserade tinningen där boken hade träffat. Det var fortfarande känsligt.
– Vi har hans dotter. Det är dags för steg två...
Svarade han bestämt och gav mannen en skarp blick.
– Självklart, sir.
Mannen skyndade sig iväg och Lucas begav sig bort till sitt eget rum, där han ur en byrålåda plockade fram Saras väska. Han öppnade den och letade fram pennorna som hon tjatat till sig.
– Allt detta för några pennor?
Sa han för sig själv och drog handen varsamt över skrinet. Han la sedan tillbaka allt på sin plats och gick tillbaka mot rummet där Sara väntade.

Sara hade nickar bara som okej jag e snäll då. Hon var tyst när han smet iväg och hade tagit fram hans mobil från sin BH då hon inte gör det framför honom. Hon hade passat på ställa tillbaka boken hon hade smällt till honom med. Hon viste han säkert kommer vara lite arg över det men hon kunde inte hjälpa det hon ville ha sina pennor. Hon var fäst vid dem eftersom dem var ju från hennes mamma och det var det ända hon gillade rita med. Bara för han hade köpt dyrare saker till målning kommer han nog aldrig förstå hennes kärlek till dem pennorna. Hon hade snart hört hans steg och la mobilen på bordet så han kunde ta den själv. Hon var rättvis och ville ha sitt så gav man inte det hon ville blev det krig. En del av Sara hoppas på att inte han var arg över hennes lila kidnappning mot honom.
Hon kollade runt lite grann och såg ner i marken nu och drog handen genom luggen. Hon såg mot fönstret och såg regn hade börjat komma, hon var trött på regn. Hon ville bara ha sol och vackert väder nu. Men som hon misstänker kommer han nog hålla henne kvar i rummet som den där Renpunzel flickan i sagorna. Hon hoppas bara de inte skadade hennes pappa men hon visste en sak när hon kom ut härifrån ligger han i problem för hon tänker inte vänta på att hennes pappa löser detta. Hon tänkte få Lucas gripen. Men hon tänker ijnte bli besatt så lätt är det. Hon såg mot dörren när handtaget trycktes ner.

Dörren öppnadet och Lucas klev in i rummet. Det första han såg var mobilen som låg och väntade på ett bord, och med snabba rörelser greppade han tag i telefonen, letade fram det som var viktigt för honom och försäkrade sig om att allting fanns kvar. Skulle detta försvinna vore hela planen förstörd. När Lucas kontrollerat att ingenting raderats eller förändrats, och stoppat ner mobilen i en ficka, sträckte han fram väskan mot Sara.
– Det är din.
Men i samma stund som Sara kommit fram för att ta emot väskan så grep Lucas tag i armen och drog henne intill sig. Plötsligt stod dem bara några centimeter från varandra och Lucas såg in i Saras ögon med en iskall blick.
– Var det där verkligen nödvändigt, miss Wood.
Sa han kyligt, utan att släppa taget om henne.

Sara hade kollat på honom när han faktikst kolla mobilen, hon suckar. Att han trodde hon hade rederat eller värre snokat störde hon sig på. När hon faktikst hade räkt fram armen för ta väskan kädne hon hans grepp och ryker till, hon såg in i hans ögon kort.
-Beror på hur du ser det. Jag ogillar när mina pennor hamnar fel, du förstår om du hade snokat om min uppväxt, Lucas.
Sa hon kort nu, hon trotsade honom lite där med inte ha hans efternamn som tilltal, hon utmanade honom nästa. Hon ville egentligne inte ha för mycket problem. Han luktade parfym och ingen billig heller, det kunde hon konsentera direkt. Hon stod tyst och kvar så han inte kände hon ville fly.
-Du det gör ont
Sa hon nu och såg faktiskt på honom nu, i henes ögon såg man hon menade allvar att hans grepp gjorde ont, man hade börjat se det börjat bli rött vid hans grepp. Hon vek snart blicken för visa du vann väl men snart kom den upp igen men inte utmanade utan mer om han ville släppa eller ej..

Till slut släppte Lucas armen. Egentligen hade han bara tagit i Sara för att visa att han inte var någon som man gjorde narr av utan konsekvenser. Han blev dock förvånad över att bli tilltalad med förnamnet. Medlemmarna inom ligan, polisen, personer i allmänhet. Ja alla kallade honom för DeMora nu för tiden. Den enda som stod honom nära nog var hans syster, men henne hade han inte talat med på flera år.

Lucas hade inte kidnappat Sara för att pressa polisen på några simpla dokument. Det var en person som han ville få frisläppt.
Det hade nu gått tre hela år sedan hans syster greps och dömdes till fängelse för ett grovt brott som Lucas visste att hon inte hade begått. Och på grund av domen klassades hon nu som en "fara för allmänheten", och tvingades leva under svåra förhållanden med ständig övervakning, och dussintals timlånga förhör för att försöka tvinga ur henne information om sin äldre bror.
Men nu när Lucas äntligen såg sin chans var han beredd på att göra vad som än krävdes för att få henne fri. Till och med röva bort dottern till polisen som grep henne.

Plötsligt knackade det på dörren och samma man som talat med Lucas i korridoren klev in i rummet.
– DeMora, sir... Meddelandet är levererar.
Lucas kalla blick försvann. Han nickade till svar mot mannen som återigen försvann ut.

Ett vackert, handskrivet brev hade lämnats över till polisen. I brevet stod det skrivet att Sara Wood skulle förbi deras fånge tills polisen insåg att systern var oskyldig och frigett henne. Självklart avslutades hela brevet sedan med D och M.

Sara drog åt sin arm snabbt när han släppte den, hon såg kort på mannen när han verkade prata medl ucas om något brev. Hon hade gått undan nu och man såg hon hade faktiskt blivit lite skrämd där av hans reaktion. Men en sak hon hade sina pennor och hon var tyst. Hon hade slagit upp sitt block bara kort och granskar bilden snabbt och bytte till en tom sida och granskar lucas snabbt sen försvnan hennes lbick igne och hon brjade rita. Hon tänkte inte prata med honom alls för nu var hon arg och lite rädd för honom. Hon kikade ibland upp från blocket på honom för se drag… Något han nog inte kommer få se direkt, hon målade av honom.

Polisen hade sett brevet och läste det och suckar kort.
-Vi kan inte direkt släppa flickan ju. Förhandla med DeMora kanske vi kan.
Sa en man och Saras far kolade upp lugnt och tänkte.
-Vi får tänka ut en plan bara så lätt är det. Sara kan klara mig minst några dagar till.
Sa han och bläddrar bland fall

(Fick idétorka )

När Sara gick undan så följde Lucas henne med blicken. Mannens besked hade lugnat honom. Det visade på att allt gick enligt hans planer. Utan att säga ett ord satte han sig bekvämt i en av fåtöljerna, i andra änden av rummet, och började koncentrerat scrolla igenom någonting på mobilen. Detta gjorde att han inte la märkte till hur Sara då och då kikade upp från blocket för att se hans drag.

Senare hördes tre knackningar på sovrumsdörren, följt av ett djup manlig röst.
– Sir, frukosten är serverad.
Lucas la åter ner telefonen i fickan, steg upp från fåtöljen, och klev bort mot dörren. Men han stannade strax innan och vände blicken mot Sara.
– Kommer du?
Sa han kort.

(gör inget idetorka får jag ofta så vet hur det e)

Sara hade suttit tyst hela tiden, granskat ohnom noga i smyg och rita vidare. Hon var nästna helt inne i sin värld när han reste sig efter en mans röst hade hörts utanför. Hon lyssnade på hans ord och tänkte lite grann och såg på bildne snabbt men ritade snabbt klart en sista detalj och rev ut pappret och vek ihop det bara och tänkte på vad hon ksulle svara. Hon var lite tveksam det synte spå hennes blick som granskar honom
-visst.
Sa hon till sist och kom fram och petar ner bilden i hans ficka bara kort och sa inget mer om det. Hon tänkte inte direkt kolla vad jag ritat! Hon visste om hans syster och hon visste hur flickan såg ut så hon hade ritat till flcikan vid hans sida och han själv på bilden där han satt i fötåljen och hon lutad över dne för fösöka tjuvtitta vad han srekv på mobilen.
-Se det som en fredsgåva
Sa hon och menar på det on hade lurat ner i hans ficka.

(Förlåt för korta inlägg.. fortfarande idétorka haha)

Lucas tog med Sara ut från rummet. När de gick genom korridoren så plockade han upp pappret från fickan för att se vad hon hade gett honom. Men i samma stund som han vek upp bilden och såg vad den föreställde blev han nästan blek i ansiktet.
– Vad ska det här betyda?
frågade han, varken argt eller glatt, och visste inte riktigt hur han skulle reagera. Varför hade Sara tecknat av hans syster? Försökte hon håna honom för att hennes far hade lyckats gripa systern och spärrat in henne för ett brott?